När man är så ung (max 10 år skulle jag tro) är det inte alltid så lätt att hålla sig vaken, och någon var självklart tvungen att föreviga detta ögonblick då jag hade däckat på soffan, den fula kjolen hade åkt upp en bit och mina härliga trosor syntes. Here you go, försök till barnporr fast med kläderna på.

När jag kollar ordentligt på bilden ser jag att överdraget på soffan också är i plysch eller nåt i den stilen. Ännu värre. Även detta kan försvaras, eftersom jag befinner mig i en hyrd stuga i Dalarna.

Hittills har han två par svarta, ett par lila, ett par ljusgråa, ett par gröna och ett par blåa. Ett par orangea ska läggas till i samlingen. Gärna ett par gula också, men de är slut i butik och finns inga på Tradera för tillfället.

Egentligen hade jag gett upp hoppet om de här byxorna. Jag köpte två par när Vincent hade storlek 80 (de är nämligen i den storleken), men nu har han 86 och de funkar lika bra. En liten kille på öppna förskolan har storlek 92, och använder fortfarande sina velourbyxor som är i 80. Så jag hoppas på minst lika lång användningstid på Vincents par!

Velourbyxor ftw. Bättre plagg får man banne mig leta efter.

Jag funderade ett tag på att köpa en jävla massa julklappar till alla i min familj och på det viset skuldbelägga dem för flera år framöver, köpa så fina saker så att de känner att de måste köpa mig nått i flera år efter att jag slutat ge dem. På det sättet kan man ju få nyttiga saker, för man kommer ju inte ifrån nyttighetsfaktosn i vissa julklappar. Till slut skulle de köpa porslin och kökssaker till mig och jag är en av de få som faktiskt tycker det är lite roligt att få det. OM det är något av vikt. En ful kanna som man inte vill ha framme är ju alltid en ful kanna som man inte vill ha framme, och då blir den ju aldrig använd.
Hellre en gåva i form av de där nötknäpparna som finns nu, de där man stoppar nöten i ett rör och klämmer till, det som ser ut att gå sönder efter femte nöten(för det var en hård nöt att knäcka?)men har man gett bort det skiter man i om det pajar på en gång? Det är ju en vuxenleksak. Lägg den i hårdplaståtervinningen sen bara.

Men skuldbeläggande, jag tror det funkar. Så de tänker "Vi måste köpa nått till Lena, hon brukar alltid ge oss något dyrt".

japps. Jag tror det. Det har ju med Jesus att göra, en evig skuld?....

Av mamma fick jag ett par pyjamasbyxor i år, syrran fick likadana fast i brunt.
Jag kanske borde ha påpekat att jag fick ett par förra året?

Okej, pyjamasbrallor att hasa runt i hemma är ju mysigt, och jag gillar de jag fick nu(vita, hur länge kommer de vara vita. Jag kan inte ha vita kläder ens i fem minuter)men jag har fått mysbyxor innan. Så nästa år säger jag hellre "Jag vill ha en XXX(valfri pryl)" som jag behöver. Säger jag "en svart stickat polotröja i strl L" så får jag antagligen just det då. Men ett par peejays till, njae. Jag fick i alla fall inte raggsockor i år. Och de där fotkrämerna och helosansalvan jag brukar få har jag inte ens öppnat sen förra året för jag är inte ett insmörjningsfreak som dear mamsen är.

Eller beror alla mammajulklappar på "dålig" fantasi, för att hon inte känner mig tillräckligt bra? Eller för att hon köper saker som är "bättre att de är BRA än roliga". Heller nått som går att använda än nått som de inte vet om jag kommer tycka om? Kanske det.

Hur man kan missa, om man känner mig, att en BOK alltid går hem, det förstår jag inte. Är den ny och inbunden har jag den garanterat inte eftersom jag väntar tills allt kommer i pocket och är det nått av Shakespeare - dock inte nytt men det är aldrig fel med en klassiker i snyggt format - så blir jag garanterat glad. Och varför inte ge bort nått som man själv tycker om?

Min syster fick en parfym i år, en som hon hade i tonåren och som alltid får mig att tänka på henne så jag köpte den till mig själv för några år sen och hon kommenterade då att hon tyckte om den. Lätt som en plätt. Hon blev i alla fall glad, och då är ju hälften vunnet, kan jag tycka.

Och även om jag är medveten om att det är sniket/omoget/allt lågt och omoraliskt man kan tänka sig, så måste man ju erkänna för sig själv att det var roligare med jul när man var yngre. Numera är det en dag som alla andra, fast man får paket och måste höra kommentarer om sin vegetarianism, som om JAG är den konstiga, och jag är glad att vi inte firar jul med en massa underliga människor(typ systersonens frus familj som är hyperkristna) för då skulle man ju behöva supa sig väldigt full väldigt snabbt.

Nej, jag funderar på att hänga på Ts förslag för nästa år: jobba i soppkök för de hemlösa, gå ut och ta en öl efteråt, kanske byta nått paket, tända ett ljus och somna med övertygelsen om att man gjort något som har betydelse för någon annan, någon som kanske inte får så mycket kärlek som h*n förtjänar eller kunde få. För ger man inte heller sin tid till någon än en produkt som man bytt mot pengar. Tiden får man ju aldrig tillbaka, den borde vara det dyrbaraste.

Nå. Om ett år kanske jag är mer peppad och inte känner mig lika tom, som om jag är besviken, men jag vet inte på vad, det kan ju inte bara vara att jag inte fick fler julklappar, för så ytlig vill man ju inte vara

eller är det bara barnet i en som saknar och undrar varför man blev vuxen så fort när julen var det roligaste man visste