Skönt är det att avbryta en joggingtur för att hänga på en kompis till beachvolleyplanen som han är på väg till. Nåt visst är det att känna igen sin Ica-tant med whiskeyrösten. Fint är det att veta att jag ska vara här ett tag nu, i en lägenhet med behändigt avstånd till park, torg och vänner.

Ibland får jag en känsla av att jag börjar om, men det kanske inte behöver betyda en tillbakagång?

"Deep inside, something cries

I know that I was born to live, I know that I was born to give

And not just to survive."

Efter en papper- och myndighetsdag tackar jag Weeping Willows för det. Jag minns för övrigt en annan gång när jag berördes extra mycket av dem, då sjöng han Welcome home to my broken promise land medan jag körde bil genom en skog.

Vi får se vad som händer. Mitt första konkreta steg idag är att jag ska ge mig ut och testa min kropp. Ett par partykvällar och en förkylning den senaste veckan samt löpardojjor som ger blåsor då och då talar mot min start i Göteborgsvarvet. Min vilja talar för. Förra året hindrade en dubbel halsfluss mig och jag är väldigt nyfiken på hur svårt det kan va att ta sig runt det där 21 km långa varvet. Speciellt eftersom brorsan är laddad.

"Ta det lugnt och njut av Folkfesten." Så sa David när han ringde från Framtiden nyss. Han har sprungit förut och satsar på rekord, så klart. Själv vill jag bara komma i mål.

Några timmars eftermiddagslur efter det var det dags för Pubcrawl. Jag har inte varit på en organiserad barrunda sen Kreta -96, och visst, det kändes lite lätt fånigt att gå runt med 30 andra backpackers, men det artade sig till en mycket kul kväll (och ledaren hade varken visselpipa eller hejaramsor...).
Faktum är att jag snackade mest med två killar som bor i LA, en doktor och en författare. Doktorn var rolig och dansant, författaren grymt intressant. Jag träffade honom utanför sista baren/klubben och sen gick vi längs Hollywood Blvd och snackade...
Han var en sån som samtalet bara flödar med. Jag älskar det!
Jag träffar ju massa människor och ja, jag är ganska trött på att försöka få igång en konversation med folk som jag egentligen inte är så värst intresserad av. Så plötsligt händer det, mitt i massan dyker det upp nån som det flödar med, som får mig att tänka till, som får mig att sätta ord på allt som jag går runt och funderar på, som förstår och samtidigt ifrågasätter.

Om en och en halv timme ska vi träffas igen, han ska hämta upp mig vid mitt hostel och sen ska vi åka nånstans i en annan del av den här jättestan och lyssna på jazz. Real jazz, som han påpekade innan han förvarnade mig om att han kommer ha massor av vänner där. "Men om inte det stör dig att jag "måste" prata med dem så får du jättegärna följa med".
Nu är mitt största problem vad jag ska ha på mig. Kvällen är ganska kall så jag skulle behöva nån slags jacka. Gaasch, ibland saknar jag verkligen min garderob.
För övrigt: Det kändes inte som att vi flirtade, det handlade liksom inte om det.

Min sista dag i vackra Sydney har väl kunnat utveckla sig lite roligare. Jag var på väg ut för att köpa ett dagspass för buss, tåg och färjor och skulle bara svänga förbi ett apotek för att köpa plåster till mina blåsor under fötterna. Ojoj, sa apotekaren när han såg min blodblåsa på vänstern, och rekommenderade mig att gå till sjukhuset. Några timmar och många dollar fattigare hade jag en antibiotikakur i näven – och jag bestämde mig för att skippa den flängande planen.

Nåväl, botaniska trädgården och Operahuset var ett fint alternativ.

Jag kom till Sydney igår (för andra gången), efter att ha fastnat lite hos Ken och Sandra Mayberry, en bit norr om Mudgee i New South Wales. Jag träffade dem på Borneo, på Uncle Tans djungelcamp. Eller rättare sagt, vi träffades innan vi åkte dit och vi tre gick vilse ihop i djungeln kring rehabcentret för orangutanger. Sandra har fortfarande märken efter blodiglarna som attackerade under den där promenaden. Hur som helst, de bjöd in mig till deras hem i Australien och det timade sig så väl att vi var i Sydney samma helg. Via en cricketmatch och typ sex timmars bilfärd med utsikt och stopp i Blue mountains kom vi fram till ett hus med nybakad chokladkaka, en stor röd soffa och ett rum för bara mig.

Three Sisters, Blue Mountains:

Jag har trivts i allt det hemtrevliga och samtidigt tagit mig tid att fundera en hel del på framtid och annat. Det var nog nödvändigt. Vi har även rört oss en del utanför gårdens gränser och jag kan bland annat bocka av fårklippning, gårdsaktion, musrace, några av Mudgees vingårdar, the Drip och den lokala puben mitt i ingenstans. Den här bilden är dock från farmen, när jag hjälpte Ken att avmaska några av hans tusentals får.

Sedan jag skrev här sist har jag även fastnat i Melbourne längre än beräknat, eftersom jag gillade tillvaron där så mycket. Med sin strand och mängder av pubar och restauranger är stadsdelen St Kilda lätt att förälska sig i. Och jag träffade lite sköna människor att hänga med, bland annat Doutzen, en holländsk tjej, som tog med mig på en flera härliga event. Polaroids party under modeveckan och en minifestival några timmar norrut, till exempel. Jag hade även mycket kul med Frederike, en tysk tjej som jag lärde känna i Perth. Dagarna innan vi tog nattbussen till Sydney hyrde vi en bil tillsammans med hennes kompis Jarrett och campade ett par nätter längs Great Ocean road. Otroliga vyer och stränder.

När vi nådde Sydney var den stora grejen den dagen en konsert med Jack Johnson i Centennial park. Jag vet inte exakt hur många vi delade honom med, men det kändes som en konsert i storlek med en på Roskildes orange scen.
Det var bra, inte grymt. Han körde sina låtar, som jag förknippar starkt med mitt resande, men inte så mycket mer. Vilket i längden för mig blev aningen långtråkigt. Hur som helst, det var en upplevelse att stå där i sommarklänning under stjärnorna i Sydney den 15 mars.

Söndagen den 16 mars tog jag på mig min bästa turistkostym och gick ut på promenad i Sydney city. Jag passerade bland annat en indisk festival i Darling Harbour, irländskt firande av St Patricks day i Hyde park och grekiskt nationaldagsfirande vid Operahuset. Dessutom tog jag del av en porträttutställning på biblioteket som var något utöver det vanliga och den största fish and chips jag någonsin ätit. En heldag för mig och min kamera med andra ord.

Nu räknar jag med 22 heldagar i USA. Och jag hoppas blodblåsorna ger med sig snabbt.

Ska nog lägga mig å sova en kvart eller två efter två när jag är klar med tvätteriet... har ju ändå vatt uppe sen kvart i sex imorse. Gillar iofs att gå upp tidigt, men just nu har jag vatt inne i nån period där mina vanliga gamla tider har rubbats rejält... så en stund på sofflocket låter jävvligt lockande just nu... :)

Jag åkte på roadtrip. I över tre veckor delade jag en blå van av märket Toyota och med namnet Herbie med två tyskar – Alex och Fritzi. Resan gick från ett hostel i Perth till en farm söder om Adelaide. Nu, ungefär två veckor senare, har jag lämnat även den bakom mig och är på väg till Melbourne. Men innan jag hoppar på min nattbuss från Adelaide tänker jag bjussa på lite text och några bilder.

Det var fantastiskt vackert utmed Australiens västra och södra kust. Under vår första vecka tog vi oss ner till Margaret River med ett flertal stopp på vägen. Lite väl många kan jag tycka så här i efterhand. Det är nog egentligen bättre att satsa lite mer tid på lite färre ställen, istället för att försöka få en glimt av alla nationalparker och alla stränder. Hur som helst, vi campade i skogen, såg delfiner simma framför våra fötter i Bunbury och snorklade kring jettyn i Busselton. Vi kom lagom tillsolnedgången i Yallingup och på Australia day försökte vi surfa som de andra. Det gick väl sådär. Väl i Margaret River bokade jag och Fritzi varsin surflektion, vilken blev framskjuten en dag eftersom det blåste för mycket (!).
Vi lärde oss surfvett och teknik och jag kom upp på den stora brädan flera gånger. Gott så. Efter det tog vädret tyvärr en kall törn, så det blev inte allt för mycket surfat efter kursen. Vi försökte några gånger, men det var helt enkelt för kyligt mest hela tiden.

Vidare från Margaret River tog vi oss till de väldiga södra skogarna kring Pemberton och Walpole. Vi klättrade upp till plattformar i 60-70 meter höga träd som back in the days användes för att upptäcka skogsbränder. Jag kan förstå varför, utsikten var milslång! Vi traskade även runt bland trädtopparna i "Tree top walk", en annorlunda promenad minst sagt. Där emellan tog vi del av spektakulära klippor och tjusiga stränder. Och överallt campade vi. Jag utnämnde mig själv till nån slags kock, till allas glädje, och slängde ihop lite av varje på vårt gaskök. Mest olika typer av tomatsås dock. Jag och Fritzi delade tält alla nätter utan en riktigt blåsig, då stannade jag i Herbie. Då och då letade vi oss i på "riktiga" campingar, med varma duschar och sånt, men för det mesta levde vi mer spartanskt än så.

Från skogarna åkte vidare till Denmark, där vi bland annat provade massor av vin, och sedan till Albany, där vi gick på livemusikspub och vände i dörren till en nattklubb som tydligen blivit framröstad till Australiens sämsta. Den mulna dagen därpå åkte vi till The gap, The Natural bridge och The Blowholes och förundrades över naturens krafter.

Minst lika begeistrade blev vi när vi kom till Wave rock, en stor klippa mitt ute i ingenstans. En lång dags färd från Albany rakt in i landet ligger den perfekta vågen, i sten. Solnedgången från dess topp var något utöver de vanliga, helt klart.

Ännu en dags färd, ner till kusten igen, nådde vi Lucky bay, i Cape le Grande National park, öster om Esperance. Stranden och det turkosa vattnet där... kommer nog aldrig suddas ut från mitt minne. När jag gick ner för att ta ett morgondopp var det bara jag och känguru på den flera kilometer långa stranden och trots att det var ett av de kallaste vattnen jag har badat i sedan Vättern sommaren 07 var det ett av de bästa simturerna någonsin. De andra stränderna i samma nationalpark var i samma klass.

Men resan var förstås tvungen att gå vidare, trots att det var lite bittert att överge Esperande för flera dagars färd över öknen. Vi körde över till South Australia utan större problem, värmen som vi hade varnats för i öknen höll sig sval och jag läste nästan utan en bok medan vi körde genom Nullarboor.

Innan vi tog avsked av varann och Fritizi åkte vidare till Melbourne med annan kille, Alex började plocka vindruvor och jag blev en wwoofer tog vi några extra dagar söder om Adelaide och softade i Normanville och Victor Harbour. Efter det var vi ganska så rejält klara med varann, och vår resa.

Jag har alltså sedan dess bott på en gård söder om Adelaide, närmare bestämt i närheten av Ashbourne, hos Deb och Ian. De har en hop med djur och en rejäl trädgård med diverse växter och grönsaker och jag har, liksom två andra wwoofers, hjälpt dem med diverse sysslor. Vissa dagar var det mycket jobb, andra (när det var för varmt eller regnade) fanns det gott om tid att till exempel läsa eller skriva. Vi hittade även på lite av varje och var på en och annan BBQ hos deras vänner. Kort sagt, en inblick i det australienska livet som jag uppskattade mycket, även om det fanns dagar då jag var lite uttråkad. Jag har hur som helst lärt mig en hel del om både djur och växter och kängurukramarna när jag jag kom med matspannen på morgonen var en bra start på dagen.

Nu är det dags att dra vidare, mot Melbourne!

Först vill jag bjuda på lite inspiration, så här på årets sista dag.

Detta enormt fina kort har Biggan gjort och haft med 4 olika Alota RS stämplar.
Alota RS - Window
Alota RS - Mt Rainier
Alota RS - Puppy Dog Alphabet
Alota RS - KIDS

Besök gärna Biggans blogg för mer inspiration!

Nu är det inte många timmar till nyår och nytt år...2008.
TUSEN TUSEN TACK alla goa och gláa kunder
för detta året! Ni hänger väl med nästa år med, för det
kommer hända massa roligt för Easers del och
massa planer finns.

En SUPER STORT TACK vill jag även rikta till
mitt enormt duktiga Design Team, Biggan, Ellinor och Tin.
Ni är bäst och jag är så himla glad och stolt för att jag
har er hos mig. Bamsekram!

Även ett stort tack till Helene (webmosterhelene) som nu
under hösten har kommit med som test pilot av Easers stämplar.
Verkligen glad att ha dig med!

Planerat
*Nordiska stämpel och scrapmässan - 29-30 mars (Göteborg- Svenska Mässan)

* Scrapevent - 26 - 27 april
Där Jenny Sandberg kommer hålla en kurs med Easer stämplar.
Kommer vara helt nya stämplar framtagna för just eventet med idé av Jenny.

Självklart kommer även det komma ännu fler Easer stämplar, filar som bäst på nästa släpp som kommer ske i januari/februari.
Har även tagit in en textskrivare till nya stämplar, vem det är presenterar jag
lite längre fram :)

Självklart kommer även jag ta in nåt/några nya stämpelmärken.
Har du tips på nåt som inte finns i Sverige med som du gärna
skulle vilja se här (letar efter sånna som säljs som omonterade),
maila då gärna. Lovar en liten belöning som tack.

Sen kommer jag även ta in från Eat Cake Graphics igen.
Beställning kommer läggas i mitten av februari.

Easer kommer även utöka sitt stämpeltillbehör igen,
kommer komma in mer material för flera olika
tekniker. Är det nåt särskillt du vill jag ska ta in, så
tveka aldrig att maila.

På väg redan nu är:
Mer ezfoam
3-D lack
Memories svart dyna + refill
StazOn Cleaner
Distress Ink Pad - Black Soot, Walnut Stain, Vintage Photo

Idag läggs även ny beställning hos Alota RS
och i veckan som beställning av massa stämpeltillbehör.

Vill även passa på att flagga redan nu att Easer kommer
vara helt stängd den 14-31 januari.

GOTT NYTT ÅR TILL ER ALLA!!

Kramar från Jennie

När jag klev i land från longtailbåten blev jag dock lite illa berörd av allt skräp och alla tomma ytor längs strandkanten. Speciellt eftersom jag hade pratat mig svettig om vart vi var på väg för mina nyfunna resevänner, Andrés och Annelie från Argentina och Danny från England. Jag såg deras förvånade miner, för det var inte inbjudande alls faktiskt. Ett "Hello, welcome back" och ett stort leende från en kille på Viking bar (nej, namnet syftar inte på våra vikingar – det är inte en svensk semesterbar) gjorde i alla fall mig på bättre humör, men jag kände skeptismen i ryggen när vi började kånka vår packning mot varsin bungalow.

Nåväl, några timmar senare var det helt andra miner. Sen dess ger alla sken av att vara nöjda och glada. Och själv, ja, vad säger man, det är behagliga tider.
Såväl Chai och hans pyramidpannkakor som Chiakorn Rasta man och hans No Name bar är visserligen puts väck och favoritbaren Chill out har varit tvungna att flytta cirka hundra meter och bygga upp allt på nytt, eftersom ett stort företag har köpt marken, men på det stora hela känner jag mig som hemma. Första kvällen hade Chill outs generator gett upp, så de tände levande ljus längs bardisken och spelade akustiskt för mig och ett tiotal andra gäster. Igår funkade elen och jag hade en skönt samtal om livets s.k stora frågor med Tomaso, 35 från Italien. Söta Ben kom även även tillbaka efter en visit hos sin familj och det var ett kärt återseende med massor av kramar och uppdateringar.

Nu sitter jag nästan praktiskt taget på stranden och skriver. Förutom att jag är lite störd på min iPod som inte riktigt vill vara kompis med min inspelningsanordning (en iTalk+ en mick) är väl mitt enda problem just nu att det typ har regnat dagen lång. Jag och två andra tjejer trivdes dock i regnet i morse, när vi hyrde en båt och åkte och ut och snorklade. Havet var så där härligt ljummet jämfört med luften.

När det gäller ipoden står det "Firewire-överföringen fungerar inte" i diplayen när jag försöker spela in. Om någon har tips på hur jag kan få ordning på det vore jag mycket tacksam. Jag har försökt med alla omstarter jag kan komma på...

Jag ska kolla lite på det nu, när jag äntligen har sitter på en uppkoppling. Jag vill gärna inte bry mig om tekniska problem, men jag vill samtidigt kunna lita på mina prylar när det är inspelningsdags. Well, nu är det dags att logga ut från det här dyra stället.

Ojoj, jag har fått så mycket hjälp av teknikkunniga killar idag, undra om de drar till tjejer som behöver dem?
Först träffar jag tysken Daniel när jag sitter och jobbar/surfar efter frukost. Han satte sig mittemot med sin iBook och började prata en massa skit om apple. Han var milt sagt trött på att apple och pc inte kan samarbeta bättre än de gör att att apple är så högfärdiga. Ungefär så fattar jag honom. Det visar sig att han jobbar för datortidningar och jag gör mitt bästa med att pumpa honom på tips och kunskap. Han är väldigt hjälpsam, berättar om livet som laptopresenär och söker efter både prylar och adresser åt mig...

Jag lämnar honom där och tar en taxi till Phanthip Plaza, ett shoppingcenter fyllt med teknik, både hård och mjuk. Jag hittade dit i jakten på en extern hårddisk sist jag var i Bangkok och hade adressen kvar i min anteckningbok. Ja, samma bok hänger med fortfarande. I den finns även ett telefonnummer till Nok, en thailändsk kille som jag blev god vän med för ett år sedan. Jag ringde det idag och kom till en man som inte var Nok men som gav mig Noks nummer. Han frågade för övrigt vem jag var, när jag presenterade mig gav han sken av att haja vem jag är... Nåja, i alla fall så ringde jag mobilnumret jag fick av honom och jo men visst var det Nok som svarade. Nu jobbar han på en bar på Phi Phi och han verkade mycket glatt överraskad över mitt samtal – när han väl fattade att det var jag. Kanske tar jag en tur till Phi Phi, kanske inte. Tiden får utvisa.

Hur som helst. På Phantip plaza börjar jag min jakt på radioutrustning och ett vidvinkelobjektiv med ett första stopp i en printhörna. 100 visitkort, levererade i en liten ask – 200 Baht. Som hittat. Med den starten är Jennie Larsson, journalist vid gott mod.

Och jag håller mig faktiskt vid det, lite motgångar till trots. En reportermikrofon visar sig vara typ stört omöjlig att finna. Alla försäljare vill förstås i all vänlighet tipsa om var jag kan hitta en, jag följer dem hoppfullt och åker friskt upp och ner i rulltrapporna.
Jag tar även en lång promenad ut, efter tips om att en musikaffär några kvarter till vänster kanske kan vara rätt ställe för mig. Men icke. De har idel sångmickar och instrument. En mor och dotter sittandes i ett gathörn skickar mig vidare till en annan, Lucky music. Väl där säger en av försäljarna (de är säkert åtta, jag är ensam kund) att visst, vi har mickar och börjar plocka i en glasmonter.
"Är det verkligen inte en sångmick det där?" försöker jag. "No, very good sound", säger han och tar med mig in i ett isolerat rum. Plugg in i förstärkaren, efter det ljuder orden "I sing for you".
Det är knappt jag kan hålla mig där och då. Det är helt enkelt ett fantastiskt ögonblick när den lille thailändaren i gul Long live the King-piketröja sjunger med sammetslen röst i en mick som bevisligen är som gjord för, just det – sång.
"Very nice", säger jag när han lämnar över micken och i jakten på en förklaring ställer jag ett par frågor till honom.
"I can't really do an interview like this" försöker jag och trycker upp micken i munnen på både mig själv och honom, för om jag inte gör det hörs inte en endaste suck, än mindre tar den upp några miljöljud.
"I mean, I can also sing in this, but i can't do radio with it", säger jag och besvikelsen fyller rummet. För att gaska upp honom bjuder jag på en svensk sång, Gött ljud blir det då. Vi skrattar, han applåderar. Jag hinner även med att testa ett sprillans nytt piano innan jag fortsätter min reportermickjakt. Jag vill ju ha en MD21, eller liknande.

Tillbaka på Phanthip Plaza börjar jag leta efter återförsäljare på Sennheisers hemsida. Det ser amerikanen Joe, som har bor och jobbar i Bangkok. Det har han gjort i fyra år. Som han hjälper mig sen. Han ritar kartor, ringer företaget som dyker upp på skärmen och snackar thai med personalen.
Det visar sig att de inte säljer mikrofoner, de distribuerar dem vidare. Till nåt som heter Power Buy, och närmast finns på Siam Sguare. Joe ritar en punkt till på kartan i min anteckningsbok.
Jag får åka dit imorgon minsann. Så mitt tekniska kit bli komplett. Idag utökades det till slut med en iPod + iTalk och ett Sigmaobjektiv, 17-70 mm, F 2.8-4.5, macro. Vad sägs om det fotografvänner?
Japp, reskassan fick rejäl motion idag. Ni kan lita på att de där prylarna ska komma till användning.

Andra dagen i Bangkok. Efter nästan ett halvt dygn av sömn hoppar jag in i en taxi tillsammans med tre unga från England, vårt mål: Weekend market. Nästan en timme senare är vi framme, i baksätet är de säkra på att han snurrar runt för att få taxametern att ticka. Jag struntar i vilket, faktiskt, och bidrar med mina 30 baht (typ 6 kr) när vi når marknadernas marknad.

Innan jag får i tag i en karta över området, som någon har sagt är stort som en medelstor stad, är det jag som går i cirklar. Plötsligt ser jag samma shorts, skålar och väskor som jag redan sett, tror jag i alla fall.

Väl med den där kartan i handen letar jag mig igenom sektionerna, inte alla 27, men väl ett gäng. I trånga gångar finns allt du kan tänka dig, och förmodligen en massa du inte kan tänka dig också. Mest fascinerad blir jag såklart av de levande djuren. I burar och påsar är små hundar, ekorrar, fåglar, kanineer, igelkottar och fiskar till salu. De flesta försäljarna säger "No, no" när jag frågar om jag kan fota deras marknadsstånd. Men några nickar och poserar där till. Det är när jag kommer igång med min kamera som det blir riktigt kul att slingra sig fram mellan människor, djur och prylar. Innan dess, helt ärligt, önskar jag att jag hade någon att kommentera med.

Fyndpotentialen då? Nja, den finns där, men jag utnyttjar den inte alls till fullo. Jag kikar en del, men kommer bara hem med lite små praktiska prylar, som hänglås, svetthandduk, ficklampa, hårband och en mobilladdare (som inte passar!).

När det börjar mörkna ger jag upp marknaden. En tuktukförares pappa lockar in mig i en tuktuk med orden "No problem" när jag pekar mot himlen som verkar ha mer på gång än duggregn. Jag prutar till 150 baht och sen kör vi. Och som vi garvar, jag och killen med två ögon tatuerade i nacken som kör, när himlen fullkomligt öppnar sig efter bara några minuters färd. Vad annars kan vi göra? Jag trycker ihop min väska intill kroppen mitt i tuktuken, allt utom det stället bli dyngsurt. Killen, jag tror han heter Poo, glider genom pölar och filer, en stund verkar motorn ha surnat helt, men vi når till slut Khao san road. Jag köper ett paraply och traskar hem till mitt rum.

En dusch senare går jag loss och köper ett helt väskkit i ett gatustånd. En ryggsäck som rullar, en axelväska modell sportig med datorfack – och en vattensäker väska. Very good price.

Sen, efter en par svettattacker, en grön curry och lite bilduppladdning säger jag tack och hej för idag, denna andra dag av mina åtta månader på resande fot.

Nåväl. Det går ju alltid att köpa nytt.

På det stora hela har det varit en omtumlande dag det här, min sista dag i Sverige på drygt åtta månader. Mina nerver har suttit utanpå skinnet mest hela tiden och jag har både yrat runt med ett leende och grinat på en sjukhusbänk.

Om två timmar måste jag vara vaken igen. För 6.45 lyfter mitt plan mot London, där jag ska spendera en dag innan jag åker vidare till Bangkok över natten.

Så nu ska jag lägga huvudet på kudden , för imorgon är ju praktiskt taget en annan epok, även om det redan i teorin är imorgon redan nu.

Autumn Leaves
SugarLoaf See Ds - Stämplar
Gel-A-Tins - Stämplar
Fontwerks - Stämplar
Alota Rubberstamps - Stämplar
Creative Images - Stämplar
Easer - Påfyllning av stämplar som är slut + några nya

Påfyllning av stämpeldynor, distresser mm