Jag har i sak inga problem med ett sådant ordbyte. Det viktiga för mig är likabehandling, först och främst i regelverkets utformning, men också i det att samma ord används för homo- och heterosexuella par. I det senare skiljer jag mig från Stefan Karlsson, som menar att det är acceptabelt med en separat partnerskapslag. Det håller jag inte med om: ord sänder normativa signaler. Däremot har jag ingen stark uppfattning om vilket ord som bör användas. Giftermål går lika bra som äktenskap.

RFSL håller inte med, och även om jag förstår grunden för deras reaktion — det stör även mig lite att ordbytet sker för att blidka en högljudd, religiöst grundad minoritet, som vill ha monopol på uttolkningen av ordet äktenskap — tycker jag att Jakob Heidbrink har rätt. Det viktiga är inte vilket ord som används utan att samma regelverk erbjuds och att samma terminologi används. Den planerade, omdöpta reformen är att välkomna (även om civiläktenskap vore ännu bättre, vilket pastor Hedin håller med om).

Riksmötet är nu öppnat. Inte utan märkliga inslag:

En gång om året visar riksdagsledamöter och regering vördnad för kungaparet och Gud. Traditionsenligt inleds riksmötets öppnande med gudstjänst i Stockholms domkyrka, Storkyrkan.

Där möttes riksdagsledamöterna av en präst som uppmanade dem att "först söka Guds rike". Vad är detta? Är det bara jag som anser det viktigt att staten ska vara neutral i förhållande till religion, vilket utesluter kollektiva arrangemang där kristen vidskepelse förkunnas för landets folkvalda? Vore jag riksdagsledamot skulle jag definitivt bojkotta evenemanget, men att det överhuvudtaget anordnas är anmärkningsvärt och stötande.

Men jag tror att det finns två skolor härvidlag. För folk av den äldre skolan är smärtan hos en närstående den allra värsta, näst efter den egna smärtan; dignitärens smärta är viktigare än bondens; bondens smärta är viktigare än bondpojkens; pojkens smärta är viktigare än hundens. De håller sig inom smärtans trängre krets. Men för folk av den nyare skolan är smärtan smärta, var den än uppträder, lika förfärande hos en människa som hos en fluga, det har uppstått en känsla för det rena lidandet, vårt helvete har blivit universellt. Jag betraktas till exempel av vissa som okänslig därför att jag har svårt att dölja att mina närmastes smärta ingalunda är min närmaste smärta. Hela min natur är inställd på att upptäcka lidande hos den andra — den lägre.

Detta rör det filosofen Peter Singer kallar "a widening circle of compassion", dvs. människans gradvisa utökning av den krets hon bryr sig om, från sig själv, till den egna familjen, den egna byn, den egna regionen, den egna nationen, den egna rasen, hela mänskligheten och till djur av olika slag. Men hur ser framtiden ut? Kommer fler att bli som Gombrowicz? Och är det önskvärt? Kanske är den universella omtanken praktiskt omöjlig?

Det är ett världsomfattande krig som har varken skyttegravar eller massbombningar, utan i stället ägnar sig åt spridda skurar av självmordsbomber och attacker mot civila mål som barer och marknader.

Faktum är att vi svenskar deltar i detta fjärde världskrig. Vi har trupper i Afghanistan, vi har delar av vår flotta inlemmad i USA:s krigsmakt och lägger stora pengar på att bli en del av Nato-nätverket.

Vi har rustat ned försvaret av vårt eget land för att delta i ett krig (för fred) långt borta. Vi har avskaffat värnplikten och i stället tagit ledningen över en global stridsstyrka som ska kunna slå till var som helst i världen.

Kanske är allt detta i sin ordning. Världen ser annorlunda ut nu. Första och andra världskriget var resultatet av att dåtidens politiska lösningar inte hängde med i utvecklingen. Och om andra offrade sig i kriget mot Adolf Hitler, bör inte vi också lägga lite krut på att bli av med dagens fascister?

Den gamla neutralitetspolitiken från 1900-talet är utan tvekan lika föråldrad som rullbandspelare och Hylands hörna.

En mycket enkel fråga inställer sig dock. Bör inte en förändring av den här storleken diskuteras mer öppet? Om vi överger försvaret av vårt eget land för att i stället marschera över kartan med Imperiet och i patrull med andra europeiska länder – bör det inte vara ett utmärkt ämne för de politiska partierna att diskutera med sina väljare?

Kära svenska folk, hur ska vi göra nu när det fjärde världskriget blossat upp?

Och tror exempelvis svenska socialdemokrater att de kommer att slippa den debatten?

Stig-Björn Ljunggren

[M]ediebevakningen av Indien och det post-olympiska Kina är under all kritik ... för att människor i dessa delar av världen betyder så mycket mindre för oss än amerikaner och i viss mån även andra västerlänningar.

Jag tror att Blogge har helt rätt. Vi bryr oss mer om dem som är oss lika. Detta noterade redan Adam Smith i Theory of Moral Sentiments (III.I.46):

Let us suppose that the great empire of China, with all its myriads of inhabitants, was suddenly swallowed up by an earthquake, and let us consider how a man of humanity in Europe, who had no sort of connexion with that part of the world, would be affected upon receiving intelligence of this dreadful calamity. He would, I imagine, first of all, express very strongly his sorrow for the misfortune of that unhappy people, he would make many melancholy reflections upon the precariousness of human life, and the vanity of all the labours of man, which could thus be annihilated in a moment. He would too, perhaps, if he was a man of speculation, enter into many reasonings concerning the effects which this disaster might produce upon the commerce of Europe, and the trade and business of the world in general. And when all this fine philosophy was over, when all these humane sentiments had been once fairly expressed, he would pursue his business or his pleasure, take his repose or his diversion, with the same ease and tranquillity, as if no such accident had happened. The most frivolous disaster which could befal himself would occasion a more real disturbance.

Adam Smith menar att vi har viss förmåga att bry oss om andra, men på ett begränsat och partiskt sätt. En fråga är om inte denna partiskhet kan påverkas. Om vi blir mer bekanta med kineser, indier, burmeser och thailändare, genom resor och genom medias rapportering, kanske vi lägger lika stor vikt vid deras lidande som vid amerikaners. Men svenskars lidande är, och kommer förstås alltid att vara, viktigast.

Många vill lägga sig i barnfamiljernas inre liv. Alliansen har infört en jämställdhetsbonus; socialdemokraterna vill kvotera föräldraförsäkringen; och TCO vill subventionera hushållsnära tjänster kraftigt, så att jämställdheten kan öka.

Hur ska man se på dessa styrförsök? PJ, Göran Hägglund och andra protesterar, och visst kan man göra det. Men de som nu protesterar ser, enligt min mening, inte grandet i sitt eget öga. Det stora styrförsöket handlar om att styra människor till barnafödande genom att överföra enorma materiella resurser till dem som skaffar barn, och detta styrande tycks ingen ifrågasätta. Mer upprörande än att staten inte är neutral när villkoren för fördelningen av dessa enorma resurser fördelas, är att staten inte är neutral mellan barnfamiljer och dem som inte vill eller kan skaffa barn.

Från ett rent analytiskt perspektiv är det rentav så att det är att förvänta att staten försöker styra och ställa närhelst den fördelar förmåner. Vill man slippa styrande och ställande föreslår jag att man argumenterar för sänkt skatt (för alla) samt avskaffade subventioner, bidrag och ersättningar istället.

I en tid då internationell terrorism ökar och hotet mot friheten blir allt självklar väljer partier som v, s, mp, c och fp att ens TVEKA? Sveriges neutralitet är för länge sedan urholkad och det är bara pinsamt att vi fortfarande går under det begreppet. Neutralitet är inte bara en svaghet utan också en otroligt feg ställning. Det bästa man kan göra är att ta ställning och inte att lägga sig i mitten i konflikten. Fler länder måste medverka i internationella krig så att man så fort som möjligt, kan lösa konflikten och minska våldet. Men för att lösa en våldslig konflikt finns är det enda medlet som fungerar - våld. Hårt mot hårt, våld mot våld.

1. Icke-neutralitet. Varför ska staten ange att det är bättre att använda pengar till gåvor till ideella organisationer än till annat? Om jag vill ge pengar till en vän eller köpa en cykel för pengarna ska det inte missgynnas relativt gåvogivande till ideella organisationer, anser jag.
2. Kostnad. Förslaget kostar pengar, dels i uteblivna skatteintäkter och dels i form av byråkrati, och alternativkostnaden, i form av att andra angelägna reformer inte kan genomföras, måste beaktas. Jag anser att en allmän skattesänkning vore att föredra.
3. Religionsstöd. Anledningen till att Mikael Oscarsson (kd) och andra kristdemokrater med särskild kraft driver frågan är att de vill stimulera pengagivande till religiösa organisationer. Det anser jag inte att staten ska medverka till.

I Stockholm och Tranås (min nuvarande och tidigare hemkommun) ansvarar kommunen för begravningsverksamheten; i övriga kommuner ansvarar Svenska kyrkan för densamma. Det senare finner jag vara en otidsenlig ordning som snarast borde ändras. Till dess så sker ska begravningsplatser inte utsmyckas med religiösa symboler, vilket också är synen i Nyköping:

Det är sockenrådet i Lids kyrka i Sörmland som nekats av Nyköpings kommun att sätta upp ett kors intill den nya minneslunden. Korset är en kristen symbol och att sätta upp en sådan intill minneslunden kan göra att de som har andra trosuppfattningar än den kristna inte vill använda platsen, anser begravningsombudet för Nyköpings och Oxelösunds kommun, Robert Tholén.

Detta borde vara helt självklart. För övrigt borde allmänna begravningsplatser inte heller kallas för "kyrkogård".

För egen del önskar jag ingen begravningsceremoni, när den dagen kommer. Jag är mer inne på kung Fahds linje.

Stockholms biskop stödjer en ordning med könsneutrala civiläktenskap:

"Caroline Krook välkomnar en könsneutral äktenskapslagstiftning men menar att det bästa sättet att 'undvika problem' vore om kyrkan självmant avsade sig vigselrätten.
- Då skulle vi undvika riskerna med eventuella splittringar och bättre hålla ihop kyrkan, säger hon."

Jag bryr mig förstås inte om kyrkans inre liv utan finner civiläktenskap bättre än dagens system därför att jag inte anser att religiösa institutioner ska ägna sig åt myndighetsutövning. Men precis som Krook är jag en stark anhängare av könsneutralitet, oavsett om dagens system behålls eller om civiläktenskap införs.

Det allra bästa vore dock laissez-faire på äktenskapets område!

"Regeringen har beslutat att det största livsåskådningssamfundet som företräder den humanistiska livsåskådningen i Sverige, Förbundet Humanisterna med över 5 000 medlemmar, inte ska vara berättigat till bidrag. Det finns ingen vettig förklaring till varför."

Bidrag utgår till trossamfund, vilket i lagtexten definieras som "en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst". Humanisterna argumenterar för att detta ska tolkas vidare än vad regeringen gör, men jag är inte säker på att det låter sig göras. Jag tror att det är en oframkomlig väg, att försöka få regeringen och andra att betrakta Humanisterna som ett trossamfund.

Däremot kan och bör man ifrågasätta att bidrag enbart ska utgå till trossamfund, dvs. förespråka ett ändrat regelverk. Följande två alternativ, som båda innefattar icke-diskriminering, är att föredra framför dagens ordning:

1. Alla bidrag till trossamfund slopas. Varför ska skattebetalarna subventionera religiös verksamhet? Inte heller Humanisterna bör i så fall få bidrag.
2. Om bidrag ska utgå bör regelverkat skrivas om, så att alla organisationer som sysslar med livsåskådningsfrågor i vid mening får vara med och dela på kakan.

Alternativ 1 är enligt min uppfattning helt klart det bättre av de två. Att Humanisterna inte förespråkar den linjen är en orsak till att jag inte är medlem i den organisationen.

Jag finner det stötande att Katolska kyrkan favoriseras ekonomiskt av statsmakterna i bl.a. Sverige och Italien. I vårt land får kyrkan använda sig av Skattemyndigheten för att samla in sina medlemsavgifter, och den använder sig, till skillnad från övriga samfund, inte av skriftligt godkännande från medlemmarna utan av "samtycke via stadgarna". Dvs. man blir medlem som spädbarn, och så fort man börjar tjäna pengar tar staten automatiskt en del av ens inkomst och skickar till de katolska prästerna. Är detta en rimlig ordning? Ska svenska skattepengar användas för detta ändamål? Varför ska i så fall inte icke-kristna organisationer få samma hjälp? I Italien är det ännu värre: där är kyrkan bl.a. befriad från fastighetsskatt.

Men trots denna favorisering går Katolska kyrkan nu med förlust, pga. den allt svagare dollarn. Om Sverige, Italien och andra stater slutade gynna religiösa organisationer, vilket är ett anständighetskrav, skulle det se ännu sämre ut. Dags att rätta mun efter matsäck, säger jag. Påven kanske får skippa röda skor från Prada framöver.

Ture Sventon brukar säga:

Ständigt denna Vessla!"

Jag säger: Ständigt dessa präster!

Jag blir upprörd när präster ges officiell status av den offentliga makten. Det hör inte hemma i en modern, upplyst demokrati, att staten favoriserar religion av något slag. Inte nog med att det fortfarande finns skolpräster i offentliga, svenska skolor. Därutöver finns det fältpräster, dvs. präster som verkar i det militära, och sjukhuspräster, som verkar i sjukvården. Staten betalar också utbildningen av Svenska kyrkans präster, och kyrkan har fått stora förmögenheter samt statens speciella hjälp med att samla in sina medlemsavgifter. Allt detta är inget annat än skandalöst.

Men även i det civila samhället nästlar sig präster in på alla möjliga områden. Nu ska "idrottskaplaner" påverka idrottsutövare runtom i vårt land. Och inför fotbolls-EM dyker förstås en "supporterpräst" upp som gubben i lådan!*

Att prästerna försöker tränga sig på är kanske inget att förvånas över. Men att bejaka dessa försök, från statens, landstings, kommuners och frivilliga organisationers sida, är klandervärt.

_____________________________

*Se tidigare inlägg i frågan om sport och religion här, här och här.

Skolavslutningen i Östhammar kommer inte att hållas i kyrkan i år. Skolområdeschefen motiverar beslutet:

Vi vill förebygga att elever känner sig kränkta eller diskriminerade. Det råder skolplikt och skolavslutningen ingår i undervisningen, vilket innebär att alla elever ska kunna vara med."

I grunden sympatiserar jag med denna syn. De som vill tillgodogöra sig religiösa lokaler och ceremonier, under ledning av prelater, är fria att göra det på sin fritid. Den offentliga skolan ska vara religiöst neutral, och ingen elev ska genom att skolan väljer en religiös inramning få signaler om att kristendomen är något särskilt rätt, riktigt eller viktigt.

Skolverket klargör emellertid följande:

Utformas skolavslutningen så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och inte på religiösa inslag kan skolavslutning i kyrkan anses vara försvarligt. Möjlighet finns till befrielse i undantagsfall."

Jag tycker, med viss tvekan, att detta är en acceptabel ordning. Det centrala är att inget religiöst budskap förmedlas, att ceremonin leds av skolans företrädare, inte av en präst, och att de som inte vill delta i en ceremoni i en kyrka ska kunna slippa det. Jämför med Richard Dawkins syn på julfirande.

Vi instämmer med juristen Anders Svensson (SvD Brännpunkt 30/3) att äktenskapet inte bara är ett ord. Det är en institution för barns uppfostran med två föräldrar."

Sjävklart är äktenskapet inte bara ett ord – men ords betydelse utvecklas, mina herrar. Och om barn ska krävas för ett giltigt äktenskap undrar jag varför ni inte vill förbjuda sterila par, åldriga par och par som inte vill ha barn att ingå äktenskap. Det är väl inte så att ni använder barnargumentet som svepskäl för att stigmatisera homosexuella? Alternativt eller dessutom är ni okunniga i juridik, ty införandet av en könsneutral äktenskapsbalk är helt irrelevant för barns juridiska ställning.

Men varför tillkommer makten att peka ut vilka som är 'de mörkaste delarna' den för tillfället sittande regeringen? De betydande skillnaderna mellan olika historiska perspektiv på till exempel den kommunistiska erfarenheten visar riskerna med statliga historiekampanjer i blixtbelysning."

Men vilka andra än den för tillfället sittande regeringen skulle peka ut "de mörkaste delarna"? Ideologiska historiker? Men varför skulle deras värderingar få styra – Forum för Levande Historia är ju en statlig inrättning. Tidigare har den för tillfället sittande regeringen pekat ut nazismen (och det verkar artikelförfattarna inte ha några problem med); den för tillfället sittande regeringen pekar också (rätteligen) ut kommunismen; och om en kommande för tillfället sittande regering dessutom t.ex. pekar ut kristendomen ser jag inget princpiellt problem med det – så länge Forum för Levande Historia existerar som en statlig institution. Om artikelförfattarna menar allvar med att staten inte ska skriva historia skulle de inte bara vända sig mot att Forum för Levande Historia upplyser om kommunismens brott — de skulle förespråka en nedläggning. Inte mig emot.

Emellertid skulle knappast "problemet" försvinna ens då, ty det är alltid någon som selektivt bestämmer innehållet i historieundervisningen. Staten sätter ramar; läroboksförfattare gör urval; lärare väljer läroböcker och vad de ska säga på lektionerna, etc. Även om den för tillfället sittande regeringen inte pekar ut vad som ska sägas kommer någon annan att göra det. Och om jag hade någon form av beslutsmakt skulle jag definitivt inkludera upplysning om kommunismens brott. Hur artikelförfattarna föreslår att detta ofrånkomligt subjektiva urval ska kunna undvikas ser jag fram emot att höra mer om.

Uppdatering: Se även Stefan Karlssons analys, kulturministerns kommentar, Bo Rothsteins kloka tankar och Andreas Berghs diskussion av ett intressant efterspel vid Växjö universitet.

"Hetslagen och kränkningslagarna är redan inne på att godta så kallad omvänd bevisbörda, helt främmande för en verklig rättsstat. I en rättsstat är det åklagaren som ska kunna bevisa den misstänktes skuld – inte den misstänkte som måste bevisa sin oskuld. Juridiken måste bygga på objektiva kriterier. De lagar jag här kritiserar präglas av värderingsförskjutningar, där den subjektiva upplevelsen av att känna sig kränkt tillmäts avgörande betydelse.Man står i princip rättslös även inför helt grundlösa anklagelser. Det fria samtalet omöjliggörs. Antidemokratiska element tillåts med sådana lagar som vapen uppträda som ”åsikts­poliser”. Från bland annat en liten klick radikalfeminister och så kallade queerteoretiker hörs rop efter en så normfri lagstiftning som möjligt. En normfri lagstiftning är motsatsen till ”Land skall med lag byggas”."

Jag förstår inte alls vad det här går ut på, annat än att det kritiserar en utveckling som ännu inte inträffat. Den verkar delvis bygga på en sammanblandning av discipliner. Kränkningslagstiftningen, i vart fall inte de regler om ersättning för kränkning som Zarembas artiklar fokuserade på, har väl inget med åklagaren att göra - det är ju en civilrättslig lagstiftning. (Även om i och för sig kränkningsersättning kan utgå när någon döms för brott.) Och vad har det med äktenskapet att göra?

Debattartikeln tangerar emellertid en intressant fråga. Kan lagstiftaren hur som helst definiera begrepp? Kan riksdagen förändra innebörden av olika uttryck. Tja, i princip kan man ju det, vad gäller hur begreppen och uttrycken används i rättsliga sammanhang. Blir diskrepansen mellan allmänt språkbruk och juridikens definitioner alltför stora kommer det att leda till problem, men problem är nog i allmänhet inte så stora för domstolarna utan mest för juristernas sociala samvaro med sin omgivning.  

Ja, kan lagstiftaren omdefiniera ord som "äktenskapet" för vilka syften som helst? I mina öron, förmodligen helt förstörda av min bakgrund är "äktenskapet" (till skillnad från "giftermålet") en rättslig relation, ett uttryck för en juridisk konstruktion. Och sådana juridiska konstruktioner har lagstiftaren både makt och möjlighet att underkasta väldigt långtgående förändringar så länge det inte står i strid med europakonventionen. Men inte enligt debattartikeln.

Vad jag ser som debattartikelns kärna är att författaren anser att det är på något vis fel att i rättsliga sammanhang ändra innebörden av begreppet äktenskap eftersom det sedan "urminnes tider" inneburit ett band mellan en man och en kvinna. Men stämmer det? I många rättsordningar är äktenskapet, i bland i alla fall, en relation mellan en man och flera kvinnor. Skall inte det meningsinnehållet bakom begreppet också respekteras av lagstiftaren? (Ja, varför skall inte lagstiftningen vara neutral också i frågan avseende hur många vi väljer att ingå äktenskap med?) Och häri ligger också vad jag ser som artikelns stora problem. Den använder sig av juridiska argument i en fråga som inte alls har de juridiska argumenten ifråga att göra. Den använder sig av insinuanta associationer till viktiga problem för att stödja något som inte alls har med dessa problem att göra. Den målar upp möjligheten att låta homosexuella ingå äktenskap som en del av en allmän utveckling mot normlöshet och dessutom rättsosäkerhet.

**

Andra bra inlägg om detta här och här.

Jag förordar en privatisering. Det skulle innebära att staten inte proklamerar några helgdagar alls (inte heller söndagar) utan låter arbetstagare och arbetsgivare komma överens om ledigheten. Därigenom uppnås åtminstone två fördelar:

1. Antalet lediga dagar blir flexibelt. Vissa kanske fördrar att arbeta mer, och då kan de förhandla sig till ett arbetsintensivt avtal (mot högre lön). Andra, som prioriterar ledighet, kan förhandla sig till fler lediga dagar (mot lägre lön).
2. Staten tar inte ställning för att vissa dagar är "värda" att vara lediga dagar. Nu säger staten att det inte ska arbetas under diverse kristna högtider, under en politisk högtid och under en nationalistisk högtid. Jag anser det otillständigt att staten sänder sådana signaler: den bör vara neutral till dessa fenomen (även om jag vet att det är svårt för staten att undvika att vara nationalistisk).

Som en second-best-lösning skulle jag förespråka att staten bestämmer antalet helgdagar men inte specificerar några särskilda helgdagar. Staten bestämmer då att alla ska vara lediga x dagar, men arbetsgivare och arbetstagare får komma överens om när dessa ska äga rum.

_________________________

*Från Wikipedia:

Helgdagarna regleras i Lag (1989:253) om allmänna helgdagar. Sverige har från och med 2005 två borgerliga helgdagar, första maj respektive Sveriges nationaldag. Övriga helgdagar, däribland alla söndagar, är kyrkliga helgdagar som har sitt ursprung i kristendomen."