Så fort det ska handla om sex eller naket i media, så verkar det som att allt fler och fler journalister hittar till mig. Om det ska plåtas nakna människor, så blir jag ofta kontaktad som förmedlare, och ibland får jag även uttala mig som "expert". Man kan tycka vad man vill om kvällstidningar, och vore jag lite mer pretto så skulle jag tacka nej, men å andra sidan - det är bra reklam för vår verksamhet, och mitt varumärke. Så det är väl inte så jävla mycket att bråka om...

Nu har det varit flera roliga inslag i Expressen den senaste tiden, som jag har varit inblandad i på flera olika sätt. Reportaget om folk som har sex i naturen, då jag fotograferade på uppdrag av Expressen, reportaget om våra kurser förstås (jo, en viss ökning i tillströmningen av kursdeltagare har vi registrerat...), och nu en artikel om självbild - Så tycker vi om våra kroppar – och till den artikeln skulle jag hitta nakenmodeller, och därtill bidra med tips om hur man kan förbättra sin självbild.

Så i förra veckan fick jag i uppdrag av Expressen att på rekordtid (en dag) ordna fram fem modeller som kunde tänka sig att bli intervjuade om sin relation till sin egen kropp, och fotograferade nakna. Det tog mig sammanlagt tre-fyra timmar, och jag lyckades faktiskt få fram sex modeller - trots att nästan alla jag kontaktade var bortresta eller upptagna. Så det blev en del ringande... Hursomhelst, reportern på Expressen blev jätteglad och tog in allihop, redan dagen efter, då det skulle plåtas och intervjuas. Två dagar senare fanns artikeln i Expressen. Det går undan i kvällspressen. Jag är glad att jag inte jobbar på en tidning - jag skulle ha fått hjärtinfarkt på nolltid, tror jag... Ett uppdrag då och då, O.K., men inte heltid. Det blir för mycket.

Åh, nakna människor i Expressen nu igen – vad gör man inte för att sälja lösnummer? Det är lätt att bli cynisk när man har med slaskpressen att göra. Fast å andra sidan tyckar jag också att det är betydligt bättre om Expressen visar och berättar om nakna människor som är nöjda med sina kroppar (samt att de själva får berätta om sin självbild), än alla de katastrofer och gnäll och annan skit som de så gärna frossar i annars...

Nu är det dags för sex i Expressen – igen. Sex är förstås alltid ett populärt och allmängiltigt ämne, och även denna gång är jag och min kära hustru Jennie involverade. Till att börja med fanns redan i söndagens Expressen 27 juli att läsa en artikel om par som gillar att ha sex i naturen. Till just den artikeln blev jag anlitad som fotograf, eftersom jag ju har erotiskt foto som specialitet. Reportern från Expressen, det älskande paret och jag åkte till Kärsön, och där hittade vi en fin plats att fotografera på. Det blev en hel del fina bilder, och en hamnade i nätupplagan – hur det såg ut i papperstidningen har jag faktiskt fortfarande inte sett.

Men det blir mer. På söndag den 3 augusti (om Gud vill och Expressen håller vad de lovar) så kommer en artikel om Gudomlig Njutning, vår grundkurs i kärlek, sex och relation för par. Expressen intervjuade oss, samt ett par som var deltagare på en av våra kurser. Det ska förstås bli mycket spännande att se resultatet av denna artikel. Vi har varit mycket uppmärksammade i olika media i flera år, och det har förstås en positiv effekt på vår verksamhet.

Och det blir ännu mer – den norska erotiska tidskriften Cupido (som också kommer ut i Danmark, på danska) skall nu i dagarna komma ut med ett nytt nummer som också innehåller en artikel om vår kurs Gudomlig Njutning. En journalist från Cupido kom som deltagare tillsammans med sin man i våras, delvis i syfte att skriva en artikel om kursen. Så nu kanske vi får ännu fler norska och danska kursdeltagare, vem vet...?

Många gnäller på kvällstidningarnas intresse för sex, som förstås alltid beskylls för att vara spekulativ, eftersom det exploaterar läsarnas intresse för sex. Som om inte varenda artikel exploaterar läsarnas intresse... Om Expressen och Aftonbladet skriver om sex, så får vi i alla fall läsa om något allmängiltigt, något som verkligen engagerar alla på djupet, mer eller mindre.

Själv tycker jag att det är bra att kvällstidningarna skriver om sex, även om det ofta är ytligt och fragmentariskt. Snuttifieringen är vår tids mediasjukdom. Men det är ändå bättre att bladen skriver om sex och kärlek än att de skriver om våld och blod, äckel och galenskap. Kan vi förmedla bara lite substans mitt i all smörja, så är det gott.

Sexualiteten är en grunddrift, som påverkar allt vi gör i våra liv. Men sexualiteten är också en av de mest tabubelagda delarna av våra liv, vilket innebär att de allra flesta har en oerhört hämmad och skambelagd sexualitet – mycket mer än vi tror, eftersom det är normalt att vara hämmad. Så när vi jämför oss med andra som är ungefär lika hämmade, så tror vi att allt är O.K., eftersom vi är "normala".

Vi har haft dessa kurser i snart fem år nu, och vi brinner verkligen för det vi gör. Vårt engagemang för det kärleksbudskap vi vill sprida är gränslöst. Den verksamhet vi bedriver, med kurser, föredrag, böcker, bloggande och mycket annat, är ett resultat av en innerlig passion, ett patos, en övertygad ambiton att sprida kunskap och insikt om hur vi alla i långt högre grad kan tillämpa kärlekens principer i vårt vardagliga liv.

Vi har flera olika kurser numera, både för singlar och par, både i Sverige och utomlands, så vi har något att erbjuda för alla som vill förkovra sig i kärlekens konster. Som fortsättning på Gudomlig Njutning har vi Livets Goda, en livsnjutarkurs för par på ett vinslott i södra Bordeaux-distriktet. Dessutom har vi en kurs på Skeppsuddens kursgård utanför Norrköping som heter Kärlek, Liv & Lust, som vänder sig både till singlar och par. Om du är nyfiken så är det bara att kolla in infosidorna för kurserna, och dem hittar du på vår erotiska hemsida Cirkus Eros.

Med andra ord:
MAKE LOVE, NOT WAR – ÄLSKA MER, KRIGA MINDRE!

Man kan ju inte jobba jämt. Och man kan inte hålla på och vara politisk och filosofisk jämt och ständigt. Ibland vill jag bara vara den sinnlige tantrikern som suger det göttaste ur livet, den hängivne livsnjutaren, sybariten, epikuréen, den lekfulla, nyfikna och glada skit jag för det mesta ändå är. Och är det nu söndag, alla barnen ute ur hemmet och min kära hustru Jennie hemma, och ett fantastiskt sommarväder fyller dagen – ja, då är det dags för en dagsutflykt till vår vackra favoritsjö! (naturligtvis efter att ha börjat dagen med underbar älskogslek i sängen...)

Picknick, filt och handdukar i cykelväskorna – mer behövs inte. Hela dagen i solen och i vattnet – vattnet är så varmt att man kan bara plumsa runt hur länge som helst utan att frysa, och solen ligger på och gassar skönt. Mumsiga vegeburgare till lunch. Kameran är med, förstås, och vi tar lite bilder båda två, av varandra. Och så går vi runt sjön, för att komma till den naturliga källan, och där fylla på våra urdruckna vattenflaskor.

Vattnet i vår favoritsjö är så mjukt, så lent, så omfamnande och välkomnande, med små varma stråk omväxlande med kalla stråk, klippor och stenar, mycket fisk, och mycket, mycket vackert. Denna sjö är långsmal som ett kvinnokön, med mjuka, runda klippor, mycket växtlighet, och ett ständigt flöde ur källan. En riktig Freja-sjö, gudomlig som få.

När vi kommer hem på kvällen lagar vi utsökt mat som vi äter på altanen (wasabirullar med lax eller smörstekta champignoner, och färskpotatis med smör och gräslök), med en flaska vitt vin och friskt källvatten från sjön. Mums!

Dagar som dessa funderar man inte på meningen med livet. Den blir plötsligt så uppenbar. Livet ska levas, njutas, upplevas, förnimmas, kännas - man ska vara, leva, älska och till slut dö. Och det räcker alldeles utmärkt så. Allt annat är bara intellektuell onani.

Som sexualupplysare, tantralärare och kursledare för kärlekskurser, är det väl också bra om vi föregår med gott föredöme, och lever som vi lär – åtminstone ibland, eller hur?
OBS! Smygreklam! (kolla vår hemsida Cirkus Eros för mer info om våra kurser!) :-)

Ibland är livet alldeles, alldeles rättvist!

Apropå Bara Bröst-kampanjen under hösten och vintern, som jag ju själv har skrivit en hel del om, så blev jag av en av våra kursdeltagare tipsad om ett fint exempel på hur man driver badhus nere på kontinenten. I Tyskland har man inte samma neurotiska inställning till nakenhet som vi har här i Sverige, och där är det också självklart med blandade bastuavdelningar, där alla är nakna tillsammans. Därför skulle den här diskussionen om bara bröst på badhus aldrig ha någon grogrund i Tyskland.

På KANTO Beach i Stuttgart har man ett antal olika bassänger med varierande teman - ett isländskt Geysir-bad, en karibisk lagun, BuddhaBad, flera olika bastuvarianter, ett japanskt vilorum, en morisk vinterträdgård, ett tunisiskt tehus, barer och en sydostasiatiskt inspirerad lounge utomhus, på taket, afrikanskt inspirerade vilorum med vattensängar, samt massage av olika slag. Varierat värre, med andra ord.

Om de kommunala badhusen i Sverige i högre grad drevs privat, skulle vi kanske se mer av den här varan. Visst, den kritiska massan för att kunna bedriva kommersiell verksamhet på badhus är förstås betydligt knepigare att nå i glesbebodda Sverige, och de kommunala baden tjänar verkligen en viktig funktion. Men varför inte en kombination av kommunala och privata initiativ? Det skulle kunna vara en garant för såväl stabilitet som kreativitet.

Egentligen borde man kunna ha det här i Sverige också. Delade bastuavdelningar för alla, och varför inte samma omklädningsrum till alla, med små bås med förhänge för de allra blygaste? Detta skulle också lösa de ofrånkomliga problemen som gärna uppstår när familjer, par och andra relationer av olika kön måste separeras. Det är mycket enklare om vännerna och/eller familjen kan byta om tillsammans.

En gång i tiden tog jag med mig min son på babysim, i ett pyttelitet badhus i Aspudden - där finns det bara ett omklädningsrum, som det uppenbarligen inte var några problem för de anhopade mammorna och papporna att dela. Så jag kan inte se vad som skulle vara ett problem med detta. I alla fall inte i längden. Det skulle tvärtom bidra till att ta bort mycket av onödig spänning, skam och frustration kring den egna kroppen, samt försås människor av det andra könet.

Den logiska fortsättningen på Bara Bröst-kampanjen är förstås på sikt att även tillåta nakenbad på våra badhus. Först jämlikhet (får män vara barbröstade skall självklart kvinnor få vara det), men i längden även valfrihet beträffande klädsel (eller icke-klädsel). Det handlar förstås inte om tvång - klädseln bör vara frivillig. Möjligen skulle man kunna ha en dag i veckan som är helt naken, med Dresscode O.

En kul detalj med KANTO Beach är att det en dag i månaden är obligatoriskt att ha badkläder, som en eftergift för de blyga avvikare som lider av gymnofobi - den sjukliga skräcken för nakenhet. Så skulle man förstås kunna göra här i Sverige också - ha vissa dagar på badhusen då det är obligatoriskt med baddräkt. Fast det normala skulle då vara valfrihet, naket eller påklätt, vad man nu föredrar.

Viktigt är dock att man i görligaste mån ska tillgodose så många människors behov som möjligt, med statliga och kommunala instanser. Och det saknas verkligen mer estetiskt lekfulla miljöer för badande, och det saknas bad för dem som gärna badar nakna.
Vi har en del att lära oss av våra tyska grannar...

Nu börjar det kanske bli lite tjatigt, det här med bara bröst, men uppenbarligen är denna fråga större än man kan tro vid en första anblick. Det skrivs artiklar, det görs TV-reportage, det anordnas debatter – och vågorna går högre än man kanske väntat sig. Men jag vet varför. Sex och naket engagerar förstås alltid, eftersom det fortfarande är så tabubelagt och skräckstämplat, men framför allt visar denna symbolfråga på djupare strukturella problem - hur jämställda är vi egentligen, och hur står det till med objektifieringen av kvinnors kroppar?

RFSU inledde i tisdags kväll en samtalsserie, som de kallar "Sex med RFSU", på Kägelbanan på Södra teatern, Mosebacke torg i Stockholm, och där avhandlades just Bara Bröst-kampanjen. Jag var där förstås, tillsammans med min kära hustru Jennie. Klassiskt var att det egentligen fanns väldigt lite tid för samtal, men att det var ett litet fåtal utvalda nyckelpersoner som fick sitta i en panel i varsin fåtölj på ett podium, medan vi andra skulle sitta och lyssna. Ungefär som på TV. Det är ett lite tröttsamt format, som lämnar mycket tid till snömos från panelen, och alltför lite tid till intressanta kommentarer från auditoriet, vari jag såg många som förmodligen skulle ha minst lika intressanta saker att tillföra som personerna på scenen. Inte minst jag själv.

I samtalet deltog Ragnhild Karlsson från aktionsgruppen "Bara bröst", Andreas Ahlén, jurist från JämO, samt Beatrice Fredriksson från Muf, som tillsammans med Malin Petré startat bloggen "antifeministiskt initiativ" och som menar att jämställdheten kan lösas på annat sätt än genom feminism. Moderator för hela kvällens samtal var Ulf B. Andersson från RFSU Stockholm. Med skulle egentligen även ha varit Nour El-Refai, som blottade sina bröst i humorprogrammet "Raj-Raj" och blev fälld för ofredande, men hon fick förhinder i sista stund.

Det var dock bra att ha representanter för Bara Bröst och JämO på plats, för att på så sätt kunna få klarhet i vad som faktiskt har hänt i beslutsgången, när JämO avslog Bara Brösts anmälan av Fyrishovsbadet för könsdiskriminering. JämO avstod från rättsprocessen mot badet, eftersom de gjorde bedömningen att det inte skulle gå att vinna den striden. Det finns nämligen ett undantag i reglerna om könsdiskriminering, gällande "privatliv och anständighet". Vad denna anständighet består i är svårt att definiera, men det måste antagligen vara "prydast sätter ribban" som gäller.

På flera badhus är det nu fritt fram för barbröstat badande för både män och kvinnor, "så länge ingen tar anstöt", och det låter ju bra – men hur stor seger är det egentligen? Det betyder ju i alla fall att räddhararna och moraltanterna bestämmer var skåpet ska stå. Ingen riktig seger för oss som kämpar mot objektifiering, och för verklig jämställdhet mellan könen.

Mitt motförslag är att anmäla dem som tar anstöt. Om någon öppet klagar på att någon har nakna bröst, med motivet att det är äckligt, omoraliskt, oanständigt, fult eller vilken motivering som helst, så tycker jag att det är högst motiverat att anmäla den personen för sexuella trakasserier eller ofredande. Det skulle kunna bli intressant att se vad som blev av det...

Många argument kom upp i samtalet, många synvinklar skärskådades, och den jag tycker uttryckte sig klokast var definitivt Ragnhild från Bara Bröst. Väldigt ung, sådär, men ändå väl genomtänkt, uppriktig och ärlig, med alla argumenten på plats. Advokaten från JämO var korrekt, avmätt och... tja, en advokat, helt enkelt. Beatrice med antifeministbloggen, stackarn, pladdrade på och kunde knappt svara på en enda fråga, eftersom de alla var "så svåra". Hon hade passat bättre i ett annat, lite mindre forum. Hon utgick från ett ultraliberalt, superindividualistiskt perspektiv, utan gruppidentitet, utan diskrimineringslagar, men med en naiv utopisk idé om personligt ansvar. Att tala om marknaden, att ägarna av badhusen måste få välja sina egna regler, och att man får välja mellan olika badhus om man inte gillar ett av dem, känns rätt unket, och framför allt hopplöst naivt. De allra flesta orter med badhus har bara ett badhus, inte fler att välja mellan.

Det gamla trötta argumentet att man måste också ha valfriheten att inte behöva se nakna bröst kom förstås upp (måste man inte då också ha valfriheten att slippa se tjocka magar, negrer, springande barn, eller vadhelst man nu kan välja att ta anstöt av?), och riktigt tröttsamt blir det med föräldrar som vill skydda sina barn från att se nakna bröst på badhuset. Ragnhild svarade mycket bra på detta, och påpekade att föräldrar kanske borde ta sitt ansvar i att berätta för barnen att folk är olika. Där är en mörkhyad, där är en handikappad, där är en lång, där är en gammal, där är en ung - och där är en kvinna, och där är en man. Det kan vara bra att lära barnen att det inte är fel med variationer.

Ett annat riktigt sunkigt argument är att man borde ta hänsyn till personer med olika religioner. Men med denna logik så blir det ju till slut burkha för alla. Intressant nog är det ju aldrig strikta kristna, hinduer eller muslimer som för fram denna önskan, utan bara välmenande svenssons, i sedvanlig kvasikolonialistisk arrogans. "Stackars muslimer som ska stå ut med att se svenska flickors bröstvårtor!"

Självklart kommer även frågan om nakenhet upp, om det inte borde vara tillåtet att vara naken på badhusen. Men det är ju inte det diskussionen handlar om, hur god tanken än är. Diskussionen handlar om olika behandling av män och kvinnor. När vi har den jämlikheten kan vi ta diskussionen ett steg till, och diskutera en liberalare syn på kroppen över huvud taget. Självklart tycker jag som gammal nudist att det vore underbart om det var helt fritt att bada naken även på badhusen, precis som utomhus på somrarna. Men det får väl bli nästa strid, när kvinnorna åtminstone får välja själva om de vill täcka brösten eller ej.

Men värst av alla verkar vara badhuspersonalen. I utslag av spontan onaniskräck och ett fruktansvärt mansförakt, kan tanterna (för det handlar vanligen om tanter) bräka nedlåtande om "gubbarna" som inte kan hantera nakna bröst, för då går de iväg och runkar, och tänker på de stackars tjejerna. Jaha. Och varifrån kommer den här idén att alla kvinnor är totalt osexiga (och därmed anständiga) i bikini eller baddräkt, men blir sexbomber som får männen att tappa kontrollen totalt så fort BH:n åker av? Vad finns det egentligen för en magisk kraft i kvinnors bröstvårtor, som får oss män att fullkomligt tappa koncepterna? Det skulle jag gärna vilja ha svar på.

Vad jag upplever som mest positivt med kvällens samtal var att det över huvud taget förs sådana samtal. Att det finns folk som bryr sig, som vill delta i det politiska livet, som vill påverka. Dock kan jag tycka att Ulf B. Andersson och RFSU-gänget verkar lite rädda för verkliga samtal, där alla deltagare kan vara med. Med RFSU Stockholms kafëkvällar i gott minne, ser jag just denna tendens som genomgående. Det ska bjudas in nyckelpersoner, men det blir väldigt lite tid över till att släppa samtalet mer fritt. Det vill jag gärna uppmuntra RFSU Stockholm att våga lite mer, i framtida samtalsarrangemang. Vi som kommer och lyssnar är ofta engagerade och pålästa, och har också intressanta saker att säga.

I torsdags var jag med i TV - igen. Då gällde det debatten om Bara Bröst-kampanjen, och i Robert Aschbergs program Insider vek man 6 minuter åt den debatten. Fyra debattörer och en programledare, på sex minuter, det blir inte någon särskilt djuplodande debatt, men en del viktiga saker blev i alla fall sagda. Mina meddebattörer var allihop proffspolitiker - Maria Ferm, språkrör för Grön Ungdom, Magnus Andersson, Förbundsordförande för Centerpartiets Ungdomsförbund, samt Désirée Pethrus Engström, ordförande i Kristdemokratiska Kvinnoförbundet.

Anledningen till att jag fick vara med i debattpanelen, som en frilansande katt bland dessa politiska hermeliner, var bl.a. att jag redan i början av januari skrev ett blogginlägg om det här med bara bröst, i vilket jag då förstås försvarar kvinnors rätt att själva välja om de vill bada barbröstade på kommunala badhus. Som jag nämnde i den bloggposten är detta inte en isolerad företeelse. Denna rörelse kommer från U.S.A., där feminister har kämpat i många år för kvinnors rätt att vara barbröstade på samma ställen där det är tillåtet för män. Ända in på 1930-talet var det i U.S.A. förbjudet även för män att vara bar på överkroppen i offentliga sammanhang, men 1934 blev det tillåtet.

Det handlar naturligtvis om könsdiskriminering. Vem som än säger något annat är ute och cyklar. Att tillåta män att vara barbröstade, men inte kvinnor, bygger i själva verket på exakt samma grundtänkande som de regler som finns i andra kulturer, med slöjtvång för kvinnor – eller burkha. Eller för den delen skild behandling av olika personer beroende på hudfärg eller religion. "Du som är ljushyad får vara barbröstad, men du som är mörkhyad måste ha t-shirt". Whites only. Eller som i vissa europeiska länder där man vill tillåta månggifte – men bara för muslimer.

Somliga vill gärna förminska denna fråga, och presentera den som en bagatell, alldeles för liten för att egentligen bry sig om (tyvärr verkade Magnus Andersson företräda denna ståndpunkt), vilket förstås tyder å ena sidan på en arrogans och brist på förståelse för enskilda personers förmåga att själva avgöra vad som är viktigt för dem, å andra sidan en bristande insikt om den symboliska betydelsen av denna fråga. Det faktum att mångas känslor verkar uppröras kring frågan tyder på att den trots allt ÄR viktig. Och det som är viktigt är förstås inte de små tygtrianglarnas vara eller icke vara i badhusen, utan den idégrund på vilket hela problematiken vilar. Och denna idégrund är i vilken grad kvinnor ska ha rätt att bestämma över sina egna kroppar, i vilken grad kvinnor ska göras ansvariga för männens sexualitet, i vilken grad kvinnornas kroppar faktiskt är deras egna, som subjekt, och inte andras egendom, som objekt för suktande män – och slutligen, hur okontrollerade är vi män i vår sexualitet egentligen?

Skräcken för nakenhet och sexualitet genomsyrar alltjämt vårt samhälle, och denna badhussituation sätter strålkastarljuset på den oerhört viktiga frågeställningen, som förstås är enormt mycket större än ett par (kvinnliga) bröstvårtor i en badbassäng. Man skulle kunna säga att kvinnobrösten blir små, små toppar på väldigt stora isberg. Men det är topparna vi ser, och det är därför denna fråga fått denna exponering.

Och jag ställer frågan igen – Hur känns det för kvinnorna att beraktas som så farliga och otäcka att de måste täcka över sina behag? Hur känns det för männen att alltid bli betraktade som okontrollerade sexgalningar, som inte kan behärska sig vid åsynen av blottade bröst?

Hela denna debatt bygger på ett människoförakt som jag har svårt att förstå, en rädsla för våra egna kroppar, en totalt irrationell och neurotisk skräck för blottad hud. Vad vi borde fråga oss är varför en sådan här debatt över huvud taget kan uppstå. Hur kommer det sig att några kvadratcentimeter hud kan betyda så mycket, bli en så upprörande fråga? Vad har gått snett?

Det skulle jag vilja veta.

P.S. – Här hittade jag en kul kommentar till TV-debatten.

Det finns en allmänt förekommande idé om att porr skulle vara väldigt farligt, skadligt, omoraliskt och allmänt oacceptabelt för oss "moderna" och "upplysta" människor. Att porren skulle leda till ökad brottslighet, fler våldtäkter ("porr är teori, våldtäkt är praktik") och en förvrängd sexualsyn. Detta är förstås en komplett galen idé utan någon som helst faktabakgrund, och utan stöd i någon vetenskaplig forskning. Denna idé stammar helt och hållet ur kroppsfientlig och sexualneurotisk moralism, till största del kommen ur den kristna kyrkans världsfrånvända ideologi.

Det finns till och med en hel del förvirrade stackare (eller i värsta fall fascistoida idioter) som anser att porr borde förbjudas. Vad dessa personer har tänkt med innan de redovisat sina åsikter är inte känt, men en hjärna kan det knappast ha varit. För det första förutsätter det att vi helt och hållet ger upp alla ideal om yttrandefrihet och åsiktsfrihet, och inför en stenhård censur. Sen kommer ett större problem – vad ska vi censurera, och vad får sägas/publiceras?

Det största problemet med denna censurambition är naturligtvis att bestämma vad som ska vara tillåtet eller ej. Ska man förbjuda själva offentliggörandet av erotiska bilder, eller är det redan framställandet av dem som ska förbjudas? Om Nisse Persson plåtar sig själv och sin fru med mobilkameran – nakna, i en erotisk situation – ska det vara olagligt? Eller är det om bilderna ses av någon annan som det förvandlas till ett brott? Detta är uppenbart absurt, som vem som helst kan inse, och den enda självklara slutsatsen man kan dra av detta är att om man vill förbjuda porr, så måste man införa totalitär diktatur, med fruktansvärt inskränkt yttrandefrihet. Alltså ingen yttrandefrihet alls.

Ett annat uppenbart problem är själva tanken att vi skulle kunna komma överens om en allmän definition om vad som är porr eller inte. Det låter sig svårligen göras, eftersom det helt och hållet är en fråga om tycke och smak. Men låt oss ändå försöka. Om vi tillåter oss att använda den definition av porr, eller pornografi, som vi hittar i Svenska Akademins Ordlista, så står där "sexuellt retande framställning i ord eller bild". Ur den synvinkeln måste vi dra slutsatsen att all media som kan upplevas som sexuellt retande också är pornografisk. Konstverk av Zorn, Ingres, Courbet, Michelangelo, Picasso m.fl. är ofta utstuderat pornografiska, liksom litterära verk av D.H Lawrence, Anaïs Nin och Giacomo Casanova. Carl Larssons illustrationer med badande, nakna barn måste med självklar konsekvens betraktas som barnpornografiska.

Allt detta måste förstås förbjudas. Franska kort ska vi inte tala om. Men även resekataloger med badbilder och underklädesreklam måste förbjudas, eftersom även dessa kan upplevas som sexuellt retande. Och hur vi än gör med censuren, så måste vi, om vi ska ha den, låta någon annan fatta dessa beslut åt oss, vad som skall censureras och förbjudas. Vi frånsäger oss rätten att själva bestämma och välja vad för slags information vi vill ta del av. Vi frånsäger oss våra demokratiska rättigheter.

Många hävdar att porren bidrar till förtryck av kvinnor. Men detta är en paradox, eftersom man internationellt sett kan göra den iakttagelsen att de länder som har yttrandefrihet, och därmed större jämställdhet och frihet för kvinnor, är också de länder som har mer pornografi. Och de länder där pornografiska alster är förbjudna är generellt sett också de länder där kvinnorna är mest förtryckta och underställda männen.

För att slingra sig ur detta generande resultat av ogenomtänkt moralism, så har man uppfunnit en kategorisering som förstås bara finns i fantasin – man skiljer på "erotik" och "porr". Erotik är fint, och porr är fult. Erotik är kultur och uppbyggligt, porr är farligt och snuskigt. Men vari ligger egentligen skillnaden, förutom belysningen, eller möjligen produktionstekniken? (oljemålningar är konst, video är skräp, svartvitt är kultur, färg är snusk, gammalt är spännande, nytt är chockerande och vulgärt)

Det är alltså O.K. med råa knullbilder om de är tecknade av Picasso eller Bror Hjorth, men inte om de är framställda av någon med lägre konstnärlig profil. Varför? Och det är O.K. med foton om de är väldigt gamla. Då är de charmiga. Till och med ren hårdporr från förra sekelskiftet kan ses som rätt gullig. Någonstans i tiden förvandlas den äckliga porren till kittlande erotik.

Denna uppdelning är förstås helt och hållet artificiell, och har inget med verkligheten att göra. Det är ett försök att dela upp erotika i finkultur och fulkultur. "Porren" är det folkliga, vulgära och smaklösa uttrycket för behovet av erotiska skildringar (som förstås borde förbjudas), medan "erotiken" representerar det konstnärligt högtstående, det fiiiiiina, det kulturellt godkända. Och som alltid så finns det en bred medelklass som strävar efter att framstå som fiiiiinare än de lägre samhällsklasserna, och då framhäver man gärna det som gör att man verkar mer högtstående - som t.ex. hur man ser på sexskildringar. Erotik är fint, porr är fult. Samma öde har drabbat dansbanekulturen, jazzen, serietidningar, videovåldet och alla yttringar av folkkultur.

Jag har i snart tio år haft en hemsida på nätet som jag kallar Cirkus Eros. Underrubriken är "Erotik för finsmakare". Men man skulle faktiskt helt krasst lika gärna kunna säga att erotik är porr för finsmakare. Det är bara en formuleringsfråga. Jag har själv formulerat det så för länge sedan att jag inte gillade den porr jag fann, och därför har jag gjort min egen. Och eftersom jag är konstnärligt lagd, och därtill en smula romantisk, så präglas mina erotiska bilder och noveller av såväl konstnärlig vision som romantiska ideal. Men jag hävdar också att det inte gör dem mindre pornografiska. De ÄR gjorda med tanke på att skildra sexualiteten och lusten som något härligt och livskraftigt, och självklart vill jag att de som ser mina bilder och de som läser mina berättelser ska bli kåta! Alltså är det pornografi.

All erotik är med nödvändighet pornografisk, annars är den inte erotik. Detta är min absoluta slutsats av diskussionen. Jag har själv fotograferat naket sedan början av 1980-talet, och under en lång tid har jag naturligtvis inte tänkt på mina bilder som "porr", utan som konstnärliga verk, innerliga skildringar av kvinnokroppen. Rätt så pretto, men helt i linje med det allmänna betraktelsesättet. Faktum kvarstår - självklart blev jag kåt av en del av mina bilder (vilket också var en av orsakerna för mig att framställa dem), och följaktligen har jag använt en del av mina egna bilder som runkobjekt. Alltså hade jag helt enkelt framställt porr, fast i enlighet med min egen smakriktning. Och vari ligger problemet med det, egentligen? Varför kände jag behovet att förfina min kättja, sublimera min önskan att njuta av pornografiska alster genom att kalla det "erotik", inte porr? Varför blir det plötsligt "snuskigt", eller på annat sätt dåligt?

För att det handlar om sex. Sex betraktas fortfarande allmänt som det farligaste som finns. Sexskildringar är de mest censurdrabbade av samtliga kulturyttringar, och det som vanligen väcker mest motvilja, ilska och skräck. Mycket, mycket mer än skildringar av våld och övergrepp. I tidningar och på TV blir vi dagligen fullpumpade med våld, blod och elände. Krossade skallar, kulhål, blodpölar och sår, ackompanjerade i bild av de vapen som använts för att skapa dessa skador, redovisas öppet och högfrekvent i det vi kallar nyhetsrapportering och underhållning. För några år sedan hade en av våra kvällstidningar ett helt mittuppslag ägnat åt ett bildreportage, i vilket vi får följa processen, bild för bild, vari en afrikansk man får sin ena hand och sin ena fot avsågade. Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om detta. Det var det mest motbjudande jag någonsin sett i en kvällstidning - som för övrigt får säljas helt öppet, till såväl barn som känsliga vuxna, utan varningstext. Detta ansågs som relevant nyhetsrapportering, vilket man väl kan hävda. Men kan du tänka dig ett mittuppslag i Expressen där man bild för bild, detaljerat och nära redovisar ett samlag? Det skulle sannolikt väcka en läsarstorm, och många skulle bli ohyggligt upprörda, inte minst å barnens vägnar. Det skulle med stor sannolikhet ses som mycket farligare, och möta oerhört mycket mer kritik, än reportaget med avsågningen av lemmar. Och vad värre är – med stor sannolikhet skulle fler tycka att det vore äckligt och motbjudande, och det skrämmer mig verkligen.

"Det är något grundläggande fel med en kultur där brutala mord, misshandel och tortyr betraktas som legitim underhållning medan litteratur, konst och film som visar människor som njuter av sex med varandra anses fult eller omoraliskt."
– Håkan Blomqvist –

För att göra det hela än mer komplicerat, så blandas den här diskussionen alltsomoftast upp med varierande uttryck för en amerkansk typ av puritansk feminism, introducerad främst av personer som Catherine McKinnon och Andrea Dworkin, karismatiska demagoger som myntat uttryck av sorten "porr är teorin, våldtäkten är praktiken" - trots att det inte finns en enda vetenskaplig studie värd namnet som visar på ett samband av det slaget. Snarare finns det fler studier som antyder motsatsen – att porren har en dämpande effekt på sexbrottsligheten.

Vi ska inte glömma att det finns en starkt sexpositiv feministisk rörelse som också är porrpositiv, eftersom porr kan hjälpa även kvinnor att stärkas i sin egen sexualitet, förutsatt att porren ifråga gestaltar sex på ett sätt som inte är kvinnoförnedrande, utan snarare uppmuntrar kvinnor att utforska sin egen sexualitet. Och det finns faktiskt en hel del sådan porr/erotik, vad än somliga förstoppade moralfeminister påstår.

En typ av argument som ofta kommer upp i diskussionen kring pornografins vara eller icke vara, är arbetsvillkoren för dem som figurerar i porrfilmer och porrbilder. Och självfallet är det relevanta frågeställningar, som bör behandlas. Men inte på det sätt som ofta görs idag, med censuriver och förbud. Det blir som att bota förkylning genom att skära bort näsan. Vi kommer inte åt problemen med förbud. Tvärtom kan det förvärra situationen drastiskt, på samma sätt som sexköpslagen och kopplerilagen har gjort i Sverige.

Vi kommer inte åt problem på arbetsplatser genom att förbjuda hela yrkeskategorier – särskilt inte om det är ett yrke som alltid har funnits sedan tidernas begynnelse, och som alltid kommer att finnas, eftersom behovet alltid har funnits, och alltid kommer att finnas. Det enda vettiga sättet att komma åt eventuella problem är att istället ta upp trollen i solen – att belysa problemen precis för vad de är, och åtgärda därefter. Genom positiva regleringar, facklig verksamhet, yrkesorganisationer m.m. Vi bojkottar t.ex. inte alla mattor, bara för att det finns ett antal mattfabriker i Pakistan som har förslavade och misshandlade barnarbetare som tillverkar mattorna. Vi förbjuder inte allt bruk av skor, bara för att det finns sweatshops i Sydostasien.

Det är för övrigt djupt antifeministiskt, och därtill både föraktfullt och nedlåtande, att påstå att kvinnor som deltar i pornografisk konst inte förstår sitt bästa, att de är manipulerade eller tvingade, att ingen kvinna kan vilja utsätta sig för detta frivilligt. Detta är verkligen att cementera bilden av kvinnor som underlägsna, viljelösa offer, och det kan jag bara inte gå med på. Jag har själv som sagt fotograferat ett stort antal nakna män, kvinnor och par i mer eller mindre erotiska situationer i många år, och jag har aldrig upplevt någon av mina modeller som offer, ovilliga eller manipulerade. De som har blivit fotograferade av mig har som regel själva kontaktat mig för att vara mina modeller, eftersom de gillar det jag gör. Och jag har ingen anledning att tro något annat än att detsamma gäller för de allra flesta som ställer upp i andra fotografers studior, eller för den delen i porrfilmer.

Jag är inte så naiv och godtrogen att jag inte förstår att det existerar en hel del missbruk och utnyttjande av människor i porrbranschen, precis som i modebranschen, musikbranschen, filmbranschen och tusen andra branscher. Det finns gott om folk som blir rövknullade i de allra flesta branscher, utnyttjade, misshandlade, slängda på soptippen. Börsmäklare, sjuksköterskor, gruvarbetare, kommunalpolitiker – alla löper risken att bli trampade på och förödmjukade, och somliga t.o.m. offentligt. Sådant är livet, oavsett om vi gillar det eller ej. Så varför detta överdrivna fokus på just porr? Återigen - för att det handlar om sex. Och sex är ju som bekant det fa-a-a-a-arligaste som finns.

Porr har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Sedan tidernas begynnelse, så länge människor har haft förmågan att måla och teckna, grottmålningar, hällristningar eller vadhelst för teknik vi har använt oss av, så har människor avbildat varandra, görandes det som människor gör. Människor som jagar, rider, åker båt, driver djur, plogar, bygger hus – och har sex. Sexskildringar finns sedan urminnes tider, och kommer alltid att finnas. Och på samma sätt som vi människor har utvecklats tekniskt, så har vi också utvecklat våra sexskildringar. Så snart skriftspråket uppfanns så skrev man sexskildringar, bland allt annat man skrev. Så fort målerikonsten utvecklades så följde de erotiska bilderna med. Så fort fotograferingskonsten uppfanns så fanns det fotografer som ville skildra nakna män och kvinnor, gärna tillsammans, och detsamma gäller naturligtvis de rörliga bilderna – filmen. Detta hör till vår natur, och är inget som en hel armé av magsura moralister kan ändra på, hur välmenande de än tror att de är.

Jag vill gärna vända på resonemanget och tala lite om hur bra det kan vara med porr. Ja, det finns en hel del usel porr, och jag skulle nog t.o.m. påstå att majoriteten av all porr är rätt så undermålig, men vi kan inte döma ut en hel genre bara för att vi är för lata för att hitta guldkornen. Och så kan det vara idé att fråga sig varför porren ofta är så usel. Personligen tror jag att det handlar om acceptans. Den tid när DN recenserar nya porrfilmer sida vid sida med andra filmer, teaterföreställningar, litteratur och konst, så kommer också den pornografiska konsten att höjas i kvalitet. Och i samma grad vi fulstämplar och stigmatiserar porren så kommer väldigt få etablerade och erkända konstnärer, filmare m.fl. våga försöka sig på att skapa högkvalitativa pornografiska verk.

Idén med porr är ju egentligen bara att skildra sex i text och/eller bild, för att vi ska bli kåta av den, för att vi ska kunna höja vår sexuella energi. Och vad är egentligen fel med det? Den enda anledningen till att tycka att det är något fel med det är om man i grunden tycker att det är något fel och omoraliskt med sex som helhet. Men om man nu inte tycker det, utan faktiskt kan se sex som något nyttigt, roligt, helande, uppfriskande, hälsosamt, kärleksbefrämjande och skönt, så måste väl ändå skildringar av samma aktivitet ses som något positivt?

Porren beskylls ofta för att vara orealistisk, könsstereotypisk och befästande av schabloner – och självklart är porren som regel inte direkt socialrealistisk, men det är väl inte meningen heller? Porren är vanligen tänkt som fantasier som skall kåta upp betraktaren/läsaren. Funkar det så funkar det. Och vad gäller det könsstereotypa så upplever jag tvärtom att porren ofta är mycket mer varierad och fantasifull i såväl sexualsyn som i könsroller än vanlig spelfilm ens kommer i närheten av.

Porren har bidragit till att berika människors sexliv och inspirera till större variation och lekfullhet. Porren har också haft stor betydelse för marginaliserade gruppers identifikation. Bögporr, fetischporr och porr som skildrar allehanda variationer kan fungera som skamlösande befriare, bekräftande olika personers sexuella identitet genom att erbjuda speglar, identifikationsobjekt. Redan Casanova och Markis De Sade gjorde viktiga insatser för att befria fjättrade sinnen från skuld- och skamtyngd moralism, och det kan även nutida porr göra.

Det är dags att sluta döma människor för deras sexuella val. Det är dags att sluta moralisera utifrån egna paranoida föreställningar om "rätt" och "fel". Det är dags att dra upp huvudet ur sanden och acceptera att sex faktiskt inte är farligt. Inte skildringar av sex heller. Jag tror att det var Lenny Bruce som ställde frågan om hur många mord någon hade sett i en porrfilm. Tänk på det ett tag. Vad tar vi mest skada av? Att se folk bli mördade på löpande band, eller människor som knullar?

MAKE LOVE, NOT WAR!