Jag väntar dock fortfarande på att få höra inlägg i debatten från förläggare på de stora och medelstora förlagen, för hittills har jag tyvärr inte upptäckt några. Hans-Olov Öberg som sitter på bägge stolarna (författare/förläggare) uttalar sig på sin blogg, och detsamma gör Ramona Fransson i Svensk Bokhandels kommentardel. Liksom Ann Ljungberg från ALF Bokförlag.

Men vad tycker förläggarna på Bonniers, Forum, Norstedts, Ordfront, Piratförlaget m.fl.? Vore det inte intressant med kommentarer från detta håll? Med försvarstal eller ursäkter?

Om kritiken upplevs som sann, tänker man i så fall att tystnad är bästa försvar? Att: Låt denna storm (i ett vattenglas?) blåsa förbi och över?

Om kritiken upplevs som ej med verkligheten överensstämmande, varför då inte berätta det, säga emot, diskutera, debattera?

På dagen är biblioteket ett ordningens rike. Genom och tvärsöver gångarna som är utmärkta med bokstäver rör jag mig i ett tydligt syfte, på jakt efter ett namn eller en röst, och manar fram böcker enligt deras tilldelade plats i ledet.

Men på natten förändras stämningen. Ljuden dämpas, tankarna blir mer högljudda. Tiden förefaller närmare det ögonblick halvvägs mellan vaka och sömn där man utan svårigheter åter föreställer sig världen.

Nattens bibliotek är en bok av Alberto Manguel utgiven på Ordfront

Men jag hann se lite av det digra programmet. På eftermiddagen gick jag på den öppna repetitionen av Stadsteaterns kommande föreställning Zorro. Och jag måste nog säga att jag blev positivt överaskad. Man lyckades behålla matinékänslan (med värjfajter och allt) samtidigt som den var ganska rolig. Historien om den unge överklassmannen som måste dölja sin identitet i kampen för rättvisa för att inte svika sin klass och som också måste dölja att han inte är spanjor utan mestis har potential. Liksom det antikoloniala perspektivet. Faktum är att Zorro mycket väl kan vara en överraskande politisk pjäs.

Zorro borde dessutom vara en av de seriefigurer som har bäst potential att uppdateras ála Frank Miller och Batman. Tänk en serie där en modern Zorro kör runt på en svart motorcykel i East Los Angeles i kamp mot korrupta poliser och mexikanska maffian, La Eme. En given succé.

Själv kommer jag att tillbringa en del tid bakom Ordfront Uppsalas bokbord vid Stadsbiblioteket. Kom gärna och köp lite billiga böcker, få lite information och bli medlem.

Sen ska jag nog försöka gå och lyssna på den öppna poseiscen som kommer att hållas på den gamle pekoralisten Ofvandals kafé. Eller kanske den öppna repetitionen av Stadsteaterns familjeuppsättning Zorro. Eller kanske lite träskfunk på Pub 19. Eller något annat.

Garage sale - allt ska bort!

Ordfront tömmer sitt boklager

Datum: den 20 september 2008

Tid: 11:00 - 16:00

Plats: Garaget, Bellmansgatan 30

Gatuadress: Bellmansgatan 30

Stad/ort: Stockholm, Sweden

Ordfront ställer till med garage sale och tömmer sitt boklager. Fynda vrålbilliga böcker och seriealbum från Ordfront förlag, Galago och Lyrikklubben.

Kl 14 blir det livemusik när Love Antell (Florence Valentin) spelar egna och andras låtar.

Och så bjuder vi på fika. Vi ses!

Bibliotek är för alla, använd dem!

Boktips: Einsteins fru av Liv Strömqust. Seriealbumet som förändrar allt. Bland annat börjar i alla fall jag lyssna aktivt på sångtexter.

Författaren ger en förhandsglimt av boken i ett klipp på Youtube ovan.

Mer information finns på Ordfront Förlags hemsida eller John Ajvide Lindqvists sida där även hela "hemvideon" finns att se.

Claes Arvidsson skriver lite kort om skolbränder i Frankrike och Danmark och följer upp med statistik från Sverige. Antalet skolbränder verkar ha ökat de senaste åren. Jag har ingen anledning att ifrågasätta de av Arvidsson redovisade siffrorna. Däremot är de slutsatser Arvidsson drar fullt möjliga att både ifrågasätta och diskutera. Han skriver:

"Alla bränder är inte anlagda men en stor del är det. Av dessa är nästan alla anlagda av elever på den nedbrunna skolan. Skol­ledarnas ordförande Lars Flodin vill möta problemet med mer ­personal och mer fritids­aktiviteter (har vi hört det förrut…). Samtidigt är sambandet mellan allmän röra i skolan och brand­frekvensen klarlagd.

Den enkla lösningen är avskräckande kamera­övervakning, men mer ordning i skolan är en bättre lösning för att dessutom fånga upp ungdomar på glid."

Nu till frågan i rubriken. Vad är det Claes Arvidsson säger? Jag tror mig förstå, att han anser att det är något löjeväckande, att kräva mer personal och mer fritidsaktiviteter. Krav på "avskräckande kameraövervakning" utdöms som en alltför enkel lösning. (En uppfattning som jag helt och fullt delar.)

Claes Arvidsson förordar istället mer ordning i skolan, som en bättre lösning. Det är nu jag undrar om en väsentlig del av artikeln försvunnit i samband med redigeringen. För Arvidsson beskriver inte hur den bättre ordningen skall uppstå. Ordningen kan, vad jag förstår, uppstå utan fler personal och bättre fritidsaktiviteter. Är det något kraftfullt beslut från riksdagen som saknas? Jag måste säga att t o m Björklund framstår som mer realistisk, med sina krav på betyg från sexan och betygsliknande omdömen redan i ettan, som lösning på skolans ordningsproblem.

Det börjar bli tröttsamt att läsa om alla enkla lösningar på skolans problem som florerar i debatten. Det är ju inte så att vi är hänvisade till löst tyckande om skolan. Det finns kunskap att hämta för den som vill. Jag för min del önskar återigen rekommendera Hans Lagerbergs, Lärarna - Om utövarna av en svår konst, utgiven på Ordfront. I boken belyser Hans Lagerberg tre väsentliga frågor i dagens skoldebatt. Självklart, när det gäller en bok om lärare, behandlar Lagerberg pedagogikens betydelse ur en mängd aspekter. Boken förordar inte en pedagogisk metod som räddningen för alla problem, utan visar på mångfalden av metoder.

Hans Lagerberg beskriver också ordningens betydelse för kunskapsprocessen, men ger inga enkla lösningar. Det finns många metoder, men det viktigaste är, vad jag kan förstå, att det är en process där ömsesidig tillit och respekt är mycket viktigt. Ordning är ingenting som bara kommenderas fram.

Lärarna - Om utövarna av en svår konst kan också vara till hjälp när vi som aktiva medborgare skall bedöma larmrapporterna om lärarutbildningen. För självfallet är det så att skolans pedagogiska mål påverkar innehållet i lärarutbildningen. Det som avgör innehållet i utbildningen är givetvis beroende av den kunskap skolan har att leverera. 

Andra bloggar om: Skola, Skolbränder, Frankrike, Danmark, Övervakningskameror, Hans Lagerberg, Lärare, Undervisning, Pedagogik, Ordfront, Claes Arvidsson

”Nyliberalerna såg sig som objektiva forskare, precis som fysiker och astronomer.”

Erik Åsbrink utmålas av Josefsson som den ”nyliberale” socialdemokratiska kuppmakaren. Enligt Josefsson:

”1981 höll gruppen möte för att bedriva »nyliberala studier«. Åsbrink skrev i ett brev till medlemmarna att syftet med studierna var »… att utröna på vilka punkter vi av ideologiska skäl måste ta avstånd från de nya lärorna respektive på vilka grunder det finns tankegods som kan vara användbart även i en socialdemokratisk politik«.”

Å ena sidan hävdar Josefsson att ”nyliberalismen” är en trosuppfattning, vilket han förefaller tycka är negativt. Å andra sidan verkar Josefsson tycka att det är fel att överhuvudtaget överväga att nytt tankegods kan användas istället för ideologi, det förefaller som att Josefsson mena att det hade varit bättre att hålla sig till den socialdemokratiska ideologin. Jag måste erkänna att jag inte finner det tydligt vad Josefsson egentligen menar. Men om man med ”nyliberal” politik menar t.ex att bekämpa inflationen då talar man knappast om en trosuppfattning, utan om insikten att hög inflation är mycket skadligt för en ekonomi. Socialdemokratisk ideologi framstår i jämförelse endast som en tro, utan minsta backning av fakta. Frågan uppstår om Josefsson anser att det är dåligt med trosuppfattningar, eller om det bara är dåligt med ”fel” trosuppfattning. Det ligger nära till hands att hävda att Josefsson har en mycket relativ syn på kunskap där det inte finns någon sanning eller något som egentligen är rätt eller fel. Istället finns det bara olika trosuppfattningar t.ex socialdemokratisk ideologi och ”nyliberalism”, och det enda som betyder något är att få så många som möjligt att tro på ”rätt” sak. Något som jag tycker förstärks av att mycket av Josefssons argument utgår ifrån att ”nyliberalismen” har genomförts för att den haft så starka och kapitalstinna anförare, en och annan ”kuppmakare” och att det är en ”revolt av den svenska eliten”. Dessutom tyder slutsatsen,

”Det är majoriteten som bestämmer, och majoriteten har aldrig velat leva i något annat än en välfärdsstat.”

på att Josefsson tror (tycker) att det som majoriteten tror på är rätt.

Sedan gör Josefsson en uppvisning i konsten att slå knut på sig själv. Han hävdar: ”Novemberrevolutionen är en uppvisning i konsten att kringgå demokratin.” Avregleringen av kreditmarknaden är det som blir kallat novemberrevolutionen, och det skulle alltså vara ett kringgående av demokratin. Låt oss då fundera lite över detta. Den demokratiskt valda regeringen, har en demokratiskt vald finansminister (Kjell Olof Feldt), som dessutom är invald i Riksdagen (jmf med Perssons regering t.ex). Feldt utser chefen för Riksbanken (Bengt Dennis) och ordföranden (Erik Åsbrink). Riksbanken är vid denna tidpunkt underordnad Sveriges Riksdag, och är alltså politiskt styrd av den folkvalda Riksdagen, i praktiken kanske mera styrd av den folkvalda Regeringen. En folkvald minister i en folkvald regering genomför en reform. I Josefssons ögon blir reformen ett kringgående av demokratin. Som ett argument tycks Josefsson anföra att:

"De berättade inte för den socialdemokratiska riksdagsgruppen vad som pågick och inte för partistyrelsen heller."

Nu förefaller plötsligt ”demokratin” vara den socialdemokratiska riksdagsgruppen (åtminstone folkvald) och den socialdemokratiska partistyrelsen (knappast folkvald). Det bör också påpekas att om det är ett problem med att folkvalda kan ”kuppa” igenom stora reformer eller har för mycket utnämningsmakt är den enda lösningen att minska statens makt.

Josefsson hävdar vidare att det var oljekrisen som var räddningen för ”nyliberalismen”. Likheten med Kleins chockdoktrin är slående. ”Nyliberalismen” behöver tydligen en kris för att kunna implementeras. Enligt Josefsson kapitulerade många länder och började bekämpa inflationen istället för arbetslösheten. Sverige däremot fortsatte med Keynesianismen, som enligt Josefsson ”fungerade”.

I verkligheten hade ekonomer börjat förstå att den trade-off mellan arbetslöshet och inflation som Keynesianismen byggde på inte gällde på lång sikt, utan endast på kort sikt. 1970 talet visade att sambandet brutits ner, då massor av länder drabbades av stagflation, dvs hög inflation och ingen tillväxt och hög arbetslöshet. Ett tillstånd de flesta ekonomer trodde vara omöjligt vid den tiden. Keynesianismen kunde helt enkelt inte förklara detta. Det som förklarade detta var teorin om den naturliga arbetslösheten. Dessutom började många förstå de gigantiska skadeverkningar på ekonomin som hög och varierande inflation orsakar (recession hög arbetslöshet etc). Därför skedde ett systemskifte där OECD och de flesta medlemsländerna insåg att inflationen måste bekämpas för att förbättra ekonomin på lång sikt. Sverige vägrade acceptera detta samband.

Sverige satsade istället på att förneka verkligheten. Krisen skulle lösas genom expansiv finanspolitik (ökad statlig konsumtion) och expansiv penningpolitik (tryck mera pengar), vilket i praktiken gjordes med devalveringar. I Sverige hade man nämligen mycket god erfarenhet av den stimulerande effekten av devalveringar, från devalveringspolitiken som genomfördes på 1930 talet. Det är denna politik, med början i devalveringen 1976 som lade grunden för 90 talskrisen och Sveriges eftersläpning i välstånd.

Devalveringar av valutan gör att Sveriges varor och tjänster blir billigare i utlandet. Detta stimulerar den svenska exporten och hela ekonomin. Problemet är bara att inflationen fortfarande är hög i Sverige. I takt med inflationen blir Sveriges varor och tjänster dyrare, vilket dämpar den Svenska exporten. Med en hög inflation (högre än inflationen i det land valutan är knuten till) krävs återkommande devalveringar för att bibehålla Sveriges internationella konkurrenskraft. Den första devalveringen 1976, följdes av två devalveringar 1977, en tioprocentig devalvering 1981, och till sist sossarnas ”big bang” devalvering med sexton procent efter att de vunnit valet 1982. Att Sverige levde över sina tillgångar betyder alltså att vi hade alldeles för höga lön och prisökningar som inte överensstämde med produktivitetsökningar. Istället krävdes ständiga devalveringar för att behålla Sveriges internationella konkurrenskraft. Glöm då inte att varje devalvering gör att kronan blir mindre värd, dvs hela Sverige blir fattigare jämfört med omvärlden i ett slag.

Vid en fast växelkurs används räntan endast till att försvara växelkursen. Avregleringen av kreditmarknaden, med en ränta som endast används för att försvara växelkursen bådade inte gott. Svenska banker saknade dessutom helt erfarenhet av riskhantering eller riskmodellering, eftersom de inte hade någon erfarenhet av fri utlåning. Politikerna förstod inte faran av detta överhuvudtaget. Fast växelkurs tillsammans med kreditavregleringen och förväntningar på framtida devalveringar hade skapat en giftig cocktail som i princip bara kunde leda till en sak, nämligen KRIS. Notera att denna kris är helt och hållet skapad politiskt genom att politikerna förde oansvarig och ohållbar ekonomisk politik. Detta fungerade på 70 och 80 talet när kapitalmarknaderna var reglerade, men var fullkomligt ohållbart i en värld med fria kapitalflöden. Krisen var oundviklig.

KÄLLA: Kampen mot antisemitismen måste fortsätta Stefan Svärd