overgivet « WordPress.com Tag Feed

Lite svartvitt

Per — Mon, 21 Jul 2008 13:33:52 +0000

Letade fram ett par svartvita bilder.
I trakten av Södersätra, ca en mil norr om Säter.

Kojan i skogen

Per — Tue, 08 Jul 2008 15:22:16 +0000

I skogarna mellan Svärdsjö och Korså bruk ligger en gammal skogskoja med tillhörande stall. En upplevelse när jag tittade in där första gången. Det mesta verkar vara kvar från nån gång på 40-talet, undrar bara hur länge det får vara ifred.

Tycker det är intressant med såna här miljöer, tankarna sätter igång, vem bodde här, hur såg deras vardag ut, vart tog de vägen osv.

Kojan

Lite interiör, bl a IKEA-reklam från 1940

Plinius bekräftar en tradition?

omorphia — Mon, 16 Jun 2008 19:58:06 +0000

Ibland stöter man på en del traditioner om apostlarna - exempelvis om man kikar i vissa nytestamentliga apokryfer - där man blir bekant med vissa påståenden, som ens västerländskt "förnuftiga" sinne inte gärna tror på. Desto roligare är det, då man upptäcker, att detta förvånande faktiskt kan stämma. Ett exempel: ofta säger apokryfer (och detta kanske traditionen gör gällande också?) att varhelst apostlarna predikade, så blev folk helade och omvända. Nu är detta inget som jag tycker är konstigt. Nej, det jag brukar reagera på, är följande detalj: ofta står det nämligen, att de lokala templena så gott som övergavs av befolkningen, till följd av apostlarnas verksamhet. Vore inte det märkligt? För att ge er ett smakprov, kan jag ge er här det första jag lyckas hitta såhär på rak hand, ett avsnitt ur Andreas-och-Matteusgärningarna:

Och demonerna svarade och sade till Andreas: Nu har du fallit i våra händer; var är din ära och ditt jubel, du som sätter upp dig själv gentemot oss, och som vanhedrar oss, och som talar om våra gärningar på varje plats och i varje land, och som har fått våra verkstäder och tempel att överges, så att inga offer kan bäras fram till dem? Därför, på grund av detta, ska vi döda också dig, liksom din lärare vid namn Jesus, och Johannes som Herodes halshögg.

Några månader senare kom jag över ett exemplar av Plinius den yngres brev. Plinius föddes år 61 eller 62, och var en romersk jurist, författare samt vetenskapsman. År 111 blev han av kejsaren Trajanus utsedd till ståthållare i provinsen Bithynien och Pontos. Han dog några år efter detta. Det finns flera hundra brev bevarade av Plinius, ofta med svaren till dessa; dessa brev gav Plinius själv ut under sin livstid en samling om tio volymer. I bok tio, finns ett brev där Plinius frågar kejsaren (kejsaren svar är även det bevarat) hur man ska handskas då kristna ställs inför domstol. I detta brev finns ett avsnitt, där plinius skriver följande:

Det är nämligen många som i alla åldrar, alla samhällsklasser, såväl män som kvinnor som utsätts och kommer att utsättas för fara. Och inte bara till städerna utan även till byarna på landsbygden har denna vidskepelse [kristendomen] spritt sig. Den tycks emellertid kunna hejdas och rättas till. Säkert är att tempel som nästan stått övergivna, ånyo börjat besökas flitigt […]

Kan ni tänka er! Här skriver en högt uppsatt romare till sin kejsare, kring år 110 - endast ca 10 år efter den siste apostelns död, och något enstaka år efter apostlalärjungen Ignatios avrättning - att det finns tempel i Mindre Asien som till följd av kristendomens utbredning nästan stått tomma. Detta är exakt den informationen som apostlatraditionerna ger oss! Sen tillägger han visserligen att dessa tempel återigen kommit i funktion, bl.a. till följd av förföljelser och annat, vilket ju är mindre glädjande.

Ett sammanträffande

Per — Tue, 03 Jun 2008 05:35:52 +0000

Kollade precis Malins blogg, och vad fick jag se då.

Øyermoen 20 augusti 2007, 12:31

"Det är slut..."

solola — Sun, 16 Mar 2008 21:05:26 +0000

Nu är sista My Fair Lady-föreställningen över. Slut. Finito. Jag kan inte förstå, och jag saknar den något fruktansvärt redan.

"Aj som faan i helvetes skit och pess!" har sagts för sista gången.
"É du mossa till denne flanen? Då är la du änna ytterst ansvarig för det psykliska lidande och den ekonomiska förlust han har tillfrågat maj!"

Ja herrejösses vad jag älskar den.
Farväl alla underbara människor som varit med om att skapa My Fair Lady. Och tack!

Kajsa-Lisa

solola — Thu, 28 Feb 2008 22:18:37 +0000

I morgon är det intagningsprov hela dagen i skolan. Det innebär att jag bara har svenska på morgonen till ca klockan 09.15, sen har jag fem timmar håltimma tills matten börjar. Och efter matten slutar jag. Då undrar jag såhär: Är jag dum i huvudet som inte går imorgon? Vi får inte ens vara i estetkorridoren, för där skall alla nior vara och de få utvalda som får hjälpa till. Just det. Utvalda. Än en gång förbisedd. Jag hatar det! Varför kan inte jag få hjälpa till? Jag älskar att hjälpa till! Jag vill hjälpa till! Och så får man inte det. Inget speciellt med de som var med på hjälpatill-listan. Säkert. Alla som ropades upp är ju bra på någonting. Tror de man är helt blåst eller? "Ni skall inte känna er förbisedda"... tss! Det är väl klart man gör! Det är ju som att bli vald sist när man skall spela brännboll! Det är väl klart man känner sig ledsen och bortglömd när man inte ens får hjälpa till! Jag begär inte att få vara för-dansare, för det skulle jag inte klara av, det vet jag själv... jag behöver inte ens få vara motläsare i teatern, eller vad-det-nu-är-man-hjälper-till-med när det kommer till sången. Men bara få hjälpa till, visa runt, prata med, svara på frågor. Jag hade tusen frågor när jag sökte in. Inte nån fanns där som kunde svara på dem. Vi satt bara en liten grupp och hade tankar och funderingar. De på listan kommer väl göra det också, svara på frågor, visa runt. Det räcker säkert med dem, men jag känner mig ändå bortglömd. Bortglömd och struntad i. Jag såg allt hur de som blev uppropade sträckte på sig lite extra. Och det är klart! Det hade jag också gjort! Det är bara det att jag är så fruktansvärt avundsjuk på de "normala". Äh, ingen är väl normal, men de som klarar av allt. De som lämnar in läxuppgifter, skriver proven, inte bryter ihop och gråter varje dag. De som kan dansa utan att få ångetsattacker. Det är de som får göra saker. Inte jag. För jag är bräcklig. Svag. De får inte belasta mig för mycket, för då bryter jag ihop. Men de fattar inte! Det är ju det roliga jag måste få vara med om! Det är ju det roliga som håller en uppe, och så får man inte vara med! Hur tror de man känner sig då? Jo, det skall jag tala om. Som en sopa. Man känner sig som en sopa. Nån som inte förtjänar att gå där, som alla sneglar på för att se om man gråter eller skrattar. Nån som de inte förstår varför hon vill gå kvar, hon klarar ju ingenting? Hon mår ju bara ännu sämre? Det är i sådana här stunder jag skall plocka fram alla snälla ord, fina ord och glada tillrop. Och det gör jag. Från min allra finaste ask, klädd med sammet innuti, bäddad med den mjukaste bomull lyfter jag försiktigt upp glädjebubblorna invirade i silkepapper. De är så sköra, så sköra. Både bomull och silkepapper. Jag tittar på bubblorna, ser de glada fina scenerna spelas upp, hör de fina snälla orden. Jag är så tacksam för dem, men de kan inte ta bort känslan av... jag kommer inte på ordet... jo. Obehövd-het. Att känna sig obehövd. För det finns så många glada starka människor i hopen. Bara de inte glömmer den osynliga med en outtömlig ocean av kraft, vilja, lust, glädje, energi som hon har inom sig, redo att ta fram så fort det är något som hon älskar som är på gång. Då kommer entusiasmen. De annars matta, trötta ögonen börjar skina och lysa, på kinderna sprider sig en glad, frisk rodnad och kroppen värms upp av bubblet och det varma som kommer innifrån magen, forsar iväg, ända ut till fingertopparna.
Glöm inte den lilla osynliga. Hon vill inget hellre än att visa vad hon har att ge. Det är mycket. Det är bara ingen som sett det än.

Tusen tankar

solola — Fri, 01 Feb 2008 22:59:13 +0000

Ojoj, denna dag. Dessa miljoner tankar. Fjärilspirr och kvillrande känsla blandas med tårar och hopplöshet. Det är först såhär i kvällningen, när man börjat varva ner, som tankarna riktigt kommer igång. Rollerna sattes idag. Jag är inte besviken, inte alls! Men ändå känner man sig som en medelmåtta. En av alla horor. Jag förväntade mig inte att få en större roll, verkligen inte, och jag är inte besviken, men det fanns ju alltid ett litet hopp. En liten låga som alltid finns där och värmer mig i de svartaste av stunder. Jag började tänka att jag kanske är inne på fel spår, detta är inte min grej, jag är inte så duktig, vad kan jag utbilda mig till istället? Men så kom rösten. "Men kära lilla du, bara för att det inte blev en så stor roll denna gången betyder det ju inte att det alltid kommer vara så. Och skulle det bli så, så är det ju nästan skitsamma eftersom du ändå kommer jobba med samma sak och ha lika kul, om inte ännu roligare!" Och då tänkte jag genast på Martyna. Hon hade inte huvudrollen i Chess, ändå var hon den jag lade mest märke till. För att hon har utstrålning. Och det är det det handlar om. En huvudroll utan utstrålning är ju tråkigt att titta på, men finns det någon annan på scen som gnistrar och lyser, så kan det rädda hela föreställningen. Vad patetiskt, nu låter det som att jag försöker övertala mig själv att inte vara besviken, men jag är inte det. Inte på det sättet. Inte alls. Jag blev så glad när han skrev upp mitt namn. Mimi - Kajsa J
Jag skall "dela" roll med den andra Cajsa. Jag blev glad, för det känns som vi kommer ha kul. Och det skall bli spännande att spela hora! Det är så långt ifrån mig man kan komma, snacka om en utmaning! En riktigt rolig utmaning! Detta projekt tar jag mig an med glatt humör och jag vet att vi kommer ha hur kul som helst! Over and out.

Över till något annat. Jazzen. Jag avskyr diagonalen. Det bara är så. Uppvärmningen gick någorlunda bra, hängde jag inte med så tittade jag. No problems. Men sen. Di-a-go-nal. Bara ordet. Schasséer med jazzwalk. Och man känner sig som en valross. Det känns som jag bara ramlar fram utan någon styrsel, finess och grace. Hjärtklappningen kom, andningen spändes åt. Jag gick åt sidan. Jag avskyr att gå till sidan, för man står obönhörligt mitt emot spegelväggen och ser därmed sig själv där man står med sin skam och rodnar. Rodnar över att man är så vek och inte vågar. Över att man är dålig. Jag började hyperventilera ganska ordentligt, rummet suddades ut och det svartnade framför ögonen, snurrade och gungade. Det gick över. Velade lite fram och tillbaka. Och då blev jag arg. Antingen kommer det, och det på riktigt, eller så kan det lika gärna hålla sig borta. Inget mes med en och annan flämtning. Det tar sån himla tid då. Bättre att få det big time och så är det över på max en halvtimme. Om inte kan det ju hålla på hur länge som helst. Idag började jag gråta istället. För jag är så trött på det, på allt. Och alla lärare är sura, jag vågar knappt se dem i ögonen. Känns som de är så oerhört trötta på mig och mina sjuka "problem". Förlåt mig, snälla ni, jag försöker mitt bästa, jag gör vad jag kan, kämpar för att orka, snälla, var inte arga på mig. Bubblan dyker upp i mitt huvud, och den underbara tanken att stänga in sig i tysthet sköljer över mig som en varm våg. Men jag blir rädd. Lämna allt? Ja tack. I de stunderna. Men kan man ta sig ut ur bubblan när man vill? Eller måste man stänna där en viss tid. Tänk om man inte kan ta sig ut alls? Då börjar jag gråta igen, för jag är rädd och ensam. Orden klingar i mitt huvud.

"Giftet har börjat ta, det rusar runt i blodet nu
Starkare varje dag, jag kan inte få nog, men du
Känner du samma sak, känner du igen det här
Vet du hur ont det gör, har du också varit där?
*
Stoppa mig innan jag går för långt
Stoppa mig nu så slipper jag ångra
mitt enda liv
Stoppa mig innan jag går för långt
Demonerna är ju redan så många
Så lite tid, i mitt enda liv."

Tårarna droppar ner på tröjan, den som håller om mig känner hur en tår landar i armvecket.
Och L. Måtte hon inte vara arg på mig. Jag försöker hela tiden med att locka fram ett leende. Lyckas ibland, men sen är det lika sammanbitet i alla fall. Och du struntar i att jag gråter. Det har blivit en vana, både gråten och attackerna. Men bara för att det händer ofta betyder det inte att jag inte är lika ledsen, får lika ont i själen, som någon annan. Jag är orolig för dig. Ser att du har ont. Du haltar ibland och rynkar ihop ögonbrynen, men man ser det inte om man inte tittar noga. Jag vill att du skall må bra och slippa ha ont. För du betyder så mycket för mig.
Men ingen betyder mer än mamma. Mamma. Jag saknar henne så jag håller på att gå sönder. Saknar att kunna dryfta dagen när man kommer hem från skolan, en varm famn att krypa ihop i och prata. Få "feedback" som verkar vara lärares favoritord. Jag har börjat avsky det, men det är det bästa jag har för tillfället.
Jag älskar dig mamma.

Nä, nu får det vara slut på den patetiska klagan. Var glad att du lever! Det är jag. Bara så du vet. Väldigt glad.

Kajsa-Lisa

Misslyckad lucia

solola — Fri, 14 Dec 2007 18:52:42 +0000

Okej att det var lucia igår, men först idag kunde jag sätta ord på mina tankar.

Att känna sig som ett övergivet barn, när alla samlas för att ha det mysigt tillsammans, att fika, lussebulle och festis, mysstund med studiehandledarna... Men vi.... Det stod tre pallar med bullar och två flak med festis. Alla fick inte ens eftersom de som mös med sina klasser kom som gamar och åt upp vårat mys också. Inte för att det gjorde så mycket. Det var ju inte mysigt i alla fall. Lena och Aldo var ju inte ens i skolan. Så jag hade ingen att sjunga för. Bara ett gäng fransmän som såg ut att vilja komma därifrån. Och inte undra på det. Vilket luciatåg. Eller vilket fiasko snarare. Vad hände detta året? Förra året var en riktig dröm-lucia! Ett fantastiskt tåg, sångerna satt som en smäck i väggen, sen mys med Lena och Aldo i vårat klassrum. Som någon annan för övrigt lagt beslag på. Vilket jävla år. Alla känns som zombier. Alla går runt och är arga, Lena är nästan utbränd för att hon tycker vi är så jobbiga. Men idag var hon tillbaka. Jag blev så otroligt lycklig när hon stack in huvudet i danssalen, såhär lättad har jag inte kännt mig på flera dagar! Och hon skrattade och såg sådär lugn och glad ut. Och hon ville prata omdömen med mig. Jag trodde inte hon skulle tycka att det behövdes. Jag blev ännu mer lycklig. Plus att hon log och skrattade så in i bomben gulligt när vi väl pratade. Jösses. Nu kan jag leva ett tag till, haha.
Well, hade även uppsjungning för Kristina, det var bara Bide och jag som dök upp. Jag sjöng "Sörj inte mig Argentina". Slätstruket och tråkigt som fan, men det var en sån dag. Bide var inte heller nöjd. Och jag tror inte Kristina var nöjd med oss. Hon log knappt. Whatever, jag var så trött att jag knappt registrerade vad som hände.
Men svenskan var bra! Jag fick MVG på min dikttolkning, och läraren skrev även i sin kommentar att jag "har en oerhört vacker handstil!" Det blev jag nästan mest glad för. Jag har bara fått höra att det ser ut som hieroglyfer. Men nu är jag glad. Och ännu ett glädjeämne! Visan jag blev tilldelad att sjunga på visaftonen! Jag skrek rätt ut av glädje när jag läste "Kärleksvals" på notpappret som Kristina gav mig. KÄREKSVALS! Det är ju en av mina favoriter! Michael Neuman for God sake! Och Ulrich Neuman har skrivit melodin ursprungligen. Och så har ju även Carola gjort den. Kan det bli bättre? Nä, jag tror knappt det.

Så veckan har haft sina ljusglimtar med. Just det ja. Det har varit slagsmål i matsalen. Det var på tisdagen. Och igår var polisen där. De hade tydligen slagit ner vår husvärd. Herregud, nästa steg är väl en såndär skolmassaker. Jag vågar knappt gå till matsalen, och man stryker längs väggarna och funderar ut flyktvägar när man går genom korridorerna. Helt sjukt egentligen. Jaja, nu lämnar vi det. Jag är så glad att Lena är tillbaka, och för min visa, och för min svenska-kommentar, och för att det är fredag. Och för att det snart är jullov! Och julafton! Och att jag snart, äntligen skall få träffa släkten, men främst Lisa och Alex, igen. Jag är så lycklig.

Nu skall jag antingen se på någon mysig film, eller sova.

Ha det fint alla!

Kajsa-Lisa