Suck, sådana här gånger blir jag lite trött på mig själv.

Lunchen är i alla fall avklarad (citruskyckling med ingefära), men varken duschandet eller kläderna. Och jag måste gå och handla, så att jag kan laga mat för frysens räkning. Mest frukt och grönsaker. Och så en massa bär, som jag glömde köpa förra gången, och antagligen blir det väl keso till dem - för i veckan ska jag ju äta två mål mat per dag och då verkar fruktsallad med keso bra som frukost. Inget besvär med att laga till, liksom. Och för fryslagandet skulle jag också behöva skaffa matlådor. Var hittar jag dem, och hur avgör jag storleksbehovet?

Och jag får inte ihop en sammanhängande plan av de bitar jag har att spela med. Vilket jag gissar är anledningen till att jag sitter här i stället för att faktiskt göra något, vad som helst. Jag tror att jag helt enkelt får skjuta upp promenaden tills i kväll. Fördelen med det är att det är skönare att gå när det hunnit bli lite svalare. Nackdelen är förstås att jag då knappast längre kan få någon färg av solen.

Så... när man inte får ihop ekvationen eliminerar man bara några variabler. Eh.

Det jag menar, om jag ska vara seriös, är att när jag inte får ihop det för att det är för många saker att jonglera med så brukar det gå att lösa problemet genom att plocka bort en eller flera tills det hela blir hanterbart igen. Jag är verkligen inte någon som klarar av att hantera en samtidig mångfald. Det där med att kvinnor besitter simultanförmåga är bara en myt. Säkert ännu en manlig härskarteknik!

Alla fattade att föregående utrop handlade om humor, va? Jag bara kollar...

Idag är det verkligen sommar ute - lika varmt som inne (där det är varmare än jag skulle önska: +25ºC). Inga fönster eller dörrar är eller har varit öppna idag. Solen skiner delvis på min balkong och jag har insett att lägenheten nog kommer att vara rätt varm om sommaren. För solen ligger i princip på från morgon till kväll, om än på olika sidor och ibland stoppad av huset mitt emot. Ljust och fint är det!

Någon jag legat med har gett mig ett virus, det är så det går till. Ett virus som sätter sig på livmodertappen och börjar växa. Jättelångsamt går det, som små vårtor ungefär, vilket är väldigt äckligt och inget jag så gärna tänker på. Och vårtor, vet vi ju alla, kan visa sig vara cancer. Så är det med den saken. Om jag inte går och får en bit av livmodertappen bortskuren är sannolikheten ganska stor att jag får cancer. Det låter väldigt mycket värre än det är. Jag har självklart läst allt jag kommit över och har fakta väldigt klara för mig. Inte. Farligt. Troligtvis kommer det inte att hända något alls. I värsta fall blir det där med barnaalstrande inte så enkelt, men annars kommer ett stolspiller, sexförbud, lite blödningar och sveda troligtvis vara allt.

Men det där ordet cellförändringar är inte så enkelt för mig att svälja. Cellförändringar har tagit så jäkla mycket ifrån mig redan. Jag vill inte behöva tänka på sådant. Inte igen. Och jag vill inte låtsas att allt är okej och att det inte är någon fara. Klappa på andra och säga till dem att det inte är någon fara. Att allt blir bra. Jag vill bara få vara liten en stund. Slippa vara rationell och stark. Släppa allt och låta någon ta hand om mig. Men det finns ingen att ta hand om mig. Och jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att låta någon. Det har han lärt mig. Att allt som händer när jag försöker är att jag skakar och gråter och sen skrattar bort allt och gör det till ett skämt. Mig till ett skämt. Min rädsla. Och oförmåga. Men när jag skrattat klart är de där precis som förut. Jag är precis som förut. Fast nu nästan med cancer.