Efter de israeliska bombningarna i Beirut

Idag meddelar de största tidningarna i Libanon om att landet klagat hos säkerhetsrådet mot den israeliska telefonterrorn mot vanliga libaneser som blivit uppringda hemma, på mobilen eller fått sms som innehåller hot och där det framgår klart och tydligt att sändaren är Israel. De som svarat på telefonen hemma fick en chock när en dator läste upp ett meddelande som varnar dem för att sympatisera med Hizbullah med hot om ett liknande krig som det som skedde 2006. Av libanesernas reaktioner att dömma har hoten hittills haft exakt motsatt effekt.

Idag fick jag reda på att någon startat en blogg enkom för att hävda att jag hyllar barnamördare. Och när jag öppnade mitt mail fick jag meddelanden om hot mot mig och Jinge på hans blog.

Nu råkar det vara så att jag inte är rädd för döden för jag har berättat här att jag har blivit mördad av Israel och Israels lakejer ett antal gånger förut. Min kropp bär på både granatsplitter och en kula som jag fick i mig redan vid tioårsåldern. Jag tror inte att Jinge är särskilt ängslig av sig heller. Det som är provocerande är denna politik, denna attityd, hot och dödshot och dödande för att tysta sådana som talar om hur det egentligen ligger till. Till och med Israels mest obetydliga sympatisörer har fattat hur det brukar gå till. Och varje dödshot kommer bara att leda till att vi skriver ännu mer, och att vi blir fler. Det är så det funkar.

Det kommer man ingenvart med. Världen idag är helt annorlunda ut än den var 1948, 1967, 1982 etc... Både jag och andra, många många fler, kommer att tala om Israels förbrytelser och om jag eller Jinge försvinner så finns det fler, hundratusentals världen över. Jag tror inte att man kan hota ALLA till tystnad. Så är det bara.

 Assafir.com  Aljazeera.com  Jinge om dödshoten Svensson om Eklund

Läs även andra bloggares åsikter om Telefonterror, Libanon, Säkerhtetsrådet, SMS, Israel, Dödshot, Hot

Snövit och sanningens vansinne: Det mest dramatiska tillfället gäller den märkliga händelsen på historiska museet i Stockholm, när ambassadören Zvi Mazel rev ned en installation av konstnären Dror Feiler, mitt under en konferens om folkmord. Alla röster var entydiga - "Så gör man inte!!", och visst Så gör man inte, men varför han gjorde som han gjorde, och vem denne Herr Mazel var, var det knappt någon som rotade i, utan många fäste sig enbart vid frågan vem Dror Feiler var och hur han arbetat för fred..

Jag blev mer nyfiken av det som skrevs, speciellt som Ariel Sharon plötsligt uttalade sig i frågan och mycket tydligt berömde Mazel, så varför inte undersöka vad israeliska tidningar skrev i frågan... och då, där hände det. I både Ha-Aretz och Jerusalem post, samt plötsligt i DN som citerade dessa israeliska tidningar framkom det ingen sade då, att alla herrarna faktiskt kände till varandra och även varit i luven på varandra tidigare när Dror Feiler deserterade från den israeliska armén under Ariel Sharon.

Moralisk rättighet att desertera: Självklart måste man få desertera, och kritisera sitt lands politik, och om nu Dror Feiler gjort detta är det väl bara för Sharon och Mazel att finna sig i det. och finns det ett straff för desertering får Feiler finna sig i det.

Problemet tycker jag ligger i huruvida man kan förstå varför allt detta hände. Om man som israelisk ambassadör, med insyn i diverse krig mot Israel, och självmordsbombningar mot israeliska civila plötsligt får reda på att man valt att låta en desertör visa ett konstnärligt arbete, som kan inte måste tolkas som antisemitiskt och glorifierande av självmordsattentat, tacka **** för att den ambassadören blir provocerad. Är det dessutom en desertör som är känd för sin desertering och tidigare "anti-israelisk verksamhet" (dvs israelkritisk verksamhet) självklart är detta inte lämpligt.

Vetskap? - arrogans? Därför vet jag inte vad som är mest beklämmande och pinsamt: Är det om de svenska arrangörerna av utställningen kände till allt historiskt mellan Feiler-Mazel-Sharon, eller om de inte gjorde det.

Faktum är att de ställde Sverige i en smärre diplomatisk kris med Israel, vid större diplomatiska kriser som direkt hotar rikets säkerhet, så är inte yttrandefriheten tillämplig enligt grundlagen: Rikets säkerhet går före yttrandefrihet, särskilt om rekvisiten om åtalbarhet enligt två lagar, men för svensk media går tyvärr alltid tryckfriheten före rikets säkerhet, och garanterat före eftertanke, smak och intelligens hos mången skribent.

Kovändning: Inte för att jag ändrat mig så dramatiskt i mina övergripande åsikter i mellanösternfrågan: Jag är fortfarnde kritisk mot båda sidors sätt att bruka våld, och där har Israel ett större ansvar som den starkare makten, och muren är självklart i detta helt förkastlig - samidigt som den faktiskt verkar fungera eftersom spontana självmordsattacker minskat drastiskt. Att dessa attacker också påhejas av andra makter utanför Palestina/Israel är dessutom fullständigt oacceptabelt. Frågan är extrem svart-vit-grå-spräcklig, och blir bara spräckligare för varje gång det händer något. Och det på så sätt omöjligt att hitta ett bra entydigt ställningstagande, och tur är väl kanske det.

Vad hade hänt med mina åsikter om jag inte upplevt detta ensamt utan i en grupp där alla tyckte likadant? Hade jag kunnat acceptera tanken på att det fanns en begriplighet i Mazels dåraktiga tilltag,

Inte mitt krig! Hur skulle jag dessutom reagera om mina älskade dödats av en bomb, och jag på en utställning i ett annat land fick se mördaren framställas på ett positivt sätt, skulle jag kunna hålla tillbaka mina känslor på rätt diplomatiska sätt? Det är en verklighet som både Zvi Mazel och Handi Jaradat (självmordsbombaren som konstverket avbildade) och som jag finner att såväl de krafter som uppmuntrar självmordsbombare, Dror Feiler delvis och även delvis media slog mynt utav. Vår yttrandefrihet och tryckfrihet har vi för att kunna hjälpa de utsatta i vår värld inte för att slå mynt av deras olycka och försvara oss själva i vår trygghet.

Ikväll meddelar man från Israel att Dalal al-Mughrabis kropp inte kommer att följa med de kvarlevor som kommer att friges imorgon. Det är lite väl sent för att spekulera men i värsta fall kan det påverkar hela utväxlingen.

Jag skrev igår ett inlägg om fångutväxlingen utan att nämna henne för jag kände att Dalals och Baraks historia förtjänar ett alldeles eget inlägg.

De bilder och historier som florerat på nytt, i teve, press och Internet om Dalal al-Mughrabi och Ehud Barak fick mig att stanna upp. Jag har länge velat skriva om henne men väntade för att se om hon verkligen skulle få bli "fri" emedan Barak fortfarande var Israels försvarsminister. I själva verket skulle inte hon velat det själv då hon i sitt testamente önskade att bli begraven "i Palestinas jord".

Hur det än bli, förblir Dalal Baraks spöke. Plågoande och förbannelse. Därför att hon till stor del är hans skapelse. Hennes kvarlevor och hela hennes historia kommer att vara förknippad med honom för evigt, antigen han vill det eller inte.

Historien började på Sadatgatan, i Beirut, inte långt från den ökända al-Hamragatan, i början av 1970-talet. Som ledare för en mördargrupp smög sig Barak in och dödade tre ledande palestinier, Kamal Odwan, Kamal Naser och Abu Youssef al-Najjar, i deras egna hem. Han blev hjälte för hela Israel.

Den 11 april 1978 var det dags för hämnd. Dalal ledde en grupp män som tog en gummibåt och satte kurs mot hennes älskade Jaffa. Hon var född 1958 i flyktinglägret Shatila, tio år efter fördrivningen från Palestina. Där satt hennes föräldrar, far- och morfärldrar och grät och sörjde flykten från Jaffa. Någon gång hade hon fattat beslutet att hon skulle återvända, minsann.

Vinden ville inte föra henne till Jaffa den ödesdigra natten. Någonstans mellan Haifa och Jaffa landsteg hon och gruppen och kapade en buss. Enligt arabiska källor var det en buss full med militärer. Enligt israelerna var den full med barnfamiljer. Från bussen sköt hon och gruppen mot alla mötande militära bussar. Och Barak var den som ansvarade för att stoppa hennes och hennes kamraters färd.

När deras ammunition tog slut gav Dalal order om sprängning av bussen. Det sägs att 30 människor dödades den dagen och 70 skadades.

Det berättas att Barak hade undrat vem gruppens ledare var. När han fick reda på att det var tjejen, grpes han av ursinne och gav sig på kroppen. Jag går inte in på några detaljer därför att jag inte minns själv vad jag såg för bilder då. 12 år gammal var jag och jag tyckte att det hela var fasansfullt. Särkilt när Israels hämnd blev en invasion av hela södra Libanon som var en förfärlig upplevelse för mig och mina små syskon.

 Det jag undrar idag är vad han tänkte när han hörde att hela operationen hette: Kamal Odwan, efter ett av hans offer i Beirut.

Där låg hon, på asfalten, på väg mot Jaffa. Hämnaren för hans mord i Beirut några år tidigare. Återigen fick han bli hjälten som dödat en terrorist, utan att någonsin fråga sig hur det kom sig att hon blev terrorist.

Jag betraktar bilden av dem tillsammans, som finns här. Ehud Barak med Dalal al-Mughrabis döda kropp, och undrar, förstår han? Undrar han? Är han alldeles säker på vem av dem är den som är hjälten, och vem som är terroristen? Ser han beröringspunkterna? Ser han likheterna? Så ser det inte ut i den bilden i alla fall.

Till saken hör att det var han som började. Hon hämnades, han hämnades. Och nu spökar hon igen. Hur det än blir imorgon är hon fri. Från honom. Från hans gelikar. Från Nakban. Från Palestina. Från flyktingskapet. Från den så kallade freden. Från kriget. Från allt. Det är bara han som för all evighet kommer att vara förknippad med den döda kvinnans kropp. I full aktion. När Barak dödade i Libanon, var han förklädd till kvinna. Dalal behövde ingen förklädnad. Hon var en kvinna.

Och aldrig någonsin kommer han att förstå att han och hans folk skapade henne. Bokstavligen. Dag för dag, förnedring efter förnedring, förnekelse efter förnekelse, lögn efter lögn, anklagelse efter anklagelse, orättvisa efter orättvisa. glömska efter glömska. Det är bara gudar som klarar av att förbli människor efter en sådan historia som palestiniernas.

Katastrofen med Israelerna är att de tror att de har monopol på känslor. Moral. Mänsklig värdighet. Förmågan att älska. Förmågan att lida. Förmågan att förgås av sorg. Att förintas av smärta. När de mördar, är de hjältar. När palestinierna mördar, är de terrorister. Själv är man en överlägsen hjälte som bör hyllas. Den andre är ett underlägset monster som bör utrotas.

Till slut fick monstret liv. Innuti Dalal. Reste sig. Gav igen. Med samma mynt. Och så kommer det att fortsätta, tills monopolet upphör. Tills man inser vad det är man har gjort, och ber om ursäkt för att man tagit ett annat folks land, fördrivit dem från hus och hem och berövat dem allt vad mänskligt värde heter. När det kommer att ske? Inte förrän mördandet och markstölderna upphör. Belägringen, förnedringen, förnekelsen, orättvisan, glömskan...

SvD SvD1 SvD2 DN DN1 DN2 Dagen Jinge, om Sarkozy och demokratin Esbati om besvärliga typer 

 Läs även andra bloggares åsikter om Dalal al-Mughrabi, Palestina, Kvinna, Terrorist, Förklädnad, Attentant, Mord, Haifa, Jaffa, Shatila, Flyktingläger, Hälte, Monster, Ehud Barak, Israel, Nakba,

Fatima al-Haj, Libanon

Klockan åtta svensk tid kommer man att utväxla fem libanesiska fångar mot de två israeliska soldaterna som Hizbollah kidnappade i juli 2006 just för att befria den sista libanesiska fången hos Israel, Samir al-Quntar. Araberna kallar honom de arabiska fångarnas furste. I trettio år har han suttit för ett attentat som han utfört i Norra israel, 17 år gammal.

47 år gammal kommer han ut och trots att han är dömd för 542 år. Det som har sipprat ut från fängelserna är att Samir har växt till sig. En storvuxen man med stora ögon och fast blick och ingenting hos honom påminner om den där 17 åringen. Hans familj kan inte bärga sig. Den har vuxit, familjen, sedan dess. Den har vuxit en hel del. Han har syskon som han aldrig träffat. Om han ångrat sig? Knappast, verkar det som. Det han lovat från fängelset, sägs det, är att ägna sig åt motståndet resten av sitt liv.

Jag tror att han måste ägna resten av sitt liv åt att gömma sig för Israelerna kommer att jaga honom och försöka döda honom. De andra fyra fångarna behöver kanske inte oroa sig lika mycket. De togs tillfånga under julikriget 2006.

Imorgon kommer de så fort de kommer till libanesiskt territorium att föras till Beiruts flygplats med president Michel Sleimans helikopter. Därefter kommer de att föras till presidentpalatset i Baabda där alla av poliskt betydelse i Libanon kommer att närvara för att hedra dem, inklusive sådana som gör det motvilligt. Inte ens Walid Jumblatt kommer att kunna hålla sig borta då Samir al-Quntar, som shiamuslimerna slagits så hårt för att befria, under så många decennier, är drus. Att utebli från en sådan fest skulle innebära politiskt självmord.

Samir al-Quntar kommer nog att spela en stor politsk roll i Libanon i fortsättningen, oavsett om han har förstått det eller inte. Det som har sipprat ut från israeliska fängelser är att killen är bergfast i sin övertygelse om motståndets nödvändighet när det gäller konflikten med Israel. Han har varit en stor ledare och en inspiratör för alla som träffat honom. Och om arabiska fångar har haft en lika stor dröm om friheten  så har den handlat om att få träffa Samir al-Quntar i fångenskapen. Många är de palestinska fångarna som har låtit sig fotograferas med honom, senast i raden Marwan al-Barghouthi.

Israelerna verkar övertygade om att deras två soldater är döda. Att de kommer att ta emot kropparna i kistor. Som syster, dotter och mor önskar jag att israelerna har fel. Jag hoppas att de två soldaterna är vid liv. Och även om de inte är vid liv, tänker jag på deras familjer och hoppas att de får ro. Min egen brors döda kropp var borta i flyktinglägret Shatila i över 18 år. När den äntligen påträffades orkade vi knappt känna någon sorg. Det var bara en befrielse. En grav att gå till. Äntligen. Då hade vi sörjt i decennier över att inte ha en grav att gå till när alla andra gjorde det, trots att min far och många av våra släktingar dödats i Tall al-Zaatar. Falangisterna hade bulldozrat allt. I värsta fall kan tusentals kroppar, bland dem min fars och mina släktingars, ha hamnat på en soptipp någonstans. För man lät inte de överlevande från Tall al-Zaatar att återvända för att hämta kropparna.

Klockan 20.00 svensktid bör man utväxla kropparna efter stupade israeliska soldater i Libanon mot två hundra kroppar som israelarna hade hållit på sina så kallade "numrerade begravningsplatser" för att de inte skulle få värdiga begravningar av sina anhöriga i Libanon. Många av dem har varit döda fångar sedan 1970-1980-talen. De flesta av dem är palestinier. Det blir många begravningar i alla flyktingläger, först efter att man gjort DNA-tester på kropparna för att fastslå identiterna.

Kropparna kommer att landa i Beiruts flygplats där vägen kommer att vara kantad av hundratusentals om inte miljoner libaneser och palestinier. Många gamla sår kommer att gapa och blöda mitt i en gigantisk, makaber och sorglig fest. Alla flyktingläger kommer att stå ansikte mot ansikte med Nakbans fasansfulla ansikte, än en gång.

En sista förhoppning är att man betraktar sig själva och hela processen och begrundar: Är det så här det kommer att se ut i alla evighet? Krig och kistor och makabra fester i det land där världens tre största religioner predikat kärlek i tusentals år?

SvD SvD1 DN DN1 Dagen Sydsvenskan 

 Jinge om Reinfeldt  Svensson om ökande klassklyftor och ökande bevakning

Pastey om diskursförändringar Paolo om att ta liberalismen på allvar

 Läs även andra bloggares åsikter om Fångutväxling, Libanon, Södra Libanon, Samir al-Quntar, Hizbollah, Michel Sleiman, Walid Jumblatt, flyktingläger, Tall al-Zaater, Shatila, Begravning, Begravningståg, Drus, Shiamuslimer, Motståndsrörelse, Marwan al-Barghouthi

Sommaren 2006 lanserade Rice begreppet "Den Nya Mellanöstern". En våg av hat vällde fram över hela MÖ och det väller fortfarande. "Den Nya Mellanöstern" är ett uttryck som spottas fram nuförtiden i nästan alla sammanhang med förakt och skadeglädje av alla sorters människor i Mellanöstern.

Skadeglädjen härrör från det libanesiska motståndsrörelsens seger och Israel förnedring i södra Libanon. Rice trodde verkligen att israelerna skulle susa fram och ödelägga Libanon och därefter skulle hon komma och diktera var skåpet ska stå i fortsättningen. Så blev det inte. Israel led ett svidande nederlag. Igår hörde jag och resten av arabvärlden att i det slaget där israelerna förlorade mest soldater och stridsvagnar, vid  Wadi al-Hujair, eller det som kom att kallas Merkavas begravningsplats, var det bara SJU motståndsmän som slogs. SJU män mot 500 israeliska soldater och 40 stridsvagnar.

Det är med detta i bakhuvudet som jag betraktar Sarkozys "Medelhavsunionen". Om Rices Nya Mellanöstern inte gick så ska det väl gå att tota ihop något annat som innebär ett ihoplappande av situationen. Så där samlar han en massa diktatorer i Paris och behandlar dem som vilka demokrater som helst och ska bygga en ny värld runt medelhavet tillsammans med dem. Att de flesta av dem som satt runt borde har tiotusentals politiska fångar i sitt land är något som Sarkozy ger blanka fasen i. Och att de flesta av dem har svältande befolkningar medan de själva och deras anhäng är så snuskigt rika att blodstanken bör stå som en vägg mellan dem och resten av världen... det ger han också blanka fasen i... Sarkozy, föredetta Mossadagenten som plötsligt blivit en barmhärtig samarit.

Priset bland de närvarande bör dock gå till Ehud Olmert. Medan han satt där i Paris och flinade upp sig, med ringa 11000 palestinska fångar bakom sig, gick hans styrkor in och slog sönder massor av palestinska institutioner på Västbanken. Man har stängt otaliga affärsrörelser, shoppingcentra, moskeer och välgörenhetsinrättningar därför att man misstänker att de har "samröre med Hamas". Man slår sönder hela städers ekonomiska liv under förevändning att man slår till mot "Hamas infrastruktur". Det som framkom på arabiska aljazeera är att man även gått in och förstört och slagit sönder kontorslokaler som tillhör palestinska departement tillhörande Salam Fayyads regering. Ett helt höghus sägs ha konfiskerats mitt i centrala Nablus. Huset sägs vara ägt av ett välkänt palestinskt företag.

I staden al-Bire har man enligt borgmästaren Jamal al-Tawil,  även stängt daghem, kvinnocentra och ett hem för föräldralösa flickor. Staden al-Bires begravningsplats är överfull men man får inte öppna en ny, på stadens egen mark.

Enligt Salam Fayyad, premiärminister i Abbas regering i Ramllah, och en av fredesn främsta förespråkare, har antalet israeliska militära operationer på Västbanken ökat med hela 50 % under de två första veckorna av juli, jämfört med de två första veckorna i juni.

Och Olmer tas emot, som en statsman, istället för den förbrytare han är. Tiotusentals, ja, 40 000 nya bosättarbostäder är planerade på ockuperad mark. Tiotusentals donums mark stjäl staten Israel av dem ockuperade byarnas befolkningar på löpande band, som man gjorde exempelvis med byn Nilin, där muren berövar byborna större delen av deras odlingsmark och olivlundar. 1948 var Nilins markegendom 58000 donums. Bit för bit har den försvunnit till israelerna. Idag, när muren byggs mellan byn och dess marker,  har byn drygt 2000 donums kvar.

Och Olmert får tala. Och han tror att han och palestinierna aldrig varit så nära möjligheten att uppnå ett fredsavtal. Jag undrar om karln verkligen är så himla ointelligent att han tror att vi andra är det också. Det är verkligen tragiskt. Men Omlert måste nog bestämma sig snart. Vad ska han prioritera egentligen? Stjäla från fattiga bönder? Hindra läkare från att nå fram till sina patienter eller ens få lämna medicin till dem? Eller ska han ägna sig åt att stänga daghem? Hindra folk från att begrava sina döda? Ska han uppnå fred eller ska han starta nya krig? Han börjar få allför många bollar i luften. Och det hade han gärna fått för mig, om inte så många människoliv stod på spel.

Och Olmert får tala. Och det är just en del av hemligheten med "Medelhavsunionen". Att Olmert ska få tala, att relationerna med grannarna ska normaliseras, medan Olmerts styrkor slår sönder folks liv, avrättar, belägrar, rånar och stjäl. Och visst. Han ser ju ut som vilken bilförsäljare som helst. Inte kan han vara så farlig? Men palestinierna räknar sina döda. 205 patienter har dött i Gaza i brist på sjukvård. 470 palestinier har dödats i år av israelerna. 176 av fallen var välplanerade avrättningar. I en värld där allt vore som den skulle, är detta det enda sammanhang som Olmert och hans anhang bör få tala. Och förklara för världen varför allt detta mördande...

Och Olmert får tala. Men som en liten, liten tröst kan jag meddela att varken Abbas eller Assad lyssnade till hans hycklande tal. De lämnade salen strax innan det var dags.

Men märkligast av allt: Ingenting om en palestinsk stat i slutkommunikén för Sarkozys spektakel. Var det priset för att Olmert skulle närvara, och tala? Är det slutpratat om en tvåstatslösning?  

Maan SvD SvD1 DN DN1 DN2 Dagen Jinge Hampus om FBI:s sommarläsning

Läs även andra bloggares åsikter om Medelhavunionen, Nicolas Sarkozy, Mahmud Abbas, Salam Fayyad, Nablus, Västbanken, Hamas, Nablus, al-Bire, Nilin, Gaza, Ockupation, Markstölder, Bosättningar, Avrättningar, Muren, Fångar, Politiska Fångar, Israel, Ehud Omlert;

Under filmfestivalen 2008 såg jag den lite taffliga men gripande filmen Battle for Haditha och upptäckte att jag plötsligt fick mycket svårare att fördöma amerikanska soldater. Fortfarande är jag ”not ready to make nice” vad gäller en viss presidents tilltagsenhet i Irak, men samtidigt har jag fått en viss sympati för soldaten Ramirez och hans olyckliga massaker i stadens Haditha. Båda sidor har fått offra gott ”oskyldigt folk”. På ena sidan ett kabinett i en demokratisk stat som för sin ekonomis (läs: oljepris) och inrikespolitiks skull bedriver ett onödigt orättfärdigt krig, men samtidigt försöker införa en obeställd men efterlängtad demokrati. På andra sidan finns en grupp hetsporrar som på ett ytterst beschäftigt och oönskat sätt protesterar mot den pågående demokratiserande ockupationen, en protest som nog många önskar per se, men inte i sin blodiga praktik

När jag såg filmen grät jag tidvis över den vidriga situationen som både vanliga civila irakier och båda sidors soldater hamnar i pga insurgenternas galenskaper och rädslan att lämna landet åt den sittande irakiska civila regering.

Min lojalitet och sympati har breddats till att förutom civila irakier även omfatta amerikanska soldater. Däremot kvarstår min kritik mot presidenten i det vita huset och föraktet mot insurgenternas metoder har tillkommit.

Fortfarande handlar det dock om att det inte handlar om onda människor som utför kriget utan att kriget som sådant gör oss onda.

Clausewitz har fel när han hävdar att kriget är en sorts diplomati: ("Krieg als bloße Fortsetzung der Politik mit anderen Mitteln") Krig är alltid något grymt annat.

Det innebär inte att alla krig måste undvikas att utkämpa, men åtminstone bör man undvikas att inleda dem – just för att de tar fram det onda och ovärdiga i vårt samspel

Jag sitter i skrivande stund knappt en meter från den levande legenden Eugén Sandberg a.k.a. Stig Bergling. Det är nästan som att vara med i en agentroman. Han har ett fast handslag, den gamle mannen som numera stöder sig på rullator. Vi pratar om hans tid som säkerhetsrådgivare i Libanon, äventyr med gerillakrigare i öknen, Jamblat & Iran. Han tror att det blir krig. Han säger att han fortfarande är GRU-överste. "De har inte gett mig sparken än." Men han tror att hans sovjetkarriär kan vara över nästa vecka. Jag undrar varför han inte bor i Ryssland. Han berättar att hans alzheimersjuka fru som var hans "stora skuld" förde dem tillbaka till Sverige. I dag trivs han bättre här. Han uppger sig också numera föredra Expressen framför Aftonbladet.

I dag, bäste kollega, har jag stiftat bekantskap med en levande legend.

Det måtte ha varit ett av historiens värsta statsbesök.

Förväntningarna på den nye Franske presidenten Nicolas Sarkozy har varit himlastormande, både i USA och Israel. Framför allt det bultande hoppet om att allt skall kunna återgå till det gamla välbekanta.

Det är en mycket rimlig förväntan. Sarkozy har alltid varit uttalat proamerikansk. I Israel har man vissa förhoppningar att hans judiska påbrå skulle kunna spela roll.

Statsbesöket i slutet av juni 2008 skulle bekräfta att Israel återigen var kontant med en av Europas stormakter.

Det hade sett så BRA ut när den franske presidenten skulle tala inför Knesset. Han gjorde alla de rätta lätena inledningsvis om att Frankrike och Israel alltid skulle komma att ha de bästa förbindelser.

Sedan kom skuren av isvatten.

Arbetet på bosättningar på Västbanken måste avbrytas fortsatte fransmannen. På litet sikt måste de israeliska bosättarna avlägsnas och Israel måste lämna Västbanken, inklusive östra Jerusalem.

Man kan gissa att det INTE var vad värdarna hoppats få höra.

Ledamöter gick ut med mer eller tydliga avståndstaganden från den franske gästen. Zevulun Orlev förkunnade att presidenten behövde ”en läxa i historia och geografi.” Benjamin Netanyahu fyllde på med att Jerusalem aldrig skulle delas och att Israel aldrig skulle återgå till 1967 års gränser.[i]

Den emotsedda diplomatiska triumfen förvandlades till en rökslinga.

Till råga på eländet spolierades avskedsceremonin på Tel Avivs flygplats när ett skott small medan Sarkozy och Olmert skakade hand inför hedersvakten.

En israelisk gränspolis i närheten hade begått självmord. Fråga mig inte om det var på grund av uttalandet om Västbanken eller problem med avbetalningarna. Det framgår inte. För säkerhetsskull hade han både skjutit sig och hoppat från hög höjd.

The Times uppger att två kvinnliga soldater svimmade vid åsynen.

Ceremonin avbröts tvärt. Nicolas Sarkozy och hans nyförvärvade maka Carla Bruni störtade tvärt in i flygplanet. Premiärminister Ehud Olmert störtade lika tvärt till sin skottsäkra bil. Delar av Sarkozys delegation blev stående utanför flygplanet ett tag eftersom besättningen i den allmänna förvirringen dragit igen dörren utan att kolla om alla var ombord först.[ii]

Ytterligare en episod i Mellanösternsdiplomatin historia.

Något verkar allvarligare är att de ständigt molande, malande ryktena om ett förestående, israeliskt angrepp fortsätter.

Vilket målet är, ja där varierar uppgifterna från gång till annan. Sinnestämningen verkar nervös och aggressiv, om vartannat. För mig påminner det närmast om den där gästen med det usla ölsinnet, med en snedtänd fylla på en misslyckad fest som mest av allt går omkring och vill slå någon på käften.

Vem som helst verkar kunna duga.

Uppgifterna varierar hela tiden, ibland är det södra Libanon, ibland är det Syrien, Iran eller Gazaremsan som snart skall angripas.

Kompassnålen verkar rotera vilt.

Var började alltsammans?

Kanske med uttåget ut Libanon 2000. Det är rätt spekulativt det här Rawia men en israelisk forskare, Ilan Pappe, som fungerat som lärare för höga officerare noterade hur de genom åren blivit alltmer frustrerade. Deras fäder hade slagit världen med häpnad med blixkrigssegrar under en rad krig. Själva var de hänvisade till att träla i den ena misslyckade ockupationen, i södra Libanon, i Gaza och på Västbanken.[iii]

Kompensationen blev allt som ofta att behandla varje situation som ett regelrätt krig. Tunga stridsvagnar och skarp ammunition sattes in mot stenkastande ungar.

Men det räckte inte.

Längtan blev allt större efter den där stora, härrrrliga, allt förlösande konfrontationen som äntligen skulle återställa Israels avskräckningsförmåga. En fångsnappning från Hizbollahs sida den 12 juni 2006 fick den israeliske överbefälhavaren Dan Haluz att störta iväg till Olmert med krav på att man prompt skulle starta krig.

En månad senare satt Israel där med ytterligare en orsak till tung ruelse och ännu mer ömmande självförtroende.

Tisslandet om ett nytt, stort angrepp har tilltagit. Neokonservativa amerikaner som Daniel Pipes och John Bolton släpper förtjusta små antydningar om att ett angrepp står för dörren, helst innan George Bush avgår vid årsskiftet.[iv]

Problemet för israelerna är att det inte finns något riktigt bra handlingsalternativ. Gå till anfall mot Libanon? Hårdfjällat, det vet man nu. Syrien? Har upprustat. Det är visserligen inte något hot men har byggt upp sin arsenal med defensiv inriktning. Skulle i sämsta fall kunna bli en upprepning på vad man upplevde i Libanon.

Gazaremsan? Den lilla kustremsan går visserligen att erövra. Å andra sida… Hamas har både övat och organiserat efter mönster från Hizbollah. Man skulle troligen svara med gerillakrig. Israeliska beräkningar går ut på att det krävs minst fem divisioner för hålla kustremsan besatt.

Dyrt och jobbigt.

Iran?

Ett krig mellan Iran och Israel?

Det är det konstigaste alternativet av alla Rawia. Israel anser sig vara utsatt för ett ”Iransk hot”. Det hotet är till stor del inbillat. Först och främst ligger de både länder tusen kilometer ifrån varandra. För det andra har Iran inte något handlingsmönster av anfallskrig. Det som finns några yttranden av den iranske presidenten Ahmandinejad där han citerade Khomeini att ”regimen som ockuperar Jerusalem måste försvinna från tidens sidor”.

Nu blir det riktigt intressant Rawia. Enligt persiskspråkiga bloggare var Ahmadinejads yttrande snarare en förhoppning än ett aktivt hot.[v]

Faktum är att den franske presidenten Sarkozy sa något snarlikt inför Knesset.

Men det har inte hjälpt. Sedan dess har den iranske presidentens yttrande valsat runt i Israelisk, Amerikansk och europeisk press, ständigt förbättrats till dess man landat i känslan av Ahmadinejad svurit en helig ed att utplåna Israel och utrota hela befolkningen.

När sagda persiskkunniga forskare gått ut med dementier har resultatet antingen blivit surmulen tystnad eller ilskna förnekanden. Iranierna hotar minsann VISST Israel.[vi]

Den reaktionen förbryllar mig Rawia, får jag erkänna det? Normalt borde reaktionen vara en suck av lättnad över att Damoklessvärdet man trodde hängde över huvudet upplöses i en rökpuff. Istället påminner den om ett barn som finner sig berövad sin favoritleksak.

Ytterligare ett problem för de som gillar att tala om det Iranska hotet är att Iran är en teokrati. Mahmoud Ahmadinejad är inte högsta hönset i Iran. När upphetsade proisraeliska debattörer kallar honom för ”en ny Hitler” ja då är det rent larv. Medan Tysklands Führer hade oinskränkt kontroll över de väpnade styrkorna och byråkratin är den iranske presidenten närmast en inrikesminister. Han har begränsad kontroll över krigsmakten och kan inte starta krig på egen hand.

Som bekant är det Irans Andlige Ledare Ali Khamenei som har den yttersta kontrollen över krigsmakten. Han har däremot uttalat sig emot både anfallskrig och kärnvapen.

Då där har vi det: det ”existentiella hotet” mot Israel verkar i stort sett vara hopfantiserat. Landet har fredsavtal med Egypten och Jordanien. Syrien skulle gladeligen skriva under ett också bara man fick tillbaka Golanområdet.

Inget av detta verkar nå fram. Från den israeliska säkerhetskonferensen i Herzliya noterade i januari 2007 en reporter från Financial Times att gett upp att räkna alla gånger han hörde frasen ”existentiellt hot”. Flera amerikanska neokonservativa var med. Flera, bland annat Richard Perle, lovade dyrt och heligt att innan han avgick skulle Bush angripa Iran.

Det finns en hel del fromma förhoppningar om allt kommer att gå som smort. Den neokonservative förre amerikanske FN-ambassadören John Bolton bedyrar i en interju att arabvärlden i själva verket är uppfyllda av en omedveten önskan om att få se USA och Israel angripa Iran.

Med andra ord skulle man gärna vilja få till stånd ett krig mot Iran för att eliminera ett i stort sett inbillat hot därifrån.

I The New Yorker hade man just i dagarna ett långt reportage om Sheldon Adelson en ledande, sionistisk filantrop.

En rörare och skakare med andra ord.

Han deltog i en konferens i Prag om Iran.

Sheldon Adelson mötte den avsatte shahens son Reza Pahlevi.

Reza Pahlevi sade till Adelson att han inte ville se något angrepp på Iran.

Sheldon Adelson beslutade sig för att Reza Pahelvi var en gestalt av underordnad betydelse som han starkt ogillade.

Sedan mötte Adelson Amir Fakharvar.

Fakharvar sade åt honom att om Iran angreps skulle hela befolkningen bli stormförtjust.

”Jag gillar Fakharvar” förklarade Sheldon Adelson.[vii]

Ville du veta vem Amir Abbas Fakharvar är? Tja, enligt amerikanska beslutsfattare är han den ledande iranske dissidenten som lyckades rymma ur fängelset. Enligt iranska dissidenter är han en småförbrytare som avvek under en permission som gjort en lysande karriär i USA genom att säga åt amerikanska regeringsföreträdare vad de vill höra.[viii]

Du ser vad vi går miste om Rawia.
_______________

[i] ”Sarkozy: ‘Move Jews Out of Judea and Samaria’ ” av Hillel Fendel i Israel National News.com, 23 juni 2008.

[ii] ”Israeli police suicide causes panic at Sarkozy farewell” av Sheera Frenkel och Jenny Booth i Timesonline, 24 juni 2008.

[iii] ”What Does Israel Want?” av Ilan Pappe, The Electronic Intifada, 14 juli 2006.

[iv] ”Israel ‘will attack Iran’ before new US president sworn in, John Bolton predicts” av Toby Harnden i Telegraph, 24 juni 2008.

[v] “Lost in translation” av Jonathan Steele i Guardian, 14 juni 2006.

[vi] ”Just How Far Did They Go, Those Words Against Israel?” av Ethan Bronner, New York Times. 11 juni 2006.

[vii] ”The Brass Ring” av Connie Bruck i The New Yorker, 30 juni 2008.

[viii] ”Has Washington Found its Iranian Chalabi?” av Laura Rozen, 6 oktober 2006.

SvD1 SvD2 DN1 DN2  Jinge om Israels mördande

Hundratals palestinska donums brann igår

Samma dag som vapenvilan utlystes med Gaza igår, gick hundratals bosättare, transporterade och skyddade av israeliska armén bärsärkargång på Västbanken. De misshandlade, stal och satte skördarna i brand. Hundratals donums med flerhundraåriga olivträd, vete och havrefält gick upp i rök.

När bönderna försökte släcka bränderna blev de misshandlade av soldaterna, och hindrade. Först flera timmar senare kunde palestinska brandkårer köra fram, men då var det försent. En medelålders kvinna talar til arabiska aljazeera: De stjäl. De stjäl våra matförråd, vår boskap. De stjäl allt från oss. De lämnar oss aldrig i fred.

Byarna heter Bureen och Huwwara och ligger nära staden Nablus!

Den som inte vet hur det gick till 1948, har chansen idag! Det är bara att hålla ögongen öppna i fortsättningen.

Maan

SvD: FN fördömer våldtäkter. Så här säger Rice: Våldtäkt är ett brott som man aldrig kan se mellan fingrarna med. Trots det har kvinnor och flickor i konflikter runt om i världen utsatts för utbredda och medvetna sexuella våldshandlingar.

Så, hur många amerikanska soldater som våldtagit blivit dömda?

DN DN1 SvD1 Dagen Dagen1 SDS Dagbladet Politiken AB

Jinge: Israel övar anfall mot Iran Jinge om Liberalismens dödgrävare  Hampus: Vem vakar övervakarna 
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Israeliska Armén, Bosättare, Stölder, Bränder, Misshandel, Västbanken, Gaza, Nablus, Bureen, Huwwara, Bönder, Palestinier

3:15 på den ovanstående videon visar hur det gick till när palestinierna gav sig iväg. Till ord av den palestinske nationalskalden Ibrahim Tuqan: Tyst, men om han talat, eld och blod skulle han uttalat... Sameton, law takallama, lafatha annar wa ddamma... Fråga inte om hans hälsa, sin själ bär han på sin handflata... La tasal aan salamateh, Rouhooho fawqa rahateh... under Ramadan för ett antal år sedan såg jag den och varje gång kunde jag inte hålla tillbaka tårarna...

Palestiniernas Taghreeba är en teveserie som har funnits i ett antal år. Den består av 30 delar. De första femton delarna behandlar palestiniernas historia från 1930-talet, bonderevolten och fram till fördrivningen. De senare handlar om tiden fram till 1967.

Serien bygger på en roman av dr Walid Saif, bondsonen som efter fördrivningen doktorerade vid Amerikanska Universitetet i Beirut tack vara sin äldre brors, Abu Salehs uppoffringar. Abu Saleh är en av huvudpersonerna i de första femton delarna, då han var ledare för bonderevolten i sin och i de omgivande byarna.  Walid Saif skrev även manus för teveserien.

Taghreeba förblir en av största teveproduktionen i Syrien. Där skildras Nakban inifrån. Klasskampen, bönder och stadsbor, jordägare och jordlösa, kvinnoförtrycket, hederskulturen...och till sist, ett av de största brotten som begåtts mot ett folk i vår tid...

Den har setts av hundratalmiljoner människor. Ändå har ingen västerländsk tevebolag köpt in den. Fast, vad vet de om Ibarhim Tuqan, Walid Saif,eller syriska megastjärnor som Jamal Sulaiman, Khaled Taja, Tayyem Hassan, Juliette Awwad eller Yara Sabri... klyftan mellan dessa världsdelar verkar bara vidgas hela tiden...

Jinge: Antisemitismen skapas industriellt 

Aftonbladet SvD1 SvD2 SvD3 Dagen  DN Dagbladet1 Dagbladet2 

Fouad Siniora har inte bråttom att bilda regering verkar det som. För alla som känner till förhållandena i Libanon var hans utnämning till regeringschef en smärre chock. Den mannen kan omöjligen föra något gott med sig till Libanon. Av den libanesiska tidningen al-Akhbar kallades han igår "Sando´ji", Kassören. Han har inget annat gjort än kvitterat ut pengar. Vart alla dessa pengar tagit vägen vill de flesta libaneserna veta idag, inte minst oppositionen.

Till min fasa hörde jag på nyhtererna igår att UNRWA har betämt sig för att be givarländerna om 400 miljoner dollar för återuppbyggnaden av flyktinglägret Nahr al-Bared när en deligation från givarländerna besökte lägret igår. Men det var fatktiskt ganska länge sedan Siniora kammade hem 380 miljoner dollar för återuppbyggnaden av samma flyktingläger. Pengarna har säkert hamnat i något byggföretag som hör till Hariri koncernen men något återbyggnad har inte blivit av. Detsamma kan man säga om de miljarder man fått för att återuppbygga Libanon efter julikriget 2006. De libaneser som fått sina hem återuppbygda av Hizbullah och Qatar bor idag i sina hem. Resten hyr fortfarande hos andra medan Hizbullah betalar deras hyra. Det som chockerade palestinierna i Nahr al-Bared är att Siniora krävt 5 miljoner dollar för de styrkor ur libanesiska armén som håller ordningen inne i flyktinglägren. Saken är den att den libanesiska armén sköter inte säkerheten i något flyktingläger utan det gör palestinska folkkommittéer.

Men det mest oroande från Libanon idag är en artikel som jag läste i al-Akhbar igår också! Libaneserna tar livet av sig i en aldrig skådad takt. Tio personer varje vecka försöker. Ca 6 av dem lyckas. Det är allt från gamla herrar till unga damer.

Libaneserna är inte vana vid denna hopplöshet som de lever under idag. Under alla krigsår har det gått runt för de flesta libaneser. Mat och pengar rådde aldrig verkliga brist på. Det fanns alltid något att göra, och något att sälja. Från jordbruksprudukter till mode och turism. Men nu verkar det vara stopp. Folk som inte klarar av att ge sina familjer ekonomisk trygghet skjuter sig i huvudet, kastar sig från höga byggnader, tar gift eller sömntabletter.

Turismen verkar det vara väldigt få personer som har hand om och som tjänar enorma pengar på den. Därför har Hizbollah krävt att få ta hand om turistdepartementet i ett desperat försök att se till att turisnäringens intäkter når fler libaneser.

 General Michel Aoun har krävt finansdepartementet då finanserna har skötts av Hariri släkten i 15 år medan pengar hällts in i svarta hål i Libanon. Ingen vet vart alla miljarder tagit vägen. Allt som allt tror libaneserna att lande är skyldigt Världsbanekn drygt 50 miljarder dollar. Och statskassan är så tom att Siniora knappt klarar av att betal ersättningar till sjukhus som ger de få libaneser som har sjukförsäkring vård.

Siniora kan sitta där han sitter i sin expeditionsministär fram till nästa val om ca ett år. Har libanon klarat av att vara utan president i ett halvt år kan det kanske klara av att vara utan en riktig regering i ett år. Risken är då att det smäller. Shiamuslimerna verkar vara villebråd vart de än befinner sig. De angrips av sunnimuslimer som stödjer Mustaqbal, Hariri-klanens poltiska koalition. Rätt förfärliga historier är det, och skulle shiamuslimerna svara skulle de anklagas för att försöka ta över makten i Libanon.

Hur som helst ser det ut att den till synes tafflige och aningen löjeväckande "Jeppe På Berget" Siniora vill förbli baron. Jag menar bankir... Hariris bankir, om så hela Libanon brinner upp.

al-Akhbar Dagen  Jinge: Ett underbart bakslag

 Läs även andra bloggares åsikter om Libanon, Hariri, Fouad Siniora, Hizbullah, Turism, Mode, Jorbdruksprodukter, Nahr al-Bared, UNRWA, Statsskuld, Världsbanken, Qatar, Självmord, Finanser, Sunnimuslimer, Shiamuslimer

I Beit Hanoun, Gaza

Palestinagrupperna i Sverige till utrikesminister Carl Bildt:
Använd vetot mot villkorslös uppgradering av relationerna med Israel!  

En uppgradering av EU:s relationer med Israel i ett läge där Israel bryter mot såväl EU-avtal som folkrätt och saboterar en fredsuppgörelse på grundval av FN-beslut, vore ett hån mot alla vackra ord om europeiska rättsprinciper, säger Palestinagruppernas ordförande Per Gahrton i ett uttalande inför EU:s utrikesministermöte på måndag.

 Enligt massmedierapporter anser Sveriges regering egentligen att en uppgradering skall kopplas till tydliga framsteg i fredsprocessen. Det är naturligtvis en riktig grundsyn. Om EU vill kunna påverka världspolitiken i riktning mot demokrati, rättsstatlighet och fredliga konfliktlösningar måste man också koppla sitt agerande gentemot olika stater till hur de förhåller sig till sådana principer. Israel har ett svårslaget världsrekord i att ignorera FN-beslut och internationella domslut, vilket Carl Bildt tidigare har visat att han inser.

 Därför vore det ett stort nederlag, inte bara för fredsprocessen i Mellanöstern, utan också för Sveriges utrikespolitik och Carl Bildt personligen, om EU verkligen genomför den planerade uppgraderingen med Israel utan synliga bevis på att Israel börjar följa FN-beslut, internationell rätt och ingångna avtal med EU.

 Beslut om EU:s utrikespolitik fattas fortfarande med enhällighet. Sverige kan alltså stoppa ett beslut som strider mot regeringens övertygelse. Gör det, Carl Bildt! Använd vetorätten för att förhindra att EU stjälper istället för hjälper fredsprocessen! 

SvD1 DN  Jinge: Ett underbart bakslag

 Läs även andra bloggares åsikter om Palestina, Palestinagrupperna, Carl Bildt, EU, EU-avtal, FN-Beslut, Per Gahrton, Fredsprocessen, Mellanöstern, Utrikespolitik, Veto, Vetorätten, Israel

Släpp den försiktigt!

DN: USA:s president George W Bush manar FN:s säkerhetsråd att skyndsamt ta upp situationen i Zimbabwe. Kravet kom efter rapporter om "statssponsrat våld" och politiska gripanden i landet.

14 människor har dödats i Gaza de senaste två dygnen, många av dem barn. I ett par månader har Egypten ansträngt sig för att åstadkomma lugn i Gaza och nedtrappning av våldet mellan palestinierna och israelerna. Israelerna har inte regerat alls förrän nu i veckan. Genom att ställa krav. Själv vill man inte göra något. Inte ens bryta belägringen. Palestinierna säger att belägringen måste brytas och gränsövergångarna måste öppnas.

SvD: Israeliska myndigheter har givit klartecken till uppförandet av ytterligare 1 300 bostäder i den omtvistade östra delen av Jerusalem. Bostäderna ska byggas i stadsdelen Ramat Shlomo, där det redan finns 2 000 bosättarhem.

George Bush som själv var värd för det ökända mötet i Annapolis bryr sig inte ett dugg om dess resultat idag. Det var ju ändå bara ett skådespel. 8000 nya bostadsenheter har israelerna gett klartecken för på ockuperad mark sedan Annapolis, november 2007. Hundratals palestinier har mördats, tusentals har fängslats. Vägspärrarna som skulle bli färre har ökat på Västbanken från 560 till 607.

Och mitt i alltihop önskar jag att palestinierna hade varit svarta. Färgen skulle ha fått folk som USA:s president att förstå vad det handlar om, själva kärnan i konflikten. Allting hade blivit solklart. Kolonialismen, apartheidsystemet... fast vad skulle det ändra? Ingenting. Den kristna sionisten Bush hade gått över lik oavsett om de var vita eller svarta, för att uppnå sina världsliga och religiösa mål!

SvD SvD1 SvD2 DN  JInge om SD och moskébygge

 Läs även andra bloggares åsikter om George W Bush, FN, Säkerhtesrådet, Zimbabwe, Gaza, Egypten, Våld, Belägring, Gränsövergångar, Annapolis, Bosättningar, Vägspärrar, Västbanken, Kolonialism, Apartheid

Efter fem år av krig där vi ännu inte vet vad för vapen och strategier Bush använde sig av, efter en total ödeläggelse av Irak, ångrar Bush krigsretoriken. Den fick världen att tro att han var en kille som verkligen var angelägen om att starta krig!

Var det inte så då? Och George Bush var inte ensam om att vara angelägen om att starta krig. Rumsfelt och Cheney har vi inte glömt heller... och några till...

Men det bedrövligaste nu, SvD: Bush försäkrar att han under de sista sex månaderna av presidentperioden ska ägna sig åt att säkra överenskommelser i frågor som att bilda en palestinsk stat.

Kan någon förklara för herr presidenten att man inte kan bilda stater under ockupation? Under ockupation heter det inte stat utan fångläger! Och inte ett fångläger utan en sisådär 45 stycken hittills omgärdade av Israels olagliga mur på ockuperade Västbanken och kontrollerade av fångväktare i form av ockupationens armé som sysslar med allt från onödig förnedring till dödande.

Jag tycker att Israel gott kan fortsätta så här ett tag till tills ryggen av deras ekonomi går av. För ockupation kostar. Både matriellt och mänskligt. Har Israel fördärvat så många av sina barn genom att förvandla dem till hänsynslösa bödlar som dödar eller ser på folk dö vid vägspärrarna, så är det nog den högsta kostanden för dem, och den kan inte bara räknas i pengar. I närvaro av dessa människor i hjärtat av de palestinska områdena kan inget gott komma! Bara elände och mera död.

Den palestinska staten kommer, förr eller senare, och sammanhängade ska den var och med Östra Jerusalem som huvudstad!

Så Bush kan ta och låta bli att tänka på Palestina. Det är inte så himla nyttigt, varken för hans klena tankeförmåga eller för någon annan heller.

SvD SvD1 DN DN1

Jinge om brandflyg 

Läs även andra bloggares åsikter om Bush, Irak, Krig, George Bush, Donald Rumsfeld, Dick Cheney, Palestina, Västbanken, Ockupation, Ockupationsrmén, Ekonomi, Fångläger, Muren, Ockuperad Mark, Vägspärrar, Palestinier, Död, Dödande, Förnedring

Skendränkning

Glädjande att vår utrikesminster har en väldig platt-tv i sitt arbetsrum. Och han tittar på Aljazeera bland annat. Aljazeera, denna osannolika saga om en rik prins som öppnade ett fönster mot världen med sina egna pengar. Och jag vet inte om Carl Bildt och andra svenskar vet om att Sverige faktiskt har bidragit till att göra Aljazeera till vad det är idag.

Mång anklagar Aljazeera för att vara en palestinsk tevekanal vilket är struntprat. Men på Aljazeera har Palestinafråga högsta prioritet därför att det är den centrala frågan för alla araber. Vad Aljazeera har är faktiskt många rätt duktiga palestinska journalister. Ett par av dem i ledande positioner.

Men de som sätter normen för hur man gör ett bra jobb är de palestinska journalisterna i Gaza, på Västbanken och inne i Israel. Många av dessa journalister fått svensk vidare utbildning via Fojo, och Journalisthögskolan i Kalmar. Det ironiska är att medan Sverige utbildade journalister i Palestina, Vietnam och annorstädes i hur man gör förstklassig journalistik, klappade vår egen nyhetsrapportering ihop. Struntnyheter hänger med hur länge som helst. Rapportering som har med viktiga frågor som faktiskt rör världsfreden försvinner snabbt om de ens blir av.

Public Serviceföretagen Sveriges Radio och Sveriges Television gav sig in i jakten på 15 åriga lyssnare och tittare. Ville de ha strunt så skulle de få strunt. Nyhetspengar satsades på komedier. Vi som vill ha nyheter har slutat titta på korta och innehållslösa sändningar. Det är ingen slump att vår utrikesminister tittar på Aljazeera International.

Dessutom kommer problemet med korrespondenter som har hållit på så länge att de rabblar upp gamla ramsor utan att ens reflektera över det de säger. Värsta exemplet måste väl vara Cecilia Uddén som rabblade upp ramsan om palestinska martyrer som får 70 jungfrur att kopulera med i himmelen, när hon talade från en begravningn efter en av de värsta massakrerna i Gaza på mycket mycket länge. Att de som höll begravningen för sina barn, sina bröder och sina fruar inte hört talas om några jungfrur i himmelen störde henne inte alls.

Varje människa med minsta känsla för vad som är passande reagerade. Själv grät jag av förtvivlan och vrede och undrade om människan var vid sina sinnens fulla bruk. Och när Cecilia ville rapportera om palestiniernas rätt att återvända, lyckades hon fiska fram en unik palestinier som INTE ville återvända hem. De fem miljoner som vill återvända angår liksom inte henne och är totalt ointressanta.

Nu är det som det är. Vi får den utrikesrapportering som vi förtjänar, när vi gräver ner vår egen Public Service, inte ger dem tillräckligt med resurser och därför avstår från att ställa krav. Förhoppningsvis inser nu vår utrikesminister att en av de största massakrerna i MÖ kan bli verklighet när som helst, när Israel ger sig på 1.5 miljoner palestinier, varav hälften är barn, och som är belägrade i Gaza sedan exakt ett år tillbaka.

Carl Bildt i DN  Jinge om Riksdagen och den personliga integriteten

Läs även andra bloggares åsikter om Al-Jazira, Aljazeera, Utrikesrapportering, Korrespondenter, Cecila Uddén, SR, SVT, Gaza, Massaker, Palestinier, Fojo, Journalisthögskolan i Kalmar, Journalister, Palestina

Sahar, Tamam och Ismail Shammout

Den palestinska myndigheten har inte kunnat betala några löner den här månaden. Anledningen är att Israel vägrar släppa palestinska skatteintäkter. Det är ca 75 miljoner dollar i månaden. Det hade lovats om att man skulle föra över pengarna idag efter att man dragit av en fjärdedel, för Israel anser att den palestinska myndigheten är skyldig dem pengar. Vad man är skyldig pengar för vet inte palestinierna. Vem vet, det kanske är dags att de börjar betala för ockupationen, de 607 vägspärrarna som håller dem fånga, själva! Hur som helst, Fayyad meddelade så sent som på eftermiddagen att han inte sett röken av några pengar.

Bitte Hammargren skriver en lång och detaljerad artikel om det pågående rånet som palestinierna upplevt i sextio år på SvD idag:

Israelisk press berättar dock att det sedan Annapolisprocessens början i november 2007 har fattats beslut om att bygga 10000 nya lägenheter i bosättningarna. Nyligen tillkännagavs att 763 nya bostäder ska byggas i Pisgat Zeev utanför Jerusalem och 121 i Har Homa nära Betlehem. Premiärminister Ehud Olmert har själv godkänt utbyggnaden av hundratals nya lägenheter i bosättningarna i östra Jerusalem, hävdar bostadsminister Zeev Boim.

...Samtidigt har de trångbodda palestinierna i det av Israel annekterade östra Jerusalem svårt att få bygglov. Tusentals palestinier tvingas bygga svart. Svartbyggena kan stå dem dyrt: många betalar höga böter men löper ändå risken att få se sina hem malas sönder av vägmaskiner – varefter de kan tvingas betala för rivningen. .

Palestinierna på ockuperat område – dit räknas även östra Jerusalem enligt internationell rätt – pekar på hur Maale Adumim är på väg att kopplas till övriga bosättningar i östra Jerusalem genom en utbyggnad av det omtvistade E1. Byggs även E1 ut klyvs Västbanken i två delar, vilket ytterligare begränsar palestiniernas rörelsefrihet. Redan nu försvåras den genom många hundra vägspärrar

Palestinier jag talat med oroar sig för att Israel, för att sysselsätta sig med annat än sina egna problem, och då främst Ehud Olmert och hans muthistorier, kommer att ställa till med massakrer på det belägrade Gaza med dess desperata befolkning.

SvD Independent 

Jinge om: Börsoro och risk för recession

Läs även andra bloggares åsikter om Rån, Stöld, Ockupation, Västbanken, Palestina, Palestinier, Mark, Markstölder, Palestinska Myndigheten, Vägspärrar, Salam Fayyad, Östra Jerusalem, Bosättningar, Bosättare, Betlehem, Gaza, Belägrin, Ehud Olmert, Israel

 Said al-Allawi, Saudiarabien

Sarkozy skrev kontrakt med olika arabländer för hela 60 miljarder dollar nyss. Och naturligtvis är det bara början. Libyen, Algeriet, Arabemiraterna , Qatar, och Egypten är alla på väg att bygga kärnkraftsreaktorer.

Hur kan den föredetta Mossadagenten Sarkozy praktiskt taget skita ner hela arabvärlden med kärnkraft samtidigt som israelerna hotar att förinta Iran på grund av landets satsningar på kärnkraft? Är det så att Sarkozy ger Israel anledningar att förinta resten av regionen så småningom? Tror han verkligen att det paranoida Israel skulle tillåta någon annan att bygga upp kärnkraft när de i hemlighet byggt upp ett lager av ett par hundra atombomber? Eller tror han att  arabländernas kärnkraftsplaner aldrig kommer att tillåtas bli verklighet och då kan han bara behålla de 60 miljarderna? Vet han redan nu att inga kärnkraftanläggningar kommer att byggas i alla dessa länder?

Oppositionen i arabvärlden vill hellre se sina länder satsa på solkraft och bergvärme. Men vad bryr sig Sarkozy om det? Frankrike ska tjäna pengar och vad araberna själva tycker är oväsentligt.

Jag försöker verkligen att låta bli att tänka konspiratoriskt men det här luktar väldigt illa. Israeliska spioner har redan förra året gripits i Egypten. Alarabiya  skriver om en ung egyptisk ingenjör specialiserad i kärnkraft som greps och erkände spioneri för israelernas räkning med hjälp av en japan och en irländare.

Fast om Israel angriper Iran idag behöver man knappats bekymra sig för Emiraternas och Qatars kärnkraftsdrömmar för dessa två länder kommer knappast att klara sig helskinnade. Det skulle inte så många andra länder göra heller, inte minst Israel.

Israelerna underskattar Iran. Jag kan inte säga att jag vet vad iranierna har i beredskap för Israel om landet angriper dem. Men de allra flesta är överens om att det kommer att bli synd om Israel, minst lika mycket som det är om Iran, om landet angrips.

Det roliga är det som står att läsa idag där en israelisk hök sägar att Iran förstår bara ett språk! Vilket språk förstår Israel? Inget! Annarsk skulle väl inte landet ha struntat i FN:s alla resolutioner, FN:s alla organisationer inklusive IAEA som motsätter sig ett israeliskt angrepp på Iran och även kritiserat Israels bombning av en anläggning i Syrien nyligen INNAN IAEA ens hade fått höra talas om den och som inte alls hade med kärnkraft att göra.

SvD SvD1 SvD2 DN DN1 DN2 Dagen Dagbladet  Jinge om Isreals hot
Läs även andra bloggares åsikter om Kärnkraft, Kärnkraftanläggningar, Atombomber, Araber, Sarkozy, Iran, Saudiarabien, Qatar, Arab Emiraterna, Algeritet, Libyen, Egypten, Solkraft, Bergvärme, Isarel

USA talar mänskliga rättigheter

SvD: Utrikesminister Condoleeza Rice "har tagit beslutet att vi enbart kommer att anlita rådet för mänskliga rättigheter när vi anser att det föreligger frågor av grundläggande nationellt intresse och vi känner oss manade" enligt talesmannen.

- Vår skepticism gällande rådets funktionalitet att uppfylla sitt mandat och uppdrag är välkända. Dess prestationer är ganska patetiska i det avseendet

Ett land som låter sig styras av en mäktig lobbygrupp för ett annat land, AIPAC som i praktitiken väljer en amerikansk president som passar Israel, inte USA är patetiskt. Att stödja Bin Laden och ha affärer med hans släkt ända fram till den dagen flygplanen kör in i WTC är patetiskt. Att transprotera folk i hemliga flygplan till Marocko, Egypten och Syrien där de blir torterade för USA:s räkning är patetiskt och skamligt. Att hålla fånglägret Guantanamo öppet är patetiskt. Att öppna fångläger på hangarfartyg ute till havs är patetiskt. Att lova bort ett folks huvudstad, till ett annat folk som redan vådfört sig på det folket i 100 år, stulit dess land och bedrivit etnisk rensning på det, är patetiskt och omoraliskt. Att ställa till med ett av historiens största brott, det man begick mot irakierna där ca 1.2 miljoner har dött, och fyra miljoner flytt, är kriminellt.

Det är inte FN:s Råd för mänskliga rättigheter det är fel på. Det är Condi Rice själv som kommer att gå till historien soptipp som en kriminell häxa som gick över lik för att springa militärindustrins ärenden.

SvD: Det 47 medlemmar starka Genève-baserade rådet skapades 2006 för att ersätta kommissionen för mänskliga rättigheter som hämmades av att regimer som själva anklagades för människorättsbrott satte käppar i hjulen för verksamheten.

USA var redan från början mot rådets skapande med motiveringen att inte heller de nya reglerna skulle göra det effektivt.

Två år senare attackerades rådet för att det inte lyckats agera mot övergrepp som i sudanska Darfur, trots att det samtidigt gav Israel hård kritik för landets behandling av palestinier i Gaza-remsan.

Kanske är det så att Israel begår brott mot mänskligheten i Gaza? Kanske är det så att det är synd om alla i Darfur, inte minst de arabiska nomaderna? Kanske är det så att USA satte igång konflikten i Sudan för att rycka loss den delen av Sudan som utgör landets förråd av naturrikedomar, inklusive gas och olja? Kanske är det så att USA fortfarande eldar på konflikten och inga andra går på snacket om krisen i Darfur utom naiva journalister och skådespelare som sätter sin berömmelse i folkmordets tjänst?

För oavsett vem det är som dödar där, så är de alla offer. Bödeln är USA:s omättliga törst efter olja, och efter makt i Afrika, där Kina åtnjuter oändligt mycker mer respekt.

Kanske är det är USA och Israel som har mest att förlora på ett fungerande FN:s Råd för mänskliga rättigheter? Är det så att USA har en hel del att frukta gällande sina gärningar i Irak och Afghanistan? Inte minst lögnerna om Iraks massförstörelsevapen? Och Israel och dess lågintensiva folkmord på palestinierna? Och är det inte så att det som planeras för palestiniernas del är ännu värre än det som varit hittills? Och så lögnerna om Irans kärnvapenplaner. Och det angrepp man planerar mot just Iran?

Jinges inlägg om USA:s fångläger på hangarfartyg

DN från England: Engelska kyrkan angriper Blair och Brown SvD om Sudan

SvD DN Dagen 

Vid 12-tiden kom nyheten om att Israel hade hotat angripa Iran. Jag hade att välja mellan att titta på arabisk och iransk teve hela dagen och försöka förstå vad det innebär eller bara ge sig ut i solen.

Jag valde det senare. Min vänninna Monica hade bjudit oss till en picnic tillsammans med en massa andra människor i Tantolunden. Det håller tydligen på att bli en tradition att fira nationaldagen där. Man kommer med mat och dryck som man placerar på ett stort bort och där är det fritt fram för att alla att ta.

Så vi satt där på filtarna och började hälsa på varandra generat. Det är inte någon förening precis. Det är bara folk som känner varandra som träffas där och kommer du och brer ut din filt under träden så betyder det att du känner någon som känner någon som känner någon...

Och det kom folk! Sverige, England, Finland, Argentina, Palestina, USA, Gambia... Klockan var tre och plötsligt var det nio på kvällen. Jag hade varit förutseende och hade med mig tvättlappar och en extra t-shirt till min grabb. För tiden mätte jag med hur dammigare och dammigare han blev av allt spring och bollspel. Då och då sprang han åt mitt håll, drack något, svalde någon tugga och sprang iväg igen.

Argentinaren hade varit så förutseende att han tagit med sig en jättestor boll, typ 50 cm i diameter och den fick inte ligga still en sekund. Hundar, barn, barnvagnar...

När en kvinna av tyskt ursprung bjöd på vattenmelon skrattade jag och sa att jag nu kan svära på att jag ätit Baader Meinhof-vattenmeloner också. Mannen satt och skrattade tyst och generat. Det visade sig att heter Adolf.

Monica berättade om sina besök i Sydamerika. Hur, när hon kom på besök flera år senare fann hon att de, helt isolerade från omvärlden, det fanns inte ens bilvägar till dem, utan bar gångstigar, stod och väntade på henne därför att deras äldste hade sagt: Imorgon eftermiddag kommer Monica. Hur han visste det kunde man inte förklara.

Vi pratade Portugal, Egyptiska långskjortor, gamla damer i Costa Rika, indianer i Guatemal, Libanon, Tyskland, Palestina, USA, Gambia, Finland... Vi pratade religion kontra människans inneboende kunskapskällor. Intuition. Vi pratade politik, trädgårdar. Muskelstelhet, film, böcker, översättningar...

Vid nio försökte jag damma av min grabb med ett helt paket tvättlappar. Han fick sin rena tröja och vi gav oss iväg. Trötta, mätta, dammiga och glada. Och jag tänkte att vi är så många fler som bor på den här planeten. Så många liv. Så många berättelser. Krig måste ta ett slut någon gång. Det får vara slut på eländet. Det finns så många trakter att besöka, så många berättelser att höra... Och det är så lite man behöver i slutändan. Mat för dagen, träd att sitta under, en filt att sitta på, människor att samtala och skratta tillsammans med.

På pendeltåget tänkte jag på det israeliska hotet igen. Hur går det om det blir krig. Om man verkligen använder kärnvapen. Hur stort blir det då? Hur mycket skada ställer man till med? För hur lång tid framåt? Vem ska sitta under träden? Vem ska grilla kött vid flodstränderna? Dessa små barn som tar sina första steg ute... De små hundarna som nosar efter en kycklingklubba...

Innehav av atombomber bör kriminaliseras omgående. Alla som förvarar sådana, tillverkar, sprider... Alla som hotar... Alla bör sträffas och det riktigt hårt.

Jinge om Israels omnipotens  och om USA 

SvD Dagen DN 

Jamil, 15 år, från Rafah. Han skadades av en granat från en israelisk stridsvagn när han var på väg hem från skolan. Jamils far är svårt sjuk och har inte kunnat arbeta på flera år. Barnen hade bråttom att utbilda sig och bli stora för att kunna hjälpa mor och far. Hopplösheten blev övermäktig när deras hus revs av israeliska armén.

Av någon anledning var Jamil den jag tänkte på när jag läste Nathan Shachar om den imponerande ekonomiska uppryckningen på Västbanken. Palestinierna liksom rycker upp sig och börjar jobba när de fått lagom mycket stryk av den israeliska armén och av den palestinska myndighetens säkerhtesstyrkor, finansierade och även utbildade av amerikanerna, egyptierna, jordanierna... etc...

Och visst! I onsdags skeppades den första sändingen av mediciner tillverkade i Palestina till Tyskland. Och det finns en hel klass fredsivrare som är så knutna till ockupationen och till amerikanerna, att de är beredda att gå över lik för att behålla sina previlegier.

I sin lovsång för palestiniernas nyupptäckta arbetsvilja nämner Shachar just Hebron som ett blomstrande exempel. Typiskt nog hade jag just läst att det råder kaos i Hebron. Klanfejder mellan instängda människor har lett till att den israeliska armén har dödat en palestinier och sårat två. Vid sammandrabbningar med palestinska ungdomar och ockupationsarmén i norra Hebron dödades en annan palestinier och två andra sårades. En fembarnsfar från Hebron blev igår omhäktad för 22 gången och har suttit i israeliskt fängelse i hela 53 månader utan rättegång. Igår bröt israeliska armén sig in hemma hos journalisten Nayef Hashlamoun genom att helt krossa ytterdörren. Där var bara barnen hemma. De fick ett brev där fadern beordras att infinna sig hos ockupationsarmén så fort som möjligt. Och för drygt en vecka sedan kidnappade den israeliska armén  två civila palestinier just från Hebron också.

Andra källor talar om att en fånge har dött på ett mystiskt sätt i ett palestinskt fängelse, domare blev attackerade, rån har avvärjts, etc...

Vad är det då som är så bra i Hebron som Shachar ser men inte andra? När palestinierna själva tycker att situationen i staden håller på att bli outhärdlig? Den ekonomiska utvecklingen. Några har fått arbete. För första gången i världshistorien kanske.

Att palestinierna ALLTID arbetat, som alla andra människor gör i världen, skulle nog aldrig falla Shachar in. Att den palestinska ekonomin som nu blomstrar har slagtis sönder, dränkts med billiga israeliska varor förr i tiden, att det som byggts upp efter Oslo och för biståndspengar är fullständigt borta, miljarder som gick upp i rök, pengar som stulits från palestinska bankvalv som israeliska armén sprängt... det minns inte Nathan Shachar.

Och jag undrar hur han tänker med sin israeliska hjärna? Är det ett industriområde palestinierna har kämpat för? En företagspark? Ägt av utländskt kapital där palestiniera, fångar i sina egna kvarter i Hebron ska jobb och hålla klaffen? Är det jobb och mat på bordet, mat som kommer in via Israel, för allt kommer via Israel, är det det som palestinierna kämpat för?

Nej, det är israelernas våta dröm. Att förvandla palestinierna till slavar i grottekvarnen. De ska jobba och sova. De ska aldrig längta ut, bortom den niometer höga muren, drömma, eftersträva... De ska jobba, helst för israeliskt kapital, och hålla tillgodo med det som släpps in till dem av fångväktarna. Och vid grottekvarnen finns det säkert ingen plats för sådana som Jamil. Det Jamil behöver är ett hemland. Först och främst.

Ska jag dra historierna om Nablus och Jenin också? Nej, jag avstår nog. Jag kan bara berätta att palestinierna aldrig legat på latsidan. Mina förfäder var markägare och hade råd att leja folk till allt. Vilket de gjorde också. Men det skulle aldrig falla dem in att inte arbeta. De slet dubbelt så mycket som de arbetare de betalade för. Från morgon till kväll, årets alla dagar. Derad skördar var så olika och avlöste varandra så tätt att de aldrig fick vila. De sådde, skördade, skördade och sådde oavbrutet. Och det hade de fortsatt med, om inte de israeliska planen kom och bombade deras by, och om inte de judiska ligorna jagade iväg dem!

DN DN1 DN2 SvD SvD1 

Läs även  Jinge om Obama Pia, Naomi Klein i Helsingfors

Läs även andra bloggares åsikter om Palestina, Palestinsk Stat, Hebron, Ockupation, Arbete, Arbetare, Pengar, Bistånd, Fångar, Fångväktare, Kapital, Muren, Västbanken, Gaza, Rafah, Husrivningar, Markägare, Judiska Ligor, Företagspark, Industriområde, Industri

 Ja, vad var det han sa, när han avlade trohetslöfte mot den siontistiska staten hos AIPAC? Att en överenskommelse med palestinierna måste garantera den judiska statens judiskhet! CNN: "Any agreement with the Palestinian people must preserve Israel's identity as a Jewish state, with secure, recognized and defensible borders. Jerusalem will remain the capital of Israel, and it must remain undivided."

På ren svenska betyder det att de palestinier som bor kvar i sitt hemland och som har israelisk medborgarskap måste bort. På ett eller annat sätt måste de bort kosta vad det kosta vill. En möjlig lösning blir att man flyttar gränsen vid norra Västbanken för att inlemma några överbefolkade palestinska städer till en planerad palestinsk stat mot bosättningarna.

På det sättet kommer många oinsatta att tro att man kanske byter mark mot mark. Men med den marken kommer det att följa över 2000 000 människor, varav minst 500 000 är judiska bosättare och över en miljon nya flyktingar från Israel. Dessa människor kommer att leva som sardiner i torra överbefolkade och solstekta områden skilda åt av ett stort antal israeliska oaser som slösar bort deras vatten, kör på egna motorvägar över det som var deras odlingsmark, och skyddade av en ockupationsarmé som kommer att stanna där för deras skulle. Någon odlingsmark att tala om kommer den planerade palestinska staten absolut inte att ha,  då Jordandalen och dess marker och vatten förblir israeliska.

Den så kallade palestinska staten blir ett fängelse med ett sextiotal olika stora avdelningar, utan några som helst livsbetingelser. Bosättningarna blir ett mini-Israel mitt inne i detta fängelseprojekt under planeringen. Livet i den kommande "palestinska staten" kommer att bli så outhärdlig, att folk kommer att välja att ge sig av självmant. Än en gång behöver inte Israel döda några miljoner palestinier. Det räcker med att stjäla allt som är deras och sedan strypa dem så pass hårt att de ger sig av frivilligt. Sedan kallar man de för tjuvar, terrorister, araber...etc...

Israelerna brukar gnälla över att Palestina blir två, en palestinsk stat och ett palestinskt Israel. Det som verkligen planeras är två Israel, ett fritt Israel, och ett Israeliskt fängelse avsedd för dem som återstår av det folk man en gång sargat, mördat och fördrivit.

Den eventuella överenskommelsen som Barack Obama talar om är ett nytt rån av palestinierna, sanktionerat, stöttat och genomfört med hjälp av världens enda supermakt, och med dess vapen och pengar.

 SvD SvD1  DN DN1 SDS

Jinge om Israels massförstörelsevapen Jinge: Bondfångeri i världsklass 

Klas Sandberg om McCain    Pastey: Norman Finkelstein om förintelseindustrin

Det här är krig: civila libaneser som massakrerades på vägarna när de försökte fly, 2006

Olmert fick stående ovationer för sin krigshets inför American-Israeli Public Affairs Committee, AIPAC. En medelålders man med prostatacancer, som har ljugit världen rätt upp i ansiktet före Annapolis, under Annapolis och efter Annapolis. Som lurat den palestinska myndigheten å det grövsta och fortsätter göra det bara för att det ska se snyggt ut i den luttrade världens ögon. En man som tagit emot mutor och som sitter löst på sin post. Som håller flera miljoner palestinier som fångar i Gaza och på Västbanken, vill sätta hela Mellan Östern i brand.

Kanske håller Iran på att skaffa kärnvapen, vad vet jag, men även om de gjorde det så är det faktiskt deras egen sak. Jimmy Carter bekräftade nyligen det som världen har vetat i decennier, att Israel har ett par hundra sådana. Och det är precis dem man lutar sig mot när man använder maktens språk mot sina grannar. När man stjäl mark och vatten, när man invaderar, ockuperar och dödar.

Det är inte ett iransk angrepp man är rädd för. Det är en maktbalans som man inte tål tänken på. Tänk er att någon stat skaffar kärnvapen och då är inte Israel herre på täppan längre. Då blir Israel som vilken annan stat som helst i MÖ och o, hemska tanke.

Och det enda man behöver göra för att komma ur det här är att erkänna att man tagit ett annat folks land. Att dra tillbaka sin ockupation som håller på att knäcka landets ekonomi. Att låta flyktingarna återvända och sätta stopp för ett sextioår gammalt lidande. Men nej. Någon gång dömer man halvhjärtat någon israelisk soldat som torterat palestinska barn eller ungdomar, och förväntar sig applåder. Men att Israels högsta ledare är de som bär det yttersta ansvaret för det som sker på ockuperad mark, är sådant som Olmert och hans vänner aldrig ens tänker på.

The Guaridan skriver idag: Israel's occupied territories and conflict with the Palestinians has undermined the country's economic growth and has cost at least an extra 36.6bn shekels (£5.7bn) in defence spending over the past two decades, according to an Israeli thinktank.

Calculations by the Adva Centre, an independent policy centre in Tel Aviv, suggest Israel's economy has been held back, inequality within the country has grown and there have been significant government budget cuts to pay for mounting defence spending.

Adva openly admits that its findings, contained in a new report published today and entitled The Cost of Occupation, challenge the widely received opinion that Israel's economy is successful despite the conflict: economic growth last year reached 5.3% and was above 5% for the previous two years.

However, Adva's report said: "The truth is that the conflict with the Palestinians is like a millstone around the neck of Israel: it undermines economic growth, burdens the budget, limits social development, sullies its vision, hangs heavy on its conscience, harms its international standing, exhausts its army, divides it politically, and threatens the future of its existence as a Jewish nation-state."

Sommaren är här och mardrömmen rycker allt närmare. Ännu ett krig i Mellan Östern är omöjlig att förutse vidden av och vad det kan leda till. Men som Olmert och Ahmadinejad borde få läpparna ihoptejpade året ut, tills den farligaste och mest oberäknelige presidenten i USA:s historia lämnar Vita Huset. För hur man än vänder och vrider på saken, ser det otäckt ut. Skräckhistorierna som jag slagit dövörat till sedan barnsben om hur freden kommer till Mellan Östern, efter det att hela MÖ ligger som en grushög, börjar ty sig mindre främmande.

SvD DN Dagen 

Jinge om Hillary som vicepresident  Jinge om Israels massförstörelsevapen

Svensson om onödig Muhammedkarikatyr, Lite rasism, lite sionism, Paolo Pissoffi

 Läs även andra bloggares åsikter om Olmert, Ahmadenejad, AIPAC, Annapolis, Palestinska Myndighet, Palestinier, Mellanöstern, Kärnvapen, Iran, Israel, Jimmy Carter, Maktbalans, Tortyr, Barn, Ungdomar, George Bush, Fred

Kommentar till inlägget Stephen Walt i Kairo:

Man talar om dem som en duo nuförtiden.

Mearsheimer och Walt. Det komiska är att det de sagt egentligen är vad alla i grund och botten vet om: det finns en Israel lobby i USA. Den lobbyns inflytande på USA:s mellanösternpolitik är till stor del destruktivt.

Kanske var det sensationella att det den här gången sagts av två professorer, John Mearsheimer och Stephen Walt, inte bara någon obskyr, alternativ, progressiv webbsajt.

Motreaktionerna har varit hårda, närmast hysteriska. Där har kommit en flod av anklagelser om det är shoddig vetenskap och, givetvis, givetvis har de anklagats för antisemitism.

Undrar du hur långt det kan gå?

En vacker dag råkade en annons för Barack Obama dyka upp på Amazon.com:s webbsida för Mearsheimer och Walt:s bok. En tidning slog genast larm och den arme Obama måste värja sig för en ström av anklagande frågor om han stödde duon.

Barack Obama bedyrade prompt att det gjorde han absolut inte. Han hade inte ens läst boken eller på något vis låtit sig besudlats av den förgiftade texten.

Det som sägs i alternativa tidningar, webbsajter och bloggar kan man i allmänhet strunta i. Det kommer det bara att försvinna ner i tystnaden.

En bok av två tunga professorer riskerar att påverka tänkandet i det politiska etablissemanget.

Där kan man läsa en hel del som du själv kanske upplever som välbekant på gränsen till banalt men som i USA är helt nytt. Som exempelvis att det faktiskt skedde en etnisk rensning av palestinier under Israels grundande 1948. Där sägs också att rent ut att den israeliska ockupationen av Västbanken och Gaza är och har varit en brutal historia.

Kanske var det mest oroande att det som Mearsheimer och Walt föreslog var så enkelt och förståndigt.

Du noterade själv Rawia: behandla Israel som ett vanligt land. Ett där goda handlingar möter uppskattning. Onda handlingar fördöms. Samma sak som för alla andra. Enkelt, förnuftigt och rimligt.

Lobbyns inflytande är i stort sett destruktivt enligt de båda professorerna och det är så just genom att den ständigt, ständigt sörjer för att Israel aldrig drabbas av några konsekvenser, oavsett hur ryckigt och brutalt man uppför sig.

Ett exempel är angreppet på Libanon 2006. Ett USA som förhållit sig mer självständigt till Israel hade redan från första början sagt ifrån att det fick inte bli något av med den saken, annars skulle flödet av krediter och vapenleveranser sina. Det hade varit bäst för parter: USA, för Libaneserna, för Palestinierna och faktiskt också för Israel självt. Libanon hade sluppit ytterligare förödelse. Israel hade sluppit ett snörpligt nederlag, palestinierna hade sluppit drabbas den skärpta repressionen när Israel tar ut sin ruelse på dem och USA hade sluppit sitta med aktier i ytterligare ett mellanöstern fiasko.

Enkelt, logiskt… och vanvettigt svårt att åstadkomma.

Richard Cohen drabbades av en smärre gråtattack i Washington Posts kolumn vid tanken på att staten Israel skulle kunna behandlas som ett vanligt land.[i]

Bakom kulisserna, i skymundan har ringarna brett ut sig över vattenytan. ”Tjänsteman på Capitol Hill talar om boken, alla diskuterar den, folk är fascinerade… den har öppnat diskussionen.”[ii]

John Mearsheimer fick framträda i Israelisk radio och försvara sina teser.[iii] Lyssna gärna Rawia. Det är riktigt kul att höra Mearsheimer försöka resonera med de båda upphetsade kommentatorerna. Han påpekade, ganska försynt, att om man insisterar på att fortsätta med ockupationen kommer Israel till sist att likna Sydafrika.

Faktum är att många Sydafrikaner, som Nelson Mandela, Desmond Tutu[iv] och Tony Karon[v] hävdar att den israeliska varianten är mer oförsonlig och slutgiltig. Tony Karon påpekade att det i Sydafrika trots allt hela tiden fanns en gemensam, delad ekonomi där vita och svarta trots allt möttes även under Apartheidepokens järnnätter. I Israel har även den kontakten brutits. Det har visserligen lett till att Israel mödosamt måste importera gästarbetare från Östeuropa och Asien men det verkar kvitta. I Sydafrika fanns