Jag tyckte väldigt bra om Philip Pullmans romansvit Den mörka materian men när jag sätter mig ner för att se filmversionen av den första delen, Guldkompassen, blir jag skeptisk redan från början. Filmen öppnar med ett slags prolog som etablerar hela paketet med parallella världar, det mystiska "stoftet" och den sanningssägande alethiometern. Jag kan förstå att man med en så pass esoterisk berättelse som den här vill försöka lägga grunden för en bred publik redan från början, men samtidigt gör man alltihop så mycket plattare: vi får ingen chans att upptäcka någonting själva eftersom vi får det skrivet på näsan, vilket kan vara en bidragande orsak till att återstoden av filmen är så sorgligt tom på magiska ögonblick.

Handlingen kretsar, i all korthet, kring flickan Lyra som lever på ett universitet i Oxford. När hennes upptäcktsresande farbror Lord Asriel kommer på besök och berättar om märkliga upptäckter i den kalla Norden dras Lyra in i ett äventyr där långt mycket mer än hon själv anar står på spel. Hon blir centralpunkten i en kamp mellan gott och ont, där ondskan representeras av det totalitära Magisteriet och den förrädiskt ljuva Mrs Coulter.

Vad regissören/manusförfattaren Chris Weitz har åstadkommit är en plikttrogen redovisning av de viktigaste skeendena i intrigen, men han misslyckas tyvärr rejält med att knyta ihop dem till en vettig helhet. Det allmänna intrycket är jäktat och osammanhängande. Det finns scener som framstår som halvt obegripliga, och då har jag ändå läst boken så jag vet hur det hänger ihop.

Så rapsodiskt är berättandet att inte ens personerna i filmen verkar bekommas särskilt mycket av de mest traumatiska upplevelser. Här finns noll emotionell klangbotten - saker händer i ett skenande tempo men ingenting betyder något. Resultatet är särdeles oengagerande.

Jag får säga att både Nicole Kidman och Sam Elliott är väl valda för sina roller, och de två är i princip de enda som gör något större intryck (även om Elliott inte kan ha mycket mer än ett par minuters effektiv screen time). De digitala specialeffekterna ser dyra ut men är inte alltid helt övertygande.
Om Philip Pullmans romansvit rymmer en del intressanta och, för somliga, utamanande teman - exempelvis den omtalade religionskritiken - så är filmen det lättsmälta och färgglatt illustrerade Det Bästa-sammandraget där idéer och substans får stå tillbaka för fartfyllda äventyr. Förståeligt, men inte nödvändigtvis bra. Om de återstående två delarna blir verklighet ska jag erkänna att jag ser fram mot dem med rätt stor skepsis.

Andra bloggar om film, filmrecension, guldkompassen, nicole kidman, daniel craig, fantasy

Jag måste få slå ett slag för Storm som visas i SVT1 i morgon (fredag) kväll. När jag såg den på bio tyckte jag att det var ju precis det här vi har saknat – en svensk film som vågar ta ut svängarna både visuellt och berättarmässigt. Som struntar i ”lagom” och hellre rör sig i gränslandet till ”för mycket”.

Storm är inte något mästerverk men det är en av de mer vitala svenska filmer jag sett på bra länge, och det räcker en bra bit.

Storm är svår att placera i en genre. Det börjar som action med övertoner av science fiction för att sedan gå vidare till psykologiskt drama med rysarvibbar. I centrum står DD, som är en cynisk och egofixerad journalist som jobbar för Nöjesguiden och hänger på Stockholms hippaste hak. Hans tillvaro ställs på huvudet när en rödhårig kvinna, Lova, kastar sig in i DD:s taxi för att komma undan en grupp mystiska män som jagar henne. Det blir början på en resa som tvingar DD att göra upp med sig själv.

Inledningen är snabb, rapp, cool och flyhänt med fartfylld action och ironisk humor. Sedan lugnar man ner tempot en aning och börjar successivt krypa under huden på både DD och åskådaren. Visuellt är det huvudsakligen väldigt läckert, från de glänsande nattklubbsmiljöerna till de dimmigt bleka scenerna där DD återvänder till sin öde hemstad.

Lyckligtvis är Storm inte enbart yta. Det finns en story här som när den vecklar ut sig blir hyfsat gripande. I synnerhet under DD:s introspektiva visit i hemstaden finns några scener som verkligen griper tag när DD inser att hans förflutna rymmer några riktigt mörka passager.

Ambitionsnivån här tycks ha varit skyhög, och även om man inte når stjärnorna så landar man i alla fall på ett väldigt högt beläget tak. Måns Mårlind och Björn Stein leker med influenser och infall och kommer undan med det mesta. När DD hittar en gammal serietidning girar filmen för en stund ut på rent superhjälteterritorium med cheeziga repliker levererade på klingande svenska – filmmakarna balanserar på randen till det fåniga men behåller precis den lilla mängd distans som gör att man ror i land det hela.

Huvudrollstrion Eric Ericsson, Eva Röse och Jonas Karlsson sköter sig bra. Det som brister är framför allt att man inte riktigt lyckas sy ihop alla trådar – på vilket sätt relaterar egentligen dataspelsvärlden till huvudberättelsen? – och att somliga infall lite grann blir hängande i luften. Hade man kunnat slipa mer på manuset och kanske döda ett par älsklingar? Absolut. Men det är å andra sidan lätt att förlåta, när huvudparten av filmen är så driven och lyckad.

Filmtips: Visas i SVT 1 fredag 4/4 klockan 21:30.

Andra bloggar om film, storm, eva röse, jonas karlsson, filmrecension

Steven Spielberg och utomjordingar brukar betyda lätt religiösa visioner badade i ett magiskt ljus – tänk ET och Närkontakt av tredje graden. Så icke i Världarnas krig. Här har Spielberg gjort en hederlig gammal ”alien invasion”-rulle med kategoriskt onda rymdvarelser som inte är ett dugg intresserade av att frälsa mänskligheten.

Berättelsen bygger på H.G. Wells klassiska science fiction-roman från 1898, och placerar frånskilde tvåbarnspappan och hamnarbetaren Ray Ferrier (Tom Cruise) i centrum. Han ska ta hand om tonårssonen Robbie (Justin Chatwin) och dottern Rachel (Dakota Fanning) över helgen, men nätt och jämnt har ungarna anlänt förrän blixtar slår ner och fasansfulla krigsmaskiner tränger upp ur marken. Panik utbryter när utomjordingarna ödelägger allt i sin väg. Ray och barnen flyr mot Boston där modern finns, och vägen blir en kamp både för att hålla familjen samman och för att alls överleva.

Det hade knappast varit Spielberg om det inte hade funnits ett familjetema med i bilden, och här är det integrerat på ett sätt som gör helheten starkare. Spielberg placerar handlingen i vardagliga och oglamorösa miljöer och behåller hela tiden ett tajt fokus på Ray och hans barn. En jättelik historia skalas på det sättet ner till begripliga mänskliga proportioner. Samtidigt får vi tillräckligt med glimtar av dödsmaskiner och förstörelse för att bli nöjda, men genom att hållas lite i bakgrunden blir de än mer hotfulla än i gängse specialeffektsfyrverkerier (Independence Day, till exempel).

Sen är kanske själva familjedramat måttligt originellt och lite fyrkantigt med den misslyckade pappan som måste försöka återvinna sina barns förtroende, men det är stundtals väldigt fint genomfört. Dakota Fanning har sina förnumstigt lillgamla ögonblick men får annars spela mer vanligt barn än oftast, och Justin Chatwin är trovärdigt obstinat som tonårssonen. Sen har vi Cruise som går en märklig balansgång – stundtals är han väl så bra som någonsin, på andra ställen tar hans lite stela manér över. I slutänden bildar de dock en trio som det är lätt att engagera sig i.

Världarnas krig är ett familjedrama i blockbusterförklädnad, känslostarkt, snyggt och spännande. Säg vad du vill om Spielberg, men science fiction kan han.

TV-tips: Visas i Kanal 5 i kväll, fredag 7/3 kl 21:00.

Andra bloggar om film, recension, världarnas krig, steven spielberg, tom cruise

Jag hade verkligen inga speciella förväntningar på Stardust. Att Neil Gaiman skrev boken som filmen bygger på var för all del ett lovande tecken, men ska jag vara ärlig så har jag bara läst hans serier och aldrig riktigt orkat ta itu med hans romaner (med undantag för den stolligt roliga Good Omens som han skrev ihop med Terry Pratchett och som kanske, kanske blir en film av Terry Gilliam någon gång om gud vill).

Lång inledning där. Ber om ursäkt.

Hur som helst: Stardust är en fantasifull allålderssaga om pojken Tristan som ger sig av för att hämta en fallen stjärna som bevis på sin kärlek till byns vackraste flicka. Men när Tristan väl hittar stjärnan, som landat i sagoriket Stormhold, visar den sig vara en högst levande kvinna vid namn Yvain - och det är fler än bara Tristan som är på jakt efter henne.

Här finns klassiska sagoingredienser som elaka häxor som söker evig ungdom och den renhjärtade ynglingens jakt på äkta kärlek. Här finns också mer moderna, "sagorevisionistiska" inslag som Robert De Niros luftburne pirat som under den råbarkade ytan visar sig vara en riktig fjolla.

Det är charmigt, romantiskt och ofta väldigt roligt - och det är välkommet i den annars ofta ganska humorbefriade fantasygenren. Skådespeleriet är överlag skapligt men själv fastnar jag förstås mest för De Niros pirat och Michelle Pfeiffers hänsynslösa häxa. Regissören Matthew Vaughn håller huvudsakligen schysst tempo i berättelsen och det hela är dessutom snyggt paketerat. Klart sevärt för både stora och små.

Andra bloggar om film, recension, stardust, robert de niro, michelle pfeiffer, neil gaiman

Hypen kring J.J. Abrams-producerade Cloverfield var smått hysterisk ett tag, i samband med släppet av den mystiska första teasertrailern och diverse ledtrådar på nätet. Sen mattades det av lite grann, men att det var en intressant film bekräftades av den längre trailern som släpptes i november. Nu är den här, och visst är det lite Godzilla möter Dogma-manifestet.

Hela filmen presenteras som en video som hittats i omårdet som "tidigare kallades Central Park". Bandet börjar med förberedelser inför en fest: Rob ska flytta till Japan för att jobba och hans kompisar arrangerar en farvälfest. Vi får en skiss över inbördes relationer, som inkluderar en del romantiska fnurror, innan festligheterna avbryts av ett sjujäkla brak. Gästerna störtar upp på taket och ser en enorm explosion på centrala Manhattan. De flyr ner på gatan lagom till att Frihetsgudinnans avhuggna huvud kommer flygande.

Rob har fått ett paniksamtal från Beth, tjejen han är intresserad av, och försöker tillsammans med en handfull kompisar nå hennes lägenhet som olyckligtvis ligger mitt i katastrofområdet. Det blir ingen lätt promenad, förstås.

Det som skiljer Cloverfield från alla andra monsterfilmer jag kan komma på just nu är att den helt och hållet är subjektivt filmad. Robs brorsa har lånat hans DV-kamera för att dokumentera festen men tröttnar och överlåter den till en kille som heter Hud som fortsätter att dokumentera hela kvällen. Det betyder massor av skakiga och fladdriga bilder, och den som tyckte att Blair Witch Project var sjösjukeframkallande får hålla i hatten för här svajar det stundtals betydligt mycket mer.

Men det är absolut effektfullt. De flesta monsterfilmer mår som bekant bäst av att man inte får se för mycket av monstret, och här bjuds vi under större delen av filmen bara på skymtar av besten vilket gör den än mer fascinerande. Att servera det hela som en hemvideo bidrar till intensiteten - det ger en känsla av ögonvittnesskildring, att själv befinna sig mitt i händelsernas centrum.

Det är givetvis helt rätt tänkt i en tid då hemmagjorda inspelningar ligger till grund för åtskilligt i underhållningsväg både på webben och i tv. Stundtals tänker jag att ingen som befann sig i en livsfarlig situation skulle filma allt på samma vis som Hud gör - men sen slår det mig att det förmodligen är precis vad han skulle göra, i förhoppningen att tjäna storkovan genom att sälja klippen eller bli kändis på YouTube.

Det är bra tempo, underhållande och spännande, och de okända skådisarna agerar på ett passande naturalistiskt sätt. Visuellt är det mer effektivt än njutbart, men specialeffekterna är väldigt snyggt integrerade i de röriga bilderna. Det som gör det här till en film värd att se (eller höra) på bio är faktiskt ljudspåret: Det förekommer ingen musik i filmen (annat än de låtar som spelas i bakgrunden på partyt) men man har lagt åtskilligt krut på ljudeffekter som får hela salongen att vibrera. Det är stundtals riktigt mäktigt.

Andra bloggar om film, recension, cloverfield, j.j. abrams

Andra bloggar om film, filmrecension, i am legend, will smith

Tomes :

1 : Le Testament Oublié
2 : La Veuve barbare
3 : La Voix des aînés
4 : Le patriarche
5 : Le sang du Jal

Histoire :

Je vous renvoi à l'article sur Le Secret de Ji pour comprendre la suite de l'article ^^. Je vais essayer de ne pas dévoilé la fin du Secret de Ji tout en parlant de ça suite. Pas facile :D

Dans les Enfants de Ji, comme l'indique le titre, on va retrouvé les enfants des héritiers. Ceux-ci ne savent presque rien de la périlleuse quête qu'avaient entrepris leurs parents, mais quand ces derniers disparaissent, ils se verront obligé de suivre leurs traces et de faire face à de périlleux dangers.

Mon avis :

Je me suis replongé dans les Hauts-Royaumes en espérant bien cette fois obtenir des réponses aux interrogations que la fin du Secret de Ji n’avait pas comblées. Le gros pari de Pierre Grimbert était de savoir faire un peu oublié les aînés et de donner aux enfants un caractère bien propre à chacun et de réussir à les rendre attachants. Le challenge est plutôt réussi au bout de 5 tomes bien qu'au début j'ai eus du mal à ne pas être nostalgique de Reyan, Grigan, Yan et les autres.

L'histoire continue donc après avec la relève de cette nouvelle génération. Pierre Grimbert nous propose cette fois un cycle plus sombre et plus adulte. Je suis contente d'avoir eu enfin une fin digne de ce nom avec de nombreux rebondissements, où j'ai pu plus qu'étancher ma soif, toutes mes questions ayant enfin eu une réponse. Je ne suis donc pas mécontente d'avoir fait un petit bout de chemin en plus avec Cael, Amanon, Niss et les autres ^^

I ett tidigare inlägg skrev jag att det ofta är roligare att läsa om b-filmer än att faktiskt se dem, och det stämmer även på Pulgasari som jag lyckades hitta till sist.

Det som gör Pulgasari intressant och som gjorde mig nyfiken på att se den är dess tillkomsthistoria. Det är nämligen en monsterfilm inspelad i Nordkorea, av alla länder. Inte nog med det: den regisserades av en sydkoreansk regissör som kidnappats till Nordkorea av Kim Jong-ils agenter för att höja nivån på den nordkoreanska filmen. Den som vill veta mer om den märkliga historien kan läsa den här gamla artikeln som jag skrev för tv4.se.

Jaja, Lisbet, men hur var filmen då?

Handlingen utspelas på 1300-talet. De fattiga bönderna lider under en hård tyrann, som beslagtar alla metallföremål för att smida vapen av dem. Bysmeden lämnar i smyg tillbaka föremålen, vilket gör att han kastas ni fängelse. Där dör han så småningom, men inte innan han hunnit skapa en liten monsterfigur av ris. När hans dotter råkar blöda på risdockan får den liv och blir Pulgasari - ett monster som snabbt växer till jätteformat genom att äta metall. Det fina med Pulgasari är att han hälper bönderna i kampen mot tyrannen. Det jobbiga med Pulgasari är att han inte kan sluta äta metall och i slutänden förvandlas till ett hot mot bönderna.

Med tanke på att filmen gjordes i Nordkorea är det inte konstigt att de flesta tolkat Pulgasari som en allegori över den ohämmade kapitalismen. Intressant nog har en socialistisk kritiker påpekat att den med lite vilja skulle kunna tolkas tvärtom också: att monstret representerar kommunismen som efter att ha befriat massorna blir en börda för dem. En logisk läsning, men knappast den avsedda.

Det slår mig att man möjligen kan se den ur ett tredje perspektiv. Kanske är Pulgasari en sedelärande historia om att folket inte kan lita på någon annan än sig själva? Monstret verkar vara en befriare och hjälte, men blir i slutänden en fiende. Nordkorea är världens förmodligen mest slutna land, som visserligen är beroende av internationellt bistånd, men som predikar den totala självständigheten genom sin juche-filosofi. Lita inte på någon, inte ens ett jättemonster som verkar vara din kompis.

Hursomhelst - som film betraktad är Pulgasari en rätt primitiv monsterfilm i den gamla goda "man i gummidräkt"-skolan, men alltså med lite mer uppenbart politiska övertoner än sina genrekollegor. Vi bjuds på påfrestande många gråtande fruntimmer, fint överspeleri från den onde guvernören och hans hantlangare, samt ett bisarrt soundtrack helt bestående av nordkoreansk hårdsynt (ja, det är nån som sitter och lirar på ett Casio-keyboard, låter det som).

Även om filmen i de flesta avseenden är rätt torftig så överraskar den genom att inte vara lika hopplös som man hade kunnat förvänta sig. Somliga effekter är om inte övertygande så i alla fall hyfsat välgjorda givet förutsättningarna, och det finns några underhållande sekvenser när monstret röjer omkring på slagfältet. Det kan säkert bero på att folk från japanska filmbolaget Toho (Godzilla-bolaget, alltså) hyrdes in för att arbeta på produktionen.

Bisarr kuriosa: Efter att regissören, Shing Sang-ok, lyckats fly från Nordkorea tog han sig till USA där han tio år senare var inblandad i en amerikansk remake av Pulgasari, kallad Galgameth.

Vill du se filmen finns den på nätet: kolla här!

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, pulgasari, monsterfilm, nordkorea

Om du hör till oss som undrar vad vi egentligen ska ha Michael Bay till - och vi är några stycken - så har du svaret här. Transformers. Filmen som Michael Bay föddes att göra.

Eftersom jag tillhör fel generation så fattade jag aldrig varför så många blev så till sig i trasorna när det började surras om en Transformers-film. För mig har Transformers alltid varit nåt slags ihopvikbara plastleksaker. Jag var inte riktigt medveten om att de hade gjort så stort intryck på så många, men det hade de tydligen.

Och nu är filmen här på dvd. Onda robotar anfaller jorden i jakt på en grej som kallas för Allspark och kan hjälpa dem att ta över universum. En bunt goda robotar kommer och hjälper människorna att försvara sig. The End.

Ja, du hör ju själv hur det låter. Det är inte subtilt karaktärsdrama direkt. Det är så fånigt att hela filmen har gjorts som en extremt actionpackad och specialeffektsfylld slapstickkomedi, som inte tar sig själv på allvar det allra minsta. Med andra ord: filmen som Michael Bay föddes att göra.

Här kommer nämligen knorren: Det är jättekul. Transformers tillfredsställer på det där viset som bara flera ton metallskrot som kolliderar med fruktansvärd kraft kan göra. Häftiga bilar förvandlas till gigantiska robotar och tillbaka igen. Billiga vitsar till höger och vänster. Sexiga bilder på snygga bruden i porrigt skymningsljus. Massiv förstörelse. Om jag var 14 år skulle jag stå upp och jubla, men jag har fyllt 40 och har fortfarande inte förlåtit Michael Bay för en del tidigare synder, så jag sitter still och småskrockar istället och tycker att John Turturro är skön.

I till exempel The Island eller Pearl Harbor fuckar Bay upp i grund och botten intressanta historier genom att dränka varje uns av mänskligt intresse i effektfyrverkerier, klyschor och klumpigt berättande. I Armageddon är det ungefär samma sak, fast där är grundproblemet att hela upplägget är så otroligt korkat. Innan Transformers tycker jag nog att The Rock var det mest sevärda Bay lyckats sy ihop.

Men här har vi filmen som helt och hållet talar till Michael Bays styrkor, nämligen att leverera spektakulär specialeffektsaction utan hjärna. Det gör han faktiskt ganska bra. Transformers. Filmen som Michael Bay föddes att göra. Jag menar det verkligen.

Läs även andra bloggares åsikter om film, transformers, michael bay, science fiction, action

Quatrième de couverture :

451 degrés Fahrenheit représentent la température à laquelle un livre s'enflamme et se consume. Dans cette société future où la lecture, source de questionnement et de réflexion, est considérée comme un acte antisocial, un corps spécial de pompiers est chargé de brûler tous les livres dont la détention est interdite pour le bien collectif.
Montag, le pompier pyromane, se met pourtant à rêver d'un monde différent, qui ne bannirait pas la littérature et l'imaginaire au profit d'un bonheur immédiatement consommable. Il devient dès lors un dangereux criminel, impitoyablement pourchassé par une société qui désavoue son passé.

Mon avis :

Je pense que Farenheit 451 et 1984 de George Orwell sont deux livres qu'il faut avoir lu. Tout les deux sont visionnaires et délivrent un des futurs, loin d'être impossible de notre monde. Effrayant et déstabilisant.

On va découvrir ce monde dans lequel vit Montag, en même temps que celui-ci le redécouvre après qu'il est fait une étrange rencontre. Le style de Ray Bradbury est direct et efficace. Le livre fait l'effet d'une petite bombe, on reste bouleversé face aux dernières pages et on espère de tout coeur que notre société n'en arrivera pas là.

A lire donc. Une bonne manière de prendre conscience de l'importance de la littérature et de tout ce qu'elle entraîne.