Mina fötter som egentligen är ganska smala, har börjat plattas ut och bli bredare framtill. Förmodligen har detta på något sätt att göra med mina nedsjunkna framvalv, men det låter inte som någon standard att liktornar på lilltårna ska vara en följd av nedjunket främre fotvalv. Skor som passade mig förut, skaver numera lite på knölen vid stortån men än mycket mera på lilltån.

En jämnårig kompis har under minst fem års tid hävdat att vi är medelålders, och jag har sagt att nej nej nej, medelåldern börjar tidigast vid 45. Nu är jag beredd att ge henne rätt. När liktornarna börjar hoppa upp, då är man banne mig medelålders.

Att hitta stor som går att gå i är ett elände. Inget passar, varken gammalt eller nytt. Jag sörjer mina gamla Ecco soft, och skulle glatt ge flera tusenlappar för att få tag i ett par nya men de tillverkas inte längre. Skor ska vara fina och smala därframme. De har inte plats för ankfötter med lilltår på. Jag går i sandaler hela somrarna och en bit in på hösten, specialsandaler med fotbäddar i. När sandalsäsongen är slut, då får jag problem.

Vi medelålders kärringar med liktornar blir i alla fall jätteglada när vi hittar en bra fotvårdare. En som sätter på lite lokalbedövande salva innan hon börjar karva bort liktornarna, och som gör en liten oljeinpackning och masserar innan hon är färdig, och som har skumgummiduttar att trä på lilltårna som är tillräckligt små för att passa. Sedan går man på små moln på vägen hem.

------

Andra bloggar om fötter, liktornar, fotvård, skor, sandaler, medelåldern

Under den tid jag tränade i Luleå skaffade jag mig ont i en handled. Utanför träningen hade jag inget problem av den, det var bara när handleden vreds som jag kände av det. Jag fortsatte träna. Jag vet när skadan från början uppstod, faktiskt precis vilket träningspass. Vi tränade kotegaeshi, en handledsvridning utåt, och eftersom vi inte behärskade höga fall rullade eller pendlade den som tog emot tekniken istället bakåt. I efterhand skulle jag säga att vi tränade för tufft för vår förmåga. Vill man köra kotegaeshi i det tempot ska uke falla högt, eller falla hårt som vi sade då.

Skadan var liten, men den gick inte bort. Kanske det räckt med en sommars träningsuppehåll, men något sådant tog jag ju inte. Det var inte så farligt, tyckte jag. Jag blev av med mina handledsproblem först när jag gått över till en annan typ av aikido - men det är en långt senare historia.

Vi tränade en del på att falla hårt också. Enklast var det från vissa kokyunage, som genom att gripa eller lägga handen kring en armbåge gjordes om till en teknik för högt fall. Vi hade en kille hos oss som tidigare kört lite judo, och om det var han som kastade antingen höftkast eller kokyunage var själva fallet en baggis för kastet kändes tryggt och bra. Vi föll en del högt på kotegaeshi också, de som ville och tordes. Här ställde min handled till problem. Jag var rädd om min handled, och därför tvekade jag. När jag tvekade och inte riktigt hängde med, blev det just precis den där lilla knycken i handleden som jag ville undvika.

När jag kommit till Iyasaka förväntade sig ingen att jag skulle börja träna på höga fall förrän jag tagit fjärde kyu. De flesta började nämligen träna på höga fall till tredje kyu, eftersom man i Sverige dels bär hakama från den graden och dels har en gammal informell överenskommelse om att hakama betyder att man kan falla. Den förberedande träning för höga fall som fanns var att falla över bock: en person ställer sig på alla fyra, och tjänar som hinder att falla över. Som vanligt var jag inte särskilt duktig, men fall över bock gick väl an. Väldigt många andra lärde sig falla bra på Iyasaka, men jag hade problem med att få andra att lita på min förmåga att ta höga fall. Bäst gick det med de riktigt duktiga, och med Iyasakas svartbältestäthet fanns det ju en del sådana. Förmodligen borde jag mycket medvetet ha bett om att få falla högt när jag tränade med duktigt folk, men det föll mig nog inte in.

Långt efter min tredjekyugradering frågade jag Urban, huvudinstruktören, vad jag borde göra för att förbättra mina höga fall. Jag fick svaret att jag skulle göra mera framåtfall, vilket gjorde mig oerhört förbryllad. Det lät inte rätt. Förmodligen tolkade han det som så att problemet var att jag var rädd för att falla. Jo jag var rädd - men för min handleds skull, som jag periodvis bar ett rött band runt för att visa vilken av mina handleder man måste vara lite försiktig med. Inte var jag jättetuff, men inte extremt skrajsen av mig heller. Däremot har jag insett att jag ofta framstår som tveksam, när jag snarare är fundersam och reflekterande. Ibland har instruktörer till och med tolkat mina förbryllade ansiktsuttryck som skeptiskt ifrågasättande. Jag är övertygad om att precis samma sak, att jag framstod som fallrädd, gjorde att många inte ville kasta mig. Därmed fick jag mindre träning på det, vilket inte gjorde saken bättre.

När jag lämnade klubben hade jag andra kyu, men blev inte kastad högt särskilt mycket trots att min grad var sådan att jag förväntades kunna det. I realiteten spelade det dock mindre roll eftersom jag ändå aldrig agerade uke, "kastdocka", på graderingar - det enda tillfälle då man på Iyasaka verkligen brukade vilja ha en partner som gärna tog höga fall. Träningen anpassades till personliga förutsättningar, vilket ju i sig är något bra. Jag tillhörde inte dem som skulle bli något. Det spelade inte särskilt stor roll.

Jag kan konstatera att jag backade för andras uppfattning om mig, och lät dem forma vem jag blev. Det var nog ungefär så jag brukade fungera på den tiden. Jag vet att jag förändrats och utvecklats på den punkten, men säkert inte så mycket som jag skulle önskat.

------

Andra bloggar om aikido, fallteknik, fall, skador, handleder, Iyasaka

Jag gick ett litet läger i Stockholm för ki-aikidons överhuvud i Europa, Yoshigasaki sensei. Själva aikidoträningen var inte öppen för vem som helst, men en timme per kväll stod det ki-andning och meditation på schemat. Det kunde man gå utan att träna aikido.

Varken förr eller senare har jag sett en budoinstruktör använda blädderblock så mycket medan han undervisade. Läraren skrev, ritade enkla skisser och förklarade. Ett återkommande tema var skillnaden mellan meditation eller vetenskap, och Yoshigasaki sensei demonstrerade principen för vetenskap flera gånger: ”Jag håller den här pennan i handen. Jag tror att om jag släpper den, kommer den att falla ner – så jag kontrollerar om det stämmer.” Och så släppte han pennan, och tittade på hur den föll ner på mattan. ”Ah, den föll ner.” Vad detta berättade om vad meditation är för något och vad det inte är, förstår jag lika lite nu som då.

Vi fick göra övningar där man knuffade på varandra, för att konstatera att bästa sättet att stå kvar inte är att streta emot. Det är dels svagare, och dels så flyger man som en vante om den andre skulle släppa trycket. Nej, det starkaste sättet är att istället tänka på riktningen nedåt, ner i marken under sig. Märkligt, men det fungerade. Just balans var en viktig komponent i många av övningarna. Vi jobbade två och två, och tryckte åt olika håll på varandras kroppar för att känna efter om vi var i balans. Som nästa steg i övningen reste man sig upp på tå, och sänkte sig ner igen innan ens partner fick testa balansen. Sen försvårades övningen till exempel genom att balansören fick sträcka ut en arm framför sig, eller genom att prata samtidigt. En hel del av de här övningarna lät sig översättas till vardagligt liv, till sådant som att sätta gränser och interagera med andra människor. Det fascinerade, och jag pratade rätt länge efteråt om det här seminariet.

Hemma i Luleå fortsatte jag min karateträning som vanligt. En vinterkväll när jag skulle ta cykeln utanför bion och cykla hem gjorde det ont i ena knät. Som försiktig general ledde jag cykeln hem. Under den närmaste veckan blev det värre, och som värst fick jag stödja mig på ledstången för att avlasta knät när jag skulle gå nedför trappor. De där rundsparkarna där man stående på ett ben roterar på det under sparken... nog visste jag att det slet lite, särskilt som jag var en smula kobent. Inte hade jag tänkt mig att få akut ont, dock.

Det tog ett halvår av vila från träning och cykel innan jag tordes lita på att knäna var glada igen. Sen gick jag inte tillbaka till karaten. Jag insåg att när jag lyckades åstadkomma bättre balans i mina sparkar än vad jag hade skulle det fresta mindre på mina knän, men vägen till en sådan balans kändes för lång. Dessutom var det ju egentligen aikido jag ville träna. Någon aikidoklubb fanns ju inte i krokarna, men det fanns jujutsu. I jujutsuklubben borde jag väl åtminstone kunna lära mig rulla?

Sagt och gjort. Jujutsun höll till i sporthallens källare, med karaten på ena sidan och judon på den andra. Något lite fick vi sparka på mitsar och göra annat som låg högre upp i graderingssystemet, men mest tränade vi på det som ingick till gulbältesgradering. Vi ägnade oss alltså åt att ta oss loss ur grepp av olika slag, samt fallträning. Ingendera var så fantastisk spännande, tyckte jag, men det var ju fallträningen jag egentligen var ute efter så jag var nöjd.

En bit in i terminen började en av grabbarna att då och då peta mig i sidan med ett finger. Det kändes varken som tafsning eller något direkt skämt. Möjligen var det ett valhänt försök till kontakt när killen petade mig i sidan apropå ingenting, jag vet faktiskt inte. Hur som helst blev jag mer och mer irriterad. Det var ett litet men dock intrång på mitt revir, som inte skulle betytt något alls om det inte ständigt upprepades. Jag funderade på om jag skulle säga åt honom på mattan nästa gång han kom och petade, eller om jag skulle ta det i enrum efter passet. Till slut bestämde jag mig för att han ändå inte behövde skällas ut offentligt. Nästa gång, då skulle jag snacka med honom! men det behövdes aldrig. I det ögonblick som jag bestämt mig för att det räckte, slutade han peta på mig. Jag tror inte att det var en slump.

Efter en termin i jujutsuklubben tog jag ett sommarjobb i Stockholm. Här skulle tränas aikido.

------
Texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om aikido, jujutsu, Ju-jutsu Kai, karate, budo, skador, pedagogik, Yoshigasaki

Jag började köpa Svenska Fighter, som tidningen hette på den tiden. Jag läste mina tidningar ungefär lika noggrant som jag en gång gjort med mina Kamratposten. På den tiden skrev tidningen rätt mycket mer om traditionalistiska arter, än vad dagens Fighter Magazine gör. Shingo Ohgami skrev till exempel en lång artikelserie om karatens historia. Den karatestil jag själv börjat i var en ganska modern sådan, ett Kyokushin-derivat vid namn Ashihara. Den stilen har kastat ut alla gamla kator med svårbegripliga rörelser som aldrig används i ”fighting”. Jag började tycka att vill man något djupare med sin träning, borde man kanske träna en mera traditionell stil? Förmodligen hade den första fascinationen börjat lägga sig. Dessutom började jag tycka att träningen mellan varven var något slafsig. Nej, traditionalism och precision var nog mera vad jag sökte.

Den lokala shotokanklubben tränade i en gymnastiksal några hundra meter från mitt hem. Det var en liten klubb, där den instruktör som nyligen startat klubben höll i alla träningar. Träningen i Shotokan var inte på samma sätt baserad på parträning, och träningen var till en början ganska stillsam och minimalistisk. Stå i kibadachi och slå, sparka, blockera, kontroll på rörelserna. Armbågar, höfter, vrid i slutet av slaget, andas. Gå fram och tillbaka i salen och slå, slå, slå, sparka, sparka, sparka, blockera, blockera, blockera. Jag tyckte om det. Som en kontrast till denna strama karate, spelade vi ofta basket som uppvärmning – en lätt ruffig basket, med oklara regler. Denna basket var den del av träningen som orsakade solklart mest skador. Jag stötte fingrar så de blev blå flera gånger.

Vi var två tjejer som började den terminen. De fyra-fem killarna från samma nybörjarkull försvann, men vi blev kvar. Instruktören sade ”om några år kanske ni kan hålla i barnträning” och jag tänkte ”Kära nån, ska jag ha barnträning bara för att jag är tjej? Jag vet ingenting om barn.” Vi började med fri kumite (icke kontakt-sparring/fighting) redan andra terminen, vilket inte riktigt var vad jag förväntat mig av Shotokan. Kanske berodde det på att klubben var liten och fick blanda många nivåer, kanske på att tävlingskumite var den här instruktörens stora intresse.

Basketen må ha orsakat de flesta skadorna, men inte de allvarligaste. Den andra tjejen försvann ut sedan hon fått ett olyckligt slag på munnen, som flyttat på en framtand. Trots rask transport till akuttandläkeri blev det aldrig helt bra. När jag träffade henne på stan ett halvår senare hade tanden mörknat. Kanske den inte var helt levande längre. Lite otäckt var det, och jag förstod varför vår instruktör hela tiden propagerat för tandskydd såsom det enda skydd man verkligen behövde.

I ärlighetens namn var jag inte helt olycklig över att hon försvunnit från träningen. Att träna med tjejer var på något sätt komplicerat. Redan i min första karateklubb hade jag upptäckt att även om det fanns undantag så var reglerna när man tränade med killar relativt enkla: bit ihop och visa dig aldrig ömtålig, för då kommer de inte att ta dig på allvar. Behandlade jag däremot en tjej på samma sätt som en kille, då visste jag aldrig hur hon skulle reagera. Tjejer kunde bli så sura om de tyckte att jag slog för hårt, och jag hade oerhört svårt för den här vanan att stå och rätta till hårtestar under kumite. Egentligen borde jag naturligtvis ha tagit för vana att slå mot kroppen vid minsta tecken på hårtesttillrättning, men det tänkte jag aldrig på. Det kändes väl... oschysst, eller nåt. Jag antar att killarna reagerade likadant. Jag var inte tuffare än de flesta, men gjorde mitt bästa för att inte visa vad som ibland gjorde ont. Det fungerade bättre så, bara.

Jag var fortfarande ohyggligt ovig, och höga sparkar var svårt. Sparkar var över huvud taget svårt. Med ett år i en annan stil borde jag väl ha ett försprång, men det kände jag inte direkt av. Om den här klubben varit min allra första, hade det troligen varit ganska tufft för mig att börja träna. Jag tog min första gradering som jag skulle, men andra gången stod jag över. Jag ville inte. Min gamla tanke att ta dubbla tiden på mig jämfört med ”alla andra” låg fortfarande kvar i hjärnan. Min instruktör blev oerhört förvånad över att jag kom tillbaka till träningen efter att ha uteblivit från graderingen. Det var tydligen inte ett särskilt vanligt beteende, vilket gjorde mig förvånad. Vi var ju alla överens om att det inte var bältena som var vitsen med det här – eller?

------
Den här texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om karate, shotokan, tandskador, könsroller, kampsport, budo, gradering

Mina instruktörer gör vad de kan för att inte uttrycka sig i termer av "de" och "vi", men visst är det ofta så vi tänker. Jag gör det i alla fall. Jag tror jag föredrar att träna med de våra.

Andra bloggare om fäktning, kulturkrock, skador, sparring

Förra veckan var det högra tumleden.

Är det normalt, det här?

Förmodligen beror det i grunden på att mina fotbäddar, de där inläggen jag måste ha på grund av mina krångliga fötter, blivit lite för gamla och utslitna. De kängor jag tänkt använda mest i vinter har helt plötsligt börjat skava mina fötter på lilltårna. Det låter inte särskilt drastiskt, inte sant? Jag har pillat bort lite förhårdnader och inte brytt mig så mycket, inte förrän det gjorde direkt ont att gå i skorna.

Fotvårdaren sade att jag hade början till en riktig liktorn, lustigt nog på den fot där jag trodde problemen var minst. Hon karvade och skar, och jag sade aj. När allt var klart fick jag bitar av små skumgummirör att trä över lilltårna, för att avlasta trycket från skon. Sådana har jag sett ganska mycket av, jag har ju jobbat i hemtjänst... det slutgiltiga beviset på att jag har blivit en gammal kärring, alltså. Bah.

Nu gäller det att vara snäll mot mina lilltår, så kanske det här kan försvinna och mina fötter bli nästan som förr? Annars är det väl ajöss till snygga skor för resten av livet. Nu tillhör jag inte dem som tycker sånt är viktigt, och de skor som gav mig problemet är ett par grova blå kängor... mest oroar jag mig för mina dansskor. De är av mjukt skinn visserligen, men ganska trånga. Kanske jag borde be skomakaren töja ut dem lite kring lilltån, innan jag försöker använda dem.

Jag får träna en sväng med min tränare, som ger mig en första introduktion i det svärd som kallas schläger eller schlager. Det är i princip ett mensurfäktningssvärd, fast utan spets och egg. Med schläger kan man inte bara sticka utan även hugga lite - men tror ni att jag försöker mig på ett ändå hugg? Inte då. Med mina florett- och värjvanor i kroppen sticker och sticker jag mig trött. Känner att jag inte alls vet vad jag ska göra, och blir passiv och avvaktande. Min tränare vill få mig att bara göra, inte tänka så mycket... några gånger har han fått mig att göra rätt genom att pressa mig, och se! där kom det. Ibland har han rätt. Frågan är om han har det här.

Schläger är kul, men tungt - ordentligt tungt. Lite styrketräning vore nog inte helt fel. Jag blir också lite nervös för mina ömma leder. Hur ont kommer jag att ha i höger armbåge efter detta? Det visar sig dock att jag redan under träningen är mycket mer öm i vänster, det är ingen större fara med högern. Tur det. Jag undrar om jag tjänar något alls på att vara försiktig i min träning för att skona mina leder. Om det är något riktigt fuffens med dem, något reumatiskt eller liknande... så kanske det är bättre att jag passerar gränsen vid ett tidigare stadium, så läkarne ser att något måste göras?

Tydligen har jag fortfarande en tendens att gå med kroppen först och sträcka ut armen sen, istället för tvärtom. Jag tar hem min florett för att träna en smula på detta hemma. Jag förstår mycket väl varifrån denna vana kommer, all min aikido har gått ut på kropp först och armar sen. Det lär ta ett tag att få kroppen att ställa om sig.