Nån på Salon.com använde frasen "robotic determination" om Palins sätt att leverera sina talking points på under vice-presidentdebatten och det var de orden som fick poletten att trilla ner. Sarah Palin påminner mig om Buffybot, roboten ur Buffy och vampyrerna som precis ser ut som Buffy Summers, men som i stället för en genuin personlighet utrustats med ett program som lever ut tonårspojkars (och porriga vampyrers) sexfantasier. Buffybot är alltså en hyperfeminin social konstrukt, och dess närvaro i serien parallellt med den verkliga Buffy återkopplar till något tittarna i säsong fem nästan har glömt – att Buffy själv är en reformert cheerleader, en tonårsblondin från SoCal som i teve normalt borde vara mer intresserad av läppglans än av vapen.

Sarah Palin, pitbullmorsan som hetsar till vargjakt, har förstås något av samma kontrast inbyggd: det är lite kul att hon är så flickig och samtidigt så macho. Liksom Buffy klär hon sig genomgående rätt illa och förlitar sig i sin karriär mer till kanonerna än intellektet. Men så är det det där med det robotiska, själva känslan av att någon borde ifrågasätta huruvida den här varelsen är en hel människa eller bara en political operative. Och det är sjukt Buffybot.

Både Buffy och hennes mamma dör i femte säsongen av TV-serien så när sjätte säsongen börjar är lillasyster Dawn föräldralös. För att mörka detta och möjliggöra för henne att bo hemma med vuxna vänner får Buffybot agera Buffy på bl.a. ett föräldramöte i skolan. Hon kan förstås bara uttrycka sig i enkla meningar som beskriver hennes vardagliga erfarenhet, t.ex. säga "I made sandwiches!", men det är nog för de andra föräldrarna ska läsa henne som nåt slags beundransvärd familjefundamentalist. "Smörgåsar? Det gjorde jag med! Fröken Summers har rätt, skolluncherna är katastrofala!" Stepford Republican Goes To Washington.

Det där är förstås roligare att se i ett fiktionsprogram än på nyheterna.

Sen har Judith Warner också rätt om Sarah Palin, att det ofta är svårt att inte känna lite sympati för henne också eftersom det ändå är fullständigt uppenbart att hon är ute på alldeles för djupt vatten. Palin bokade ett möte med offentlig förnedring långt före hon blev vice-presidentkandidat och jag tror inte att ens hennes stålhårda buffybothud hjälper i längden. Buffy kan lura döden i Samarra för att hon har vänner som tror på henne och egenskaper som är kantiga och obekväma. Buffybot och Palin, designade för att förföra, har knappast samma hållbarhet när det verkligen hettar till.

Som distraktion betraktat verkar det åtminstone vara guld. Mark Mazetti och Tim Weiner skriver:

Some of the documents provide insight into the mundane workings of a bureaucracy — tedious correspondence about reimbursement for stationery, references to insurance benefits for E. Howard Hunt, the Watergate conspirator, and a document noting “the high degree of resentment” among C.I.A. officers who had to grow long hair to pose as hippie radicals to infiltrate the peace movement at home and overseas.

Så okej, det är lustigt. Men det refererar till något mycket intressant – en sjuårig infiltrationsoperation där CIA rekryterade informatörer ur och involverade sig i den internationella fredsrörelsen. (Johnson-administrationen var tydligen övertygad om att hippierörelsen finansierades från Kreml). Infiltrationen gällde enligt NYT för övrigt också sådana "far-flung" ställen som Stockholm. Jag har inte tid att leta reda på den exakta referensen men hela rapporten återfinns som sagt här. (Kanske det här redan har varit uppe i svenska medier? Jag har varit bortrest i flera veckor).

Allt detta påminner mig om Den innersta kretsen, Robert de Niros (regi) gammaldags spiondrama med Matt Damon som grå agent. Jag tyckte mycket om den filmen. Jag tyckte det var den typen av filmmakande som Scorsese famlat efter i flera år – ni måste förstå att jag såg The Departed först senare, och inte visste att han både hittat hem och gått vidare.

Mycket av kritiken mot Den innersta kretsen handlar om huruvida man orkar intressera sig för Damon. Jag tycker han lyckas med sin rollprestation. Han spelar den typen av kille som skulle känna djup ångest om någon tvingade honom till långt hår. Men framför allt harvar filmen framgångsrikt i det träsk av motstridiga värderingar som spionverksamheten bygger på. Och Damon får ett fantastiskt ögonblick i dialog med en osedvanligt nedtonad Joe Pesci:

Pesci: You know, we Italians have our families and the church, the Irish have the homeland, the Jews their tradition, the niggers their music. What do you guys have?
Damon: We have the United States of America. The rest of you are just visiting.

Mycket sevärt. Låt er inte avskräckas av hur lång filmen är - det känns inte. För dem som intresserar sig för hemliga sällskap kan man här också gotta sig i en viss insikt i tidigare årtionden hos Skull and Bones.

Andra bloggar om: samhälle, Film, Den innersta kretsen, CIA, Matt Damon, Skull and Bones, The Good Shepherd.
Annat intressant.