Ovanstående är bara ett påhittat exempel från min sida, men att något sådant kan ha hänt ser jag inte bort ifrån. Varför skriver jag då detta? Den här posten ska handla om självutnämnda profeter och deras förhållningssätt till andra människor. Det finns gott om dessa profeter i bloggvärlden och en av deras gemensamma nämnare är att de vet att det är Gud som berättat för dem vad som är sant, och då bör alla andra också acceptera deras ord som en definitiv sanning. Givetvis spetsar jag till det en aning, men det är inte långt ifrån sanningen.

Hur argumenterar man mot någon som hävdar att "Gud har sagt detta till mig"? Det blir en omöjlig diskussion för enligt logiken i det dessa profeter säger betyder det att man argumenterar mot Gud, och det är det ju ingen som varken vill eller vågar. Gemensamt för flera av dessa är också den kalla, näst intill kärlekslösa attityd de har gentemot andra troende, och speciellt predikanter som står i fronten för sina respektive arbeten får genomgå. En del målar en bild av Ulf Ekman som står i stark kontrast till vad man förväntar av en kristen människa, och en del av de attribut han beskrivs med har ingenting med verkligheten att göra. Jag håller absolut inte med Ulf Ekman i en hel del av det som har skett tidigare och delar av det han gör i arbetet för att förena troende. Det finns fortfarande många frågor som behöver besvaras, läror och annat från det förflutna som behöver göras upp. Men att se demoner i varenda buske så ofta som en del gör är inte verklighetsbaserat.

Något annat jag också märkt mig med en del av dessa självutnämnda profeter är hur kallt och hårt de argumenterar. De anser kanske själva att de sanningar de förmedlar görs utifrån kärlek, men jag måste vara ärlig och säga att kärleken verkar påtagligt frånvarande. Ofta används grova beskrivningar av det som verkar vara fienden, och ironi och sarkasm är verktyg dessa gärna använder för att poängtera sina egna uppenbarelser om olika predikanter och företeelser. Den respektlöshet de har för andra är chockerande, och jag undrar om dessa någonsin har förstått vad evangeliet handlar om. Deras ofrånvikliga bastanthet om det de anser vara rätt gör utifrån en övertygelse om att "Gud har sagt..." gör att ett konstruktivt samtal med dessa personer näst intill omöjligt.

Jag fick kritik av en kommentator för att jag önskade göra Ulf Ekmans citat "Jag håller inte med dig om allt men jag ser Jesus i dig" till mitt, och skribenten ifråga skrev följande:

"Det är genom sådana yttranden av skickligt hopspunna, religiösa ord som Ulf Ekman undgått, slingrat sig undan, att behöva prövas inför Guds Ords ljus -och svärd." [...] "Det låter ju väldigt kärleksfullt och vackert, men användes som ett skydd mot sanningens Ord, när de blev trängda av det."

Jag tror inte detta är "skickligt ihopspunna ord" från Ekmans sida, men snarare ett uttryck för ärlighet och respekt gentemot de som tänker annorlunda än honom i tros och lärofrågor. Jag har de sista dagarna upplevt det samma med personer jag talat med. Vi kan vara öppna med det som vi är oense om, men vi är ändå syskon och framförallt vänner! Jag tål att bli kritiserad för det mesta, men är ärligt talat enormt trött på alla självutnämnda profeter som hävdar sin rätt. De kan ropa och måla med sina breda penslar så mycket de bara orkar, men jag tror inte det leder till något fruktbart.

Att man ifrågasätter den nya ekumeniken, läror, och de olika skeenden vi har fått bevittna under de senare åren är inget fel i sig. När man använder fraser som "Gud har sagt" eller "Gud har visat mig" om olika företeelser och därefter argumenterar stenhårt utifrån det, ja då är det skadligt för det är egentligen oemotsägbart! Jag betvivlar inte att en del verkligen har hört ifrån Gud, men jag tror mycket av det som presenteras som uppenbarelser från Gud i verkligheten är egna tankar och övertygelser. Mina erfarenheter från över 20 år i trosrörelsen har visat att detta i flera fall stämt. Jag har upplevt hur "Gud" sagt något väldigt viktigt till den ena predikanten ( en självutnämnd apostel) för så att säga det motsatta till en annan. Båda två hade kommit till min dåvarande församling efter det de upplevde som Guds tilltal. Det gällde en specifik situation där församlingen behövde extern hjälp. Har Gud en splittrad personlighet kanske, eller visade detta exemplet att inte alla uppenbarelser verkligen är från Gud, men tvärtom egna tankar man tror vara från Gud.

1 Korinterbrevet 13 får avsluta denna post.

"Kärlekens väg
Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal. Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.

Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna. Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda. Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå. Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del. När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga. Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre,men störst av dem är kärleken."

_______________________________________________________________

Information

Ganska snart kommer sidan genomgå en del uppdateringar, och förhoppningsvis till det bättre. En del praktiska funktioner kommer läggas till och designen blir markant förändrad. Tror det blir kanonbra. Väntar på att mitt domän ska flyttas över till mitt nya webhotell.

/Andy

_______________________________________________________

Urspårningar i väckelsens namn?
En broderlig appell från pastor Åge M. Åleskjær, Oslo Kristne Senter.

Åge M. Åleskjær

För min egen del har jag alltid gillat Andens frihet och verkningar.  Många ser nog på mig som en verklig karismatiker som tror på helande, tecken och under. Därför är det sorgligt varje gång man ser rejäla urspårningar från den rena hängivenheten till Kristus.

Paulus vad bedrövad över att de kristna i Korint gärna tog emot falska apostlar, en annan ande och ett annat evangelium i stället för att stå fast i den rena troheten mot Kristus Jesus. (Se 2 Kor 11:2-4) Det ”tåg” som håller sig på rälsen har nämligen bara två spår: Jesus Kristus och han korsfäst.

Därför är evangeliets förkunnelse så viktigt. (Mark 16:20, Apg 8:5-8 och Gal 3:1-5!)

Då efterföljs förkunnelsen med tecken och under som bekräftar Ordet. Tecken och under är inte huvudfokus, något man är sjukt upptagen av eller desperat efter. Om inte Jesus och korset är centralt, spårar man ur. En så kallad väckelse där osundhet och till och med råhet accepteras för att ”det händer så mycket starkt,” är farliga signaler.

På frukterna ska trädet kännas.
Vad är frukterna på de platser människor vallfärdat till de sista åren? Jag har haft möjlighet att undersöka det och kan säga följande: Det är inte så mycket att jubla för! Det är splittring, förvirring och besvikna förväntningar som aldrig uppfylldes.

Dårskap i Guds namn?
På senare tid har man glömt att Paulus rekommenderar oss att vara fullvuxna i förståndet, och att vi inte ska uppföra oss så att de otroende tror att vi är galna och blivit knäppa. ( 1 Kor 14:23)
Detta säger han om användandet av tungotal, en välsignelse han naturligtvis omtalar positivt, men han rekommenderar att det används på ett sätt som inte ger folk intryck av att vi är galna eller knäppa.

Vad hade han då sagt om skakningar, människor som skriker hysteriskt, att man slår ned människor i förbönskön med knytnäven eller till och med sparkar folk i Jesu namn? Vad hade han skrivit om alla profetior och uppenbarelser som inte är annat än fri fantasi eller i värsta fall demoniska spådomar? Vad hade han menat om kvinnliga änglar som förlöser guldstoft och diamanter, eller att predikanter ”skjuter ner folk med Guds kraft”? Vi kan ana att han hade använt kraftig ammunition han också, men då i avseende att stoppa dårskaperna!

En broderlig förmaning.
Därför är denna appell en broderlig förmaning. Jag tycker det är tragiskt att kristna ledare i Norge och Sverige* så lätt låter sig förföras av ”superapostlar” och så kallade ”profeter” från Kansas, Toronto eller Lakeland. Har vi inte från tidigare sett tillräckligt med dårskap? Varför inte utveckla ett sinne för det sunda och äkta?

I och med att jag varit mycket i både USA och Canada, gått i skola där och haft besök av många därifrån, tror jag att jag har en del erfarenheter att dela samt några tips till de som vill lyssna. Allt är inte guld som glimmar, något många tyvärr upptäcker för sent.

Om man är berusad förlorar man bedömningsförmågan: Man tar emot vad som helst. Det blir ”väckelse utan filter” som Leif Ingvald Skaug kallade det då han skrev så bra om detta i KS** nyligen.

Översatt av Andréas Glandberger.
* Sverige är lagt till av översättaren med Åge Åleskjærs godkännande.
** KS (Korsets Seier) är norska Pingströrelsens tidning.

__________________________________________________________

Den norske versjonen her under.

AVSPORINGER I VEKKELSENS NAVN?
Et broderlig innspill fra pastor Åge M. Åleskjær, Oslo Kristne Senter

For min del har jeg alltid hatt sans for Åndens frihet og virkninger. Mange vil nok regne meg som en skikkelig karismatiker med tro på helbredelse, tegn og under.

Derfor er det så trist hver gang man ser skikkelige avsporinger fra den rene hengivenheten til Kristus. Paulus var bedrøvet over at de kristne i Korint gjerne kunne ta imot falske apostler, en annen ånd og et annet evangelium i stedet for å stå fast i den rene troskapen til Kristus Jesus. (Se 2.Kor 11:2-4) Det ”toget” som holder seg på sporet har nemlig ”to skinner:” Jesus Kristus og ham korsfestet.

Derfor er forkynnelsen av evangeliet så viktig. (Mark 16:20; Apg 8:5-8 og Gal 3:1-5!)

Da vil nemlig tegnene følge. De vil følge etter og stadfeste Ordet, ikke komme i fokus og være i fronten som noe man er sykelig opptatt av eller desperat etter. Hvis ikke Jesus og korset er sentralt, sporer man av. En såkalt vekkelse der usunnhet og til og med råskap aksepteres fordi ”det skjer så mye sterkt,” er farlige signaler.

På fruktene skal treet kjennes. Hva er fruktene på de stedene man har valfartet til de senere år? Jeg har hatt mulighet til å sjekke det ut, og kan si: Det er ikke så mye å juble for, det er splittelse, forvirring og skuffede forventninger.

GALSKAP i Guds navn?

I nyere tid har man glemt at Paulus anbefaler oss å være fullvoksne i forstand, og at vi ikke skal oppføre oss slik at de vantro tror vi er gale eller er blitt vanvittige. (1.Kor 14:23) Dette sier han om bruken av tungetale, en velsignelse som han naturligvis omtaler positivt. Men han anbefaler å bruke det på en måte som ikke gir folket inntrykk av at vi er gale eller vanvittige.

Hva ville han da ha sagt om risting, hysterisk skriking, at man slår ned folk i bønnekøen med knyttet neve eller endog sparker folk i Jesu navn? Hva ville han ha skrevet om alle profetier og åpenbaringer som ikke er annet enn fri fantasi eller i verste fall demoniske spådommer? Hva ville han ha ment om kvinnelige engler som forløser gullstøv og diamanter, eller at predikanter ”skyter folk med Guds kraft?” Vi kan ane at han ville brukt kraftig skyts han også, men i den hensikt å stanse galskapen!

En broderlig formaning.

Derfor er dette innspillet bare en broderlig formaning. Jeg synes det er tragisk at kristne ledere i Norge lar seg så lett forføre av ”superapostler” og såkalte ”profeter” fra Kansas, Toronto eller Lakeland. Har vi ikke sett nok galskap fra før? Hva med å utvikle en sans for det sunne og ekte?

Siden jeg har vært en del både i USA og Canada, og gått på skole der, bodd der og hatt besøk av mange derfra, tror jeg vi har noen erfaringer å dele og noen tips å gi til den som vil høre. Det er ikke gull alt som glimrer, det vil man ofte oppdage litt for seint.

Men hvis man er beruset mister man gangsynet: Man tar imot hva som helst – det blir ”vekkelse uten filter” som Leif Ingvald Skaug kalte det da han skrev så bra om dette i KS nylig.

- den helige Gregorios Palamas, ur Om vår Högst Rena Fru Gudaföderska och Eviga Jungfru Marias Insomnande

Ett mycket kontroversiellt -eller kanske snarare endast "livligt diskuterat"- ämne, utgör den kvinnan som troligtvis är den mest kända (åtminstone en av dem) människan av kvinnligt kön genom tiderna, på svenska mest känd som Jungfru Maria. Om jag får som jag vill, orkar och hinner, så kommer detta inlägg vara det första i en serie på obestämd längd, vilken kommer -utan några som helst höga ambitioner- bestå av mina reflektioner gällande denna kvinna, med fokus på olika aspekter, både ur teologiska, historiska, konstnärliga/konsthistoriska etc etc synvinklar

---------------

Den första punkten blir -jag mjukstartar med något försiktigt- hennes namn. Detta inlägg bygger delvis på ett äldre inlägg på min gamla blogg, namnet "Maria" och andra varianter, men uppgifterna har reviderats, uppdaterats, utökats m.m.

1. Namnet går att finna i en stor mängd varianter över hela världen - Mary, Mia, Maris, Marie, Maja etc - men dessa varianter kommer vi inte fästa intresset vid. Dessa är lokala versioner (inget fel på dessa...)

I antikens Palestina, var "Maria" ett mycket vanligt namn på judiska kvinnor.; drygt 20 % skall ha burit det. Med tanke på detta är det ingen överraskning att namnet redan under Jesu tid fanns i olika stilar och stavningar. Vanligast var formen "Mariam/Miriam", med ett "m" på slutet.

När namnet "Mariam" skulle skrivas med grekiska bokstäver, var det vanligt att man skrev "Maria" eller "Mariamme"(eller Mariame). Ofta skrevs det dock endast som det var, d.v.s. Mariam. I septuaginta, den antika grekiska översättningen av GT, nämns Mose syster vid namnet Mariam, där engelska och svenska Biblar istället har "Miriam". Men de två förstnämnda - Maria och Mariamme- var utan tvekan de vanligaste transkriberingarna. Båda dessa översättningar - Maria och Mariamme - gav ett mer grekiskt intryck än transliterationen Mariam/Miriam. Den som används överallt i NT (som ju skrevs på grekiska) är dock Mariam; detta gäller dock inte i Codex Vaticanum, där det istället skrivs Maria.

Formen "Mariam" är egentligen en arameisk; på hebreiska, judarnas gamla språk, hette det egentligen Miriam. Men med tanke på att judarna i Palestina vid denna tid talade arameiska, torde formen Mariam ha varit den som Jesu mor bar. Visserligen diskuteras det livligen huruvida judarna vid denna tid även kan ha talat hebreiska (vilket jag inte anser vara helt omöjligt); alltså finns det möjligen en chans att hon hette Miriam.

Vill man komplicera det hela lite, så bör det även nämnas att många judar vid denna tid hade två namn; ett hebreiskt/arameiskt samt ett grekiskt - detta kunde antingen vara "rent" grekiskt, eller en helleniserad variant av det judiska namnet (det fanns även fall då man tog ett grekiskt namn, som påminde om det judiska). Detta betyder att Jesu mor förutom namnet Mariam/Miriam, även kan ha burit namnet Maria/Mariam/Mariamme. Detta skulle då ha använts när hon kom i kontakt med greker. (Man kan jämföra med att jag heter Thomas, som på svenska uttalas toomass; umgås jag dock med en britt skulle denna uttala det tåmmess)

En del menar, att eftersom formen i arabiska - och därför även i koranen och på muslimers läppar - för Jungfru Maria är Maryam, så är detta ett stöd för att hon skall ha burit den arameiska varianten Mariam, istället för det hebreiska Miriam.

2. Betydelsen av namnet Maria/Mariam/Miriam är en ännu svårare fråga. Möjligen är det från början ett egyptiskt namn; den enda kvinnan i GT som bär detta namn är Mose syster. Som vi alla vet växte Mose, Miriam och Aron upp i Egypten. Mose fick sitt namn av Faraos dotter, Aron är med all säkerhet ett egyptiskt namn - om två av tre judiska syskon i egypten bar egyptiska namn, varför då inte det tredje? Om detta är fallet, så kommer namnet troligen från det egyptiska ordet meryt, vilket betyder "älskad".

Men det finns även en del försök till att förklara namnet utifrån hebreiskan. Många brukar säga att det skulle vara ett namn, sprunget ur de två orden mar yam, vilket betyder ungefär "bittert hav". Detta är dock grammatiskt felaktigt - om dessa ord skulle göras om till ett namn, skulle det bli Yammar, inte Maryam (och verkligen inte Miriam).

Ett antal andra mer eller mindre trovärdiga tolkningar, utifrån hebreiskan, arameiskan etc är: "deras uppror", "havets myrra", "havets droppe", "havets älskarinna", "havets stjärna", "hopp", "bitterhet", "stor sorg", "den bittra", "uppror", "den helade", "den tjocka", "den välnärda", "älskarinna", "den starka", "den härskande", "den upphöjda", "myrrha", "den behagliga", "den älskvärda", "den barmhärtiga", "den bedårande", "den tjusiga", "efterlängtat barn", "den perfekta", "omhuldad", "den vackra", "älskad av Gud"...

Ytterligare en förklaring som getts, är att det är ett sammansatt namn: egyptiskans mer har satts samman med hebreiskans jah (dvs Jahve) - namnet skulle isf betyde "den som älskar Jahve", alltså, "den som älskar Gud".

Av alla de ovan nämnda förklaringarna är de två som "anlitar" egyptiskan troligast - ur filologisk synvinkel - och således skulle namnet alltså betyda antingen "älskad" eller "den som älskar Gud."

Det finns dock ett antal invändningar även mot dessa tolkningar, vilka jag dock inte ska ta upp här. Catholic Encyklopedia menar, i likhet med många andra, att det säkraste är att utgår från att namnet är av hebreiskt ursprung - de mest troliga tolkningar skulle i sådana fall vara: "upprorisk" och "den välnärda". Etymologiskt är ingen av dessa mer trolig än den andra - men om man betänker synen på kvinnan i detta område, vid denna tid, så torde det senare vara en mer trolig tolkning. Betydelsen skulle då vara "Den perfekta" eller "Den vackra".

3. I Bibelns skrifter, får viktiga personer ofta namn med profetisk innebörd. Abram och Saraj (hög fader och stridslysten) byter, på Guds befallning, sina namn till Abraham och Sara (fader till många och prinsessa); Kungaprofeten David (älskad); Profeten Elia (Jahve är min Gud); ärkeänglarna Mikael, Gabriel, Rafael och Uriel - jag skippar de andra då man tjivas en del om vad de egentligen heter - ("Vem är som Gud?", "Guds man", "Gud har helat" och "Gud är mitt ljus"); Jesus (Jahve frälser) etc.

Jag ser inte varför Gud inte skulle ha lagt ner någon slags profetisk betydelse i Jungfru Marias namn. Detta att hon är Jesu moder gör det tvärtom troligare. Om vi endast håller oss till de fyra mest troliga tolkningarna av hennes namn ("älskad", "den som älskar Gud", "den perfekta" och "den vackra") så ser man ganska snabbt vad de olika namnen skulle kunna betyda i hennes sammanhang. Nu kommer jag egentligen in på marker som hör till ett senare inlägg, men några få snabba förslag kan jag iaf nämna:

• "Älskad" - Gud älskar Maria, och har därför gett henne ett särkilt uppdrag; att föda Frälsaren, Gud själv. Möjligen även detta "älskad" skulle kunna antyda att Gud ger henne särkilda nådegåvor, antingen sådana som alla kan ta del av, eller något som är specifikt för henne...Möjligtvis även en antydan till att hon var enda barnet?
• "Den som älskar Gud" - Maria skulle växa upp till att bli en from, kärleksfull och gudfruktig Gudsälskare.
• "Den perfekta" - i princip samma som ovan.
• "Den vackra" - Jungfru Maria var vacker, både till det yttre och i själen. Med andra ord; samma som ovan plus fysisk skönhet.

Men nog om detta.

Alltså: Jesu moder hetter Mariam, möjligen Miriam. Hon kan även ha haft ett andra namn, på grekiska. Hennes namns betydelse torde vara "älskad", "den som älskar Gud", "den perfekta" eller "den vackra", och detta skulle kunna ha diverse profetiska betydelser.

God natt.

Enligt biblisk och patristisk antropologi så är ju den mänskliga personen en själ (ψυχή) som består av kropp (σώμα, även kallat σάρξ 'kött') och ande/νούς, där det är anden och självmakten (τό αυτεξούσιον) vilka är det i människan som är skapad enligt Guds avbild, medan den mänskliga kroppen däremot är en profetisk avbild som förebådar inkarnationen...

Det är ju genom anden som människan förenas med Gud genom delaktigheten av helig Ande, men föreningen omfattar hela den mänskliga personen (kropp och ande). Ty ortodox kristendom, till skillnad från nyplatonism, bekänner kroppen som en essentiell del av den mänskliga personen/själen, och ser inte människan som en ande tillfälligt fångad i en kropp.

Den mänskliga själen eller personen är inte endast anden, utan även kroppen! Därför vördar vi även relikerna från de personer (profeterna, apostlarna och helgonen) som Gud har förhärligat liksom att vi även visar de avlidna kristtrognas kroppar respekt genom en kyrklig begravning, ty kroppen är en essentiell del av den mänskliga personen. Kroppen är en essentiell del av vem en person är, av personligheten.

Den ortodoxa kristna respekten för kroppen vederlägger alla absurda falska anklagelser om att ortodox kristendom skulle vara nyplatonistisk, utan det som skiljer ortodox kristendom från västlig kristendom är just avsaknaden av den augustinska nyplatonismen som kännetecknar all västlig kristendom...

Den ena artikeln handlar om hur hjälpen är organiserad, av vad den består och vilka som är i behov av hjälp. En mycket beklämmande och deprimerande uppräkning! Det jag speciellt fastnade för i artikeln var en sammanfattning av orsaken till att hjälpbehovet ökat: "Sedan tio-femton år tillbaka har socialtjänsten höjt kraven på de hjälpsökande. Nu märker vi också att man blivit mer fokuserad på att följa regelverket än att tillgodose den enskilda människans behov, säger Marika Markovitz." Krav och regelverk är viktigare än att tillgodose människors behov. Så krasst kan en statlig byråkratinställning beskrivas!

Den andra artikeln i Dagen beskriver fenomenet att: "Klyftan mellan rika och fattiga i Sverige har blivit djupare. Under de senaste årens högkonjunktur har de som haft det bra blivit rikare. Men de rika har inte blivit bättre på att dela med sig till dem som lever i fattigdom."

När jag läste om den pågående smygprivatiseringen av försörjningsstödet störtade mängder av minnesbilder från romaner och äldre människors berättelser om känslan av förnedring att vara beroende av välgörenhet. Välgörenhet kan vara nödvändig, men då bara i yttersta nödfall. En av de bärande tankarna i folkhemsvisionen var, att det är en rättighet för människor, att vid behov få stöd och hjälp och inte vara beroende av enskilda människors välvilja. Den visionen tycks urholkas med stöd av allehanda gottköpsfilosofier om att även fattiga mår bra av lite krav och självfallet måste alla inse att storleken på hjälpen inte får äventyra kravet på en budget i balans!

Folkhemsvisionen hade profetiska dimensioner och jag kan inte riktigt förstå varför kristenheten inte gett det sekulära samhället det erkännandet! För om jag förstått läsningen av profeterna i GT, ända från Mose tid och framåt, så riktas inte kraven på stöd åt änkor, faderlösa och invandrare till enskilda. Kraven riktas mot makthavarna eller israel som ett kollektiv. Kraven kombineras med varningar om vilka olyckor som kan drabba ett samhälle som inte värnar om änkor och faderlösa.

Jag anser, om alla rapporter om fattigdomens utbredning i Sverige är sanna, att vi kristna bör likt GT:s profeter påminna makten, att det är deras ansvar att fattiga får det stöd som krävs. Vi kan ta oss den rätten eftersom vi ser behoven och ser hur människor förnedras. Vi kan också utan överdrifter varna för de olyckliga konsekvenserna för samhället om klyftorna får växa. Visst kommer vi att få höra hånfulla kommentarer om domedagsprofetior och att vi kristna bör hålla oss till våra kyrkorum och inte försöka påverka staten. Låt det komma! Vi kommer inte att behöva driva kampen ensam. Givetvis har vi Gud på vår sida, men också mängder av sekulära människor, som redan idag, oss förutan, för den profetiska striden mot våra makthavare.

Jag ska också passa på, att återigen varna för allsköns förslag om att locka enskilda till ökad givmildhet med löften om skattereduktion vid året slut. Det kan kännas lockande för välgörenhetsorganisationer, som dignar under bördorna att få resurserna att räcka till. Sådana förslag är bara statsmaktens försök att frånhända sig ansvaret för de fattiga i samhället. Förslagen motverkar en profetisk diakoni och innebär enbart en ytterligare privatisering av det nödvändiga sociala stödet. Privatiseringen leder i sin tur bara till ökad känsla av förnedring, ilska, frustration och vanmakt, som i slutändan söndersliter samhället. 

"skall du säga inför Herren, din Gud: 'Nu har jag tagit ut det heliga ur mitt hus, och jag har gett det till leviterna och invandrarna, de faderlösa och änkorna, alldeles som du befallt mig. Jag har inte överträtt eller försummat något av dina bud." 5 Mos 26:13

Läs även andra intressanta bloggar om: Diakoni, Profetisk diakoni, Välgörenhet, Moses, Profeter, Gamla testamentet, Fattigdom, Klassklyftor, Socialtjänst, Högkonjunktur, skattereduktion, Folkhemmet,