Hur man kan vara så dum att göra något sådant är för mig besynnerligt. Speciellt när Affliction Banned har de absolut bästa matcherna på långa vägar under sin gala. Så vad gör Dana White då? Jo, han annonserar ut att deras världsmästare i mellanvikt, Anderson Silva, kanske världens absolut bästa fighter ska gå upp en viktklass och slåss i lätt-tungvikt.

Det här var ett försök till att påminna er som förmodligen inte fattar ett jota av vad jag snackar om att snart är det dags för en jäkla massa bra MMA. Nämligen drygt 15 timmar kvar!

//Ali

Frågorna blir tydligen fler och fler i debatten om SATC. Det är lite intressant, tycker jag; hur folk tolkar och resonerar. Mycket mer intressant än själva filmen, som i princip inte intresserar mig över huvud taget. Ett visst mått av relationsprat och shopping är en del av livet, men att titta på Carries alla klädbyten och hennes umgänge med väninnorna känns helt enkelt inte lockande. Då drömmer jag mig hellre bort en stund med Indiana Jones eller Hulken i sommar.

Till SATC:s försvar kan jag väl ändå säga att de flesta jag känner som ääälskar att titta förefaller vara normalt (vad nu det är?!) begåvade och framgångsrika.

Men varför hon retar sig på min formulering i AB i lördags där jag kallade SatC för "populärkulturell smärtpunkt" - i en text som just handlade om eventuella orsaker till VARFÖR alla  bryr sig om den rätt trista filmen, just nu -  är för mig lite obegripligt. Någon som fattar?

För övrigt verkar ju SatC vara en populärkulturell smärtpunkt, åtminstone för Rabe...

Ann-Charlotte Marteus tycker kort och gott inte att Rydbergs traditionella fars är det minsta kul. Samtidigt förvånas hon över hur den närmast hysteriskt positiva publiken sväljer föreställningen med hull och hår: "Å fan" säger någon på scenen: publiken gapskrattar. "Skitgubbe" säger en annan: publiken kiknar. En gubbe ramlar ner för en trappa: halva publiken dör av glädjeinducerad hjärtattack. Vad är detta för gåtfullt folk? Vilket land bor de i? Vilken tid bor de i?

Jag brukar reagera precis som Ann-Charlotte Marteus när jag utsätts för denna typ av "underhållning". Skit samma om det kallas fars, folklustspel eller buskis. Det är helt enkelt inte roligt. Längre. Det kanske var kul för 50, 70 eller 90 år sedan, när genren möjligen kändes ny, och de billiga skämten hade en viss fräschör. Men idag känns det hopplöst förlegat, dammigt och förutsägbart. Och ändå finns det uppenbarligen en stor publik som verkligen älskar denna underhållningsform, och som med glädje utsätter sej för några timmars bussresa för få avnjuta en kväll med t ex Eva Rydberg & co eller Stefan & Krister.

Detta fick mej att fundera över fenomenet humor. Det är förstås en hart när omöjlig uppgift att göra en heltäckande analys av vad humor är, men man kan ändå konstatera att vissa element ofta återkommer i det som uppfattas som humoristiskt. Ett centralt drag i mycket humor är t ex att det förekommer någon form av normbrott. Det sägs eller görs något som i någon mening avviker från gängse normer, vilket uppfattas som absurt eller tokigt, och får oss att skratta. En psykolog skulle kanske beskriva det som att inlärda kognitiva scheman ställs på ända.

När Charlie Chaplin fick 1910-talets biopublik att kikna av skratt var just sådana normbrott ett centralt inslag. Att den myndige, respektingivande poliskonstapeln får en tårta i ansiktet innebär ju ett normbrott i dubbel mening. För det första är det ett brott mot gängse sociala normer att kasta tårtor i ansiktet på folk. För det andra förstärks normbrottet av att föremålet för "tårtningen" är en samhällelig auktoritet inför vilken man förväntas visa respekt.

Ett liknande normbrott, fast kanske på en lite mera sofistikerad intellektuell nivå, fick 1970-talets tv-publik att skratta åt Monty Python-sketchen där två karikatyrartade arbetarklasskvinnor på bredast tänkbara cockney pratar om vardagsbestyr, varpå de plötsligt övergår till att tala om "logisk positivism" och börjar namndroppa olika filosofer.

Det räcker emellertid inte bara att bryta mot invanda normer för att något ska uppfattas som humoristiskt. Det finns ett annat element som också måste vara med, nämligen ett inslag av överraskning. Normbrottet måste vara överraskande. Ett förväntat, förutsägbart normbrott blir sällan roligt.

Humorn i folklustspel och buskis uppfyller det första av de kriterier jag beskrivit. Det förekommer rikligt med normbrott i syfte att skapa humoristiska effekter. Att någon svär eller använder kraftuttryck på en teaterscen (åh fan, skitgubbe) kan tolkas som normbrott. Likaså är det i någon mening ett brott mot vedertaget, "normalt" beteende att ramla nerför en trappa.

Problemet är den totala avsaknaden av kriterium nr. 2, alltså överraskningseffekten. Buskishumorns normbrott är så nötta och klichéartade att en någorlunda van åskådare kan förutse dem långt i förväg. Redan när man ser att scendekoren innehåller en trappa vet man att någon kommer att ramla i den. På samma sätt vet man att den snobbige och dumdryge rikemansynglingen som uppvaktar hjältinnan i slutändan kommer att bli bortgjord och brädad av den snälle och rekorderlige arbetargrabben, och att en billig sexanspelning är i faggorna när det talas om att det "karltokiga" hembiträdet ska laga korv.

Men om nu denna traditionella buskishumor är så tråkig och förutsägbar, hur kommer det sej då att den ändå fortsätter vara så populär? Hur kommer det sej att folk vallfärdar till föreställningar med Stefan & Krister och att Eva Rydberg fortsätter spela för en fullsatt Fredriksdalsteater sommar efter sommar?

Kanske handlar det egentligen inte om humor, utan om att det finns ett slags nostalgisk trygghet i folklustspelets klichéartade miljöer och persongalleri. Åskådarna förflyttas till ett tänkt 1910-, 20- eller 30-tal där karaktärerna och de sociala spelregler utifrån vilka de agerar är extremt traditionsbundna och förutsägbara. I den traditionella farsens värld slipper vi för en stund det komplexa och heterogena nutidssamhället. Istället förflyttas vi till en (skenbart) enklare tid,  i vilken såväl könsroller som andra sociala strukturer och spelregler framställs som enkla och entydiga.

Avsaknaden av överraskningar bör förmodligen, paradoxalt nog, också ses som en styrka, och inte som en brist. Humorns enkelhet och förutsägbarhet innebär ju att alla - från 90-åriga gammelmormor till 7-åriga barnbarnsbarnet - kan ta del av underhållningen. Vi befinner oss oerhört långt ifrån Killinggängets coolt ironiska 90-talshumor, som förutsatte att publiken hade stenkoll på modern populärkultur, och vi befinner oss lika långt ifrån den ibland ganska råa, "barnförbjudna" humor som en del av dagens ståupp-komiker ägnar sej åt. Här är det viktiga att ALLA ska kunna delta och förstå skämten, och att ingen ska behöva känna sej exkluderad eller provocerad. Kanske bygger publikens våldsamma entusiasm och rungande skrattsalvor mera på detta, alltså en känsla av att vara med i en gemenskap som alla kan dela, än på att de egentligen tycker det är så fantastiskt kul när tjocka gubben trillar ner för trappan.

I ett alltmer splittrat och heterogent samhälle kan man anta att vissa breda, folkkära, populärkulturella fenomen skapar en känsla av samhörighet och gemenskap som det uppenbarligen finns ett stort behov av. Detta gäller troligen såväl buskisteater som melodifestivalen eller fotbolls-EM. För en stor del av publiken är innehållet förmodligen ganska oviktigt. Det som räknas är just samhörigheten och gemenskapen. Gåtfullare än så är det nog inte. Kanske är det människor som jag själv eller Ann-Charlotte Marteus, som inte vill ta del av denna gemenskap, som är de gåtfulla.

I begynnelsen var Ricky Gervais och Stephen Merchant, duon som skapade The Office, och senare även Extras. Mellan sina skrivsessioner, stand-up framträdanden och tacktal på BAFTA ceremonier fick killarna för sig att jobba på radio. Som producent fick de en ung herreman vid namn Karl, vars egentliga uppgift i början nu mest bestod av att trycka på knappar och spela rätt musik vid rätt tidpunkt.

"Karl began his on-air role by occasionally interjecting during the Xfm show co-hosted by Ricky Gervais and Stephen Merchant. As more of his anecdotes and opinions were revealed, he became more of a focal point of the show. Eventually, he began to take part in and create segments. The first bit that focused on Karl was White Van Karl where Karl spoke his thoughts on current events and minor news stories. Karl began creating his own segments after awhile such as Educating Ricky, Monkey News, and Rockbusters. With these bits, Karl's relative status on the show grew, Ricky eventually saying it should be called "the Karl Pilkington show". After the end of the Xfm show, Karl remained part of the trio, giving up his position as head of production at Xfm to make podcasts with Ricky and Steve and work on his writing."

- http://www.pilkipedia.co.uk/wiki/index.php?title=Karl_Pilkington#On-Air

Huruvida Karl är en idiot eller ett geni må det tvistas om, men hans uttalanden är en blandning av oskuldsfullhet, naivitet och ibland (okej, väldigt sällan) till och med en smula insikt. Hans språk är inte direkt BBC engelska, så det kan stundvis vara svårt att uppfatta vad han egentligen säger. Dessutom tenderar Ricky att skratta hysteriskt med jämna mellanrum.

Men, ett urval citat av mannen:
"Does the brain control you or are you controlling the brain? I don't know if I'm in charge of mine."
"Whether it's a potoato or a nut, it's a foodage!"
"You build up to it, don't you? You have that bit of a chat, and you go "alright? Hows it going?". You get on an' that and then a little baby pops out."
"I was walking past a sex shop an' that. One, it was open early which I never understood, it was about eight o'clock in the morning. Who needs butt plugs then?"
"Neil Armstrong, that spaceman, he went to the moon but he ain't been back. It can't have been that good."

Radioprogrammen finns att ladda ner från nätet.

Senare gjorde pojkarna en serie podcasts, varav säsong 1 (av 3) tidigare gick att ladda ner gratis, numera är man förvisad till iTunes eller audible.com, tydligen.

Ett par specialavsnitt, kallade The Podfather Trilogy, finns ännu att ladda ner, gratis och lagligt.

Deras podcasts var åtminstone i tiderna med i Guiness rekordbok som de mest nerladdade någonsin. Så om du har tid och möjlighet, ta och pröva på. It's hilarious.

Anton vet bara inte om det än.

Ambitionen är att bloggen skall vara spotlightorienterad, dvs inlägg som snabba nedslag i stora samband med följden att verklighetsbeskrivningarna ofta stämmer men slutsatserna blir helt galna. Allt detta ackompanjerat av bilder från våra prominenta mobiltelefoner för att lätta upp stämningen lite.

Hoppas att ni trivs med att vara på krigsstigen!

/ omv & amv

Keine Zeit zum Bloggen, aber manche Schätze muss man einfach weitergeben. Classical Comics beginnt die Produktion von Klassikern der englischen Literatur als Graphic Novel, zwei Shakespeare Titel Macbeth und Henry V sind schon im Handel. Die Bücher sind in drei verschiedenen Textversionen erhältich, mit Originaltext, modernisiertem Englisch oder als dem Comic Format angepasste Kurzversion. Eine fantastische Idee ... man fragt sich, warum das noch niemand früher gemacht hat. Da werden sich sicherlich viele klassikergeplagte Schüler und Lehrer mit ihnen freuen, denn gerade Theaterstücke sollte man doch auch unbedingt sehen und nicht nur lesen. Obwohl ich schon als Kind sehr viel gelesen habe, konnte ich mich nie mit dem Lesen von Theaterstücken anfreunden, bis heute.

Laut diesem ausführlichen Bericht im Guardian wurde die Macbeath Version zum größten Teil von Jon Haward, dem Illustrator der Spiderman Comix verfertigt. Er inszenierte die Tragödie mit einem Haufen "whizzbang."

Auf der Website von Classical Comics kann man sich Probeseiten als Pdf runterladen.

Wer bearbeitet jetzt den Faust, die Räuber, den König Ottokar und den Jedermann für unsere Kinder?

Ett sånt program skulle jag gärna vilja ha i Sverige. Som det är nu väljer jag YouTubes filmsnuttar där samlare visar upp sina samlingar eller Antikrundan om jag vill tillfredsställa min lust för samlande i rutan...

G'Day 'n' G'Luck, mates!

 I den tecknade serien Simpsons finns en ägare till en seriebutik/samlarbutik, som då och då förvandlas till en anti-superhjälte; en otrevlig antagonist till familjens son, Bart. The Collector är en hänsynslös samlare, som inte skyr några medel för att hitta det perfekta seriealbumet.

Kul! Även om det är lite synd att samlare nästan alltid porträtteras som ondskefulla människor med egon större än deras samlingar. Eller - är vi samlare så egotrippade att vi inte skyr några som helst medel att få just det där samlarföremålet vi letat efter med ljus och lykta...? (Ryser igenkännande vid tanken, även om jag faktiskt har mina begränsningar.)

"Men hemul då! sa snorkfröken upprörd. Tala inte sådär! Din frimärkssamling är den finaste i världen! - Det är just det! ropade hemulen förtvivlat. Den är färdig! Det finns inte ett frimärke, inte ett feltryck som jag inte har samlat. Inte ett enda! Vad ska jag ta mig till? - Jag tror jag börjar förstå, sa mumintrollet långsamt. Du är inte samlare längre, du är bara ägare, och det är inte alls så roligt." (Ur Trollkarlens hatt av Tove Jansson)

Vilken samlare kan inte känna igen sig det sistnämnda? Att ha en komplett samling må vara målet, men väl där hägrar genast ett nytt samlarområde. För visst är det så att det är sökandet - inte förvärvandet - som är det väsentligaste. Därmed inte sagt att man inte blir glad över det senaste myntet, frimärket eller fjärilen...

Åter till ämnet för detta inlägg: Hemuler är alltså kända som samlare i Mumindalen. Hemulens kusin samlar på fjärilar, och har en otrolig samling av dessa. Hemulen själv börjar samla på växter efter det att frimärkssamlingen är komplett.

Jansson skildrar hemulerna som inskränkat ordningsvarelser, som söker trygghet och ordning. Kanske är detta också symptomatiskt för samlare i gemen? Ett behov av kontroll och reda?

Läs gärna mer om hemulerna:

• Unofficial Moomin Character Guide (engelska)
• Wikipedia (svenska)

Varför detta plötsliga intresse? Plötsligt är det nu inte, däremot kan jag hålla med om att det är aningen "nördigt". Peronligen tycker jag det är roligt att se hur en grupp (i det här fallet samlare) skildras i litteratur och film. Dessutom har det aldrig gjorts. Någonsin. Varför då inte ta chansen att tröska igenom böcker och filmer i jakt på samlaren? Jodå, jag har ett liv, men det blir bara så mycket roligare så här!

Jag diskriminerar inte heller. Allt från barnböcker till vuxen skönlitteratur finns med, liksom spännvidden tecknade filmer till vuxen spelfilm. Språket har givetvis satt gränser. Jag utgår från böcker, filmer (och i få fall även musik) på svenska, danska, norska och engelska; de enda språk jag behärskar väl nog för att kunna analysera alla små nyanser.

Sammanfattning av projektet så här långt: Det är intressant att se spännvidden från Fowles skildring av samlandets sjukliga sida i boken Samlaren till den lugnare forskaren/samlaren professor Collrich i serien Kung Ottokars spira (Tintins äventyr).

PS. Mer om denna sammanställning kommer när listan gjorts fylligare.

I boken Populärlitteratur beskriver litteraturvetaren Anders Öhman, docent vid Umeå universitet, den populära litteraturens många grenrer. Vi får exempel på och historik kring kärleksromanen, fantasy, s-f, skräckromanen, den historiska romanen och deckaren. Populärromaner lästes under 1800-talet främst av kvinnor och var inget männen ville befatta sig med. Sådan läsning ansågs passiv och lättjefull.

 Öhman tar som exempel på en skräckroman upp Stephen King's Lida. Den handlar om författaren Paul Sheldon som blivit känd för sina historiska romaner om Lida. Själv ser han dessa romaner som ett sätt att försörja sitt "riktiga" författarskap. Han har just gett ut den sista romanen om Lida och tänker hädanefter satsa helhjärtat på sitt seriösa skrivande. Ödet vill annorlunda och efter en krash med bilen vaknar Paul upp hos den före detta sjuksköterskan Annie Wilkes. Hon säger sig vara hans största beundrare och älskar hans böckerna. När hon förstår att Paul avslutat romanerna om Lida tvingar hon honom genom tortyr att återuppväcka romanhjältinnan från de döda och samtidigt bränna manuskriptet till sin seriösa roman.

Enligt Öhman är Annie urtypen för den kvinnliga läsaren som frossar i mat och populärlitteratur. Paul föraktar hennes dumhet men inser samtidigt att Annie kan skilja på en dålig och en bra berättelse. När Paul försöker fuska ihop romanen protesterar hon genast. Paul inser att han underskattat både sitt författarskap och sina läsare när det gäller böckerna om Lida. Det finns ett värde i att läsa enbart för intrigens skull.

Romanen filmades 1990 med James Caan och Kathy Bates i huvudrollerna.

En annan författare som intresserade sig för populärlitteraturen och den finare litteraturen vad Witold Gombrowicz. Han såg hur omåttligt populära författare var som skrev "romaner för köksor". Han beslöt sig då för att visa att han var en lika stor författare som de som skrev bästsäljare. Två försök senare började Gombrowicz inse att det är lika svårt att skriva en dålig roman som att skriva en bra. Det tredje försöket fick titeln De besatta och gavs ut under pseudonym som följetong i dagstidningar 1939. Gombrowitcz erkände inte förrän på sin dödsbädd 1969 att han skrivit denna berättelse om förbannelser, gotiska spökslott, parapsykologi, mord och brott. Dagstidningarna hade gått förlorade under kriget och inte förrän 1986 kunde romanen ges ut i sin helhet.

Som roman är den ett enda hopkok av allt populärlitteraturen ska innehålla, men som fenomen är den intressant. Underskatta aldrig en läsare som läser för sitt eget nöjes skull!

Und weil wir schon beim Thema Queen sind, das Video ist ein freches Stück remix mit Helen Mirren als "The Queen" und "Shrek" mit der Stimme von Eddie Murphy: