och vid varje steg
kanten på ett paraply

det regnar idag
och det är lördag
så överallt finns klackar mot blöt asfalt
och systemetpåsar med så genomskinliga droppar på

och jag
bland ögon och kroppar och paraplykanter och systemetpåsar
och alla dessa droppar
någonstans där finns jag

Om vi inte redan i skolan hade tvingats att hänföras över konsten, tror ni då att vi senare i livet skulle känna så mycken färdig hänförelse? Om hela vår kulturella organisation inte pådyvlade oss konsten — menar ni då att vi skulle intressera oss lika mycket för den? Är det inte vårt behov av myt och dyrkan som ger sig till känna i denna vår beundran, och är det inte så att vi genom att beundra dem som är högre själva svingar oss upp på högre höjder? Och är det inte framför allt så att dessa känslor av beundran och hänförelse föds "ur oss" eller "mellan oss"? När applåderna dånar efter konserten betyder det inte alls att envar som applåderar är hänförd. En försiktig handklappning drar med sig en annan — man hetsar upp varandra — och till slut skapas en situation där var och en måste anpassa sitt inre till det kollektiva vanvettet. Alla "beter sig" som om de var hänförda fast ingen är det "pår riktigt" eller i varje fall inte till den grad.

Detta fenomen ligger nära det professor Timur Kuran kallar preferensförfalskning. Vissa saker säger vi för att vi beräknar att de tas emot väl av människor vars respekt vi söker; vissa saker förtiger vi för att undvika att andra ser ner på oss.

Är denna typ av förfalskning bra eller dålig? Jag är splittrad. Å ena sidan kan det ge större lycka om vi ibland förställer oss — det kan bespara andra smärta, gynna vissa aktiviteter (som kultur) och ytterst gynna oss själva — men å andra sidan finns det något lätt obehagligt i att inte sträva efter sanning. Och ibland kan ett socialt tryck som leder till ett förtigande av sanningar vara direkt destruktivt.

Se ett tidigare inlägg i samma anda.

Etterpå forsøkte jeg å finne ut hvor mye en gjennomsnittlig diktsamling selger, men det var slett ikke lett. Til slutt fant jeg svaret i Torgrim Eggens bok Internett for tvilere:

Jeg har en fetter som er lyriker (hvem har ikke det?), og som påstår at han vet hvem hver eneste av leserne hans er. De er nemlig ikke så mange. En gjennomsnittlig norsk diktsamling selger i rundt 150 eksemplarer. Årsaken til dette, vil den jevne lyriker hevde, er for det første at forlaget ikke løfter en finger for å markedsføre dem, og for det andre at avisene ikke er interessert i å omtale eller publisere lyrikk. Det siste er ihvertfall sant.

Dette ble riktignok skrevet i 1996, men det er liten grunn til å tro at lyrikksalget har tatt seg opp etter årtusenskiftet. Jeg tror at det han skriver om forlagene og avisene fortsatt er sant for de fleste lyrikere. Jeg er definitivt blant de heldige og følte at jeg fikk både markedsføring av forlaget og avisoppslag. Riktignok dreide en del av oppmerksomheten seg mer om meg enn om boka, men det var bevisst fra min side.

Hvorfor solgte jeg meg selv for å selge boka mi?

Det er sånn media fungerer. De trenger bilder. Og hvor mye kan man si om ei diktsamling? Poenget med dikt er nettopp å bruke så få ord som mulig for å beskrive noe mest mulig treffende. Ofte dreier det seg ikke om handling, men om følelser. Og de kan man som kjent ikke fotografere.

Derfor var jeg villig til å hjelpe media til å lage en sak ut av boka mi. Det er nemlig ikke så mye vrang vilje i media som mangel på kreativitet som hindrer flere og større oppslag om diktutgivelser. Og hvem kan klandre dem? Journalister har et vannvittig arbeidstempo og har ikke tid til kreativitet. Så da syns jeg at man som lyriker godt kan hjelpe de stakkars journalistene, slik at de i sin tur kan hjelpe meg med å få oppmerksomhet om boka mi.

Min teori er at all PR er god PR. Ikke særlig originalt, men jeg tror det fungerer. For å ville kjøpe en vare er det en fordel at man vet at den eksisterer. Hvor mye en del lyrikere enn vil benekte at bøkene deres er varer, kan man ikke se bort fra enkle fakta.

Modellen kan i dette tilfelle se slik ut:

PR for Tarald                      -------------------->   Bokkjøp
(Framandkar nevnes)         -----> Anmeldelser  ---> Bokkjøp

Jeg tror at den generelle oppmerksomheten gjorde anmeldere og avisredaksjoner oppmerksomme på at boka fantes og kanskje ga dem en oppfatning om at denne boka var viktig på en eller annen måte. For det er slett ikke slik at avisene umiddelbart anmelder alle bøker som dumper ned i redaksjonen. Barnebøker og fagbøker er nok de som anmeldes aller sjeldnest. Lyrikk anmeldes litt oftere, men mye mindre enn romaner. Mange lyrikere har erfart at det tar mange måneder før den første anmeldelsen kommer, og kanskje kommer det ikke flere.

Så hvordan har det gått så langt?

Fantastisk bra! 7 avisanmeldelser, 6 positive, og 400 solgte eksemplarer så langt, i tillegg til de 1000 som havner i biblioteker rundt omkring. Framandkar blei nemlig innkjøpt av Kulturrådet. Og året er enda ikke slutt. Nordlys har, som eneste lokalavis i Tromsø med litteraturdekning, fortsatt tid til å anmelde boka.

Det har gått over all forventning, i alle fall langt over mine forventninger. Jeg veit ikke helt hva jeg hadde forventa. Litt mer blanda respons kanskje? Er det ingen som blir provosert? Joda, men de er i absolutt mindretall og virker ikke spesielt intelligente.

Men mye viktigere enn mediaomtale, anmeldelser og salgstall er det at boka mi gjør inntrykk på folk, åpner horisonter, skaper ny forståelse og gjør at noen endelig kan kjenne seg igjen og se transseksuelle erfaringer på trykk. Det gjør meg ydmyk.

Tillägnad Samira Hardo Gharib

och det har jag på något vis
lyckats bränna upp
mina vänner
mina minnen
och all musik
jag vet inte hur det gick till...
men det blev så
och det verkar förbi så
fast jag ibland bara vill spränga mina handlingar
och backa
backa
backa bandet
tillbaka till innan allting var gjort
helvete
jag gjorde ju allting så rätt
då då då

Hon är vuxen,
men grät som ett barn.

Hejdlöst snyftande,
höll med späda fingrar,
vitnade knogar,
så hårt det inramade fotografi.

Hon bar det,
hon höll det,
höll sin bror.

Jag torkade hennes tårar,
kände hennes sorg, när
hon bar sin bror.

De bar ut honom,
till hans sista vila.

Han var vuxen,
lämnar efter sig ett litet barn.

Han var ung,
hans mor grät över sitt barn.

Tony Maher Gharib ~ må du vila i frid

jag slår mig om nätterna
då jag sover ensam
för att få svar
är jag värd all denna lycka,
är jag vid liv än,
kommer jag någonsin falla igen?

natt blir dag

hon ser på mig

utan att se

ler mot mig

utan att le

det slår mig att vi träffats förut

Ûbercool

Det handler om tvære lunger
sorte vejrtrækningsmomenter
Glødeender som peger fra min mund
Jeg skal ryge stikkende smøger
på cafeer, i barer og forbudte kontorer
Stik mig prince, stik mig corner
stik mig smøg til mit blod
Jeg vil tjære mine lunger
til sværtede celler tæres
i nikotinens alfa

Jeg skal forsumpe i whisky og vodkas skyllende fornemmelser
Vugge min krop med bølgende bajere
saftigt sluge druernes mælk
Natten bliver mit ærne
i samklang med koncerternes brægende flokke
og blonde brystbærere

På beskidte toiletsæder sætter jeg næsen mod røret
Kokainens hvide troldmand tryller
übercool übercool
Klarsyn spreder sig bag knappenålspupiller

Jeg gør det i stoffer af alle observanser

Sanser, sanser

Med motovejsfart falder blondiner og brunetter
fra fjorten til fyrre
ind til min hud
Det handler om kød
Jeg skal smæske mig i saftige åbninger
og kusser så mange som mere – og flere

Jeg er ren
Jeg er cool
Jeg er übercool übercool

Idag fick jag mot alla odds en limerick på hjärnan (en av mina favoritformer av kul poesi), så jag tänkte posta den.

En ung kvinna vid Garbo torg
hade för lite mat i sin korg*.
Hon gick till en grek, beställde "motsatsen till stek"
- fick calamares som smakade sorg.

* korg, se: matkorg**

** matkorg: Filips förvirrade variant av magsäck i stressat ögonblick

Det tycker jag är en bra uppmaning. Dessutom gillar jag poesi, ifall det nu skulle ha undgått någon. En av mina absoluta favoritdikter är Erik Lindegrens "Arioso".

Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat
någonstans inom oss är vi alltid här och nu
är vi alltid du intill förväxling och förblandning
är vi plötsligt undrans under och förvandling
brytande havsvåg, roseneld och snö.

Någonstans inom oss där benen har vitnat
efter forskares och tvivlares nedsegnade törst
till förnekat glidande
till förseglat vikande
O moln av tröst!
någonstans inom oss
där dessas ben har vitnat och hägringarna mötts
häver fjärran trygghet som dyningarnas dyning
speglar du vårt fjärran som stjärnans i en dyning
speglar jag vårt nära som stjärnans i en dyning
fäller drömmen alltid masken och blir du
som i smärta glider från mig
för att åter komma åter
för att åter komma till mig
mer och mer inom oss, mer och mera du.

Matilda Södergrans debutdikter är en urladdning.
De ger uttryck för sådant som i högsta grad finns men som saknar språk. Dikterna försöker hitta det språket, förklara, anklaga, de ger uttryck för en kvinnlig sexualitet utan att hemfalla åt pornografi eller idealisering. Hon drar ådrorna ur är akuta dikter om intimitet, kroppslighet, plats, distans. Klinisk kyla kombineras med glöd och hetta. ]]> http://engelin.wordpress.com/?p=535 Wed, 03 Sep 2008 19:20:14 +0000 d. http://engelin.wordpress.com/?p=535 hon blåser såpbubblor ovanför mitt huvud
jag ler

hon ställer mig på kant

jag ler

och jag viskar:
du är det finaste i världen
men tänker:
...och det mest omätbara
i universum

Tyvärr tror jag att det är svårt för någon som är mätt och har en fin bil på garageuppfarten att verkligen engagera sig i saker som demokratiska rättigheter. Inte förrän den är tagen ifrån oss.

I Romarriket lockade man folket att engagera sig med bröd och skådespel. Bröd kanske inte funkar i Sverige. Men underhållning kanske? Kultur, teater, musik. Och i svåra tider behöver vi dessutom mer av det. Komma bort, tänka på annat, skratta, må lite bättre. Förstå att livet och världen är så mycket mer än maten på bordet och rätten att uttrycka sin åsikt. Kanske.

Historiskt sett har kulturen alltid varit en kanal för att uttrycka protester mot olika former av diktatoriska regimer, om än i kamouflerad form. Genom konst, poesi, skönlitteratur och operor har man spridit politiska budskap.

Jag är ingen politisk diktare. Inte heller kan jag göra musik eller måla tavlor med förtäckta budskap. Men jag vet en annan sak som är ungefär lika viktig som demokrati och frihet. Det är kärlek. Jag vet inte riktigt vad det är, men på något diffust sätt tror jag att det är lika nödvändigt som att andas för att en människa ska må bra.

Så nu tänkte jag fortsätta sprida kärlek i den hotade bloggvärlden, men den här gången med hjälp av poesi istället för musik.

Jag tänker inte utmana någon särskild den här gången. Men det skulle vara roligt om fler än jag väljer ut en vacker dikt om kärlek och publicerar i sin blogg. (den behöver förresten inte vara vacker. men jag vill att den ska handla om kärlek i någon form...)

Själv är jag i beslutsångest. Kärlek är så mycket. En del känner kärlek till Gud, andra till sina barn, åter andra älskar naturen rakt av medan andra helt enkelt är kära. Om nu det är kärlek eller något annat.
Kärlek är så stort och så mycket och svårt och skrämmande och jag bjuder er på tre dikter, som betyder olika saker, som skildrar olika sorters kärlek.

Den första och den bästa som ingen någonsin slår, om den bitterljuva kärleken, den kanske olyckliga, den stora och svåra som kan betyda stor lycka om den är besvarad eller djup sorg om den inte är det. Om kärleken till livet och kanske mest om kärleken till sig själv. Om att våga födas. Våga komma ut. Våga vara den man innerst inne kanske är.

Karin Boye:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sin vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Den andra handlar om passion på ett enkelt och vardagligt sätt. Vad den kan göra, hur omvälvande och enkel den kan vara. Om nu passion har något med kärlek att göra.

Eeva Kilpi:

Säg till om jag stör Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Och slutligen, en som jag tycker så mycket om för att det är en kärleksförklaring som inte innehåller en massa svåra onödiga ord men ändå är bland det finaste jag läst. Den är så simpel och säger allt och ingenting på samma gång.

Den finske poeten och politikern, Claes Andersson:

Hon går med vinden i sitt hår
Jag älskar hennes sätt att gå
Jag älskar hennes sätt att gå
med vinden i sitt hår
Jag älskar sättet
vinden går i hennes hår
och vindens sätt
att gå i hennes hår.
Jag älskar när hon går
Jag älskar hennes sätt att gå med vinden i sitt hår
Jag älskar vindens sätt med hennes hår
Jag älskar vindens sätt att gå i hennes hår
Jag älskar henne
då hon går med vindens sätt att gå i hennes hår
Jag älskar henne och jag älskar vinden
när hon går med vinden i sitt hår
och vindens sätt att älska hennes hår
Jag älskar henne när hon går med vinden i sitt hår.

Läs även andra bloggares åsikter om sprid kärlek i bloggosfären, poesi, bröd och skådespel, demokrati

I den stille vind blæser alt omkuld. Varmen vælter tårerne ud af sjælen i den frygteligste stilhed.

Månen svejer i sin egen takt, for efter natten følges dagen med solen. Stjernerne skyder støv af sig og ryster nattens tæppe for dagsstresset langtidslys. Der er langt til det næste morgenkys.

I fred for alle sidder solen og venter på turen til dagen, som kommer slingrende i sit eget nattetempo. Skyblidt stryger solstrålerne rundt om jorden, de bugter sig med regnen. I langsomme stråler lander de på overfladen og synker brat.

Som mennesket sidder der og venter på solstrålestøvet, på nattens dagstid, på sjælens stilhed, er alt stort i dette lille, bitte øjeblik. Menneskets sanser danser i takt med stjernerne. 

Sekunders rasen vender op og ned på tidens flygtige gang hen over himlen. Med solen og månen, igennem stjernene, til solstrålekast over månelyse stråler. 

Til den mørke dag i den lange, lyse nat venter solen på månen og stjernene kaster støv på vejen. Mennesket rider afsted i solnedgangens stille lys, omgivet af månestøv, sjælelys og varme mennesketanker.

Det er dag, der, hvor der før var nat.

Vissa ansatser var dock från början tänkta att bli lite längre. Förra sommaren initierade jag att projekt där jag samlade onomatopoetiska ord från barnböcker. Målet var att samla 500 ord och göra en lång ljuddikt av dessa. Inte nog med det, jag tänkte arrangera kompositionen för en kör också. Efter 90 ord kom arbetet av sig. Timme efter timme bibliotekets barnboksavdelning blev för mycket. Letandet i sig var kul. Lyckan bubblade inom mig när jag fann ett nytt spännande ord. Men, mammornas misstänksamma blickar på mig, där jag satt mitt bland gosedjur och ungar och antecknade "uhuu-uhuu", blev tröttande. Och jag orkade inte förklara mig: "Hej, jag heter Klas och är 35 år. Mitt största intresse just nu är att samla på onomatopoetiska ord i barnböcker. Lyssna här: Kvitt kvitt kvirivitt!" Så samlandet avstannade. Några av de ord jag fann resulterade i alla fall i diken "Kniiirrrrrrk "som återfinns i OEIs nonsensnummer och i min ansatssamling. Jag har dock ambitionen att återuppta samlandet. Någon gång. När jag har samlat mig. De ord jag hittade finns nu publicerade här på bloggen. Klicka på "onomatopoesi" till höger så uppenbarar sig min dyrbara skatt.
Tjittifint!

Southern trees bear a strange fruit
Blood on the leaves and blood at the root
Black body swinging in the southern breeze
Strange fruit hanging from the poplar trees
Pastoral scene of the gallant south
The bulging eyes and the twisted mouth
Scent of magnolia sweet and fresh
And the sudden smell of burning flesh!
Here is a fruit for the crows to pluck
For the rain to gather, for the wind to suck
For the sun to rot, for a tree to drop
Here is a strange and bitter crop.