I've also updated my blogroll. Basically anyone on my RSS goes there now. Pay special attention to the text that appears in the yellow box when you hover above it. Also I made 2 categories - English and Swedish. Please note that there is a DARFUR blog! There's a genocide going on there. See what you can do to get involved to prevent it.

This is very important and very funny. Please watch. It's only a 20 minute movie. I urge you to!
http://www.storyofstuff.com/
Everyone should see this! It's about where our stuff comes from when we buy it and where it goes when you throw it away.

I read very similar articles by the great author Peter Englund. Link to his blog on the right (by the way, he's a member of the Swedish Academy - which means he's one of the people who get to decide who gets the Nobel Price), so I just had to write a comment to his latest blog entry and link to this thing.

Apparently, in Saudia, it's permittable to marry a one year old girl. What? Pedophiles? Nonono. Of course not. You're not allowed to have sex with her if she's younger than... nine!
http://www.memritv.org/clip/en/1798.htm

And back to the Lion King. I did some investigation, and it's indeed Zulu. Very cool. Here are the lyrics:

Nants ingonyama bagithi Baba  [Here comes a lion, Father]
Sithi uhm ingonyama           [Oh yes, it's a lion]

Nants ingonyama bagithi baba
Sithi uhhmm ingonyama
Ingonyama

Siyo Nqoba                    [We're going to conquer]
Ingonyama
Ingonyama nengw' enamabala    [A lion and a leopard come to this open place]

The man singing is Lebo M. Here he is on youtube. Cool and powerful. I realise Lion King is an American corporation product that is using people's admiration for the African culture in order to attract more consumers that will consume more in order to ruin Africa even further. It's sad. But at least this singer is authentically African, and this language is authentic.

Where did that little squirrel go?

Och så har jag av en händelse snubblat över en bok som jag sedan sträckläste. Långt ifrån vår lantliga idyll med skällande hundar & skrattande ungar, odrägliga tonåringar & ostyriga djur. Tonårssönerna kommer att få läsa den och förhoppningsvis kan de uppskatta den som jag gjort. Vill du också läsa - titta in till Peter Englund och läs Spegelscener.

Den första är lektorio som jag tipsade om i gårdagen inlägg. En intressant blogg som skriver om lärarutbildning mm. En annan blogg att hålla ögonen på är christermagisters blogg där det publiceras en hel del som är väl värt att betänka. Sedan gör det ju inte saken sämre att det är lärare som skriver :)

En blogg som är alldeles ypperlig för en historieintresserad lärare är annars Peter Englunds blogg. Jag måste säga att jag är avundsjuk på hans sätt att uttrycka sig, vilket han naturligtvis även göra på sin blogg. Riktigt hyggligt av honom att han också bjuder på en bok gratis!

Läs och njut av ovansående mina vänner!

/f 

Til Peter Englunds blog, kommentarer foranlediget af hans artikel i Dagens Nyheter 10.februar om Bruegel den Ældres billede med jægerne, der vender hjem og ser ud over søerne dybt nede:
I stedet for at finde en bog frem med billedet, går jeg på nettet og finder http://www.ibiblio.org/wm.Bemærk at billedet der beskåret til venstre!Dette er også tilfældet med gengivelsen på Wikipedia! Uha! Jeg måtte have fat i en bog alligevel!
Jeg er meget lidt af en globetrotter, men tilfældet vil, at jeg har stået overfor billedet på Wiens Kunsthistorische Museum. Museumsrummet gjorde et stort indtryk, som tager noget fra erindringen om billedet, men det var en stor dag, da vi stod der!Jeg har deres mammutkatalog endnu, med alle billederne. Sært nok er gengivelsen også der beskåret, skønt ikke meget, men dog nok til at et træ er forsvundet! Træet er med i Eduard Michel: Bruegel, Paris 1931, pl. 21. Jeg ser ikke alle de 5.400 steder Google henviser mig til men jeg når da en del: INGEN af dem jeg finder, har træet til venstre med fuldstændigt, sådan som det ses hos Michel. Sært.

Der findes et billede af Rip, Rap og Rup med slæder på vej på en skulketur fra skolen, der må hentes frem som reference!
Et billede fra Pufendorf melder sig også, her kort før 350'års - fejring? - af freden i Roskilde. Den 5. marts 1658 forlod kung Carl x Gustaf Frederiksborg Slot efter fredsslutningsbanketten. Det har Erik Dahlberg tegnet/stukket af le Pautre til Samuel Pufendorfs værk om Carl X Gustavs bedrifter fra 1696:
Mens der høje herrer er optaget er afskeden og publikum hænger i træerne, er der trafik på slotssøen. Der skøjtes. rides, køres i kane, måske fiskes der et enkelt sted. På Breugels billede skøjtes på søen i baggrunden. I forgrunden ser det ud som om der fiskes. Mindes en vinter, vist 1997 hvor slotssøen frøs til og vi alle sammen strømmede derned, for at prøve at gå på isen og gå under buerne fra møntbroen. Stikket af slotssøen er sort/hvid og så er sneen noget helt selvfølgeligt, selvom det også kan være barfrost. Man har tegninger af Breugel, en snetegning ville være et godt apropos, men ingen er gengivet hos ovennævnte Michel.

Noget som måske er det sværeste at få et rigtigt begreb om, det er, i hvilken grad billeder opfattedes symbolsk, sindbilledligt fremfor 'fotografisk' dengang. Så sneen har nok sit at betyde. At der ikke er røg af alle skorstene behøver måske ikke betyde, at der ikke var røg 'i virkeligheden'.Og hvor har man titlerne fra? Er det sikkert, at der ikke med de seks billeder er tale om en halveret månedsbilledeserie?
For hvad er det med de seks årstider? Jeg har brugt megen tid på månedsbilleder og årstider, men på nettet er det blot en tegneserie, der dukker op med de seks årstider. Samerne opererer med otte årstider, har jeg hørt. Har hørt om opdeling af menneskenes aldre i seks afsnit men kan ikke lige komme i tanker om seks årstider knyttet dertil, selvom det vel ville være naturligt set fra vinklen 'fødsel, vækst til død'.

23.2.08: Stadig ikke sne! Jeg har mailet med Wiens Kunsthistorische Museum, og fra deres synspunkt er der åbenbart ikke problem med forkerte gengivelser af billedet -de har ikke copyright på fotografierne af maleriet, siger de. men de tillader vel ikke hvem som helst at fotografere? Hm...

Jag har funderat på att påminna om detta, då och då. Men tiden den går och det är ju tack och lov oftast så att man har vettigare saker för sig än att försvara sitt eget kön. Det är icke heller det jag är ute efter idag. Men eftersom tiden och lusten plötsligt infann sig och eftersom denna dag, föga förvånande, inte utgjorde något undantag på DN:s kultursida, så passar jag på.

DN har ju, även det föga förvånande, ägnat en hel del utrymme åt att påminna om att Simone de Beauvoir skulle fyllt hundra om hon hade levat. Feministernas flickbibel Det andra könet har lästs om och om och, föga förvånande, konstaterats hålla lika bra idag.

Detta vet jag inget om. Möjligen hade det varit lite mindre förutsägbart om Peter Englund eller i stort sett vilken man som helst med snopp mellan benen och penna i handen, fått läsa boken och tycka lite. När det är på andra hållet brukar, föga förvånande, DN:s kultursida, vara ganska kreativ på den punkten.

Idag såg det först lovande ut. En kommentar om att franska Le Nouvel Observateur valt att ha en spritt språngande naken Simone de Beauvoir på omslaget av sitt senaste nummer. DN:s skribent resonerar med sig själv och tycks, däremot lite förvånande, överleva detta övergrepp på den feministiska ikonen.

Men, i den sista utgången, så ställs allt till rätta igen. Den gängse tonen, som signerar sexismen på DN:s kultursidor, infinner sig än en gång:

Även om det i dag är tänkaren och inte kvinnokroppen de Beauvoir vi firar är det svårt att se hur den omtalade bilden skulle ligga henne till last. All uppståndelse bidrar till att Simone de Beauvoir fortfarande känns både levande och spännande. Det är mer än vad man kan säga om många andra (manliga) jubilarer.

Helt fantastiskt. Här kan man alltså konstatera att det, å ena sidan, inte gick att skriva 2000 tecken om Simone de Beauvoir - utan att i sista utgången tvåla till hela det andra, förlåt, första könet. Dessutom, kan man också konstatera, passerade denna eftersläng förbi samtliga redaktörsögon, utan anmärkning.

Vilket, i sin tur, även om det är föga förvånande, det också, faktiskt är anmärkningsvärt.

"OK, nu är det nog dags att svänga till vänster om jag inte vill gå in i staketet. Nej, hoppsan, det var visst för tidigt. S*tan, nu fastnade jag i taggtråden som den käre maken rullat ihop och lagt på högen med skrot som ska köras bort." 

Fast för det mesta går det ganska bra, på något sätt har fötterna efter alla år upparbetat ett eget minne.

Snö gör mig mycket piggare och gladare. Hästarna också, jag såg dem på förmiddagen fara runt i hagen med benen oftare i luften än på marken. Deras ägare har livliga ridturer att se fram emot idag. Katterna däremot anser att vinter är innesäsong som avnjuts bäst i personalens sängar. Bara husets första jägarinna är ute några längre pass för att se om hon kan hitta sorkar under snön. En fördel är då om husse har plogat så att hon slipper pulsa. Övriga katter jagar så här års i första hand oss för sin föda. Tummar är praktiska att ha för att öppna konservburkar.

Snö har ju förstås vissa nackdelar, som det där med plogning till exempel. Den måste vi till största delen sköta själva, vi är tacksamma när kommunen plogar fram till gården (ja, det blir i och för sig ofta en bit in på gården eftersom de inte kan vända vid gränsen). Men resten måste vi fixa själva och det är ganska mycket väg. Den käre maken gick idag på förmiddagen ut för att ploga, straxt före lunch kom han in igen. Traktorn satt nästan i diket eftersom snökedjorna ännu inte monterats. Så för att dra upp den skulle han starta en av de andra traktorerna men upptäckte att han glömt tändningen på så batteriet var urladdat ... Tur att vi fortfarande är lediga.

Apropå snö, Peter Englund planerar att skriva en bok om snö någon gång i en obestämd framtid. Han vill få hjälp med att hitta referenser. Gör gärna en insats! Själv ska jag granska mina egna böcker och rannsaka mitt minne.

Lika mycket som jag tycker om att läsa vad Peter Englund skriver på sin, lika förfärliga är de kommentarer som drösar in efter varje inlägg. Men kanske är jag bara en sur räv? Det måste vara en underbart att få omedelbar repons på minsta tanke. Men ve den som försöker bryta koncensus. Jag försökte två gånger, under falsk flagg - erkänner, men fick verbalstryk så det stod härliga till.
Vi och dom, Peter. Vi och dom.

Bodil Malmstens alltid läsvärda, intelligenta Finistére hade en gästbok där en liknande ... devotism? härskade. Finns gästboken kvar? Vet inte. Njuter av hennes citat, ilska, förundran och fotografier.

Fiskebåt med flyktingar anländer till Sverige. Foto: Öresundstid. 

Vissa av oss lyssnar till vår inre röst och går emot strömmen, om vi anser att strömmen leder åt fel håll.
 Hur kom det sig att så många personer i Danmark med judiskt ursprung lyckades fly till Sverige i tid?
Hur kom det sig att de förstod att det var dags?

De hade ju levt i ett Danmark ockuperat av tyskarna, men hittills hade inte en enda av dem deporterats. Hur kom det sig att alla - som en man gick under jorden de två första dagarna i oktober 1943, tog sig till den danska kusten och i de flesta fall lyckade ta sig över sundet på bara några dagar?

Vem, eller vilka låg bakom detta?

Den 9 april 1940 gick tyska trupper till anfall mot Danmark. Cirka 16 danska soldater dog under de första morgontimmarna, men det danska försvaret var inte starkt nog att stå emot det tyska anfallet.

Målet med invasionen var för tyskarnas del att man ville säkra malmtransporterna från Sverige, samt att få flygbaser i Danmark som skulle kunna komma till användning i tyska räder mot Storbritannien.

Den danska regeringen hade kapitulerat, ställt sig under tysk administration och bildat en samlingsregering.

Året är 1706 och en svensk trupp i Polen är ute på provianteringsuppdrag. De skall ha med sig två kor och sju tunnor säd hem till lägret, hur det än ska gå till, rekvirering eller plundring. Kapten Sparre, hans två underbefäl, fänrikarna Drake och Sundman, samt tio karoliner utser ett polskt gods som mål och går till verket. Vid godset förbereds ett bröllop och polackerna är helt oförstående inför svenskarnas krav. Språkförbistring, missförstånd, hetska humör, ett skott; situationen urartar snabbt.

Jag skall dundra är en bearbetning av ett filmmanus och det märks. De korta kapitlen är filmscener; allting skildras i strikt tredje persons perspektiv, här finns ingen resonerande berättarröst eller någon introspektion i karaktärernas tankar. Vad som däremot finns är utdrag ur fänrik Sundmans återfunna och hårt åtgångna dagbok, ett inslag som med sitt tidstypiska karolinska språk och drag av ögonvittnesskildring (inte helt utan tillrättalägganden dock) tillför berättelsen ytterligare en dimension. Berättelsen är tät och psykoligiskt dramatisk trots sin fåordighet. Det ska bli intressant att se denna lilla tragiska skröna som film. Den ska vad jag förstår filmas av Petri själv, när han har avslutat arbetet med TV-serien baserad på John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda.

Åtminstone Englund har skrivit mycket om denna epok i den svenska historien, t ex i Poltava, (Petris tidigare alster är jag tyvärr inte bekant med) och denna bekantskap med ämnet och tidsperioden kommer till stor nytta: hela berättelsen tycks ha en faktisk historisk utgångspunkt i det som beskrivs i Sundmans dagbok (vars historia redogörs för med notapparat och källhänvisningar). Detta är en kortroman, mycket sparsamt skriven, helt utan målande språk, men med ett kunskapsrikt kryddande med fakta och detaljer som ser till att en äkthetsstämning ändå infinner sig. Dessutom: med den norm som tycks gälla idag, att ingen bok under 400 sidor är värd att kallas roman, känns Jag skall dundra befriande kort. Den bjuder också på en oväntad överraskning på slutet, som är för bra för att sägas mer om här.

Utan att förfalla till övertydlighet för Englund och Petri skickligt tankarna till en SS-trupp i andra världskrigets Polen eller till amerikaner i vietnamesiska Song My. Krig är krig och svenskar är inte, oavsett den rådande inhemska ståndpunkten, moraliskt högre stående varelser än andra folk. Berättelsens tumskruvar, garrottering och "svenskdryck" var verkliga inslag i de svenska fälttågen, en nyttig påminnelse för vissa svenska debattörer som satt sig på för höga hästar i sin självupplevda moraliska överlägsenhet.

Jag skall dundra är en utmärkt kortroman och jag hoppas att den kan utgöra ett trendbrott när gäller allt mer svällande romaner och bana väg för kortare men ändå intressanta böcker.