Jag funderar åtminstone på allvar att själv gå med i en sådan rörelse, även om den bara vore en idé. Jag upptäckte det märkliga när jag cyklade till jobbet i går morse att trots att jag verkligen sölade dit, rullade minst halva vägen (kändes det som) och körde på löjligt låga växlar, tog det inte längre tid än vanligt. 24 minuter.  Ok, någon minut längre borde det rimligtvis ha tagit, men en eller två minuter är inget som märks om man inte använder en stoppklocka eller har en buss eller ett tåg att passa.

Och jag var betydligt lugnare i sinnet och inte minst mindre svettig när jag satte loggade in mig i taxibilen - just det, jag kör taxi två dagar i veckan.

Bara en sån sak ..

För det krävs tvivelsutan oftast mer tanke än med bil. Den sätter man sig i, vrider om nyckeln och kör.

Men billösheten har också börjat innebära att det finns ytterligare ett alternativ när vi tar ställning till hur vi ska resa. Nämligen att inte resa alls. Att stanna hemma, eftersom det inte skulle fungera rent praktiskt med cykel och/eller kollektivtrafik. Och hur bra är det?

Korta resor på upp till en mil känns inte nämnvärt mycket omständligare än med bilen, ibland till och med enklare. Åtminstone inte om det handlar om dagtid eller inte alltför sen kväll. Men när resorna blir längre och ska ske senare på kvällen (när det är mörkt) är cykel helt enkelt otänkbart.

På lördag är vi bjudna på födelsedagsmiddag i Jakobsberg, uppskattningsvis drygt två mil från oss. Cyklarna kommer inte på fråga, det skulle ta för lång tid. Kollektivtrafiken kan fungera, beroende på hur lång tid det tar. Min gissning är att det tar för lång tid framför allt att komma hem, men jag kan ha fel.

Alternativet är att inte åka alls. Det alternativet fanns överhuvudtaget inte på biltiden. Då åkte vi, och umgicks.

Men jag misstänker att detta är en del av omställningen. Att det finns sätt att slippa "inte-alternativet". Jag ska sätta mig ner och fundera lite. Och kolla resvägar och -tider på sl.se.

Och kände oss alltid sedan lite missnöjda.

Nu händer det aldrig. Att vi äter hämtmat alltså. Inte för att det är särskilt obekvämt att ta cykeln den där kilometern ner, utan för att idén om hämtmat inte längre dyker upp. Eller, om den trots allt gör det, då är väldigt svag och inte särskilt tilltalande ens i sin initiala skepnad.

Det måste på något sätt ha att göra med att vi fattat beslutet att inte använda bilen, att sälja bilen. Kanske är det själva förändringen av vår inställning till vardagen som gör att hämtmat inte längre riktigt får plats i våra medvetanden.

Vi var på väg till krogen.

Nå, vi var på väg till den nästan lokala pizzerian för en bit mat, helt enkelt. Anledningen till att jag skriver om det här är att det var första gången hela familjen var på väg med cyklar.

Det kändes helt enkelt så rätt, så självklart och så att säga mentalt bekvämt. Själva grejen alltså, att inte packa in hela familjen i en oljebrännare på drygt ett ton och tuffa iväg de där kilometrarna. Att inte behöva krångla in barnen i sina supersäkra men ack så klumpiga bilstolar.

Och för den delen att inte behöva gå! (Jag går när jag måste, men jag slipper helst ... ) 

Men färden avslöjade en nackdel med cykelvagnens konstruktion: N verkar inte kunna  sitta riktigt bekvämt med sin hjälm på huvudet - där den förstås måste sitta.  Det är som att sitta bakåtlutad i en stol med högt ryggstöd; hjälmen tar liksom emot och skjuts framåt. På hemvägen hade han tydligen löst problemet själv - såg vi när vi kom fram - genom att ta av sig hjälmen (och för den delen mössan). Eller löst och löst, det var förmodligen så han såg det i alla fall.

Å andra sidan har han ju åkt i vagnen tidigare utan att hjälmproblemet tycks ha uppstått. Det kanske var en tillfällighet, bara. 

Idag har jag förvisso ofrivilligt haft en cykelfri dag. Benen har faktiskt känts lite möra efter veckan. Jag har förmodligen cyklat mer och med tyngre last än tidigare. Det blir lätt så, märker jag. Cykeln är svårt, eller snarare glatt, beroendeframkallande. 

ecoprofile.se

Nu blev det cykeln och jag tänkte att jag fick väl hålla listerna i händerna om jag inte kunde få fast dem på cykeln. Ett liv utan bil underlättas för övrigt onekligen om man accepterar att alla lösningar inte är färdiga på förhand, att många får komma till när själva behovet eller problemet uppstår. "Det ordnar sig alltid" är en bra devis.

Besöket på Clas Ohlson resulterade - som vanligt - i fler prylar än jag hade tänkt från början. Två tredjedelar av framväskan var fylld av rep, märlspik, skruvar, persiennsnörefäste, kabelklammer, remmar, hänglås och lite annat. Dessutom passade jag på att skaffa en plastlåda som jag tänkte fästa på framracket.

Med allt detta i händerna travade jag iväg till Systemet. Inga problem.

Men sen började det bli lite kärvt. Jag skulle in på Metro och handla mat, men saknade mynt. Jag hade kort med tillräckligt mycket pengar på för det jag skulle handla, men jag saknade mynt. Vilket innebär att det är omöjligt att använda Metros kundvagnar. Jag behövde vagnen inte bara för att få plats med alla Metro-varor, utan kanske främst för att ha någonstans att göra av alla saker jag köpt på Clas Ohlson och på Systemet medan jag gick och valde och plockade havregryn och fetaost och mynta och allt det andra jag skulle ha i butiken.

Kvinnan i kassan hade ingen pollett att låna ut. "Tyvärr", var hennes mindre muntra besked till överlastad fredagsshoppare. Tänkte ett kort tag att jag får väl gå ut till bilen och lasta in prylarna jag skaffat. Fast bilen stod ju hemma ...

Gick istället till Hemköp. Där fick jag låna en femma mot körkortet i pant. Jag handlade och fyllde väskorna. Väl ute på parkeringsplatsen monterade jag lasten på cykeln. Plastbacken fick ta hand om vinkartongen och spändes fast med remmar på framracket. Ingen betongfast montering, men det skulle duga för hemfärden. Listbuketten samlade jag med väldigt fiffiga remmar som jag köpt på Clas Ohlson, en slags elastiska resårband med kardborrknäppning. Sedan spände jag fast listpaketet med en rem som knöts i barnstolen. Framänden fick jag hålla i högerhanden.

Cykeln var ganska tungt lastad när jag begav mig hemåt. Trots detta, eller kanske tack vare detta, var den osedvanligt stabil. Det var inga problem att styra sig hemåt med en hand på styret och den andra om listerna. Utflyktens stora utmaning var alltså inte cyklingen, utan hanteringen av alla prylar utan kundvagn i själva det stora köpcentrumet.

Hädanefter ser jag till att alltid ha en femma i någon av cykelväskorna.

Nu är det dags att sälja bilen och på allvar göra upp med vanebilismen. Nå, den har vi för all del gjort upp med, slutat upp med, tidigare. Men när bilen försvinner från carporten försvinner en massa möjligheter. Samtidigt som nya öppnar sig, förmodar jag.

Lina kan snart börja cykla igen, hennes Nishiki ska städas och putsas och eventuellt kompletteras med ett framrack eller en rejäl cykelkorg fram. Cykelvagnar står visserligen på inköpslistan, men de får vänta tills bilförsäljningen är klar. Någon som är intresserad? Ford Focus 2003, 8500 mil, etanolmotorn ... För att vara en bil är det en riktigt skaplig bil. 70 000 kronor och den är din.

Det tog faktiskt ett par sekunder innan jag kom på att det där är gammalt rostigt biltänk! Eftersom jag skulle cykla blev slutsatsen den motsatta. Att det är bra att köra en omväg till affären, eller till en affär onödigt långt bort. Visserligen går det åt lite mer energi, men det är försumbart och energikällan jämförelsevis miljövänlig.

Det fick mig också att fundera på begreppet "jobbigt". Är det jobbigt att bli lite svettig? Av att bli lite trött i benen? Av att bli lite andfådd? När jag körde de sista hundratalet meterna slog det mig att det vore trevligt att köra en extra slinga, bara för att vädret var så fint, för att cykeln var så skön och för att det bara kändes som en bra idé.

Om allt det där ovan hade varit jobbigt hade jag sannolikt aldrig tänkt tanken på en extrarunda, utan bara tacksamt rullat in i carporten och klivit av cykeln.

Bilden ovan visar cykeln med framväskor fulla med mjölk, apelsiner, äpplen, bananer, morötter, pyttipanna, kiwis, avocado, krossade tomater (de var krossade från början) och en kaka mörk choklad, totalt 12 kg. Plättlätt.

Men ibland kommer sådana turer att vara nödvändiga.

Därför siktar jag på att regelbundet göra lite längre turer utan särskilt mål, men längs vägar som jag förmodligen kommer att behöva använda senare. Typ vägen in till stan.

Somliga skulle kalla dem träningsturer, men en viktig poäng är att inte göra dem till det utan att cykla med samma inställning, i samma typ av kläder och givetvis med samma cykel som jag kommer att göra när det handlar om ren transport.

Har du cyklat en väg tio gånger känns den avsevärt kortare och lättare än om du gör det för första gången. Dessutom lär du dig hur mycket du kan ta i utan att bli dyngsvettig eller tvärslut.

Jag vet att det går, frågan är bara hur. Det finns fiffiga lösningar på detta, bland annat från Xtracycle, men nog borde det gå utan ny hårdvara ...

För övrigt vill jag tipsa om en fantastisk cykelbutik i Stockholm, Gamla Stans Cykel

Men det handlar förstås inte om att göra sig av med prylar lika med sälja dem på Blocket eller stjälpa dem i sopbilen. Det handlar om att inte ta med sig allt hela tiden. I mitt fall är datorn den största och viktigaste prylen som hängt med mig överallt.

När jag reste till USA för en vila-upp-mig-resa. Datorn åkte ner i Timbuktu-väskan (jag har en närmast kvinnlig förkärlek för väskor). Tillsammans med kameran (en sån där yrkesvariant som väger flera kilo). Tillsammans givetvis med en massa andra prylar.

Nu cyklade jag ju inte till USA, men det var tungt nog att gå och dra på den där väskan längs gatorna i San Francisco och New York. Men jag led inte. Jag behövde grejorna. Trodde jag.

I vardagen funkar inte den inställningen om cykeln är det primära fordonet. Fram tills i februari, då jag började cykla de få kilometrarna till kontoret, åkte datorn med fram och tillbaka. Varje dag. Det är knappast någon lätt variant, och tillsammans med strömadapter och lite tidningar som kan vara bra att läsa på kvällen - eller under dagen - blir det några kilon.

Och för varje kilo som jag måste bära över axeln eller på ryggen ökar risken att jag låter cykeln stå. Att jag tar bilen istället.

Därför har jag börjat lämna datorn på jobbet. Revolutionerande, eller hur? Nå, i mitt fall åtminstone ovanligt. Men jag kan inte lämna mina dokument på jobbet, eftersom jag måste kunna jobba hemma de sista timmarna under dagen (förklaring: jag hämtar sonen på dagis kl 15 eftersom frun är sjukskriven).

Den mest naturliga och självklara lösningen vore att använda ett USB-minne. Det har jag prövat. Det funkar inte. Jag blir förvirrad av de olika versioner som finns på USB-minne och på datorn hemma och på datorn på jobbet. Jag klarar inte att hålla ordning på dem och till slut sitter jag och jobbar med en gammal version och raderar en aktuell.

Min brorsa har visserligen löst det så att han använder USB-minnet som enda minne - han jobbar alltså mot det och sparar aldrig någonting på någon enskild dator. Men mitt jobb som IT-journalist har fått mig att tro (i själva verket har en expert på området fått mig att tro) att ett USB-minne inte klarar den typen av användning i längden.

Därför använder jag en annan lösning: Google Documents. Det är en rätt enkel tjänst på nätet som innehåller en förvisso mager uppsättning Office-funktioner. Du kan skriva dokument, använda kalkylblad och göra presentationer. Allt lagras hos Google och du kommer åt och kan redigera dina dokument från valfri dator.

Det funkar utmärkt för mig. Datorn kan stå kvar på jobbet och jag cyklar iväg till dagis med bara en anteckningsbok och mobiltelefon. När jag kommer hem slår jag på fruns dator och fortsätter att arbeta med samma dokument som tidigare under dagen. Eftersom jag använder Google-e-post också saknar jag inte heller mitt e-postprogram (som jag inte längre använder) på min egen dator.

Från början trodde jag att vardagscykling handlade om att hitta rätt väskor, rätt sätt att transportera saker. Nu vet jag att det lika mycket handlar om att hitta sätt att slippa transportera saker.

Toppen! Visserligen har vi inte sålt bilen än, men detta måste prövas, tänkte jag. Fyllde tillsammans med frun i beställningsformuläret. Frakten skulle ingå. Toppen!

I går stod en kartong utanför dörren. 30 kg rengöringsprylar och en faktura på strax över 1 000 kronor.

På kvällen kommer frun och visar ett reklamblad från Granngården. De har samma produkter. Men inte till samma priser. Och de är inte dyrare, utan sisådär 20-30 procent billigare. Och även om man lägger på någon hundring för frakt hade ett Granngården-besök per bil varit en betydligt bättre affär.

Man blir klokare. Förhoppningsvis.