Det känns ovanligt att lyssna på ett program som handlar om klass. Det sägs ofta att klassperspektivet har kommit tillbaka i debatten. Men i praktiken är det nog som en i programmet påpekar: få saker kan göra folk så arga som att prata om klass vid ett middagsbord.

I det första programmet får vi möta bruksägaren. Det andra handlar om ägarklassen, överklassen. Det tredje programmet tar upp medelklassen, eller mellanskikten med en annan definition. I dessa program intervjuas representanter för dom olika skikten om hur dom lever, hur dom ser på begreppet klass, och hur dom upplever sin samhällsposition. Det är alltså i mycket en programserie om dom psykologiska aspekterna på klasstillhörighet. Men det blir nog så intressant, just därför att det sällan annars pratas om.

I avsnitten om ägarklassen får vi bland annat höra om hur deras syn på pengar och ekonomi är mycket annorlunda än andra klassers, som en konsekvens av deras obegränsade tillgång till dom. Om den arrogans och cynism som lärs ut mellan generationerna, för att klara av denna ställning. Om den känsla av overklighet, okunnighet om enkla praktiska saker som elsladdar eller tvättmaskiner, och upplevelse av utanförskap en uppväxt i överklassen kan medföra. Bruksägaren berättar om sina ritualer hos kungahuset, och förnekar som dom flesta andra kapitalister i programmet att klassbegreppet har någon betydelse idag.

I medelklassavsnittet får vi bland annat höra om hur det kan vara för en avlönad mellanchef eller förman. Å ena sidan med privilegier och en uppifrån förväntad lojalitet, å andra sidan en, visserligen ifrågasatt, del av arbetsgemenskapen med delvis andra intressen än ägarna. Om den skamkänsla som är vanlig i medelklassen, över att ha det rimligt bra och leva en borgerlig tillvaro. Något som ofta leder till att medelklassen isolerar sig i egna bostadsområden och gemenskaper. Om hur ett medelklassbarn i ett klassblandat område ofta upplever sig vara speciell och lär sig tänka i termer av vad som är "finare" och "fulare". Men även lite kort om hur det känns för klassresenären, som bär med sig andra livserfarenheter in i en miljö där många varit en del av medelklassen sen mer än tre generationer tillbaka.

Om avsnittet om arbetarklassen blir lika intressant blir det helt klart värt att lyssna på. Det har förstås sina fördelar att utgå från en tydlig bruksmiljö om man vill illustrera klass på 2000-talet. Men även sin begränsning. Personligen hoppas jag att även den urbana, ofta kvinnliga, arbetarklass som arbetar inom service får synas i programmet. Liksom dom papperslösa. För det är inte oviktiga grrupper om man vill förstå klassituationen här och nu.

Varför ska man då alls prata om klass? Är det inte bara för att ge den som inte är född i arbetarklassen dåligt samvete? Nej, jag tycker inte det. Det kan så klart hjälpa oss med en hel del självinsikt att se på vår egen klassposition. Men framförallt hjälper det oss att förstå samhället. När man ser öppet och klart på klasskillnaderna. Hur dom leder till en markant orättvisa vad gäller möjligheter i livet, hälsa, ekonomi, livslängd, inflytande och mening. Men också hur dom präglar människor ur alla skikt på ett sätt som hindrar oss att bli hela, jämlika och rakryggade människor. Då blir dom också väldigt svåra att försvara. Att se på vår omgivning på detta medvetna sätt kan hjälpa oss att börja ifrågasätta.

För den som är intresserad av den märkliga tillvaro som överklassen lever kan jag också rekomendera Överklassen i Sverige, av Anette Kullenberg. Visserligen är den baserad på en undersökning gjord på 70-talet. En annan brist är Anettes något märkliga klassdefinition. För henne är den svenska adeln den enda överklassen, storkapitalister utan adliga anor diskuteras inte. Med detta sagt är det ändå både högintressant och spännande läsning. Med hjälp av intervjuer av såväl överklasspersoner som dom som arbetar allra närmast dessa får vi läsare veta mycket om överklassensa annorlunda koder och värderingar. Deras syn på familjen, uppförandekoder, kulturbegrepp, hur dom urskiljer varandra osv.

Förvisso ett angeläget ämne, men Skytte verkar inte ha helt koll på det samhälle vi lever i. Om han inte hade levt ett så skyddat liv i sin lilla övre-medelklass-bubbla så skulle han ha märkt att det är fler än hans "vännina" som inte har råd att ens drömma om en spa-weekend, och att en överväldigande majoritet av det svenska folket inte har, och aldrig kommer få, råd att spara en årslön på banken.

Kände inte borgarna till nyfattigdomen? Förstod dom aldrig vad 100 kronor mer eller mindre i kunde betyda för någon som är arbetslös eller sjukskriven?

Göran Skytte skriver bara om medelklassen i sin artikel. Det kan bero på att han helt enkelt talar enbart till medelklassen, men det kan också vara så att han faktiskt inte känner några från arbetarklassen. Göran Skytte borde komma ut ur sin trygga övre-medelklass-bubbla och träffa lite andra människor. Då skulle han se att det finns folk som har större problem än att dom inte har råd att unna sig en spa-weekend.

//Trotten

Borgarmedia: SvD
På denna bloggen: Barn allt fattigare
Bloggat: Ohyra, Claes Krantz, jj.n, Befria Media
Andra bloggar om: Fattigdom, Nyfattigdom, Göran Skytte, SvD, Medelklassen, Arbetarklassen, Klasssamhället, Välfärd, Media, Arbetslöshet, Sverige, Samhälle, Politik
Technorati: Fattigdom, Nyfattigdom, Göran Skytte, SvD, Medelklassen, Arbetarklassen, Klasssamhället, Välfärd, Media, Arbetslöshet, Sverige, Samhälle, Politik

I måndags hade jag min första arbetsdag i förskolan. Jag hyrs in av en vikariepool till olika förskolor runt Stockholm, och just idag var det inte förgäves som jag klev ur sängen. Det var lite svårt att ta sej till jobbet utan SL-kort, jag fick förfalska en bussbiljett. Förskolan var ganska underbemannad, så när jag kom dit gällde det genast att sätta fart. Trots dom andra anställdas uppenbara överansträngning och zombieartade blickar, var dom väldigt snälla och introducerade mej långsamt till barnskötandets mysterium. Jag slapp med andra ord dom lite smutsigare jobben och fick bekanta mej lite med barnen istället. Jag märkte snart att jag hade kommit till ett jobb som jag inte hade några problem med och som passade mej! Det var inte svårt att härda ut gegget och småbråken när barnen älskade mej och arbetsdagen kändes meningsfull! Jag såg till att hjälpa till så mycket jag kunde för att underlätta för dom andra och lämna en bra bild av killar i förskolan. Jag tror och hoppas att jag gick därifrån med ett gott intryck från både barn och barnskötare. Äntligen ett jobb som inte får mej att vilja spränga saker! Jag kan t.o.m. kanske tänka mej lärarhögskolan som en framtida bana.

Tillbaka i garderoben följande måndag; ett helvete på jorden. Inte för att jobbet är ansträngande eller svårt, utan för ledan av att sitta en hel dag och vänta utan någon tydlig gräns mellan rast och arbetstid. Uttråkningen är maximal, särskilt när man jobbar 10 timmar i sträck, dessutom är vi överbemannade. Blickarna från folk som tycker man sitter och latar sej, blickarna från snobbarna i restaurangpersonalen som också tycker att man latar sej, fast deras lön är mycket högre än vår. Vi får normalt inte ens ta av resterna (som ändå ska slängas)- från cateringmaten dom tar till arbetsplatsen. Men just den här dagen hände nåt annorlunda och vackert: vi gick och frågade dom om en kopp kaffe (vi får inget kaffe och inga raster egentligen heller) och först fick vi svaret av en snofsig tant att ”deras chef hade sagt åt dom att inte ge bort nåt åt garderobiärerna, även om det skulle slängas”. Men sen kom hennes kamrat förbi som jobbat lite längre och frågade vad som hände. Efter att kamraten förstått vår fråga stirrade hon tomt och lite föraktfullt på nåt sätt framför sej ett tag och sa sen trött ”det är väl självklart att ni kan ta lite kaffe”. Den snofsiga tanten förbyttes genast och pressade ur sej nåt i stil med: ”alltså jag tänkte fel… enligt reglerna…”. Vi gick därifrån. Resten av dan var garderobiärer och restaurangpersonalen vänner. Dom bjöd oss på all maten som blev över och vi tog tacksamt hem stora lass bröd, snacks och förrätter i arbetsplatsens pappershanddukar. Det är det här som kallas rekomposition – gamla splittringar upplöses och ny gemensam styrka uppstår på arbetsplatsen. Tack för att ni såg våra likheter, sket i chefens order och fyllde min tomma kyl, kära restaurangarbetare! Och just det: en arbetskamrat såg vår arbetsledare stå och fixa med facebook på sin mobil. Han hade väl helt enkelt tröttnat på att jämt gå omkring och bara försöka se till att vi inte slappar, och tagit en ledig stund. Antagligen står han och facebookar större delen av tiden, för man ser inte röken av honom, och jag klandrar honom inte. Han har aldrig klagat när vi kommit försent och förstår oss, han är en sån där som avancerat från skitjobbet och får göra lite extra pappersarbete för en anständigare lön. Frågan är: om facebookandet är stöld av arbetstid, är det då nyttig arbetstid? Vilket värde stal vår arbetsledare genom att inte traska omkring och disciplinera oss utan socialisera istället?

Jag jobbar häcken av mej just nu, så mycket att jag inte hinner blogga eller ens träffa vänner. Dessutom är jag lite småsjuk och sitter mest hemma och läser Marx och ser på sitcoms. Men jag lovar att jag kommer igen. Rätt vad det är så kommer jag att kunna ha lite mer fritid och pengar, och då kommer jag genast att börja blogga som en tok, gå med i Kommunal sektion 28 (västra sidan, den bästa sektionen) och få en lön som är långt mer än avtalsenlig! Nu när jag börjat i Omsorgen och på Omsorgaren så tänkte jag sätta en plan i verket: jag ska i takt med att jag jobbar mer i förskola börja undersöka min arbetsplats och tillsammans ska vi utveckla och forska fram nya strategier och taktiker i arbetsplatskampen på en förskola. På lång sikt kan Omsorgaren bli en resurs!

Medelklassen, finns den? Är den en enda eller flera olika grupper? Brittiska militären förbereder sej i alla fall på hårda konfrontationer när dom lite bättre ställda arbetarna tappar tålamodet. Trotten hyllar Che som symbol för socialismen. Under täcket lämnat en grundlig och bra rapport från Köpenhamn, där barn tårgasas för att batongliberalerna hellre slår tillbaka med våld än att diskutera politiskt med ungdomarna. Petter visar hur t.o.m. danska liberaler chockas av ljuget i våra svenska dagstidningar om händelsen. För dom som missat det: Mllstrm har sparkats för att han skriver om sitt jobb i en blogg - fuck it! Ni äger oss inte utanför arbetstid era jävlar!

/Planekonomen

I måndags hade jag min första arbetsdag i förskolan. Jag hyrs in av en vikariepool till olika förskolor runt Stockholm, och just idag var det inte förgäves som jag klev ur sängen. Det var lite svårt att ta sej till jobbet utan SL-kort, jag fick förfalska en bussbiljett. Förskolan var ganska underbemannad, så när jag kom dit gällde det genast att sätta fart. Trots dom andra anställdas uppenbara överansträngning och zombieartade blickar, var dom väldigt snälla och introducerade mej långsamt till barnskötandets mysterium. Jag slapp med andra ord dom lite smutsigare jobben och fick bekanta mej lite med barnen istället. Jag märkte snart att jag hade kommit till ett jobb som jag inte hade några problem med och som passade mej! Det var inte svårt att härda ut gegget och småbråken när barnen älskade mej och arbetsdagen kändes meningsfull! Jag såg till att hjälpa till så mycket jag kunde för att underlätta för dom andra och lämna en bra bild av killar i förskolan. Jag tror och hoppas att jag gick därifrån med ett gott intryck från både barn och barnskötare. Äntligen ett jobb som inte får mej att vilja spränga saker! Jag kan t.o.m. kanske tänka mej lärarhögskolan som en framtida bana.

Tillbaka i garderoben följande måndag; ett helvete på jorden. Inte för att jobbet är ansträngande eller svårt, utan för ledan av att sitta en hel dag och vänta utan någon tydlig gräns mellan rast och arbetstid. Uttråkningen är maximal, särskilt när man jobbar 10 timmar i sträck, dessutom är vi överbemannade. Blickarna från folk som tycker man sitter och latar sej, blickarna från snobbarna i restaurangpersonalen som också tycker att man latar sej, fast deras lön är mycket högre än vår. Vi får normalt inte ens ta av resterna (som ändå ska slängas)- från cateringmaten dom tar till arbetsplatsen. Men just den här dagen hände nåt annorlunda och vackert: vi gick och frågade dom om en kopp kaffe (vi får inget kaffe och inga raster egentligen heller) och först fick vi svaret av en snofsig tant att ”deras chef hade sagt åt dom att inte ge bort nåt åt garderobiärerna, även om det skulle slängas”. Men sen kom hennes kamrat förbi som jobbat lite längre och frågade vad som hände. Efter att kamraten förstått vår fråga stirrade hon tomt och lite föraktfullt på nåt sätt framför sej ett tag och sa sen trött ”det är väl självklart att ni kan ta lite kaffe”. Den snofsiga tanten förbyttes genast och pressade ur sej nåt i stil med: ”alltså jag tänkte fel… enligt reglerna…”. Vi gick därifrån. Resten av dan var garderobiärer och restaurangpersonalen vänner. Dom bjöd oss på all maten som blev över och vi tog tacksamt hem stora lass bröd, snacks och förrätter i arbetsplatsens pappershanddukar. Det är det här som kallas rekomposition – gamla splittringar upplöses och ny gemensam styrka uppstår på arbetsplatsen. Tack för att ni såg våra likheter, sket i chefens order och fyllde min tomma kyl, kära restaurangarbetare! Och just det: en arbetskamrat såg vår arbetsledare stå och fixa med facebook på sin mobil. Han hade väl helt enkelt tröttnat på att jämt gå omkring och bara försöka se till att vi inte slappar, och tagit en ledig stund. Antagligen står han och facebookar större delen av tiden, för man ser inte röken av honom, och jag klandrar honom inte. Han har aldrig klagat när vi kommit försent och förstår oss, han är en sån där som avancerat från skitjobbet och får göra lite extra pappersarbete för en anständigare lön. Frågan är: om facebookandet är stöld av arbetstid, är det då nyttig arbetstid? Vilket värde stal vår arbetsledare genom att inte traska omkring och disciplinera oss utan socialisera istället?

Jag jobbar häcken av mej just nu, så mycket att jag inte hinner blogga eller ens träffa vänner. Dessutom är jag lite småsjuk och sitter mest hemma och läser Marx och ser på sitcoms. Men jag lovar att jag kommer igen. Rätt vad det är så kommer jag att kunna ha lite mer fritid och pengar, och då kommer jag genast att börja blogga som en tok, gå med i Kommunal sektion 28 (västra sidan, den bästa sektionen) och få en lön som är långt mer än avtalsenlig! Nu när jag börjat i Omsorgen och på Omsorgaren så tänkte jag sätta en plan i verket: jag ska i takt med att jag jobbar mer i förskola börja undersöka min arbetsplats och tillsammans ska vi utveckla och forska fram nya strategier och taktiker i arbetsplatskampen på en förskola. På lång sikt kan Omsorgaren bli en resurs!

Medelklassen, finns den? Är den en enda eller flera olika grupper? Brittiska militären förbereder sej i alla fall på hårda konfrontationer när dom lite bättre ställda arbetarna tappar tålamodet. Trotten hyllar Che som symbol för socialismen. Under täcket lämnat en grundlig och bra rapport från Köpenhamn, där barn tårgasas för att batongliberalerna hellre slår tillbaka med våld än att diskutera politiskt med ungdomarna. Petter visar hur t.o.m. danska liberaler chockas av ljuget i våra svenska dagstidningar om händelsen. För dom som missat det: Mllstrm har sparkats för att han skriver om sitt jobb i en blogg - fuck it! Ni äger oss inte utanför arbetstid era jävlar!

/Planekonomen

Jag ser tre grupper där vi förlorade stort som traditionellt bör rösta på oss. Det är medelklassväljarna, det är storstadsborna och det är förortsborna. Bland dessa tre grupper som jag nog får räkna till våra kärnväljare så har vår politik inte framstått som duglig. Om man kollar ur ett mer regionalt perspektiv så skulle vi ha vunnit valet om man skar bort Stockholms län ifrån Sverige. Göteborg och Malmö lyckades vi behålla tack vare starka profiler i form av Göran Johansson och Ilmar Reepalu. I Malmös fall så förknippas socialdemokratin med framtidstro och bra företagsklimat. Detta borde vara något som socialdemokratin förknippas med i hela landet.

Socialdemokraterna ska inte vara någon klassklubb utan ett idébärande parti som har en heltäckande politik som inkluderar hela samhällsstegen. Det är bra att Mona engagerar sig i miljonprogramsområdena men samtidigt får hon inte glömma bort den inkomstbringande medelklassen för utan den vinner vi aldrig nästa val. Så därmed föreslår jag att nästa sommartal förläggs i Tyresö, Örgryte eller Limhamn.

// Petter