Kaja vinkar frenetiskt till Anna och killen som står bredvid. Vem är det? Kaja vinkar en sista gång medan Farsan kryssar upp mot kötthallarna, vid torget tar han till höger. Och kör långsamt ned  mot hamnen. Kaja sjunker ned bredvid Emo. — Va kul! Vem var det Anna hade med sig?

— Vet inte, han sväljer och harklar sig, rösten blir svag Kent kanske.

—Va, sa du Kent!? Kaja ser tvivlande på honom, han ser ju inte ut sån!

—Näh men han kan ju ha skaffat ny stil, Emo ser inte ut att tro på det han säger själv.

— Ha ha ha! Kaja slår sig på knäna, han såg ju ut som en clown! Han som alltid är så noga med stilen. Vad har hänt?

Emo harklar sig igen: —Love.

Kaja skrattar och hoppar upp och ner i sätet. —Tror du, är han kär?

—Man gör många konstiga saker när man är kär Kaja.

V-åttan brummar stilla under den stora motorhuven när dom susar genom staden. Farsan spelar Johnny Burnett på bilstereon och Kaja hoppar upp och ned i baksätet medan hon vinkar åt alla dom kör förbi på gatan. —Gud va kul! skriker hon samtidigt som Emo försöker sjunka djupare ned i sätet. Han ångra verkligen den här turen, det är ok när det gäller dom vanliga söndagsturerna till farmor och farfar då ser dom nästan ut som vanliga tråkiga föräldrar. Men nu känner han sig som om han blivit bortrövad av en cirkus. Kaja sjunker ned i sätet igen medan hon gnolar med Johnny.  —Gillar du musiken?, Emo ser på henne. —Nä, med den ju så är rolig, skrattar Kaja, man blir glad. Hon reser sig upp igen : Anna, hej! Hej Anna! Anna står på trottoaren. Hon har en kille med sig. Som har en löjlig hatt på skallen. Han hukar sig och drar Kaja i tröjan, tyst väser han. Vaddå? Kaja ser ned på honom, det är ju Anna, ju! Hon vinkar glatt igen. Anna skrattar och vinkar tillbaka. Killen flinar också mot bilen. Emo känner en liten klump i magen. —Jävla clown, väser han genom näbben, var har hon hittat honom?

Farsan öppnar lådan,inbäddad i  den röda plyshen ligger en blänkande Levingitarr. Han fiskar upp ett plektrum ur fickan knäpper lite justerar och dra ett par ackord: Ok, va vill ni höra?

—Gene Vincent, säger Emo.

—Men Mats, vi skall ju gå nu! Morsan står i dörren och ser otålig ut.

—Vi hinner med en låt för ungarna innan vi drar, säger han och börjar spela.

Well
Be-bop-a-lula she's my baby
Be-bop-a-lula don't mean maybe
Be-bop-a-lula she's my baby
Be-bop-a-lula don't mean maybe
Be-bop-a-lula she's...
My baby doll, my baby doll, my baby doll.

Morsan faller in och tar över på versen:

Well
She's the one in the red blue jeans
She's the queen of all the team
She's the woman walkin' that I know
She's the woman that loves me so

Kaja ser på Emos föräldrar, dom spelar något hon aldrig hört förut.

Farsan slutar mitt i refrängen. Nej nu måste vi dra. Vill ni höra mera får ni följa med!

—Åh får vi det? Ja! ropar Kaja.

—Men men vi skulle ju... Emo ser på Kaja. Kaja det är gamlis musik! Det är bara gamla som är där!

—Ja men dom låter ju så roligt! Snälla kan vi inte hänga med? Hon ser bedjande på honom.

—Åkej då.

Kaja hoppar upp kramar Emo: Ja va kul, råkkabilli! Och kysser honom på kinden.

Be-Bop-A-Lula: Gene Vincent, Sheriff Tex Davis

Di änser maj frend itsbloving de vind di änser is blåvving inde vind...

Emo knäpper på gitarren och avslutar Dylan slagdängan med ett plojng. Kaja ser beundrande på honom; Va duktig du är! spela mera!

—Nej nu är det din tur.

—Ja men jag är så dålig, Kaja knäpper försiktigt harklar sig, fnissar. Men så börjar hon sjunga.

Det låter fint väldigt fint. Hon slår försiktigt på strängarna som knappt viskar fram ackorden. Men hennes röst är klar och klingande. Emo lyssnar med blanka ögon.— Det var ... vackert. Så bra. Har du skrivit den själv?

—Ja, Kaja klipper med ögonfransarna, jo den har jag gjort.

—Hej ungar! Övar ni? Farsan står i dörren i svart kostym och trådslips och en gigantisk gitarrlåda i näven.

—Näh vi bara testar lite bara. Skall ni ut i kväll?

—Jepp. Cavern, vi har ett gig där i kväll.

—Spelar du i band, va spelar ni för nått? Kaja ser uppspelt på Emos farsa.

—Åh ja Vi lirar rockabilly tillsammans med ett par polare.

—Va eh.. vad är råckkabilly.

—Vet du inte det? Farsan ställer ned gitarrlådan och öppnar locket: Vänta skall du få höra!

—Mmm, vilka goda köttbullar!

—Va bra Kaja, vill du ha mer?

—Ja tack! Kaja sprutar en flod av ketchup över sina makaroner, morsan kommer med en ny laddning direkt från stekpannan.

—Hej här var det kalas, Emos farsa står i dörren.

—Hej älskling, du kommer ihåg att vi skall ut i kväll?

—De e packat å klart, guran ligger i lådan!

—Guran?viskar Kaja.

—Gitarr, mumlar Emo.

Hej Emo! Kaja hänger i pakethållaren. Var ska du?

Han bromsar försiktigt och Kaja rullar bredvid honom. —Nej, ingenstans.

—Amen hade du bara tänkt sticka utan att säja hej?

— Nej.. jag vet inte men du verkade så upptagen..

— Knäppskalle de är ju bara mina kompisar vi har åkt tillsammans i flera år, dom är inte farliga dom har bara skejtbård i huvet.

— Ok. Han ser på henne lite villrådigt, öh.. alltså, jo jag tänkte kanske... Kaja ser nyfiket på honom:— Vaddå?

— Skall vi hänga?

Hon ler. —Visst!

Han står och väntar. När skolan är slut. Kommer hon snart? Ett litet sting i magen, kämpar mot sin oro. Så kommer hon. Men hon går inte till honom. (-Kanske hon inte ser mig) Hon stannar och pratar med två andra, killar. Han kämpar mot frestelsen att vinka, vinka och ropa: Hej Kaja, här är jag! Minns du igår? Eller är jag luft?

Dom skrattar, Kaja ler mot dem. Han sätter sig upp på cyckeln, och sätter vänsterfot mot pedalen. Han sväljer men klumpen vill inte försvinna.

Hon går över gatan.  Stan ser annorlunda ut här. Det står män på gatan, står bara där, ibland vinkar dom. Till en bil. Som tutar. Det luktar mat. Hon är hungrig. Hoppas mamma har lagat middag. Köttbullar. Mammas köttbullar. Hon går in genom den lilla porten i planket.