Utifrån nationalekonomisk teori kan man egentligen bara tänka sig en form av slöseri. Detta är att priset på färskvatten är för lågt satt i förhållande till vad som är långsiktigt hållbart. Därmed kan min kaffekonsumtion skada framtida generationer som inte kommer att få tillgång till vatten och av hänsyn till detta kanske jag borde tänka på hur mycket vatten jag egentligen konsumerar.

Även om det finns goda skäl att tro att vatten är felprissatt så misstänker jag dock att det inte är framförallt detta som vi tänker på när vi säger att vi slösar med vatten. Det vi förmodligen upprörs över är att jag utan att blinka kan konsumera 140 liter vatten medan detta skrivs samtidigt som det finns andra som inte har råd med tillräckligt med vatten för att tillfredsställa sina grundläggande behov. Detta är alltså i grund och botten ett uttryck för hur ojämlikt världens resurser är fördelade snarare än en fråga om just vattenförbrukning. Det är den oerhörda globala jämlikheten vi i första han bör blir upprörda över, snarare än de 140 liter vatten jag just "slösade" bort.

Varför väljer vi att trycka på detta? Jo, globaliseringsmotståndare lyfter ofta fram negativa utfall för enskilda grupper (eller individer) som argument för att "stoppa globaliseringen". (Innebörden av detta är dock ofta oklar och som William Easterly konstaterar i sitt inlägg i The New Palgrave Dictionary of Economics så verkar förvirrade diskussioner om globalisering ofta bottna i skillnader i vad man egentligen pratar om). Svaret från globaliseringsförespråkare är inte sällan att hävda att sådana effekter inte existerar. Detta är dock ett problematiskt svar. De har förstås rätt såtillvida att de flesta empiriska studier inte finner något stöd för att globalisering leder till ökad inkomstojämlikhet (eller mera precist; effekterna av handelsglobalisering tycks vara små medan finansiell globalisering eventuellt gynnar den yttersta toppen av inkomstfördelningen mer än andra). Samtidigt är det svårt att se att det inte skulle finnas grupper som åtminnstonne kortsiktigt kan drabbas negativt av de omställningar som är hela poängen med globaliseringen. Som Dani Rodrik har formulerat saken:

"If one believes that international trade is a major contributor to the prosperity of the advanced industrial countries, one must also believe that trade is responsible for some of the social and distributional costs that trade’s opponents have charged it with. Why? Because trade can generate sizable economic benefits only by restructuring economies—that is the essence of specialization according to comparative advantage—and in the real world restructuring does not happen without someone bearing costs. Therefore, as economists recognize, the flip side of the gains from trade is the losses that have to be incurred by adversely affected workers and enterprises. Simply put: no pain, no gain! It makes little sense to pretend otherwise." (Ur "The debate over globalization: How to move forward by looking back")

Givet hur diskussionen ofta ser ut måste alltså globaliseringen räddas inte bara ifrån konspirationsteoretiker och de som vill skylla allt ont i världen på "globaliseringen", utan också från dem som argumenterar för att globaliseringen inte kan föra några problem med sig eller är något som är ostoppbart och att det därför bara är att gilla läget.  

(Översikten som jag och Daniel skrivit är en underlagsrapport för Globaliseringsrådet och kommer publiceras under hösten så vi lär återkomma till den).

I en ny uppsats av ekonomerna Branko Milanovic, Peter Lindert och Jeff Williamson studeras dessa frågor med hjälp av nya fantasiska data över inkomstojämlikheten i flera förindustriella och industrialiserade samhällen som t ex antikens Rom 14 eKr, Bysans ca 1000, Holland 1561, England 1688, Mexico 1734, Neapel 1811 och Indien 1947. Utifrån tabeller över olika socialgruppers storlek och inkomster och antaganden om inkomsternas lägstanivå beräknar författarna dels den faktiska inkomstspridningen (Gini) och dels den maximala inkomstspridningen ifall dåtidens elit hade sugit ut allas inkomster över lägstanivån. Därefter jämförs dessa två och en ojämlikhetsmöjlighetskurva (IPF - Inequality Possibility Frontier) beräknas. Med andra ord studerar författarna inte bara hur stor inkomstojämlikheten var i dessa historiska samhällen utan även hur stor den var i förhållande till hur stor den kunde varit.

Bilden nedan visar just detta. Bland annat slås man av hur låg inkomstspridningen var i 1880-talets Kina, med en Gini på ungefär 0.22. Men givet hur mycket de kinesiska härskarna kunde sugit ur sin befolkning låg man på sin maximala ojämlikhetsnivå. Ojämlikheten i modernare samhällena, som England på och Hollande under 1700- och 1800-talen (och än mer så dagens västerländska) ligger dessutom betydligt under den maximala nivån. Är detta bevis på instituionernas betydelse för ojämlikhet? Studien ger inte slutliga svar men den är en bit på väg.

I veckan kom en världsstjärna till Sverige. På fredag och lördag spelar han tillsammans med Karin Hammar på Glenn Miller Café i Stockholm. Sergio Krakowski är kanske Brasiliens och därmed världens främste pandeirista. Det en duktig jazztrummis kan göra med två händer och två fötter kan Sergio göra med en hand. Han har dessutom utvecklat en teknik med vilken han genom sitt spel kan styra en laptop att kompa hans pandeiro. Tekniskt är Sergio är en musikalisk Roger Federer.

Jag vet inte vad Sergio tjänar men någonting säger mig att det inte är lika mycket som Roger Federer. Uppträdanden på Grislehamns gitarrfestival och på Glenn Miller må ha hög status bland musiker men drar förmodligen inte in några stora summor. Det faktum att han under sin vistelse här bor hos en god vän bidrar också till intrycket av att vara en världsstjärna på pandeiro förmodligen inte är enormt inkomstbringande.

I sin klassiska artikel ”The Economics of Superstars” pekar Sherwin Rosen på två faktorer som resulterar i att de främsta inom sitt område tjänar mycket mer än de som bara är marginellt mycket sämre på att utföra samma uppgift. Den första är att sämre kvalitet inom många områden är ett dåligt substitut för bra kvalitet. Två mediokra konserter summerar inte till en bra. Betalningsviljan för en läkare som är tio procent bättre än sina kollegor ökar typiskt sett med mer än tio procent. Ett företag som stämts på miljonbelopp är ofta villigt att betala mycket mer för den bästa juridiska hjälp de kan få trots att denna kanske bara är marginellt bättre än sin närmaste konkurrent. Denna typ av effekter resulterar i att inkomstfördelning kommer vara skevare än sin underliggande fördelning av talang med en brant stegring av ersättningar för dem i toppen av fördelningen. Ju större de underliggande värdena är desto skevare blir skillnaden mellan de med högst ersättning och de som är nästan lika bra på sin uppgift.

Det faktum att man i många sammanhang är villig att betala mer än den proportionella förbättringen för att få det som är bäst kan förklara oproportionellt höga ersättningar i toppen men inte varför efterfrågan inom vissa områden koncentreras till en liten grupp producenter. Anledningen till detta är enligt Rosen teknologisk. Inom vissa branscher är insatsen för att producera något ungefär densamma oavsett hur mycket man säljer. Att spela in en skiva eller att skriva en bok kräver ungefär samma insats oavsett hur mycket man säljer samtidigt som kostnaden för att distribuera fler exemplar av respektive produkt absolut inte stiger proportionellt med antalet. Detta betyder att de med den bästa produkten kommer tjäna mest på tillgången till en större marknad och ju lättare det är att distribuera något desto större blir marknaden och därmed vinsten av att vara den som skriver den populäraste boken etc. Kombinerar man dessa två effekter så blir utfallet att de med störst talang (i detta fall de som producerar de mest efterfrågade produkterna) både kommer att tjäna mycket mer än de som bara är marginellt sämre på vad de gör och att de dessutom kommer att tillgodose en stor del av den totala efterfrågan.

Så varför tjänar inte Sergio mer? Han är ju verksam i en bransch där ”vinnaren” borde ta största delen av marknaden och definitivt inom ett område där teknisk utveckling underlättat spridningen av hans ”produkt”. Förklaringen är nog helt enkelt att inte ens under dessa gynnsamma förutsättningar finns en tillräckligt stor marknad för hans talang. Pärlor åt svin säger jag bara…

Frågan är dock: är Mona egentligen ledsen över de ökade klyftorna? Knappast. För även om Mona säkert ogillar ojämlikhet som sådan är det troligare att hon jublar högt över det faktum att inkomstspridningen ökar i Sverige. Det är nämligen så att svenskarna är ett folk som ogillar ekonomisk ojämlikhet mer än de flesta andra, något som ekonomiprofessorerna Richard Freeman och Anders Björklund visat i en SNS-bok för att par år sedan.

Och med ett ökat medialt fokus på sossarnas paradgren "ojämlikhet" minskar samtidigt fokus på för (s) obekvämare områden, som t ex sysselsättningen, entreprenörskapet och samregering med (v) och (mp).

Med andra ord kan vi förvänta oss att Mona kommer kommer prata klyftor alltmer fram till valet 2010 (vilket även ledarsrkibenter på SvD och AB tror). Och absolut säkert har vi inte sett sista s-rapporten i ämnet...

Varför skulle detta vara intressantare än de andra dimensionerna? Jo, kapitalvinster är en inkomstkälla men en lite speciell sådan därför att hela vinsten (och därmed hela tillägget till övriga inkomster) görs det år som vinsten realiseras. Detta betyder att en person med annars vanliga inkomster just det året kan framstå som en höginkomsttagare. En pensionär som säljer sitt hus efter att ha bott där i 30 år kommer sannolikt att göra en mycket stor vinst men i inkomsttermer skulle man vilja slå ut denna vinst på hela den tid under vilken den faktiskt uppstått. Att bara lägga till kapitalvinster till övriga inkomster kan alltså ge en skev bild av inkomsternas fördelning. Det kan t ex leda till att vi tycker att fördelningen är ojämn men i själva verket kommer ojämnheten ifrån att individer så att säga turas om att realisera sina kapitalvinster beroende på var i livet de befinner sig och sett över livet kanske fördelningen är mycket jämnare än vad den verkar varje enskilt år.  

Nu tycks det dock inte som att huvuddelen av kapitalvinster är av detta slag -- alltså att personer med annars genomsnittliga inkomster dyker upp som höginkomsttagare just det år när de gör sin kapitalvinst -- utan det är snarare så att de stora kapitalvinsterna hamnar hos dem som också har de högsta inkomsterna. Detta gäller speciellt finansiella kapitalvinster. 2005 tjänade den tiondel som hade de högsta inkomsterna drygt 60 procent av de finansiella kapitalvinsterna (och baserat på vad jag och Daniel (Waldenström) kunnat konstatera i vår forskning så är det sannolikt så att merparten av detta tillfaller den översta procenten i inkomstfördelningen). Eftersom detta mönster också går igen år efter år verkar det alltså som att en stordel av kapitalvinsterna snarast är extra inkomster hos de grupper som också tjänar mest snarare än att de har en utjämnande effekt.

Noggrannare analys och lite mer grävade journalistik på detta tema skulle vara intressant...   

En av hans kanske mest intressanta uppsatser handlar om social kategorisering. Tillsammans med Matthew O. Jackson argumenterar han för att det finns en övre gräns för hur många kategorier vi kan hantera och att vi därför måste hushålla med de kategoriseringar vi gör. Ju mer vi har att göra med en viss företeelse, desto mer finfördelade kategorier har vi för den företeelsen -- en smålänning kanske skiljer på skåningar och västgötar men drar perser och araber över samma kam, medan uppretade demonstranter i Syrien inte skiljer på danskar och svenskar.

Han har också studerat fenomenet "acting white" både teoretiskt och empiriskt. "Acting white" brukar användas som benämning för nedlåtande attityder bland vissa minoritetsgrupper mot dem i gruppen som är framgångsrika. Till exempel har han visat att vita högstadieelever blir mer populära ju högre betyg de får, medan svarta elever blir mindre populära om de får alltför bra betyg. Tillsammans med Stephen Levitt har han försökt visa att intelligensskillnader mellan afroamerikaner och vita inte har genetiska orsaker, men tyvärr har de inte riktigt lyckas leda saken helt i bevis (vilket sista meningen i abstract antyder). I fredags presenterade han en annan uppsats med Stephen Levitt som handlar om Ku Klux Klan och försöker visa att den andra vågen av Ku Klux Klan snarare ska betraktas som ett relativt harmlöst pyramidspel än en terrororganisation. Just nu håller han på att genomföra ett experiment i fattiga områden i New York där skolbarn får en liten summa pengar om de presterar bra i skolan.

Sverige skull må bra av att ha någon som Roland Fryer som förutsättningslöst skulle kunna analysera våra problem med diskriminering och integration. Masoud Kamalis integrationsutredning härom året var ett lågvattenmärke för hur dålig svensk integrationsforskning kan vara (se min kommentar till mitt inlägg om diskriminering för en av dess brister). Det är exempelvis oerhört svårt att få tillstånd för att forska om förhållanden bland olika minoritetsgrupper i Sverige. Till exempel skulle det förmodligen inte gå att få tillstånd att göra en studie om sambandet mellan konflikter i ursprungslandet och våldsbrottslighet i Sverige (liksom den om fotbollsvåld som jag tidigare tagit upp här på Ekonomistas). Ett undantag är BRÅ:s rapport om svenskars och invandrargruppers brottslighet, men det vara bara en kortfattad rapport -- något seriös forskning om detta pågår så vitt jag vet inte. 

Tendentiös forskning och beslutsfattande utan ordentligt faktaunderlag kan ofta vara farligt. Däremot är seriös forskning väldigt sällan det. Såsom David Hume en gång påpekade går det inte att härleda ett bör från ett är.

Förr hade de flesta riktigt rika ägor där de bodde. Dessa utgjorde också ofta en stor del av deras förmögenhet. Idag har de ägor i olika länder, boende och medborgarskap hänger inte nödvändigtvis ihop för att inte tala om förmögenheters hemvist. Jag och Daniel Waldenström har funderat lite på vad detta betyder för inkomst och förmögenhetsfördelningen. Det korta svaret är förstås att det beror på om man tänker sig fördelningen bland dem som bor i Sverige, eller bland de som är svenska medborgare, och i vilken utsträckning man ska försöka uppskatta (ibland dolda) utlandstillgångar. En sak är säker. Det spelar stor roll vilket man väljer. Att titta på Sveriges representation på Forbes lista över världens rikaste personer är illustrativt. Tio svenska medborgare finns med. Totalt uppskattas de ha tillgångar för 89 miljarder dollar. Av dessa "bor" dock bara 33 miljarder i Sverige. Resterande 56 miljarder är alltså inte svenska tillgångar i de flesta analyser av svenska förmögenheter och deras fördelning. 

I många sammanhang tänker vi förstås på diverse idrottsstjärnor, artister, entreprenörer och på Ingvar Kamprad som svenska. Det är dock inte alltid deras pengar är det...

Låt oss uppehålla oss vid ett enkelt exempel. I New York sägs det att svarta har mycket svårare att vinka in en taxi på gatan än vita amerikaner, i synnerhet under kvällar och nätter. Vad är anledningen till att taxichaufförerna stannar i mindre utsträckning för svarta? Det finns åtminstone fyra tänkbara förklaringar.

1. Den allra enklaste förklaringen som man kanske först kommer att tänka på lanserade Gary Becker redan 1957. En förklaring till taxiförarnas beteende är helt enkelt att de hellre vill ha vita än svarta människor i sin bil, och därför hellre plockar upp vita än svarta personer. Detta lämnar naturligtvis frågan varför man hellre vill ha vita än svarta personer i sin bil, men det kan man förstås ha lite olika teorier om. Lösningen på hur man kommer till rätta med problem beror därför helt på vad man har för teorier om vad som orsakar dessa ”vita preferenser”.
2. En annan förklaring handlar om att taxiförarna har fördomar om att svarta är kriminella och att de inte kommer betala för sig. Denna förklaring handlar alltså om en informationsaspekt och det kan vara så att taxichaufförerna agerar utifrån felaktig information. Om detta är fallet kan korrekt information avhjälpa problemet, till exempel genom att informera taxiförarna om att svarta inte rånar dem i större utsträckning än vita.
3. Problemet är förstås om det finns ett korn av sanning i de fördomar som taxiförarna hyser. Taxiförarna har begränsad information och om det de facto är så att svarta rånar taxiförare i något större utsträckning än vita så kan det vara optimalt för taxiföraren att inte stanna för svarta personer (i brist på bättre information om personen som står på gatan). Detta kallas statistisk diskriminering och har i olika varianter varit den dominerande teorin i den nationalekonomiska litteraturen om diskriminering (Edmund Phelps och Kenneth Arrow lanserade idén oberoende av varandra). För att komma åt den här typen av diskriminering räcker det inte med mer information om svarta och vitas brottslighet, det krävs att få mer information om just de individer som står där på gatan (olika typer av klassmarkörer fyller till exempel den funktionen).
4. Glenn Loury, som bland annat är upphovsman till begreppet socialt kapital, har i en mycket läsvärd bok fört fram en mer sofistikerad variant av statistisk diskriminering. Om taxiförarna praktiserar statistisk diskriminering är det inte otroligt att taxikunderna kommer att reagera på detta. Om svarta vet att det är mindre sannolikt att en taxi stannar för dem, kanske de kommer att söka sig till andra transportmedel. Svarta taxirånare, däremot, kan man misstänka är något mer uthålliga än de som inte har för avsikt att råna en taxiförare, och om detta är fallet så kommer andelen rånare bland svarta taxikunder vara högre än bland vita. Taxiförarnas uppfattning att det är mer sannolikt att svarta är taxirånare blir en självuppfyllande profetia eftersom svarta kommer förändra sitt beteende på grund av taxiförarnas beteende så att profetian besannas. Även om taxiförarnas uppfattning var en fördom utan någon som helst substantiellt innehåll kan de få rätt eftersom deras förväntningar kan bli självuppfyllande. Glenn Loury argumenterar för att den sistnämnda typen av mekanism förekommer i en rad sammanhang när det gäller förhållandet mellan svarta och vita i USA. Problemet är förstås vad man kan göra åt det? Kan vi fördöma taxiförarna och kommer det att hjälpa? Nej, knappast om det är så att taxiförarna tar en stor risk om de väljer att stanna för en svart person. Den här typen av onda cirklar kan naturligtvis vara oerhört svåra att komma ur, men det är likväl viktigt att fundera på om något liknande kan förekomma eftersom varken informationskampanjer eller fördömande av ”rasistiska preferenser” kommer att komma runt problemet.

Det finns säkerligen fler sätt att se på diskriminering, men troligtvis är den underliggande förklaringen olika i olika sammanhang. Det är därför inte helt lätt att leverera generella politiska lösningar för att minska diskrimineringen. 

Socialdemokraternas Thomas Östros var upprörd och hävdade att socialdemokratin under sin regeringstid försökte aktivt att hålla emot denna utveckling.

Men stämmer verkligen det? Nej, faktiskt inte.

Tvärtom ha socialdemokraterna traditionellt sett haft mycket nära relationer till den svenska storfinansen. I sin biografi om Marcus "Dodde" Wallenberg beskriver ekonomhistorikern Ulf Olsson det ömesidiga förtroendet och även informationsutybytet mellan Dodde och s-eliten, och då i synnerhet finansminsistern Gunnar Sträng och statsministern Tage Erlander (bilden t höger är från sid 340 i Olssons bok. Den skickades privat till Dodde från Erlander som kallade den "komprometterande").

Dessutom var det under socialdemokratiska regeringar viktiga rikemansskatter avskaffades såsom arvs- och gåvoskatten (2004) och förmögenhetsskatten för storägare av familjeföretag, t ex Hennes & Mauritz (1997).

Så kanske borde Östros först begrunda sitt eget partis historia innan han kastar sten i denna fråga...

Nu visar Kai Konrad och Kjell Erik Lommerud i ett nytt Working Paper från CEPR att inkomstskatter också förbättrar matchningen på äktenskapsmarknaden, vilket gör det mer troligt att vi gifter oss med en person som vi är emotionellt matchade mot, snarare än med en person med samma inkomst som vi själva. Kort sagt - inkomstskatter kan nu även förespråkas av romantiker.

Vad bygger då detta på? Jo, antagandena är att vi alla vill gifta oss med någon som vi älskar och som dessutom är rik, och att det kommer att äga rum en viss omfördelning av inkomst inom ett äktenskap. Alltså, en rik som träffar någon som är fattig kanske avstår från äktenskap fast personerna är perfekta för varandra rent emotionellt, eftersom hon eller han har mycket att förlora ekonomiskt.

Konrad och Lommerud visar också att behovet av inkomstskatter är mindre i länder där folk oftare möter individer i sin egen inkomstklass, t ex i samhällen med inkomstsegregad skola och bostadsområden. (Jag skulle dock tro att det i denna typ av samhällen finns behov av omfördelande skatter av andra orsaker). Om det däremot är så att par oftare möts när de t ex utövar sina intressen, så ökar behovet av inkomstskatter för att känslorna ska få styra matchningen på äktenskapsmarknaden.

Vart leder då allt detta? Jo, förmodlingen så kommer Christer Sjögrens bidrag till nästa års melodifestival att vara en lovsång till inkomstskatterna, eller vad tror ni?

På dagens DN Debatt gör Hyresgästföreningens Barbro Engman ett utspel om att hyrorna kommer att höjas rejält om marknadshyror införs. Till stöd för detta använder hon Hyresgästföreningens egna undersökning som bygger på att jämföra nuvarande hyror med motsvarande boendekostnad i bostadsrätt.

Marknadshyror kommer förstås inte att leda till höjda hyror för alla -- och definitivt inte till dubbelt så höga hyror vilket rubriken för debattinlägget låter påskina. Det kommer att bli betydligt dyrare att bo centralt i storstäder, men förmodligen också billigare i en del mindre städer och mindre attraktiva förorter. Hyresgästföreningen väljer dock att bara att jämföra hyror med bostadsrätter i de 30 största städerna. Men inte nog med detta -- i dessa städer har de knappast valt representativa stadsdelar för jämförelsen. I exempelvis Göteborg har de bara undersökt två av de mest attraktriva stadsdelarna, Örgryte och Domkyrkoförsamligen!

Det intressantaste med Hyresgästföreningens undersökning är att den ger ett mått på hur mycket de som haft turen att få tag på en hyresrätt i attraktivt läge subventioneras i dagsläget. Exempelvis visar deras undersökning att de som bor i hyresrätt på 2 rum och kök på Södermalm i Stockholm betalar drygt 6000 kronor mindre per månad än de som äger en likadan lägenhet i grannhuset.

(Den nationalekonomiskt skolade invänder förstås också mot metodologin i undersökningen, det vill säga att räkna ut vad marknadshyrorna skulle vara med fri hyressättning genom att jämföra med dagens priser på bostadsrätter. Skulle marknadshyror införas kommer förstås både priser på hyresrätter och bostadsrätter att påverkas. I attraktiva områden kommer hyresrätterna att bli dyrare, men bostadsrätterna kommer förmodligen att sjunka en del i pris då det blir möjligt att välja att bo i hyresrätt.)

Men vad har hänt sedan 2004? Har utvecklingen brutits eller fortgått? SCB presenterade nyligen inkomstfördelningsstatistik t o m inkomståret 2006. Jag har jämkat samman SCBs nya siffror med Jespers och mina serier och skapat följande diagram:

Diagrammet visar att toppinkomsttagarna har fortsatt dra ifrån resten av befolkningen, men detta gäller enbart topprocenten och inte nedre delen av toppdecilen. Ökningstakten sedan 2001 är större än under 1980-talet och i nivå med det sena 1990-talet. Om det är främst kapitalavkastning eller höga löner (som i USA) som ligger bakom toppandelarnas ökning förtäljer dock inte SCBs statistik...

*** Uppdatering: På Aftonbladets debattsida ondgör sig Skattebetalarnas VD Robert Gidehag över att inkomstfördelningen är alltför sammanpressad. Han har onekligen flera poänger, även om han missar att Sverige också är ett land med förhållandevis hög inkomstmobilitet.

Det står bortom allt tvivel att de rikaste svenskarnas förmögenheter har växt som aldrig förr.

Ekonomistas-bloggarna Jesper Roine och Daniel Waldenström visade i en uppsats från i höstas hur ojämlikheten i termer av förmögenhet har ökat alltsedan 1980. Enligt deras mest pessimistiska beräkningar ägde år 1980 den rikaste procenten av befolkningen knappt 20 procent av de samlade privata förmögenheterna. År 2005 hade denna andel stigit till över 40 procent. Om dessa beräkningar är riktiga tyder det på att ojämlikheten i termer av förmögenhet kan vara lika stor, eller till och med större, i Sverige än i USA.

Dessa beräkningar bygger på att man tar hänsyn till svenskars förmögenheter utomlands. Förmögenhetsojämlikheten i termer av taxerade förmögenheter har däremot knappt ökat något alls sedan 1980. Eftersom skattepolitik bara kan påverka taxerade inkomster och förmögenheter visar detta att möjligheterna att genom skatter minska ojämlikheten är starkt begränsade.

Något som däremot skulle minska förmögenhetsojämlikheten är förstås om rika frivilligt skänker bort sina förmögenheter. Svenska kapitalister delar med sig av sina rikedomar i viss utsträckning redan idag. Till exempel skänkte Erling Persson nyligen 350 miljoner till Karolinska Institutet och Handelsbankens forskningsstiftelser har generöst finansierat en stor del av min egen forskning.

Svenska kapitalister, inklusive Robert Weil, är dock betydligt mindre generösa än några av USA:s kapitalister. En av de tidiga stora amerikanska filantroperna, Andrew Carnegie, ansåg att rika människor har en skyldighet att skänka bort sina förmögenheter och att det till och med är ovärdigt att dö rik:

The day is not far distant when the man who dies leaving behind him millions of available wealth, which was his to administer during life, will pass away un-wept, un-honored and un-sung . . . Of such as these the public verdict will then be: 'The man who dies thus rich dies disgraced.'

(Klicka här för att höra en originalinspelning med Andrew Carnegies inlevelsesfulla uppläsning.)

Hög förmögenhetsojämlikhet ter sig betydligt mer acceptabelt om förmögenheterna inte är ärvda utan har tjänats ihop under en persons livstid. Tyvärr skickade den förra regeringen ut totalt motsatt signal genom att avskaffa arvsskatten men behålla förmögenhetsskatten. 

Warren Buffet har nyligen utfäst sig att skänka bort större delen av sin förmögenhet. Han är förespråkare för arvsskatt och har uttryckt sig i ordalag som påminner mycket om Andrew Carnegie. När kommer vi att få höra liknande tongångar från Ingvar Kamprad, Niklas Zennström eller någon annan av våra superrika entreprenörer?

***

Dessa ord får avsluta mitt första inlägg på Ekonomistas. Ekonomistas är en nystartad blogg där vi som skriver är sex nationalekonomer. Ekonomistas talar inte med en röst, utan med sex olika -- och säkerligen ofta motstridiga -- röster. Vår målsättningen är att skriva ungefär ett inlägg per person och vecka. På återseende!

I ena stunden ingen polis, inte ens hot om, och inga kännbara straff - trots brott mot jämställdhetslagen. Men i den andra stunden hela baletten; förnedring, kränk och polis - för att man inte följt skolplikten.

Så talar och gör vår regering. En regering som fortsätter slå på fel person och gör skillnad på folk och folk, plikt och plikt och lag och lag. En regering där det blev lika med noll med en kvinna som jämställdhetsminister och en fjärdedel av detsamma i det innersta styret.

Men i ett land med rättigheter i en barnkonvention som ska se till barnets bästa, ska man inte kunna ersätta vuxna, stöd och förståelse med polis, tvång och fullständigt oresonliga attityder. Och alltså inte heller, som Jan Björklund, säga flum om både elever och skolan och likna en skola vid ett höjdhopp och mest bry sig om ungar som kan hoppa nu och högst.

Och i ett land där så många struntar i jämställdhetsplanerna är det inte rimligt att, som Nyamko Sabuni vill, låta ytterligare företag slippa göra dom. För det finns ju heller inga belägg för att ”arbetet med aktiva åtgärder, som att förebygga löneskillnader mellan kvinnor och män”, fortfarande skulle vara ”aktuellt i det vardagliga arbetet”, och särskilt inte om arbetsgivaren bara ska avkrävas jämställdhetsplaner vart tredje år.

Men lika simpelt som regeringens jämställdhets- och skolminister gör det för sig, likadan blir hela regeringen till slut själv. Det allvarliga är bara att den innan 2010 kommer att ha förändrat för mycket till det sämre. Dags alltså, för alla pappersfeminister och alla som talar om barns bästa, att gå till handling. Så också det socialdemokratiska partiet.

För genus är grunden. Och med det kan vi förändra ojämlikhet. Det är bara män i skor som kan resonera annorlunda. Ingen av oss andra tror på papperspolitik.

Och därför inte heller på en jämställdhet som inte är och en skolpolitik som exkluderar.