Citatet:

"Ni kanske tycker att Norrbottensbänken är lite tyst, men vi går inte upp och surrar i onödan"

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, kongress, samhälle, politik

Partiprogrammet behandlas och har delats in i flera block. Efter det första blocket skedde omröstningar på en rad motioner och här ser vi en tendens. I de flesta fall har programkommitténs förslag gått igenom vilket inte är en alltför radikal revidering av den innestående versionen. Kommitténs förslag har generellt varit bättre än inkomna motioner så det känns helt ok.

Jag noterar dock att motion B10 föll, vilket är trist eftersom det var en förbättring av kommitténs förslag rörande analysen av ekologin och relationen till naturen. Motionen kritiserade den syn som fanns där människans relation till naturen presenteras som en separat relation, alltså en ekologistisk syn. B10 föreslåg istället en mer marxistisk analys av ekopolitiken där mellanmänskliga relationer ses som grunden för rovdriften av naturen, alltså kapitalism och patriarkat.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, kongress, samhälle, politik

Men det här är ännu ett område där arbetarrörelsen inte är intellektuellt modig nog att försvara sina egna rutiner och maktmetoder. Kritik bör och har utdelats för att borgarna skönmålade sina egna då framtida tillvägagångssätt för rekrytering i valrörelsen, men inte för viljan att sätta sina egna på centrala poster, det vill ju rimligtvis arbetarrörelsen också.

Intressant? Andra bloggar om: Alliansen, utnämningspolitik, Odenberg

Behovet gör sig påmint med jämna mellanrum, framprovocerat många gånger av populärkulturella trosskildringar, gärna fetischiserande med symboler, kollektivism och underkastelse. Jag menar, utöver svaret på existensens svåraste frågor tillkommer dessutom en estetisk livsstilism och ett socialt sammanhang. Blir det bättre?

Ja, det blir det, inser jag snart och går vidare tills nästa flodvåg av andliga behov slår mig till marken, några månader senare.

Så vitt jag minns började resan 2002 när jag i ett helt år ägnade mycket av läsutrymmet åt zenbuddistisk litteratur. Enklare introduktionsskrifter blandades med urgamla samlingsverk för koans, zengåtor. Men ack, att läsa och odla en andlig disciplin i ensamhet är en utmaning som jag till slut föll inför, efter ett år av daglig meditation och idoga försök till att på riktigt leva i nuet.

Det finns ett budskap och en andlig praxis som återkommer när man undersöker de stora religionerna lite närmare; Förnekelse av köttets begär ger utrymme för andens utveckling, de två slåss om utrymmet inom ramen för det mänskliga. Jag skriver medvetet ”ger utrymme för” eftersom det på intet sätt är en garant för en andlig utveckling. Min ingång är förstås meditationen och ambitionen att vara närvarande i alla handlingar, i varje sekund, att känna sig delaktig i omvärlden och inte slösa bort den med flyktiga tankar och bryderier. Hur ofta är du i världen utan tanken och språkets raster? Sällan, misstänker jag. Människor som spelar musik tillsammans talar ofta uppskattande om den samhörighet och total hängivelse åt sysslan som upplevelsen tillhandahåller, total koncentration och en känsla av att just då slippa vara en isolerad atom. Musikanterna tangerar förstås upplysning i det ögonblicket och sen vid spelningens/repets slut, försvinner det igen. "Don´t squander time, for it is the stuff life is made of", står att läsa på en av bomullsplantagernas statyer i Borta med Vinden. Det kunde inte vara mer sant.

Nu senast, för att återgå till behovet, var det Da Vincikoden (filmen, iddes inte läsa boken) som provocerade fram tankarna om något större. Silas, munken som är redo att tillgripa alla nödvändiga medel för att tjäna sin herre och i längden försvara kyrkans fortbestånd, är totalt hängiven. Och jag blir impad. Samtidigt som jag ser med all önskvärd tydlighet hur dåligt han mår och hur tärd han är, interiört och exteriört (det senare p g a den köttsförnekande praxisen inom Opus Dei med Cilice och Discipline). Den katolska hardcorevarianten är en andlig återvändsgränd då subjektet upphöjer lidandet till mål istället för att som i zen, kämpa för att upphäva detsamma.

Men när det äkta andliga arbetet känns för svårt och för krävande, känns tillflykt till symbolernas värld så mycket enklare och attraktivare. Tänk att få sitta med ett snyggt radband i en gigantisk katedral och bara ångra, eller ännu hellre, bo i en cell och gissla sin kropp för att komma närmare Jesu lidande. Mmm, enkla men ack så "lockande" utvägar när vardagen inte är nog.

----------------------------------------------------------------------------------------

Konflikt: Kolla in Syrrans två senaste, Deportation Air och om erkännande under tortyr. Petter berättar om en jävligt fyndig kampanj kring hushållsnära tjänster och Olle om vad man kan trolla med i programmet Paint.

Intressant! Andra bloggar om: Andlighet, religion, Da Vincikoden, Opus Dei, Katolska kyrkan, Zen, Buddism, Koan, Meditation, Disciplin

På rean har jag köpt:

Nada. Men strax innan köpte jag "Preussiska Anarkister - Ernst Jynger och hans krets under Weimarrepublikens krisår" för att göra en nyläsning av den. Förra gången jag läste den, våren 2005, var det mest av nyfikenhet inför den "radikalkonservativa" strömningen på 20- och 30-talet. Här i bloggosfären har jag sedermera lärt mig att många antikapitalister gör intressanta tolkningar av karln och naturligtvis tvingades jag till att ge mig i kast med den ånyo. Jag är inte färdig, men det finns helt klart ett par aspekter av hans tankegångar som fascinerar mig, men då gör jag en generös tolkning och bortser från sånt som uppenbart signalerar ohämmad elitism eller omskriven fascism.

Centrala verk i mina yngre dar (med vilket jag menar 20-23årsåldern):

• John Pilger - Den dolda dagordningen
• Milan Rai - Noam Chomsky, en politisk biografi
• Mikael Nyberg - Kapitalet.se
• Hunter S Thompson - Fear and Loathing: On the Campaign Trail

Och ännu yngre (med vilket jag menar 17-19):

• Robert Nozick - Anarki, Stat och Utopi

Centrala verk i dagsläget:

Svårare att svara på, definitivt. Läser allt färre böcker som inte är kurslitteratur, finns inte tid speciellt ofta och det jag läst på senare tid förtjänar inte etiketten "centrala verk". Om jag krystar fram ett par så blir det:

• Carl von Clausewitz - Om Kriget
• Sun Tzu - Krigskonsten

Båda för att dom gett mig mycket på ett personligt plan och i min politiska praktik.

• Isaac Asimov - I, Robot
• Salman Rushdie - Satansverserna

Den senare läste jag för riktigt länge sen och därför kvalificerar den inte riktigt, dock är den fortfarande min favoritroman alla kategorier. För politisk teori läser jag gärna riff-raff även om jag tycker att mycket inte berör mig så finns det riktiga juveler därimellan, särskilt när redaktionsmedlemmarna själva skriver (till skillnad från när dom publicerar glömda Bordigatexter och annat astråkigt).

----------------------------------------------------------------------------------------

Syrran och Red Metal svarar också på bokutmaningen (Syrran med den skitsnygga inläggstiteln "Konfliktad bokutmaning") och Undertäcket går i bloggstrejk pga Köpenhamn och bristande infrastruktur. Konflikten lever.

Intressant? Andra bloggar om: Litteratur, läsning, politik, samhälle, bokrea, Riff-Raff, Sun Tzu, Carl von Clausewitz

Nu är jag här igen, den här gången helt utan intentionen att skriva för att maximera antalet träffar, läsare är bra men inte längre ett krav.

Jag är väldigt glad över hur Konfliktprojektet har utvecklats, många välformulerade radikala bloggare har gått samman under ett paraply och reffar till varandra, kommenterar varandra och diskuterar med varandra, it´s all good.

Jag har inte öppnat min sharpreader på tre veckor, men nu är det dags, den här känslan av kramp genererar sig själv och fortsätter att göra så tills man säger stopp. Jag vill ta del av den här världen igen, den ger bekräftelse och sammanhang men låter en hålla distansen, blir det bättre?

Jag har varit borta tillräckligt länge för att ha skaffat mig nya grejer att skriva om, orkar fan inte tjata om riksbanken och normpolitiken någe mer, alla har väl redan fattat vad grejen är vid det här laget och hur många liberala läsare har jag egentligen? Inga nuförtiden, förstås, man är snabbt nere för räkning i bloggosfären (älskar det ordet, gör inte ni?). Jag vill sätta ord på lite nya tankar, eller nygamla, sånt som är svårare och mindre uppenbart förekommande i debatten istället för att låta andra sätta dagordningen. Mer komplicerat, no doubt och leder dessutom till färre läsare, men vafan, it´s time! Det nya bloggverktyget Twingly leder ju förstås till ännu mer av en likriktning i bloggarnas jakt på träffar, samtidigt som chans till att nå uppmärksamhet utanför den här relativt lilla världen rimligtvis ökar. Btw, kan ALLA sluta skriva om Bildt, INGEN BRYR SIG! Han är en fantastisk representant för överklassen och deras intressen, leave it at that.

För att fortsätta med metabloggandet, kan det snälla komma lite fler vettiga templates till wordpress? Jag vill inte ha den här längre men jag är fan tvungen, inga andra är läckra nog (förutom den på konflikt, förutsatt att man har en så snygg bild). Vit bakgrund är snorfult, fixa andra färger, por favor. Om jag kunde manipulera själv så skulle jag ha en bakgrund som liknade ett fint kontor från 40-talet, skrivbord i ek, reservoirpenna, blänkande bronsskylt med bloggens namn, det vore nåt. Förstås skulle jag kräva absolut exklusivitet så den får tyvärr aldrig bli en del av wordpress officiella utbud. Kan nån annan fixa och ge mig?

Nåt roligt: När jag pratade motstånd mot kapital och annat häromdagen med en liberal och det var dags för honom att ställa en motfråga, så löd den: "Men, vad vill du ha istället, ska alla bli egenföretagare?". Mmm, det blir bra ska du se, F-skattsedel is the shit, som Lenin sa.

---------------------------------------------------------------------------------------

Checka mina homies på Konflikt: Akuhujan skriver om prostitution och Petter och Hobohell om Ungdomens hus i Köpenhamn.

Kan alla sluta försöka få in ordet intressant i en mening, det är så laaaaaame.

Andra bloggar om: Bloggosfären, metabloggande, twngly, uppehåll, ångest, skrivkramp, Konflikt, templates, wordpress

Han träffar huvudet på spiken direkt, Mona har cred i diskriminerings- och miljöfrågor men står svagare i den mer klassorienterade systemkritiken som kännetecknar sossarnas vänsterfalang. Mona när inga ambitioner att utmana status quo på den ekonomiska agendan, snarare tvärtom, och kan därför inte röra sig utanför de politiska ramar som stipuleras av kapitalets gränssättande funktioner. Resultatet blir att hennes politiska gärning, om hon blir vald av extrakongressen och om (s) i sin tur kommer till makten 2010, begränsas till blankpolering av ett bräckligt bronsskal med ett ruttet innehåll.

Vad gör diskrimineringslagstiftning mot ett samhälle där papperslösa jobbar som slavar, borgerliga ekonomiska normer håller uppe arbetslösheten till förmån för höga vinster och låg inflation samt en offentlig sektor som med en allt svagare röst ropar efter resurser till att behandla sina brukare med respekt och värdighet? Det är kvinnor och nysvenskar som proletariserats i högre utsträckning än vita män under den politik som Mona själv varit med och godkänt samt administrerat, det kommer hon aldrig ifrån.

Det finns en avgörande åtgärd som Mona skulle kunna ro i hamn som statsminister och det är delad föräldraförsäkring. Ett slag i ansiktet på patriarket, the lagstiftning-way. Enda problemet med det är att det av taktiska skäl kommer att betraktas som oerhört vanskligt, typ, "förlora valet 2014"-vanskligt. Det, som så mycket annat, återstår att se.

Kamrater, vi vet att kamp lönar sig, lägger sig i grannpartiets interna förehavanden här och noterar hur valet av Mona redan är behandlat och justerat, trots att kongressen ännu inte ägt rum.

-----------------------------------------------------------------------------------

Arbetaren huserar den ibland väldigt underhållande "Christian Values", en sorts humorkåseri med inslag av Hunter S Thompsonesqa förvrängningar av verkligheten för att få fram poänger. Den här gången överträffar dom sig själva.

Konfliktkollegan Olle ondgör sig träffande över en av universitetsvärldens många problematiska existenser, the "räcka upp handen och fråga/predika trots att det är en föreläsning och inte ett seminarium"-studenten. Hang in there, Olle!

Intressant? Andra bloggar om: politik, samhälle, ekonomi, socialdemokraterna, Mona Sahlin, Richard Warlenius, Arbetaren, diskriminering, delad föräldraförsäkring

Kvar fanns staten med sitt presstöd, men innehav av staten är flyktigt, också för sossar och kan aldrig utgöra samma garanti som organisationens egna kista. Liksom Erik Laaksos tankar om en strategisk reträtt där rörelsen återför hela det ekonomiska ansvaret för a-kassan till medlemmarna för att slippa dess nyvunna roll som pjäs på en borgerlig spelplan, borde Folkpartiets utspel skaka fram handling ur leden, om det så är nydanande motattacker eller resor ner i skyttegravarna. Utan presstöd - Pressdöd! Kvar blir de som stryker kapitalet medhårs.

Anders Eriksson snackar mediapolitik här och länkar vidare till fler som gör detsamma. Också Morian träffar rätt i frågan.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Intressant? Andra bloggar om: samhälle, politik, media, A-pressen, presstöd, mediepolitik, reklam, Folkpartiet

Jag ändrar mitt publiceringsnamn till Martin, som är mitt förstanamn. Clausewitz blir förpassat till url:en enbart. Bilden till höger är på mig när jag står och piskar igång vreden hos massorna, verbalt.

Andra bloggar om: bloggar, bloggande, bloggosfär, namnbyte, anonymitet

Det senaste förslaget i serien av "reformer för arbete" är att alla arbetslösa som är intresserade av att överleva ska söka alla jobb direkt från dag ett, inte bara de jobb man är kvalificerad för. Man ska också söka arbete i ett mycket större område, inte bara där man bor, från dag ett. Du är alltså tvungen att bryta upp familjer och band till nära och kära bara för att ett jobb i en annan stad blev ledigt. Du ska också i alla lägen öka trycket på de arbeten som finns tillgängliga för att sänka lönerna så mycket som möjligt, det är the scheme. Så, återigen till dig som röstade blått för första gången: Det är sånt här som spelar roll, det här är politikens faktiska innehåll, inte att fyra partiledare sitter och badar tunna tillsammans och är "eniga" eller är smoothtalkers i största allmänhet, det är fer-ni-ssa.

Det här provocerar så oerhört att arbetarrörelsen borde skrika sönder stämbanden. Borde. Företag runt om i Sverige klagar redan över de skurar av arbetsansökningar som haglar vid varje utlysning, tror ni att dom har sett något av det som komma skall när det här går igenom? Knappast. Det kommer att behövas två djur av varje sort för att räddas det som räddas kan när personligt brev- och cv-floden spränger fram på gator och torg senare i sommar.

Mål:

1. Öka trycket och konkurrensen på varje tjänst, sänk löneanspråket, sänk lönen.
2. Skräm bort företagen från arbetsförmedlingen som blir synonymt med ansökningsoverload. Det här blir särskilt aktuellt för företag som utlyser högre tjänster, kvalificerade yrkeskategorier. Därmed kör vi in en kil mellan de okvalificerade och de kvalificerade vilket i sin tur gör att de som inte "behöver" det offentliga, i det här fallet arbetsförmedling, använder privata alternativ och förtroendet för det gemensamma minskar. Så här är det förstås redan i viss utsträckning, men tendensen förstärks.

Borgerliga ledarskribenter är fundersamma över varför regeringen är så inne på ersättningar och skiter i konflikt- och anställningsregler. Taktik käre PJ, taktik. Det kan man gott och väl ta nästa val, när facket är försvagat och debattklimatet flyttats ett par snäpp åt höger. En sak i taget. Dessutom, vad fasen är det här då? Tidningen Arbetaren dealar med frågan här.

Alter Ego ger respons och Bloggarna.se resonerar om den senaste i raden av attacker på arbetarna.

Intressant? Andra bloggar om: politik, samhälle, alliansen, moderaterna, a-kassa, konflikt, LAS

Nu tycker alltså en moderat riksdagskvinna att det är dags för ett nytt mål istället för överskottsmålet, hon har kommit på att man kan skapa mer välfärd om staten använder pengarna istället för att lägga dom på hög/betala lån (som ändå till största delen är lånade av oss själva i form av statsobligationer). You´re telling me. För ett halvår sen hade ledarsidorna skrivit ner förslaget som "oansvarig keynesiansk överbudspolitik", knappast idag, nu är det ju Alliansen som styr.

Jag önskar att jag lyckats hitta den DN-ledare som inte många dagar efter riksdagsvalet förklarade att budgetsaneringens era var över och att regeringen nu skulle kunna tillåtas få lite friare tyglar i sin ekonomiska politik.

Hyckleriet knows no bounds.

Intressant? Andra bloggar om: Överskottsmål, Statsfinanser, Nationalekonomi, Moderaterna, Alliansen, Normpolitik, Budgetsanering

Det jag saknar i Malmqvists analys är det som inte sällan återkommer på Jordränta, nämligen vad vi ska göra åt riksdagens tvångströjjor för finans- och penningpolitiken. Det är ju dessa gråa och framförallt våta filtar, normpolitiken och utgiftstaket, som satte stopp för sossarna att driva sin egen klassiska politik och som i förlängningen kostade valet. Malmqvist berör detta fast med andra ord (gissningsvis) vilket är förklarligt eftersom nyliberala kontrollinstrument av den arten blivit legio i statsapparaten sen tidigt 90-tal och få sossar är beredda att ta öppen strid för ett nytt system.

Men men, man kan inte få allt. Här, här och här kommenterar bloggarna Enn Kokk, Sjölander och Utkik, Malmqvists bidrag.

Intressant? Andra bloggar om: Socialdemokraterna, politik, eftervalsanalys, finanspolitik, penningpolitik

Bloggdebatten om sossarnas ideologiska och metodologiska vägval nådde Svenska Dagbladet igår som kommenterar insatserna från Laakso och Morian, mina medkombattanter. Undertecknad fick tillsammans med några andra debattörer beteckningen "flera andra bloggare", Jag är förstås outraged. Jag menar, det kan ha varit min enda chans att bli känd i fulhögerns fintabloid.

Andra bloggar om: Dödsfruktan, bloggosfär, eftervalsanalys

Dialogen finns inte på denna jord, den är så gediget jävla välskriven. Det är så bra att man inspireras till att vilja leva flera liv, bara för att få uppleva de människor som Woody bekantar oss med. Dom är så jävla äkta! Dialog som förmedlar riktig konflikt, komplicerade relationer och faktiska känslor. Litteratur på film. Skådespel som sällan eller aldrig kommer till vita duken i våra dagar. Skådespelare av den gamla skolan, säkert ständigt verksamma inom teatern med endast en occasional flirt med kameran och då gör dom sånt här. Innan Interiors förstod jag inte att den sortens ord, meningar och relationer kunde skildras på film, att skådespelare kunde vara så intensiva att man vill skrika med i grälen! När mannen meddelar sin vilja till att separera från sin hustru förvrids hennes ansikte av spasmer, ajajaj. Storm. Koooooooonst.

Filmupplevelsen fick mig att förstå något väsentligt. Konst är inte bara en krydda, det är mycket mer centralt för välbefinnandet och förståelsen av det mänskliga. Också vad gäller kickar är konst om inte oslagbart så close. Konsten höjer oss. Ta Hendrix solo i All along the watchtower, ta syntbasgången i den senare delen av Knifes The Captain, ta headern på Konflikt, Sara Lidmans Jernbaneepos, Dennis Hopper i barscenen i Rumble Fish, Skådespelssamhället av Guy Debord, körerna i slutet av Red Hot Chilipeppers Other side, Lisa Simpson när hon trots hennes ringa ålder debatterar logik med sin präst och vinner, go-husfighten i Hero - allt det där är så jävla läckert och som sagt, mer än kryddor. Livet måste levas som om man ständigt ackompanjerades av ett soundtrack, break on through hela jävla existensen. Lyckokänslan av att stå med en mick och rappa Gin&Juice felfritt på en kareokefest, kickar kickar kickar.

"Kvicksilverkulorna ryser på vattnet" skrev Tranströmmer. [Snyftandes] Visst fan är det så, Tomas, visst fan är det så! Från och med nu ska jag intensifiera konstkonsumtionen, jag vill uppleva Interiors igen, helst varje dag och hela tiden på nya sätt. Det är dags att lägga in en högre växel.

Intressant? Andra bloggar om: Konst, Woody Allen, Interiors, Tranströmmer, mänskligt

Det var Immanuel Kant som 1785 skrev följande i sin "Grundlegung zur Metaphysik der Sitten"

• "Handla endast efter den maxim genom vilken Du tillika kan vilja att den bleve allmän lag."

Alltså huruvida beslut, handlingar och system bedöms som dåliga eller bra är om dessa kan upphöjas till allmän lag. Kan alla göra det du gör? Om inte, gör det inte.

• Kan alla hela världen leva som i Sverige med jordklotet i bibehållen form? Nej. Alltså får vi inte leva som vi lever.
• Kan alla leva som män med de privilegier det innebär i form av makt, utrymme, respekt, o s v? Nej, eftersom det sker på någon annans bekostnad, nämligen kvinnors. Alltså måste vi avskaffa manlighet/män.
• Kan alla vara superrika? Nej, alltså måste vi avskaffa klasserna. Osv

Applicerat på samhällsekonomin blir imperativet ett kraftfullt inlägg för total jämlikhet. En börshaj som drar in groteska pengar på spekulation skulle inte ha speciellt mycket pengar att spekulera med om den städning och de vägbyggen och jordbruk som han är beroende av för att leva tog lika mycket betalt som han själv. Att leva och verka som börshaj är således inte generaliserbart. Att tjäna mer pengar än någon annan kan överhuvudtaget inte upphöjas till allmän lag av samma skäl.

Ett exempel som Syrran gärna tar upp i debatten om det kategoriska imperativet är hur vissa troende judar agerar under sabbaten. En troende jude får som bekant inte utföra arbete under sabbaten och det har vissa löst genom att låta ateister eller människor av andra övertygelser utföra arbete åt dom. Kant skulle ha flippat.

Slutligen: Jag ser det kategoriska imperativet som den princip vi en dag bör tillämpa fullt ut, en modell för mänsklig samvaro. Däremot så betyder inte det att motståndet mot ett orättfärdigt samhälle som vårt eget behöver inordna sig under det så vackert uppkallade imperativet. På vägen mot en annan ordning måste äganderätt kränkas, våldsmonopol ifrågasättas och mäns makt över kvinnor mötas med bl a våld. Privilegier och system bekämpas inte med principer utan med motmakt, organisering och det nakna egenintresset.

Intressant? Andra bloggar om: Jämliket, Kant, Kategoriska imperativet, klasser, kön

Svaret: ”Jag är inte socialliberal, jag är socialdemokrat” pekar mot en motsägelse som inte nödvändigtvis existerar. Det finns två ideologier som slåss om problemformuleringsinitiativet i socialdemokratin, liberalism och socialism. Att Morian är socialdemokrat står bortom allt tvivel. Men någon fast socialdemokratisk ideologi existerar inte och jag menar fortfarande att blogginlägget ger uttryck för en liberal snarare än en socialistisk världsbild.

Jag tvivlar inte på Morians kunskap om arbetsmarknaden, en sådan kunskap kan röra sig på en empirisk/statistisk nivå eller en strukturell/analytisk. Utan tvekan skulle vissa skatte- och regellättnader i hemtjänstesektorn vitförklara en för närvarande svart sektor, men är det lösningen? Ska vi, som Nina Björk skrev på DN Kultur, betala en grupp människor för att göra saker åt en annan som alla de facto bör göra själva? Är det inte snarare ett symtom på att inkomsterna är för skevt fördelade och att människor i alla klasser tänker jobb 24 timmar om dagen, 7 timmar i veckan och tvingas lämna hem, barn, partner och vänner därhän (och därmed också reproduktivt arbete av den sort som Morian vill öppna marknaden för)? Titta istället på det bristande skatteunderlaget för offentlig sektor, titta på riksbankens direktiv i penningspolitiken och du kommer att finna roten till de olyckor du så febrilt söker svar på i en borgerlig idésfär.

Lägre produktionstakt?! Au contraire. Vår arbetstakt och vår produktivitet ökar för varje år, högre än på kontinenten varför svenska fack har tyckt sig kunna kräva högre löneökningar än de europeiska kamraterna. Eftersom Morian slår mig som en debattör med integritet så förstår jag att han baserar sitt påstående på siffror i någon form och dessa vill jag gärna se, siffror som motsäger allt jag hört och läst de senaste åren. Vidare resonerar Morian om ”den demografiska utvecklingen” vilket i klarspråk betyder ”försörjningsbördan”, en myt som jag skrivit om här, där jag även länkar till ETC-redaktionens argumentation i frågan. Hårdare internationell konkurrens? Vi är rikare nu än någonsin förr och problemet är fördelning, inte hur vi står oss i konkurrensen. Också detta berör jag i ovan länkade inlägg.

Inget av det Morian skriver motsäger mitt påstående om att det är ett statsvetenskapligt socialliberalt perspektiv som anläggs och då inklusive hans ställningstagande mot diskriminering. Frånvaro av maktperspektiv i dess verkliga mening, alltså vägran att se klass och kön som konstituerande faktorer bakom vårt samhälle och inte bara diskrimineringsgrunder samt acceptansen för en världsbild som tar kapitalets dominans för given utgör alla dess nyckelingredienser.

Intressant? Andra bloggar om: Hushållsnära tjänster, Svartjobb, Arbetsmarknad, Offentlig sektor, Arbetslöshet

Morian skriver: ”Själv ansåg jag – och anser fortfarande – att ur ett socialdemokratiskt perspektiv bör vara en prioriterad uppgift att minska mängden svartjobb och att ge utsatta grupper på arbetsmarknaden bättre villkor. Därför vore det bra om vita, hushållsnära tjänster kunde göras mer ekonomiskt tillgängliga för fler hushåll.”

Eller, Morian, så utjämnar vi löneskillnaderna som skjutit i höjden under de senaste 25 åren, drar ner på arbetstiden i samtliga sektorer och eliminerar utsikten hos för en då inte längre pengastinn och fritidslös medel- och överklass att anställa någon öht, svart eller vitt. Att ta vissa förutsättningar som givna istället för att i grunden ifrågasätta arbetsmarknadens beteende, vad som föder tillgång och efterfrågan av en viss vara (arbetskraften) och proaktivt försöka ta makten över denna och dess förutsättningar, är klassisk socialliberalism.

Det som är tragiskt är att Morian utöver skolbokspolitiken också köper det krismedvetande som i grunden är borgarnas skapelse. Ett krismedvetande som målat upp arbetsmarknaden som rigid och alla tänkbara lösningar som ett flexibiliserande, en enda vägens politik. Riksbankens roll i upprätthållandet av arbetslösheten, eller för den delen den offentliga sektorns svältkost som orsak finns inte ens på kartan för Morian vilket är ännu ett bevis för hur långt delar av socialdemokratin har kommit från socialismen. För den som behövde fler.

Intressant? Andra bloggar om: Arbetsmarknad, hushållsnära tjänster, offentlig sektor, arbetslöshet, svartjobb

Annat fascinerande in the news:

• Bordiga får rätt. Den rådskommunistiske praktikern och teoretikern Bordiga som skrev under 10- och 20-talets revolutionära period hade bl a en i allra högsta grad relevant uppfattning om Sovjet och dess likar. Han menade att bolsjevikerna i praktiken genomförde en borgerlig jordbruksrevolution på en landsbygd som fortfarande satt fast i feodalt sociala kontraktsrelationer. Partiet introducerade således både ursprunglig ackumulation och formell underordning för det ryska samhället och arbetarna/bönderna i synnerhet. Och det har hade vad att göra med nuet? Jo, Arbetaren skriver att maoistgerillan i Nepal nu har ingått i en koalitionsregering med borgarna, ger upp sin "revolutionära administration" som etablerats lokalt i diverse regioner och uttalar sig positivt om frihandel, marknadsekonomi och globalisering. Kampen har förts, menar företrädare för maoisterna, främst mot feodalismen, inte kapitalet. Om man vill vara bitsk kan man ju fråga sig varför man isåfall känner behovet av att organisera sig som maoister, räcker inte en center/högerfront?
• Kul rubrik, om man är marxist.

Intressant? Andra bloggar om: Riksbanken, Maoism, Feodalism, Kapital

Men nehej, det var "Rymdarbetet startas igen" visade det sig när jag kom fram till den faktiska artikeln. Snyft. Ännu en artikel om det heeeelt irrelevanta rymdäventyret. Fräs och morr.

Intressant? Andra bloggar om: A-pressen, Arbetet, Rymden

Nu vill jag se nothing but dödsrunor i hela bloggosfären imorgon, det blir som "fifth of november" fast töntigare, do it! I know I will.

Intressant? Andra bloggar om: Bloggosfär, Integritet, Datalagringsdirektivet, Mobilisering

Uppdatering: Josefson dealade med frågan på ett korrekt sätt i gårdagens Aftonbladet, missa för guds skull inte! Tack Redu för tipset, drog upp det från kommentatorsfältets skumma bakgård till inläggets strålkastarljus.

Intressant? Andra bloggar om: NAIRU, Riksbanken, Inflation

Jaja, det jag egentligen ville säga är att dn.se bjuder på ett fullständigt fabulous citat, angående Pinchie, i söndagens upplaga:

• - "Många chilenare älskade Pinochet som de uppfattar som den som räddade dem från marxismen"

Ja, inte fan är det kul att tvingas gå igenom livet diskuterandes Althusser och Adorno, hellre då en blodig diktatur kombinerat med ett Friedmanesque stålbad, nån måtta får det faktiskt vara.

Intressant? Andra bloggar om: Pinochet, Döden

Undrar vad folk tänker om just självmorden. Någon form av snällhumanistisk tolkning har lett oss att tro att det var p g a ånger och att inte klara av att stå inför sina brott. Men knappast. Dom var inne i ett system där allt rationaliserades bort, dom var soldater och officerare som höll uppe en statsform dom i grunden stödde, om än med varierande grad av fanatism inför de faktiska idéerna. Självmorden var det smidigaste alternativet till garanterat dödstraff eller bortruttnande i sovjetiska fängelseceller.

Intressant? Andra bloggar om: Nazism, Uppgång & fall, Undergången