Folktandvårdens löfte har uppmärksammats såväl lokalt som rikstäckande.
Gratis tandvård kan ju låta bra. Speciellt för grupper med begränsad ekonomi. Men det finns fler grupper i samhället med begränsad ekonomi, som ensamstående småbarnsföräldrar, pensionärer, studenter och långtidssjukskrivna.
Att det rör sig om gratis tandvård är heller inte riktigt sant. Det hela gäller ett besök, det vill säga en undersökning med förebyggande åtgärder som borttagning av tandsten, med en total kostnad kring 800-900 kronor.
Rättvisepartiet Socialisterna anser att kraftigt förbättrad tandhälsa kräver gratis tandvård till alla och då både vad gäller förebyggande och åtgärdande insatser.
Johannes Lundberg

Valgfrihed kaldes det. Pengene skal følge borgerne, så de selv kan vælge mellem offentligt og privat udbud. Men hvor er pengene? Kommunerne og regionerne holdes i så stram snor, at der ikke er penge at sende borgerne til private udbud for. Det skal så få folk til at tegne egne eller arbejdsgiver betalte forsikringer.

Indførelsen af minimalstaten har aldrig være glemt, kun gemt, væk for den som ikke har øren at hører med. For den som tror på ordene om, at det hele kun handler om at skabe større valgfrihed for den enkelte.

Valgfrihed kalde de det, når jeg skal bruger min fritid på at finde det bedste udbud af vand, varme og el i stedet for at sikre mine børn får en god og kærlig opvækst, så de ikke ender i dårlige fællesskaber, men bliver til produktive medborgere i det store fællesskab.

Valgfrihed kalder de det, når jeg tager af den tid, der er til mine børn, fordi jeg skal cykle som alternativ til den kollektive trafik, som ikke findes længere.

Valgfrihed kalder de det, når mine børn må kigge langt efter deres far og mor fra institutionen, fordi vi skal knokle 2 timer mere på arbejdet for at betale for bilen, fordi den kollektive trafik er reduceret til nul.

Slavementalitet kalder de det, når jeg trygt sætter mig ind i bussen og transporteres hjem fra en lang dag på arbejde, af den friske og rare chauffør, som har overskud til at vække mig ved mit stop, hvis jeg skulle falde i søvn.

Valgfrihed kalder de det, når den mindre bemidlede må vælge mellem mad eller sundhedsforsikring, fordi man er blevet ledig pga. en finanskrise, skabt af oppustede boligpriser, fremdrevet af en pyramidespils lignende fanatisme, efter en hurtig gevinst. En vækst uden reel produktion bag.

Slavementalitet kalde de det, når jeg ved, at skulle min familie blive syg, så findes der et gratis og dygtigt udbud i det offentlige sundhedsvæsen og som jeg ikke mister retten til, fordi jeg bliver arbejdsløs. Et udbud hvor det er patienten, der er i fokus, ikke profitten.

Slavementalitet kalder de det, når jeg ved at skulle jeg blive offer for arbejdsløshed, får min børn stadig tøj på kroppen, mad i munden og tag over hovedet.

Solidarisk Fremtid kalder vi det, når vi giver ordet samfund mening, og løser de store opgaver i fællesskab, uden at det går ud over vores individuelle forskelligheder og behov.

Sand Frihed kalder vi det, når alle uanset etnicitet, handicap, alder og opvækst betingelser kan få lige tilgang til at skabe sig en meningsfuld og værdig tilværelse i det samfund vi snart igen stolte skal kalde Danmark.

Lighed er ikke at uniformere, uniformering er ensretning. Sand lighed er det, når enhver har ret til at få del i den klode vi bor på. Man can no more lay claim on the earth that he walks on, than the air that he breath. (Sitting Bull)

Ansvarlighed kalder de det, når man kun har blik for sit eget liv, vi kalder det egoisme. Ansvarlighed kalder vi det, når vi tager hånd om miljøet og de svageste.

I kalder det slavementalitet, vi kalder det Sand Frihed i fællesskab.

SIDA har genomgått en kraftig omorganisation. Upphovsmannen är nye chefen Anders Nordström, läkare med chefserfarenhet från bl a WHO. Många förhoppningar knyts till hans kompetens och nytänkande. Men än återstår en del att bevisa. För trots hans internationella bakgrund förefaller inte SIDA öka sitt fokus på vad som på andra håll sedan åratal är en naturlig del av biståndsarbetet: randomiserade experiment (vilket Ekonomistas tidigare omskrivit här).    

Fast kanske kan detta ändras nu, när två svenska utvecklingsekonomer, Martina Björkman och Jakob Svensson, genomfört ett framgångsrikt experiment inom Ugandas hälsosektor. I en uppsats som är under publicering i den fina tidskriften Quarterly Journal of Economics beskriver de hur de bistått lokala organisationer att identifiera problem och allmänhetens önskemål avseende sjukvården. Idén med detta var att se om engagerade och informerade patienter kan övervaka och ställa krav på sjukvårdsproducenterna vilka i sin tur skulle svara med att bli effektivare.

Björkmans och Svenssons resultat är upplyftande. I de områden där forskarna organiserade befolkningen förbättrades hälsostatusen markant redan efter ett år bl a genom minskad barnadödlighet.

Det är hög tid att SIDA inser värdet av randomiserade experiment för biståndsarbetet. Sverige spenderar nästan 34 miljarder årligen på världens fattiga, och det är högst rimligt att kräva att SIDA använder de mest adekvata metoderna för att använda dessa pengar. En sådan metod är randomiserade experiment.

Länktips: DN1, DN2, SvD, SMP

Per Pettersson-Lidbom visar i en uppsats att kommuner som på goda grunder tror att staten ska rädda dem ur ekonomiska knipor ökar sin skuldsättning markant. Under perioden 1979-1992 delade staten ut över 1400 tillfälliga stöd till kommuner med ekonomiska problem. Vad han finner är att de kommuner som gränsar till kommuner som fick del av del av dessa stöd ökade sin skuld per invånare med mer än 20 procent.

Per tar hänsyn till en uppsjö av faktorer som skulle kunna förklara skuldsättningen, bland annat den historiska skuldsättningen hos kommun och grannkommuner, arbetslöshet, inkomst och befolkningsstruktur, men inget påverkar den skattade effekten nämnvärt. Kommunerna börjar helt enkelt glatt spendera resurser de inte har när de får anledning att tro att staten ska komma till deras undsättning.

Moral hazard påverkar alltså giriga bankmän och strävsamma kommunpolitiker på samma sätt. Detsamma gäller säkert även vanliga småsparare som drar nytta av insättningsgarantin för att tjäna en extra slant på sitt sparande. Eller för den delen alla som fattar ansvarslösa beslut då de vet att stat och kommun täcker upp (för att inte tala om småmyglet med sjukförsäkringen). Att ondgöra sig över den ena eller andra gruppens bristande moral låter sig göras men kommer knappast att lösa de grundläggande mekanismerna bakom problemen.

Ett sätt att komma åt dessa problem är att låta var och en bli fullt ansvarig för sina misstag och aldrig gripa in för att rädda någon. Ett annat är att via detaljerad styrning minska manöverutrymmet för att hindra att olika aktörer hamnar i trångmål. Den första strategin är knappast alltid önskvärd och dessutom politiskt omöjlig. Den andra är bara omöjlig. Vi hamnar som vanligt i en balansgång mellan olika mål och får nog leva med en hel del moral hazard även framöver.

Ökat fokus på arbetsgivarna, ökad styrning av kommunerna och brist på incitament i forskningsfinansieringen är tre trender som vi tycker oss skönja i budgeten.

*** UPPDATERING: På SvD Brännpunkt skriver Lars Rask från Stiftelsen för strategisk forskning att de nya pengarna i forskningsbudgeten borde användas för kvalitetsförbättringar och inte kvantitetsförstärkningar. Detta är precis vad vi skrev i vår krönika, och vi gläder oss åt att det finns fler i forskarsamhället som delar denna åsikt.

En socialdemokratisk politik inför och efter valet 2010 måste givetvis innebära en rad återställare. Höjda ersättningsnivåer, möjlighet att göra avdrag för fackföreningsavgiften, och så vidare. Men den måste också innehålla en progressiv satsning på den gemensamma sektorn.

En bärande idé i den borgerliga diskursen var motsatsparet ”den närande sektorn” och ”den tärande sektorn”. Vi fick lära oss att gemensamma nyttigheter som var skattefinansierade och i offentlig ägo var ”tärande”, men att de kunde bli ”närande” om skatterna ersattes med privata försäkringar och ägandet övertogs av privata företag. Egentligen är det helt otroligt att denna fåniga berättelse fick fäste i den allmänna debatten. Och det är ännu otroligare att socialdemokraterna har så svårt att släppa den.

Den gemensamma sektorn är tvärtom tillväxtdrivande. Genom att upprätthålla en hög sysselsättning där kan vi ta oss igenom den pågående lågkonjunkturen samtidigt som vi förbättrar servicen för de som behöver den bäst, de sjuka, de gamla, de unga. Genom att hålla uppe sysselsättningsgraden i den gemensamma sektorn skapar vi även underlag för anställningar i den privata sektorn, inte minst i servicesektorn.

Men också genom en ökad satsning på forskning och högre utbildning skapar vi förutsättningar för nya företag att växa fram som kan vara marknadsledande i de nya branscher som blir resultatet av denna forskning. Men det kräver också att vi skapar bättre förutsättningar för dessa nya företag att få tillgång till riskkapital. Här kan pensionsfonderna användas för att försäkra oss om att framtidens industrier kommer att finnas i Sverige. Det är ju tveklöst så att det är bra om folk har jobb innan de går i pension.

Innan den ekonomiska krisen började dominera det politiska samtalet så var klimatet frågan på allas läppar. Tyvärr har klimatdiskussionen fått en doft av våt vadmal och kålrötter. Istället för gröna vågen-nostalgi borde den nödvändiga omställningen ha en känsla av Star Trek, ”to boldly go where no man has gone before”. Vi måste satsa på det som är framtiden. Snabbtåg ska ersätta inrikesflyg. Solpaneler, vindkraft och bergvärme ska i större utsträckning stå för den privata energikonsumtionen. Det måste vara ekonomiskt attraktivt att använda sig av kollektivtrafik istället för privatbilism. Utvecklingen och användandet av alla dessa tekniker skapar också nya jobb. Vi måste återta visionen av framtiden som något glänsande och fantastiskt, en utopi snarare än en dystopi.

Vi har en bostadsbrist i Sverige. Och samtidigt som det byggts alldeles för få bostäder har stora bestånd omvandlats till bostadsrätter. För att återställa någon slags balans på bostadsmarknaden måste vi åter börja bygga hyresrätter. Det är möjligt att detta kommer att kräva riktade statliga stöd. Men framförallt krävs det att det finns byggherrar som vill bygga hyresrätter. Här har de allmännyttiga bostadsföretagen en viktig roll att spela. Det är också nu som man ska bygga hyresrätter. I en vikande konjunktur hamnar man i en starkare förhandlingsposition gentemot byggbolagen. Det finns alltså möjlighet att bygga billigare, framförallt om man samtidigt återlär sig att upphandla tjänster så att man inte skänker hela entreprenaden åt något av de oligopolföretag som idag dominerar den svenska byggmarknaden. Även här kan det finnas en god anledning att ge kommunerna möjlighet att få fördelaktiga lån ur pensionsfonderna. En satsning på byggande under en lågkonjunktur innebär också att man dämpar arbetslösheten.

Det är några punkter som borde vara mer dominerande i en modern socialdemokratisk politik. Att vara socialdemokratisk förnyare måste på sätt och vis innebära att man är socialdemokratisk traditionalist. Ernst Wigforss bemötte arbetslösheten med jobb. Gustav Möller ansåg att endast det bästa var gott nog åt folket och lade grunden till den generella välfärden. Tage Erlander påbörjade utbyggnaden av den högre utbildningen och forskningen. Olof Palme byggde ut den gemensamma sektorn och skapade förutsättningar för ett mer jämställt samhälle. Allt detta var rationell och dynamisk vänsterreformism. Det är i den traditionen vi kan bemöta dagens och morgondagens utmaningar.

"Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."

"I Rörelse" av Karin Boye

Läs även Tony Johanssons (s) ledare i Skånska Dagbladet.

Hur ska man förstå dessa resultat, med tanke på alla röster som skriker på mer resurser till vård, skola och omsorg? Kan det vara så att de kommunala tjänstemännen tack vare sitt informationsövertag över politikerna kan styra var resurser ska hamna och på så sätt försöker minska sin egen arbetsbörda genom att anställa fler administratörer? Hypotesen känns tyvärr inte främmande.

Detta väcker frågan om vem som egentligen har makten i kommunen. Är det de folkvalda politikerna där de allra flesta är fritidspolitiker med begränsade möjligheter att sätta sig in i den kommunala ekonomin eller tjänstmännen med ett informationsövertag som bereder och föreslår vilka beslut politikerna ska fatta? Intressant i sammanhanget är att sedan 50-talet har antal folkvalda minskat samtidigt antal tjänstemän har ökat. Samtidigt har kommunerna fått ett allt större ansvar över viktiga välfärdstjänster så som skola, barnomsorg och äldrevård.

Den slutsats jag drar av detta är att det är dags att på allvar fundera över vilka uppgifter som ska ligga på vilken beslutsnivå. Är det verkligen rimligt att ansvaret för våra viktigaste välfärdstjänster ligger på den kommunala nivån? Åtminstone tycker inte jag att jag hittar svaret på detta hos Ansvarskommitténs slutbetänkande.

Kan jag belägga detta påstående? Nja, eftersom vi har rösthemlighet är det naturligtvis omöjligt. Men med hjälp av exit-poll data som ligger på datorn går det att testa om kvinnor är mer vänster (röstar på s, v eller mp) än män.

Till höger ser vi resultatet. Den råa skillnaden är ca 6 procent. När man tar hänsyn till att kvinnor i större utsträckning arbetar i kommunal sektor krymper den till 2 procent. När fler förklaringsvariabler läggs till minskar skillnaden för att slutligen försvinna.

Så enkelt var det. Kvinnor och män röstar inte olika om man tar hänsyn till var i samhället de befinner sig. Den riktigt intressanta frågan är varför så mycket energi läggs på att spekulera kring något som är så lättförklarat? Någon valforskare måste ju gjort denna upptäckt för länge sedan.

Det finns idag fungerande vaccinationer mot pälsdjursallergier, sk hyposensibilisering. När jag för ett tag sedan frågade min husläkare om jag kunde få en sådan behandling blev svaret "Nej, möjligen om du hade varit veterinär". Hade det nu inte varit så väl att pudel är en ras som många allergiker klarar så hade jag alltså förblivit hundlös utan hjälp av samhället. Barnlösa par däremot får hjälp av samhället: i Uppland bekostar t ex landstinget upp till 3 provrörsbefruktningar (s k IFV-försök).

"Du kan väl inte jämställa barn med djur" säger nu den kritiske läsaren. Barn är ju morgondagens arbetskraft och bidrar därför med nytta till hela samhället. Till detta har jag två svar: 

För det första så skulle jag hävda att även husdjur bidrar till samhällsnyttan (vilket jag även tidigare hävdat här på Ekonomistas). Det finns gott om exempel på hur umgänge med djur har hjälpt autistiska barn, aggressiva värstingar och senila åldringar (nu erkännes att jag inte känner till ngn kvantitativ studie som säkerställer ett orsakssamband). Det finns även många handikappade människor som klarar vardagen tack vare assistanshundar. 

För det andra så tror jag inte att det egentligen är den framtida samhällsnyttan som motiverar att samhället går in och hjälper barnlösa par. Jag tror istället att det handlar om ett samhälleligt kontrakt där vi alla accepterar att landstinget bekostar denna hjälp som en försäkring mot barnlöshet.  Borde det nu inte också vara dags för en försäkring mot djurlöshet?  Människor mår bra att vara tillsammans med djur, vilket även Kammarrätten i Sundsvall verkar ha insett när de hjälper den handikappade damen med hennes katt. Jag applåderar!

Rent historiskt har kommunerna, eller om vi går längre tillbaka, socknarna, ansvarat för fattigvård, medan socialförsäkringssystemet kom att bli statligt. Hur vettigt är egentligen denna uppdelning? Inte särskilt verkar det som när man betänker hur åtstramningar på statlig nivå leder till ökade utgifter på lokal nivå. Här ser vi exempel på en uppenbar målkonflikt, som knappast gynnar medborgarna.

Dessutom talar första kapitlet i de flesta läroböcker i Fiskal Federalism också om för oss att den centrala nivån bör ta hand om omfördelning, eftersom det inte är troligt att detta kan skötas på lokal nivå, p g a bland annat migrationsströmmar mellan kommuner.  Matz Dahlberg och Karin Edmark visar också i en studie, accepterad i Journal of Public Economics, att det verkar finnas ett "race to the bottom" i den kommunala socialpolitiken: om en kommun sänker sin bidragsnivå med 100 kronor kommer grannkommunerna sänka nivån med 59 kr.  Detta kommer med stor sannolikhet innebära att generositeten i välfärdssystemet blir lägre än vad invånarna egentligen önskar.

Kanske är det dags för en ny Ansvarskommitte som vågar ifrågasätta den traditionella fördelningen av uppgifter mellan stat och kommun.

De flesta är överens om vidareutbildningars positiva effekter för såväl individer som näringsliv och samhälle. Innan subventioner ges måste vi ändå fråga om marknaden inte ger korrekta incitament för individer och/eller företag att investera i utbildning. Här finns det en del som talar för att så inte alltid är fallet -- det kan t ex uppstå kontraktsproblem mellan arbetsgivare och anställda, det kan finnas likviditetsproblem, samhällsnyttan kanske ignoreras, generellt sparande snedvrids genom beskattning på avkastningen, och det progressiva skattesystemet snedvrider avkastningen på högre utbildning.(*)

Men det finns ändå flera invändningar mot sparsubventioner. T ex:

1. Många former av utbildning är avgiftsfria och därmed redan kraftigt subventionerade. Dessutom finns möjlighet till studiebidrag för högskoleutbildningar, men inte för dem över 54 år. Att studiebidrag inte utgår för äldre studenter beror rimligen på att samhällsavkastningen av deras studier bedöms vara liten. Om detta är en felbedömning (vilket jag betvivlar) verkar det mer naturligt att höja åldersgränsen för studiemedel.
2. Det är tveksamt om sparsubventioner skulle ha någon betydande effekt på de grupper som är i störst behov av vidareutbildning. Rimligen behövs ett ganska betydande sparande -- kanske 1000 kr/mån i fem år för att finansiera 20 veckors studier. Eventuella stöd bör vara mer riktade mot rätt grupper.
3. Ett system som bygger på sparande kräver långsiktig planering och får bristande flexibilitet. Om ytterligare subventioner ska ges verkar det bättre med generösare möjligheter till studielån.
4. Om orsaken till subventionsbehovet är att vi har för lite privat sparande eller att individens avkastningen på utbildning är för låg bör man i första hand angripa de underliggande snedvridningarna, dvs kapitalinkomstbeskattningen eller skattesystemets progressivitet.

Listan kan göras längre. Se t ex några av invändningarna mot det förslag på subventionerat kompetenssparande som lades 2000 och, i lite urvattnad utformning, infördes 2002 och avskaffades 2004.

---------------
*) En genomgång av flera av dessa punkter finns i Ericsson, T. (2002).

Det finns en del uppenbara invändningar mot dessa resultat. Exempelvis är det knappast troligt att ambitionsnivån i vården förblir densamma oavsett hur mycket detta kostar. Vårdbehovet är trots allt glidande och inte ens sjukliga förtiotalister kan undvika att rätta mun efter matsäck.

Men denna invändning är nog både billig och lite orättvis — Klevmarken och Lindgren skulle säkert hålla med. Intressantare är de forskningsresultat som tyder på att sjukvårdskostnaderna inte alls stiger när befolkningen åldras. Anledningen är att vi inte behöver vård under längre tid bara för att vi blir äldre. Snarare verkar de stora kostnaderna uppstå i samband med att man dör. Zweifel, Felder och Werblow sammanfattar en artikel på temat med orden:

Analysing health care expenditure of deceased persons, we showed that age is insignificant if proximity to death is controlled for. Thus, we argued that population ageing per se will not have a significant impact on future health care expenditure. [...] a naive estimation that does not control for proximity to death will grossly overestimate the effect of population ageing on aggregate health care expenditure.

Eftersom stora årskullar närmar sig livets slutfas lär kostnaderna stiga även om man tar hänsyn till dessa aspekter, men någon tredubbling blir det knappast. Denna kostnadsökning är för övrigt inte permanent utan sjunker när det är de små femtiotalistgenerationernas tur att möta sina skapare.

Trots det är det svårt att inte hålla med Klevmarken och Lindgren om att mer pengar kommer att behövas. Eftersom både regering och opposition verkar överens om att förtiotalisternas bostadsförmögenheter inte ska beskattas är det troligt att ökad egenfinansiering av vård och omsorg blir lösningen. När folk sent omsider inser att de inte sparat nog för att bekosta åldringsvården lär dessutom pensionsåldern krypa uppåt.

Så vi klarar oss nog ändå.

(Tack till Erik för referens)

"Fram till den 29 juli arbetar du åt någon annan, resten av året åt dig själv."  skriver den anonyme ledarskribenten.

Jag har aldrig förstått varför vi inte griper denne "någon annan" och slår ihjäl honom eller henne! Då skulle vi åtminstone slippa betala, av våra surt förvärvade pengar, till en av tjuvarna. Presstödet till Svenska Dagbladet kostar många pengar!

Det kan väl inte kännas bra, för ledaravdelningen på SvD, att befatta sig med tjuvgods? Kallas inte sånt för häleri?

Andra bloggar om: Skatter, Offentlig sektor, skattefridagen, Presstöd, Häleri, Ledaravdelning, Ledarskribenter

Nu kanske amerikanerna ändå har upptäckt att de har köpt för mycket livförsäkringar. Enligt nyhetsrapporter försöker de sälja vidare livförsäkringarna, t ex till Helsingborgs kommun. Men kommunpolitikerna stoppar denna handel. Det är kanske rimligt att kommuner inte ska handla i udda finansiella instrument, speciellt med det senaste årets erfarenheter i åtanke. Men nu verkar anledningen vara att handeln i just dessa instrument är oetisk. Det är svårt att se att handeln är mer oetisk än försäkringsbolagens utställande av livförsäkringar och annuiteter, eller en kommuns pensionsåtaganden. Allt detta ger avkastning som varierar med individernas livslängd.

Detta förefaller vara ett nonsensproblem. Rimligen har video- och DVD-branschen avtal med filmbolagen och betalar för de filmer som hyrs ut och säljs. Om distributörerna bidragit till filmavtalet hade deras marginaler varit lägre och ersättningen till filmbolagen skulle justerats ner. Skillnaden mellan de båda modellerna ligger alltså inte i hur mycket pengar som distributörerna bidrar med, utan i vilken form pengarna kommer och vem har har makt att fördela dem.

I dagsläget påminner distributörernas bidrag om det efterhandsstöd som Filminstitutet betalar ut: mest pengar till de filmer som säljer bäst. Naturligtvis kan man vilja ha en filmpolitik som fördelar pengar efter andra kriterier, exempelvis filmisk kvalitet, men i så fall vore det rimligaste att kritisera dagens modell för efterhandsstöd. Vilket inte görs.

Kanske lider kulturpolitiken av bristande kompetens när det gäller att bena ut de incitament som olika system skapar? I så fall finns säkert en massa nationalekonomer som gärna skulle bistå med att reda ut begreppen.

- Norge skal ikke være noe arbeidsmarked for profesjonelle tiggere og tyver fra Øst-Europa. Få dem vekk, sier han.

Et veldig fornuftig innspill, Lie! Vi har ikke behov for alle disse importerte og tilgjort stakkarslige menneskene fra østeuropa som forsøpler hovedstadens gater med sin tilstedeværelse. Det hadde vært flott om alle politikerne kunne være enige om at det å fjerne lovforbudet mot tigging var en brøler, for så å rette det opp igjen. Vi trenger ikke peke ut syndebukker, bare ordne det igjen.

Nå er det naturlig nok ikke alt i Lies siste presseutspill jeg er like enig i. Når han tar for seg det kommende forbudet mot sexkjøp, lanserer han en ekstremt dårlig løsning på hva vi skal gjøre for de prostituerte som blir uten arbeid:

- Dersom staten ved det politiske flertallet mener at disse kvinnene i dag lever et uverdig liv, må de sørge for at de nå kan få et verdig liv. Stat og kommune må rett og slett ansette disse kvinnene, sier Haakon Lie.

Ja, det er klart de skal hjelpes til annet arbeid, hvis de ønsker det, derom hersker ingen tvil. Så skjærer det seg. Han mener de skal ansettes i stat og kommune! Dette er en gammel og velkjent arbeiderpartipolitikk, få ned arbeidsledighet ved å annsette folk i offentlig sektor. På grunn av denne feilslåtte politikken er det nå ti ganger så mange ansatt i offentlig sektor som det burde være. Alle som jobber i offentlig sektor må så selvsagt rettferdiggjøre sin stillig og vi har dermed fått en overbyråkratisering uten sidestykke. En bivirkning av dette er også et arbeidsledighetsnivå som er usunt lavt for norsk næringsliv.

Nei, Haakon Lie, vi bør heller hjelpe dem til å bli i stand til å finnes seg arbeid på det åpne arbeidsmarked.

Sønderborg kommune har netop meldt ud at de vil bryde kommuneaftalen og overskride budgettet med 35 mio. kr. Det betyder at borgerne i Sønderborg ikke bliver udsat for yderligere serviceforringelser på Børn og unge området, til trods for at den cigarkasse hvorpå der står Børn og unge, er tom. Men det er ikke straffrit at bryde kommuneaftalen - kommunen vil oveni budgetoverskridelsen på 35 mio. kr, skulle betale 35 mio. ekstra tilbage til staten, som straf.

Det er utroligt modigt af Sønderborg kommune at nægte at bruge ressourcerne på at forsøge at gøre det umulige, men i stedet altså nu vælger, at overskride de urealistisk stramme budgetter, med akkurat den mængde ressourcer, der mangler, for at opgaven overhovedet kan løses på fornuftig vis. Det ser næsten ud til at Sønderborg kommune vil have det kommunale selvstyre tilbage, som er blevet et teoretisk paradoks i den virkelige verden - godt gået Sønderborg - det er da en protest der kommer fra hjertet og som der uden tvivl vil blive lyttet til.

Tænk hvis alle kommuner tog mod til sig og gjorde som Sønderborg - det tror jeg faktisk vil kunne tvinge VKO blokkens komatøse "Der er ikke noget at komme efter der" marionetter til at slå øjnene op og lyttelapperne ud, og måske for allerførste gang, se virkeligheden som virkeligheden i virkeligheden er.

Det er min faglige overbevisning at flere af forslagene er gennemtænkte og vil, såfremt de vedtages, give en lettere sagsbehandling på de enkelte områder. Positivt at DS bidrager så aktivt med konkrete forslag fremfor bare holdninger og meninger omkring den offentlige sektor.

Et af de rigtigt positive og interessante forslag handler om regelforenkling omkring enkeltudgifter - altså økonomisk hjælp i enkelttilfælde, hvor socialrådgiver/hk'ere bruger uforholdsvis meget tid på økonomiske beregninger på decimaltal omkring, hvorvidt borgere er berettiget til en trangsbestemt hjælp, som efter mit indtryk kun søges af mennesker i regulær trang.

Et andet forslag handler om forenkling af videregivelse af oplysninger mellem forvaltningerne for at undgå det som DS kalder 'dobbelt udredninger' - altså situationer hvor borgere eksempelvis både har en sag i Jobcentret, børn- og ungeafd. og/ell handicapafdelingen, og ofte skal give de samme oplysninger i alle afdelinger. Her foreslår DS udvikling af et 'standardskema' med oplysninger omkring borgeren og dennes problematikker, som kan udveksles mellem forvaltningerne, og dertilhørene bilag, som kun benyttes i hver enkelt sag. Dette stiller jeg mig umiddelbart kritisk overfor. Den sociale lovgivning er dog trods alt stadig indrettet således at borgeren har en forvaltnings- og retssikkerhedsmæssig beskyttelse, som bl.a. skal beskytte mod videregivelse af oplysninger mellem forvaltningsmyndigheder samt fastholde et proportionalitetsprincip, så der ikke indhentes og anvendes ønødige/uvæsentlig oplysninger. - Efter min mening et meget væsentligt retssikkerhedsmæssigt og etisk princip i socialt arbejde, som jeg er nervøs for er i fare, hvis det bliver nemmere at udveksle personfølsomme oplysninger på tværs af forvaltningsmyndigheder.

Det er jo på ingen måde givet, at oplysninger omkring en forælder fra en børn- og ungesag har relevans for en arbejdsevnevurdering i Jobcentret!

I praksis vil det dog formentlig og naturligvis blive sådan, at ikke alle oplysninger skal følge borgeren fra den ene forvaltning til den anden, hvilket så betyder, at den enkelte socialrådgiver/formidler skal bruge arbejdstid på at udtage sagsakter, som ikke må videresendes. Og, dette vil jo så unægteligt medføre mere bureaukrati og administrativt arbejde - den modsat ønskede effekt!

Dette viser hvor komplekst det er at give bud på mulige tiltag til afbureaukratisering i et system der er bygger på ufatteligt mange regler og som konsekvens heraf administrativt tunge sagsgange.

Nu da afbureaukratiseringsdebatten er skudt i gang er spørgsmålet om vi tør tænke i helt andre baner og søsætte en tankegang om et nyt enstrenget system, der sætter borgeren i centrum??

Frågan är vad man försöker upp nå med denna typ av filmstöd. Uppenbart är man inte intresserad av kvalitetsfilm för i så fall hade stödet varit knutet till någon form av kvalitetsmått (exempelvis framgångar på internationella filmfestivaler), inte till ett publikmått.

Målet skulle kunna vara att just upprätthålla en filmproduktion i Sverige för sakens egen skull. Att detta är av intresse för svenska filmskapare är uppenbart men vad är värdet för oss andra? Ingen lär ändå kunna slå amerikanerna vad gäller produktionen av blockbusters, så utbudet behöver vi nog inte oro oss för. Kanske är ambitionen att även vuxna ska kunna se actionrullar och romantiska komedier där alla talar svenska?

Men vore det i så fall inte enklare att helt enkelt dubba filmerna som Hollywood förser oss med?

Uppdatering: Som påtalats av Fredrik hade en språklig tveksamhet smugit sig in i rubriken till detta inlägg varför den ändrats.

Siden 2001 har det været muligt at skjule disse skumle bagtanker for Danmarks befolkning, men nu mener Venstre åbenbart, at folket har vænnet sig så meget til dårlig service og forringelser, at vi er parate til at blive liberale. Heldigvis tror jeg, at Venstre har begået en alvorlig fejl her. Forslaget mødes nemlig med skepsis fra alle sider. Søvndal er selvfølgelig den første, der er ude med riven: "Fogh sætter hele landet til salg". En god one-liner fra Villy, der nok appellerer til hans egne vælgere, men ikke flytter så meget. Mere spektakulær er Dansk Folkeparti og De Konservatives reaktion.  "Alt for liberalt" og "for bombastisk" lyder det fra de to partier. Denne forbeholdenhed kan nemt flytte et par borgerlige stemmer fra Venstre mod højre.

Det parti, der flytter mest stemmer på dette her, er nok Venstre selv. De sparker nemlig til alle de offentligt ansatte, der siden 2001 har overvejet at stemme Venstre langt væk. Jacob Jensen siger indirekte, at deres indsats ikke er god nok, eller i hvert fald må kunne gøres både bedre og billigere. Det er ikke noget der kalder stemmer til sig fra den lejr. Det eneste, Venstre får ud af dette forslag, er at frarøve Ny Alliance deres liberalister og ellers frastøde sig en masse andre.

Venstre er fortsat Danmarks Liberale Parti, men det gavner dem næppe...

Resultatet tolkas av en del som århundradets flopp (DN):

– Vi har kämpat i sex veckor och patienter har lidit för 0,5 procentenheter. Jag kan inte tänka mig en enda sköterska som är nöjd med det här avtalet.

Av andra ses det goda resultatet som en sporre och ett förhandlingsvapen:

- Det är bara att gratulera Vårdförbundet till lägstalönen. Det kan bli någon form av riktmärke för andra.

Det var precis det här som gjorde att jag såg kampen som hopplös. För visst kan jag tycka att syrrorna är värda mer, men det finns det andra som också är. Det ekonomiska läget och förhandlingsklimatet gjorde att Vårdförbundets krav var omöjliga att uppfylla fullt ut. Det hade inneburit ekonomisk kris. Utan att analysera det här närmare så tycker jag att syrrorna ska vara nöjda med det de fick, och att det är synd att det behövdes en strejk för att inse det.

    Hell-man har skrivit något viktigt om det här. Han utgår från att politiker och arbetsgivare gamblar med att personalen inte säger upp sig, trots att de är besvikna, och skriver att det kan gå snett:

Politiker och arbetsgivare måste snart avkrävas svar på hur de ska lyckas rekrytera till - och behålla folk i - ett stort antal yrken, såsom exempelvis sjuksköterskor, lärare och socialsekreterare.

Länkar till andra bloggar om:

avtal, avtalsrörelse, konflikt, läraravtal, lärare, löner, offentlig sektor, sjuksköterska, sjuksköterskor, sjukvården, skola, skolan, strejk, Vårdförbundet, vårdstrejken,

I budgetpropositionerna kan man vanligen läsa att överskottsmålet även bidrar till en rättvis fördelning mellan generationer. Underförstått avser man förmodligen att det är rättvist att olika generationer erbjuds ungefär lika generösa välfärdssystem.

Men framtida generationer kommer med all sannolikhet att ha högre inkomster, längre livslängd, och i övrigt större möjligheter än nuvarande generationer. Är det då inte rimligt och rättvist att försöka omfördela resurser från kommande generationer till de äldsta i den nuvarande befolkningen? Assar Lindbeck har utifrån sådana argument förespråkat att överskottsmålet bör skrotas så att nuvarande generationer kan gynnas genom höjda offentliga utgifter.

Ekonomer kan knappast avgöra vilken handlingsplan som är mest rättvis.¹ Men vi kan belysa konsekvenserna av de olika alternativen. Lindbeck är tydlig med att hans förslag medför framtida problem. Till Dagens Nyheter säger han: "hur framtidens välfärd ska finansieras får man klara av längre fram". Och i en kommentar till Finanspolitiska rådets rapport argumenterade han för att den framtida välfärdsstaten följaktligen måste bli mindre omfattande.

Har då ekonomerna lyckats belysa konsekvenserna av de olika alternativen? Jag tvivlar. Vänsterpartiet verkar gilla Lindbecks tankar...

---------------
¹⁾ Vissa insikter kan vi möjligen bidra med. Diskussionen om Easterlinparadoxen och lyckoforskningen är t ex central för denna frågeställning. Om framtida generationer inte blir lyckligare av högre inkomster kan man ifrågasätta om det är rättvist att skapa offentlig-finansiell oreda för dem.

De offentlige investeringer i folkeskole er faldet år for år i perioden 2001 til 2007 både som andel af BNP og i faste priser. Faldet er sket samtidigt med at antallet af børn og unge i alderen 7-15 år er steget med ca. 52.000 personer i perioden 2001-2007. Det fremgår af figur 3.

"

Det er ikke viljen, der mangler ude i kommunerne. Men regeringen har et enormt stramt tag om kommunernes økonomi. Hvis de bruger pengene, blive de simpelthen straffet," siger Anders Balle, formand for skolelederne i Danmark til dagbladet Information.

Han vurderer, at der er behov for "et næsten trecifret milliardbeløb" for at bringe skolerne i en acceptabel stand.

Elever i private skoler også er steget kraftigt efter 2001. I dag går 92.000 elever i private skoler, mens 600.000 elever går i kommuneskoler. Således udgør elever i privatskoler 12 pct. af samtlige skoleelever i 2006/07. Denne andel er steget 14 procent i forhold til 2000/01.

Udover den demografiske effekt (stigningen i antal folkeskoleelever) forstærkes kravene og forventningerne til den offentlige sektor i almindelighed i takt med velstandsfremgangen i samfundet.

Også investeringerne i offentlig transport er faldet. Banedanmark sagde i 2006: "Der er gennem flere år, og specielt i perioden 2002-2005, foretaget et utilstrækkeligt forebyggende vedligehold. Virkningen heraf er slået hurtigt igennem i form af
regularitetsforringelser i 2003-2005."

Realvæksten i investeringer på baneområdet er faldet dramatisk, til faktisk at være negativ vækst, altså besvarelser, som det ses på figur 6.

Endelig er investeringer på handicapområdet faldet til historisk lavt niveau.
Investeringer på handicap/udsatte-området er faldet fra at udgøre knap 0,4 promille af BNP i 1998 til at udgøre ca. 0,1 promille af BNP i 2006. Investeringerne handicap/udsatte-området har siden 2004 år for år slået historiske bundrekorder.
De offentlige investeringer i handicap/udsatte-området er faldet med godt 300 mio. kr. (2007-priser) i perioden fra 2001 til 2007. I den foregående seksårsperiode fra 1995-2001 steg de offentlige investeringer i handicap/udsatte-området med 165 mio. kr. (2007-priser).

Som man kan se på figur 8 er realvæksten faldet massivt på handicapområdet:

Det er selvfølgelig ikke mærkeligt at den offentlige sektor bliver udsultet under en VK-regering, det burde næsten være en naturlov. Men det er lykkedes regeringen at bilde befolkningen ind at de fører socialdemokratisk-light politik. På den anden side har de måske netop gjort det, når man ser på hvor Socialdemokraterne har flyttet sig hen.