Väldigt mycket dansundervisning, förmodligen och tyvärr den mesta, fokuserar främst på mannens roll. Killarna har mera att lära sig innan det hela kan tänkas funka, så på ett sätt är det logiskt precis i början men tyvärr brukar det fortsätta på precis samma sätt upp i nivåerna. Sedan finns det två saker till som gärna puffar in dansundervisningen i den här fållan: dels är tjejer så förbannat vana vid att stå tillbaka för killarna, så vana att vi sällan ens tänker på det. Dels är det alltid mycket flera tjejer som vill dansa. För att få dansa när det väl gäller måste man lära känna folk - för allvarligt, social kompetens är minst lika viktigt som dansmässig kompetens, om man tillhör det överrepresenterade könet. Om man behöver lära känna killar att dansa med, vad gör man då? Antingen har man kompisar som kan introducera en för folk, eller så har man det inte. Har man det inte, går man på kurs. Därför går det utmärkt att säga att man lär ut pardans men i själva verket till 80% eller mer lära ut förarroll. Tjejerna kommer att komma ändå.

Helt klart är förarrollen lättare att undervisa ur, eftersom det är den som för som detaljstyr vad som ska hända. Om en lärare som dansar följare ska kunna vara huvudansvarig för undervisningen måste hon antingen ge sin partner muntliga instruktioner inför öppen ridå, vilket kan se lite illa ut, eller förbereda lektionerna ordentligt tillsammans med den lärare som för. Om det är föraren som styr lektionerna däremot behöver inga instruktioner ske för öppen ridå. Instruktionerna finns ju i förningen. Till detta kommer att tjejer är så förbannat vana vid att stå tillbaka för killarna, så vana att vi sällan ens tänker på det... så självklart domineras dansundervisningen av det manliga perspektivet, av förarperspektivet.

Till och med i så kallade queerdanssammanhang, av den typ som nog egentligen hellre fortfarande borde heta gaydans, har jag hört folk stå och prata om danslärare i den vanliga icke-queera världen och enbart nämna de manliga lärarna! medan de kvinnor dessa undervisade tillsammans med inte verkade finnas. De lärare som diskuterades var givetvis sådana som till absolut övervägande del fokuserar på att lära ut turer, vilket som jag förut konstaterat är något som killarna behöver lära sig men inte tjejerna - inte egentligen. Tjejerna behöver inte i första lära sig turer, de behöver lära sig följa. Jag undrar när denna lärartrupp tänker börja hålla följarkurser i syfte att finslipa följarteknik... nej det undrar jag inte alls. Det kommer de aldrig att göra.

Det citat som inleder detta blogginlägg är hämtat från en diskussion på nätet. Jag själv har aldrig hört någon danslärare säga så här. På ett sätt är jag inte förvånad, men samtidigt blir jag paff och stum över den totala cynismen hos den människa som säger så. Om man inser att man till 92,3% undervisar förarroll, det vill säga killarna - hur har man då mage att ta lika mycket betalt av tjejerna?

------

Andra bloggar om dans, pardans, dansundervisning, danslektioner, könsroller, queerdans

Jag vill ha förd och improviserad dans utan mossigheter. Kan ingen uppfinna en queer bluesdans?

------
Andra bloggar om tango, könsroller, queer

Skillnaden mellan jig walk och lindy charleston är att det först steget avslutas med en liten spark framåt, och sedan sätter man ned foten. I charleston sparkar man först framåt och sedan bakåt innan man sätter ned foten. En jigwalk tar sex taktslag, charleston åtta. Hur katten ska man när man följer känna om det komer en spark bakåt, eller om foten ska sättas ned?

Jag tror, OBS bara tror, att lösningen heter kroppshållning. Tjugotalscharleston dansas tämligen upprätt men lindycharleston brukar vara tämligen framåtlutad. Kanske kanske om följaren vet att jag brukar föra min charleston framåtlutad och jag istället rest mig upp, att denne då fattar att något annat är på gång. Jag får väl försöka experimentera.

Kursen benämnes queerlindy, men jämfört med Charlotte Riveros queertango är den nog bara halvqueer. Förväntningen är att man i första hand ska vilja dansa bara en roll, alltså antingen föra eller följa. Det är svårare att växla mellan rollerna i danser som har ett grundsteg... alltså i princip alla pardanser utom argentinsk tango. Låt oss inte glömma bort det. På en grundkurs i tango, i en miljö där dansrollerna inte anses könsbundna, blir det naturligt att alla åtminstone testar bägge och de flesta både för och följer största delen av kursen. I lindy hop är grundsteget spegelvänt mellan de två dansande. Jag skulle verkligen vilja se en kurs där man låter eleverna byta roller från början, hur det skulle utvecklas! Jag tror det skulle ta några lektioner till innan saker och ting flyter, men att dessa elever sedan skulle ha det mycket bra förspänt även om de småningom skulle välja att huvudsakligen dansa den ena rollen. I just den här queerlindymiljön får man välja sig en roll i grundkursen, och de flesta fortsätter sedan i den.

Hälften av gruppen har velat föra så då har jag följt. Igår gången parade dock två tjejer som bägge förut fört ihop sig, och dansade hela lektionen ihop. Mesta tiden kom jag att dansa ihop med en grabb. Vi bytte roller konstant. Ämnet för lektionen var jig walk, och vi experimenterade lite med att föra jig walk kontra charleston. Vi kom inte hela vägen fram, och kanske sanningen till och med är att jigwalk kontra charleston sida vid sida egentligen inte kan föras på sedvanligt sätt. Lindy är inte någon helt och hållen förd dans och det förekommer en hel del visuell förning, det ska vi inte glömma. Jag tror dock inte vi kommit hälften så långt i vårt experiment om den ene enbart fört och den andre enbart följt.

(En kommentar till ett tidigare inlägg ifrågasatte varför det skulle vara roligare att föra en kille än en tjej. Jag försvarade mig med att det vet jag inte om jag tycker, men jo det gör jag nog faktiskt. Killar som följer är att ganska mycket större brott mot konventionerna än tjejer som för, och att snurra om könsrollerna ett halvt varv extra är alltid kul.)

Vad jag tyckte? Joo, rätt bra. Gruppen känns trevlig, även om standardhälsningen tydligen är att kramas. Jag har lite svårt för sånt. Jag artighetskramar folk när jag behöver eller borde men om jag får välja säger jag helst bara hej.

På måndagarna heter nivån medel, och det utlovas att träna på teknik och detaljer istället för bara en massa steg. Formuleringen gör mig skeptisk till att testa Tangoverkstans queertango på lägre nivå, för undervisning som bara är steg tål jag verkligen inte. Å andra sidan kanske det inte är så illa som det låter.

Medelnivån visade sig lite svår för mig. Inte alltför jättesvår, men svår. Det blir uppenbart att jag följt mycket mer avancerade steg än jag fört. Vill jag föra får jag nog verkligen träna in lite flera steg än den repertoar jag har nu, som verkligen är superbasal.

Jämför jag undervisningen med Gunillas är det här verkligen... det känns som klassisk budopedagogik. "Nu gör du fel, gör så här." Det borde ju vara helt okej, verkligen, men jag har hunnit bli lite bortskämd med Gunilla som aldrig säger att någon gör något dåligt över huvud taget... man blir lite inbilsk och tror att man är jätteduktig, hehe. I vart fall jag har nog fallit i den fällan, får jag medge.

Idag, efter fäktningen, satte jag upp ett litet kort med reklam för queertangofestivalen i mars på en anslagstavla i polishuset där jag tränar fäktning. Undrar jag om det sitter kvar när jag kommer ner nästa gång.