Håll till godo!

Ska vi tävla om vem som är radikalast?

"Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: 'Han är besatt.' Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: 'Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.' Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt." Matt 11:18-19

Nå varför nu detta? Jo, det förekommer ofta i debatter och i andra sammanhang, att människor som på olika sätt arbetar mot svält och förtryck, för en bättre miljö eller en fördjupad demokrati, blir anklagade att inte leva som man lär. Anklagelsen kommer ofta från motståndare till själva idén, som frågan egentligen gäller, men de säger det inte. Det är ett sätt att försöka blanda bort korten, att få människor att fundera över fel saker. Huvudsyftet med anklagelsen är att människor inte ska ta samhällsfrågorna på allvar, utan förbli passiva.

Om vi istället gör som Johannes, klär oss i säck och aska. Försöker undvika de värsta inslagen av konsumtionshysteri. Köper kläder på på second-handbutiker, försöker handla ekologiskt eller rättvisemärkt. Åker kollektivt eller är medlemmar i någon bilpool. Kanske rent av deltar i någon demonstration vid sidan om de offentligt utlysta. Då är vi illa ute! Då är vi extremister, medelklassidealister, proffsdemonstranter och har troligtvis aldrig sett ett verkstadsgolv.

Jag har personlig erfarenhet av bägge inställningarna. I ungdomsåren blev jag beskylld för hela skalan av avvikelser, utom möjligen medelklassidealist. Jag var ju ändå fabriksarbetare i tredje generation. När jag blev äldre och fick nya perspektiv på vad som var viktigt, kom synpunkterna: Har du köpt bil? Bor du i kedjehus!? Har du kostym och slips!? I alla frågor låg en underliggande fråga gömd - har du svikit dina ideal? Frågan i sig kan vara berättigad och jag kunde ärligt säga: inte ligger idealen i kläderna, boendet eller bilen. Det var och är lite andra frågor jag brinner för.

Det här skulle man väl kunna rycka på axlarna åt och på ett personligt plan gör jag det också. Men tyvärr, påverkas även vi som är delaktiga i en bred rörelse för en bättre och rättfärdig värld av värderingarna. Vi kan börja bedöma varandra efter klädsel, matvanor och boende. Vi börjar tävla om vem som är radikalast eller mest övertygad. När det blir så har motståndarna lyckats.

Låt oss inse, att de unga demonstranterna mot främlingsfientlighet tillhör samma rörelse som syjuntetanterna runt om i landet, som samlar in massor av pengar till de utsatta i världen. Samma rörelse som den propre läkarfamiljen som gömmer flyktingar eller nunnor som ställer sig i vägen för polisen, när de vill storma in och kontrollera att inga illegala flyktingar gömmer sig i klostret. Jag började förstå att det är så, när jag och många andra demonstrerade mot USA-ambassadörens besök i Sundsvall tidigt 70-tal. Där satt vi ungdomar, långhåriga med säckiga kläder, framför skällande hundar och en skrälldus med poliser. Då klev två äldre män fram, i kostym och slips, och satte sig på trottoaren med oss andra! Radikaliteten sitter inte i klädern. Det är handlingarna som räknas - ingenting annat.

Det finns inte "vanliga människor" och socialister - och det finns verkligen inte "riktiga socialister" och "sossar". Det myllrar av "konventionella" som bedriver kamp mot samma mål som vi, ibland utan att vi eller dom förstår det (eller vill förstå). Det gäller för oss alla att förstå att "radikalitet" bara är en fernissa. Vad som är relevant är ju inte att jag är "radikal" - det som är relevant är att jag gör rätt sak vid rätt tid. Hur kan det komma sej att konsumenter av vänsterkultur, ibland med överraskande förvirrade åsikter och bakgrund, tillåts representera arbetarsträvan mer än Claudio på Konsum och Vera på vårdhemmet eller t.o.m. mer än erfarna radikala arbetarorganiserare. Varför får klimataktivister jubel så fort dom demonsterar vid en flygplats några dar medan fackliga avtal som sluts över hela världen totalt ignoreras, trots att dom ofta är av betydligt större vikt för vår framtid. Det handlar inte om att vänsterkulturen är dålig i sej (även om många av dess inriktningar bokstavligt talat är sjuka), det handlar mer om att vi måste försöka övervinna våra olikheter och olika traditioner. Jag har stort hopp till alla dom papperslösa flyktingarna i Sverige, varav det finns många erfarna socialister som bara väntar på att få börja kämpa med oss på allvar. Jag hoppas också på min egen generation, att vi ska vara erfarna nog att reagera på rätt sätt vid rätt tillfälle.

Slutstadium om ordningsbetygen, Omsorgaren om skolstarten, Syrran om demokratisk tortyr, Ilse-Marie om EU-föredraget och Petter riktigt saftigt om kapitalismens regelbundna och oundvikliga krascher. Jag borde börja pinga technorati och intressant.se, men orka. Jag ägnar redan så mycket tid åt annat, jag tror jag får dra ner på mängden inlägg och satsa på lansering istället. Ju mindre man säger desto mer substans, förhoppningsvis.

Det finns inte "vanliga människor" och socialister - och det finns verkligen inte "riktiga socialister" och "sossar". Det myllrar av "konventionella" som bedriver kamp mot samma mål som vi, ibland utan att vi eller dom förstår det (eller vill förstå). Det gäller för oss alla att förstå att "radikalitet" bara är en fernissa. Vad som är relevant är ju inte att jag är "radikal" - det som är relevant är att jag gör rätt sak vid rätt tid. Hur kan det komma sej att konsumenter av vänsterkultur, ibland med överraskande förvirrade åsikter och bakgrund, tillåts representera arbetarsträvan mer än Claudio på Konsum och Vera på vårdhemmet eller t.o.m. mer än erfarna radikala arbetarorganiserare. Varför får klimataktivister jubel så fort dom demonsterar vid en flygplats några dar medan fackliga avtal som sluts över hela världen totalt ignoreras, trots att dom ofta är av betydligt större vikt för vår framtid. Det handlar inte om att vänsterkulturen är dålig i sej (även om många av dess inriktningar bokstavligt talat är sjuka), det handlar mer om att vi måste försöka övervinna våra olikheter och olika traditioner. Jag har stort hopp till alla dom papperslösa flyktingarna i Sverige, varav det finns många erfarna socialister som bara väntar på att få börja kämpa med oss på allvar. Jag hoppas också på min egen generation, att vi ska vara erfarna nog att reagera på rätt sätt vid rätt tillfälle.

Slutstadium om ordningsbetygen, Omsorgaren om skolstarten, Syrran om demokratisk tortyr, Ilse-Marie om EU-föredraget och Petter riktigt saftigt om kapitalismens regelbundna och oundvikliga krascher. Jag borde börja pinga technorati och intressant.se, men orka. Jag ägnar redan så mycket tid åt annat, jag tror jag får dra ner på mängden inlägg och satsa på lansering istället. Ju mindre man säger desto mer substans, förhoppningsvis.