Wanja, en guling.

Facket misslyckas med att dra till sej ungdomar, läste jag i DN idag. Vad kan det bero på? DN säger det, och ändå inte. Unga har inte råd och ser inte vad facket skulle kunna göra för dom. Och det är inte bara en fråga om informering - det är en fråga om vad LO befattar sej med, vad fackets roll är. Förbundens ledningar är noga med att påpeka sitt samarbete med näringslivet och tar få riktiga politiska konflikter. Istället reducerar dom sin roll till att påpeka skamfläckar på arbetsplatserna som kan snyggas till för en rimlig kostnad av arbetsköparen. Dom går öppet ut med att dom finns där bara för att trygga våra rättigheter.

Men kära LO, vad är anledningen till att unga ska gå med i facket och engagera sej om er enda uppgift är att se till att lagar efterföljs? Det borde rimligtvis vara rättsväsendets uppgift. I och med den nya och växande gruppen anställda i visstids- prov- och timanställningar (liksom svartjobb) så har näringslivet hittat ett billigt sätt att fylla luckor i produktionen. De stora fackförbunden är helt tagna på sängen, det finns inget sätt för dom att ha kontroll över dom nya arbetsförhållandena med samma medel. Och eftersom LO och andra vägrar tänka om och organisera dessa osäkert anställda, studenterna och inte minst dom papperslösa (illegala invandrare m.fl.) har dom förlorar spelet och skapat ett 2/3-delars samhälle. Om facket vägrar ta strid för förändrad lagstiftning så har det spelat ut sin roll och kommer att fortsätta minska i inflytande.

Det dom stora fackförbunden skulle behöva göra är att organisera alla grupperna i dom nya anställningsförhållandena och även dom papperslösa. Alla dessa grupper är livsviktiga för ekonomin och får betala kostnaderna för arbetsköparna när fackets medlemmar ska ha mer.

Invandringspolitiken ÄR felaktig - det skapar en klass av löneslavar utan rättigheter och med oacceptabla löner, en exploatering som är samhällsnödvändig men som kan försiggå på grund av dubbelmoral och ignorans. Tiotusentals människor berövas ett värdigt liv och en framtid. Rasism och diskriminering är frågor som facket också borde ta upp som konkreta ekonomiska frågor - dom ska inte få splittra oss, spela ut oss mot varandra och pressa våra löner bara på grund av hudfärg eller kön! Och slutligen är studie- och arbetslöshetspolitiken en ren bidragspolitik till utsugningsföretag.

Genom att pressa ersättningarna och strypa billigt bostadsbyggande sparar man inte bara in på en växande grupp svaga, man polariserar dessutom bostadsmarknaden ännu mer, vilket gynnar dom rika och missgynnar dom fattiga. Arbetsköparna kan köpa sin arbetskraft billigare än någonsin, för du är tvingad att ta i stort sett vilket (i realiteten ofta vilka) jobb som helst. Det sägs att i ett liberalt samhälle så finns det oändligt många potentiella jobb. Jajamen, det gäller bara att hitta dom, det kallas entrepenörskap! Man kan få jobba som springpojke, levande reklampelare, budbärare, mattskakare, ja vad som helst. Bara ersättningsnivåerna pressas så det blir tillräckligt billigt att anställa dej. Resten av lönen kan ju staten få skjuta till, så att vi alla får betala för att lönerna inte är tillräckligt höga att leva på!

Och jag glömde det viktigaste: dom papperslösa är en politisk kraft att räkna med! Det handlar om tiotusentals som inget hellre vill än att hjälpa till i den svenska lönekampen om vi bara visar dom lite solidaritet! Samma sak gäller oss unga - ni har fått se Osynliga Partiet, ni har sett upproren i Paris, ni har sett år av socialistiska ansträngningar - men ni har verkligen bara sett början! För vad är några tusental autonoma i jämförelse med över en miljon svenska unga!

Petter skriver om samma sak, Ilse-Marie förklarar alliansens tillbakagång med deras aktivitet istället för deras inaktivitet. Omsorgaren skriver jävligt bra. Marcusen berättar om kaos och liberalism i friskolevärlden. Syrran reder äntligen ut USA-hatet som aldrig funnits där, men jag tror att tanken behövs reproduceras ett antal gånger till. Slutstadium dissar moral runt knullkompisar (dah?).

Wanja, en guling.

Facket misslyckas med att dra till sej ungdomar, läste jag i DN idag. Vad kan det bero på? DN säger det, och ändå inte. Unga har inte råd och ser inte vad facket skulle kunna göra för dom. Och det är inte bara en fråga om informering - det är en fråga om vad LO befattar sej med, vad fackets roll är. Förbundens ledningar är noga med att påpeka sitt samarbete med näringslivet och tar få riktiga politiska konflikter. Istället reducerar dom sin roll till att påpeka skamfläckar på arbetsplatserna som kan snyggas till för en rimlig kostnad av arbetsköparen. Dom går öppet ut med att dom finns där bara för att trygga våra rättigheter.

Men kära LO, vad är anledningen till att unga ska gå med i facket och engagera sej om er enda uppgift är att se till att lagar efterföljs? Det borde rimligtvis vara rättsväsendets uppgift. I och med den nya och växande gruppen anställda i visstids- prov- och timanställningar (liksom svartjobb) så har näringslivet hittat ett billigt sätt att fylla luckor i produktionen. De stora fackförbunden är helt tagna på sängen, det finns inget sätt för dom att ha kontroll över dom nya arbetsförhållandena med samma medel. Och eftersom LO och andra vägrar tänka om och organisera dessa osäkert anställda, studenterna och inte minst dom papperslösa (illegala invandrare m.fl.) har dom förlorar spelet och skapat ett 2/3-delars samhälle. Om facket vägrar ta strid för förändrad lagstiftning så har det spelat ut sin roll och kommer att fortsätta minska i inflytande.

Det dom stora fackförbunden skulle behöva göra är att organisera alla grupperna i dom nya anställningsförhållandena och även dom papperslösa. Alla dessa grupper är livsviktiga för ekonomin och får betala kostnaderna för arbetsköparna när fackets medlemmar ska ha mer.

Invandringspolitiken ÄR felaktig - det skapar en klass av löneslavar utan rättigheter och med oacceptabla löner, en exploatering som är samhällsnödvändig men som kan försiggå på grund av dubbelmoral och ignorans. Tiotusentals människor berövas ett värdigt liv och en framtid. Rasism och diskriminering är frågor som facket också borde ta upp som konkreta ekonomiska frågor - dom ska inte få splittra oss, spela ut oss mot varandra och pressa våra löner bara på grund av hudfärg eller kön! Och slutligen är studie- och arbetslöshetspolitiken en ren bidragspolitik till utsugningsföretag.

Genom att pressa ersättningarna och strypa billigt bostadsbyggande sparar man inte bara in på en växande grupp svaga, man polariserar dessutom bostadsmarknaden ännu mer, vilket gynnar dom rika och missgynnar dom fattiga. Arbetsköparna kan köpa sin arbetskraft billigare än någonsin, för du är tvingad att ta i stort sett vilket (i realiteten ofta vilka) jobb som helst. Det sägs att i ett liberalt samhälle så finns det oändligt många potentiella jobb. Jajamen, det gäller bara att hitta dom, det kallas entrepenörskap! Man kan få jobba som springpojke, levande reklampelare, budbärare, mattskakare, ja vad som helst. Bara ersättningsnivåerna pressas så det blir tillräckligt billigt att anställa dej. Resten av lönen kan ju staten få skjuta till, så att vi alla får betala för att lönerna inte är tillräckligt höga att leva på!

Och jag glömde det viktigaste: dom papperslösa är en politisk kraft att räkna med! Det handlar om tiotusentals som inget hellre vill än att hjälpa till i den svenska lönekampen om vi bara visar dom lite solidaritet! Samma sak gäller oss unga - ni har fått se Osynliga Partiet, ni har sett upproren i Paris, ni har sett år av socialistiska ansträngningar - men ni har verkligen bara sett början! För vad är några tusental autonoma i jämförelse med över en miljon svenska unga!

Petter skriver om samma sak, Ilse-Marie förklarar alliansens tillbakagång med deras aktivitet istället för deras inaktivitet. Omsorgaren skriver jävligt bra. Marcusen berättar om kaos och liberalism i friskolevärlden. Syrran reder äntligen ut USA-hatet som aldrig funnits där, men jag tror att tanken behövs reproduceras ett antal gånger till. Slutstadium dissar moral runt knullkompisar (dah?).

Livet är i kapitalismen (och i patriarkatet, som självklart efter så lång tid nästan sammansmält med det förra) uppdelat i två rätt ologiska och patriarkalt baserade områden: den privata sfären, som inkluderar vår fritid, vår transporttid, vårt hemarbete och våra läxor, och den allmänna sfären som innefattar allt Viktigt som vårt Yrkesarbete och vårt höga Politiska Kall. Händelser och fenomen i den allmänna sfären är det enda som nämns i den allmänna sfären, och på samma sätt med den privata sfären, i stort sett. Politik rör bara den allmänna sfären, som överhuvudtaget är den enda viktiga när det gäller bestämmande (reserverad endast för män och rika). Privata frågor som hur jag ska ha tid att sköta hushållet samtidigt som jag jobbar eller hur jag ska ha råd med SL-kortet är privata frågor (privat som i privat konsumtion) och min ensak! Men i själva verket är gränsen självklart konstruerad (av människor, inte av Gud).

Det går (lite raljerande skrivet nu) att inneha olika hackordning i de två sfärerna. Du kan t.ex. vara högsta hönset på jobbet men ändå få slava i köket när du kommer hem (inte för att just det gör mej särskilt upprörd). Eller så kan du hålla din familj i terror och själv bli slagen på jobbet. Olika människor föredrar olika sfärer av den här anledningen. Jag och dom allra flesta av mina vänner har skitjobb (en del av dessa studerar), en del går på a-kassa eller på folkhögskola. Vi har det så klart oftast bättre i vår privata sfär än i den offentliga, där vi behandlas som smuts. Jag hör många som lite skämtsamt drömmer om att bli hemmafruar eller sjukpensionärer (!). Det är så klart för att vi känner oss helt brända i den offentliga sfären som vi tycker så!

Men låt oss se bortom vår personliga situation. För dom flesta yrkesarbetande ser situationen ut ungefär så här, i olika hög grad. Det bildas en uppfattning om att våra liv ser ut så att jobb, arbete och kanske t.o.m. verksamhet i allmänhet är helvetet på jorden (vilket stämmer för lönearbetet som princip). Att politik inte har något med våra liv att göra och inte kan förbättra nåt för oss (vilket stämmer om man avser riksdagspolitiken, men inte den riktiga politiken som finns överallt utanför den). Att myndigheter och lagar är onda (vilket kan verka så i ljuset av historiska exempel). Men dessa uppfattningar är falska, eftersom dom tar fenomen i kapitalismen och sen generaliserar utifrån kapitalismens begrepp, utan att ens definiera dom. Uppdelningen i privat och allmänt får självklart dom underlydande och arbetande att ta avstånd från det allmänna, där dom alltid är underordnade. Såna tankegångar har fött det allmänna hatet mot arbete, och vi drömmer om en värld där arbetet fullständigt mekaniseras. Vi drömmer om fler och fler saker och upplevelser, och menar att här ligger lyckan. Men vi får inte glömma att kapitalismens uppdelning av livet i två delar är falsk. Arbetsplatsen innehåller också gott om njutningsfyllda och meningsfulla uppgifter, bara det att dom är ojämnt fördelade mellan dom anställda och att vi alltid är underställda en kraft som inte låter oss sköta vårt eget arbete, som driver oss att bekämpa vårt arbete istället. Jag ser ständigt tendenser på arbetsplatsen inte bara att organisera sig, utan också att göra ett bra arbete - så länge det går att skönja någon som helst mening med det vi gör. Det finns gott om högutbildade som ägnar större delen av sina liv åt sitt jobb och verkligen gör insatser trots att dom bränner ut sej utan att få inflytande för det.

Så jag tror att vi verkligen är beroende av att arbeta, att vara verksamma. Det är en konstruerad barriär mellan arbete och fritid, särskilt som fritiden är en lång räcka av behagliga aktiviteter med oss själva och med andra. Vi är som gjorda för självförvaltning helt enkelt. Ges vi möjlighet vill vi ta ansvar över våra egna liv och bidra till samhället på ett deltagande och kreativt sätt. Men det faktum att vårt arbete är ett lönearbete gör våra liv till ett helvete, det förtar glädjen med livet helt enkelt, eftersom vi aldrig någonsin kommer att få uppleva ett meningsfullt arbete som vi själva kontrollerar. Jag är övertygad om att ni känner samma sak, innerst inne. Det är själva livets upplägg, att en så stor del av livet ska vara meningslöst och att resten ska vara så flyktigt och särskilt från vartannat, som plågar oss. Vad är meningen med ett någorlunda bekvämt liv om vi inte kontrollerar det själva? Inte undra på att vi tar livet av oss, vi har ju inget att leva för som det är nu. Låt oss ändå inse att det inte är verksamhet i sig som är problemet - något som driver oss in i hjärndöd hedonism (sinnlighet). Vi är inga djur, vi är kultur - vi är varelser som strävar och arbetar framåt för en gemensam framtid. För att citera Dan Berglund:

"Må vi en gång få drömma i sång och poesi, och arbeta i glädje och förening"

 Slutstadium ger lite vinklar på våldtäkt och de splittrade verkligheterna bakom dem som liberalerna inte verkar kunna förstå. Läs Ilse-Maries enkla och raka om Reinfeld. Akuhujan visar att kvinnors ekonomiska valfrihet är en politisk fråga även när det gäller prositution. Syrran ger en liten påminnelse.