Så lunka vi sakteliga mot väntande sommarledighet. Det finns få arbetsplatser som är så dramatiska som skolan i de sista självande dagarna innan sommarlovet skall inträda. Pulsen är hög och adrenalinet fullkomligt sprutar. Stämningen är förtätad. Det kommer väl inga oannonserade förändringar eller krav på besparingar innan välbehövlig vila väntar för medarbetare och elever. Vem vet, resonerar åtskilliga, erfarna och lagom resignerade inför det faktum att världen är högst föränderlig.

Nåväl, få kännare skriver så medryckande, visionärt men även konkret utifrån en nulägesanalys av vilken position som den svenska skolan har i samtiden som John Steinberg. Därför borde många av oss som har förmånen att få arbeta med utbildning och lärande ägna några sköna stunder i hängmattan åt att läsa Skolans nya syfte. Varför då? Jo främst därför att massmedia fullkomligt äger det så kallade problem-formuleringsinitiativet när det gäller att berätta för medborgarna hur det står till i vår skola. Tänk om vi i samma utsträckning fick läsa om vad den svenska skolan faktiskt är bra på. Är vår svenska skola unik och något att utifrån en internationell jämförelse vara stolta över? Hur står sig den pedagogik eller de pedagogiker som genomsyrar vår svenska skola? Sist men inte minst hur har vi det med ledarskapet, lärarrollen och den kraftigt ifrågasatta lärarutbildningen?

Frågorna är många, men de reflektioner som levereras i Steinbergs bok skiljer sig. Här radas inte bara enkla och publikfriande diskussionsämnen upp utan författaren har ett annat syfte med sin framställning. Steinbergs reflektioner av svensk skola tror jag bara kan levereras av någon som har andra referenspunkter än de enkom svenska. Jag vill påstå att Skolans nya syfte är skriven till alla som har anledning att intressera sig för hur vi skapar världens bästa skola; skolpolitiker, skolledare och lärare, föräldrar och elever.

God läsning!

Per-Ola

Sköna maj är en skolledares värsta, bästa och viktigaste tid på året. Värsta eftersom det är stört omöjligt att få njuta av den fantastiska vardag som uppenbarar sig från tidig morgon till sen afton utanför arbetsrummets glasade arbetsyta. Bästa och viktigaste eftersom det är nu som nästkommande verksamhetsår skall sättas och alla goda schemajusteringar i världen som skall göras för att skapa den bästa av pedagogiska världar för elever och medarbetare. I alla fall skall målet vara sådant. Men, ack nog finns det en verklighet som alltid tenderar att göra sig påmind. Ofta stavas den PENGAR, PENGAR och åter PENGAR.

Med denna inledning vill jag bara försvara min bloggtystnad under senaste tid, men nu tänker jag ladda bössan och fyra av salva efter salva. Samtalet om den svenska skolan är intensivt i media och har varit intensiv under stora delar av våren. Mycket är på gång; en ny gymnasieskola, ett nytt betygssystem, nya nationella prov fö våra minsta m.m. Lärarnas Riksförbund och dess ordförande går ut och talar om att är dags att återföra ansvaret för den svenska skolan till staten. Skall SÖ återuppstå månne? Frågan är intressant, framförallt utifrån det som LR så väl har belägg för i sin argumentation: den svenska skolan är ytterst segregrerad och långt ifrån målet om att vara en skola för alla.

Låt oss då fundera en aning över införandet av elitklasser, som skall tjäna syftet att pusha på de duktigaste och väl utvalda eleverna för att de icke skola behöva umgås eller förstöras av de som icke hava samma föutsättningar och därmed inte heller samma chanser att nå lika goda skolresultat. Vi talar inte längre om en uppdelning av A- respektive B-skolor utan om att steget nu skall tas för att uppfostra våra ungdomar inför mötet med två helt olika framtider. Jag trodde efter mer än 20 år i den svenska skolans tjänst, med undervisningserfarenhet från samtliga stadier, förutom förskolan, att det kunde finnas någon mening i att alla faktiskt var olika och hade olika vägar fram till målet, men någonstans fannas det emellertid en humanism som viskade att skolan skall fostra för vidare studier, arbetslivet och framförallt livet i stort.

Är det kanske som så att insikten nu har nått så många fler att den svenska lärarutbildningen inte förmår att utbilda blivande lärare som är rustade för att stimulera de som redan kan och vill kunna mer, men även pusha, stödja och hjälpe de många som riskerar att halka efter. Borde inte alla vara vinnare på att helheten hålls samman, men att de enskilda delarna tillåts att växa isär inom helhetens gemenamma former?

Uppriktigt sagt, blir jag både ledsen och förbannad över den besinningslösa egoism som smygit sig in i synen på det viktigaste av allt, målet om en lärande, utvecklande och meningsfull skola för alla. Jag tillhör dem som kommer att kämpa för att nå målet om en skola för alla.

Med bästa hälsningar

Per-Ola

Ikväll ska jag vara med i TV igen - denna gång handlar det om den sexuella revolutionen. Jag har en artikel med på SvT Opinion, med rubriken Vi behöver mindre av kristen sexualmoral, och det är förstås detta som är samtalsämnet för kvällen. Min artikel kommer att bli ett blogginlägg här på TantraBlog också, förstås, men just nu får du gärna läsa den på SvT Opinons hemsida.

Titta gärna på debatten, och kommentera gärna både här och på SvT Opinon!

Det råder tuffa arbetsföhållanden för studie-och yrkesvägledarna i skolan visar ny undersökning som refererats i veckans mediabrus. Skolministern uttalar sig om att förbättringar måste göras, inte minst för elevens rätt till god kvalitativ vägledning på vägen mot framtida studie-och yrkesval. Ansvaret vilar tungt på huvudmannen som ansvarar för utbildningen och skall se till att behöriga SYV-are finns till elevers och målsmäns tjänst.

Kikar vi in i många svenska skolors arbetsmiljö ser vi många fullständigt överhopade SYV-are som själva skall administrera och praktiskt arrangera hundratals praktikplatser, informationer inför gymnasieval, arbetslivskontakter m.m. Hur sjutton är det rimligt att utifrån nämnda utgångsläge arbeta för att upprätthålla god kvalité och serva elever och målsmän i några av livets viktigaste val?

Samtidigt behövs en rejäl dos med komptensutveckling och omvärldskunskap för att rusta yrkesgruppen studie-och yrkesvägledare för en global och delvis helt ny orienteringskarta som ytterst är våra ungdomars vardagsvärld.Men, utmärkt att diskussionen fördjupas om villkoren för en av skolans viktigaste medarbetare. Låt oss hoppas att även förändring till det bättre skapas i praktiken.

Mvh

Per-Ola

Skrota IV-programmet verkar vara en av de rekommendationer som kommer att presenteras i det nya och av mig personligen hett efterlängtade utredningsförslaget till ny gymnasieskola. Efterlängtad därför att jag redan för två år sedan satte min förhoppning till parantesen GY07 och det akuta behovet att med kraft gå in och skaka om den sovande och otidsenliga koloss som svensk gymnasieskola utvecklats till. Nu blev det inte så, och vad som komma skall ser jag mycket fram emot att få lära mer om. Den 7:e april är vi många som samlas i Växjö Konserthus för att lyssna till presentationen av gymnasieutredningens förslag.

Nåväl, låt oss vända åter till trixandet och bollandet med det främsta exemplet på den svenska grundskolans misslyckande, den stora och ständigt växande andelen ungdomar som inte når godkända betyg i matte, svenska och engelska och därmed inte får allmän gymnasiebehörighet. Dörren till nästa steg i utbildningssystemet är tillfälligt stängd. Jag säger direkt och utan darr på skrivbordstangenten att utvecklingen av Individuella programmet inom gymnasieskolan har gått över styr. Tanken var god och med hänsyn tagen till de många duktiga medarbetare som sliter för att hjälpa våra ungdomar på nya vägar som leder mot målet, skall det sägas att den kollektiva insatsen är värd att både respekteras och beundras. Men, något nytt måste till, och frågan är väl snarast vilken del av utbildningssystemet som skall fokuseras för att skapa bästa möjliga förutsättningar för våra ungdomar att nå de allmäna utbildningsmålen? Jag anser att det faller en oerhörd mörk skugga över vad som gjorts respektive inte gjorts under de 10 år som grundskolan har haft ansvaret att föra eleverna mot målen i enlighet med läroplan och styrdokumentens kriterier för bedömning och betygssättning. Kartlägg, gör en behovsanalys, beskriv de förändringar som måste göras och åtgärda. Ser du handlingsgången i det systematiska arbetet för att skapa en skola för alla?

Det är enkelt att som skolministern gå ut och göra det ena efter det andra mediala utspelet, där ordergivning efter militärt mönster används före pedagogisk insikt i vad som faktiskt krävs för att skapa högre kvalitet syftande till att skapa de bästa tänkbara förutsättningarna för att hjälpa våra ungdomar framåt. Mer patetiskt blir det när enstaka fackliga företrädare talar om att göra både och; skapa gärna ett tionde grundskoleår men låt eleverna som inte har betyg gå någonstans mittemellan grundskola och gymnasium. Det kallar jag segregration och/eller ytterst flyende och svagt pedagogiskt ledarskap. Vem vinner på att skapa fler mellanzoner i vårt svenska skolsystem? Det får mig att tänka på all specialundervsining som under åren har bedrivits i diverse källar-och vindsutrymmen. Goda intentioner från lärare men vilka upplevelser har det givit eleverna?

 Men, medialt fungerat det säkert i ett läge där svensk skol-och utbildningspolitik har förts decennier tillbaka i tiden via grepp som handlar mer om ordning-reda än framsynta kunskapsperspektiv syftande till att förbereda våra barn och ungdomar för vidare studier, arbetslivet och livet i stort. Sorgligt och ytterst allvarligt om Sverige framledes vill fortsätta att vara en kunskapsnation som är byggd av människor utrustade med rätt verktyg för att klara sig i det globala informationssamhället.

Alla elever som tvingas att backa om ett år för att målen inte har nåtts är ett solklart bevis på att grundskolan har misslyckats att bredda perspektiven och möta eleverna utifrån just deras individuella färidigheter och svårigheter. Med fortsatt nedärvd pedagogik som ryms inom fyrkantens trygga väggar kommer problematiken att skapa en skola för alla att fortsätta och å det kraftigaste dra ut på tiden.

Oavsett var politiker tänker om mindre viktiga frågor som rent organisatoriskt handlar om vi skall införa ett tionde skolår eller bibehålla IV, kvarstår den verkliga utmaningen att skapa en skola för alla där pluraliteten av intelligenser kan bedömas av medarbetare som är rustade till tänderna med kompetenser som är både breda och kompletterande. Ni vet visionen om att skapa ett vinnande lag för att möta morgondagens utmaningar gäller även skolan, eller hur?

Summa summarum anser jag att med hänsyn tagen till hur svensk grundskola har utvecklats under de senaste decennierna är gymnasieskolans Individuella program en nationell angelägenhet att försvara. Om försvaret skall ges upp vill jag se ett noga genomtänkt och pedagogiskt genomarbetat förslag som utgår från elevernas rättssäkerhet och bästa för att skapa goda framtida vägval. Var även aktsam om den enastående kompetens som på medarbetarnivå har samlats inom individuella programmet. Jag är inte helt säker på att det vore lyckosamt att sprida ut den hårt upparbetade erfarenheten som glesa skurar om våren inom grundskolans vida domäner.

Med bästa hälsningar

Per-Ola

Sitter på tåget och är på väg mot KY-dagen som skall arrangeras i Växjö Konserthus. Kvalificerad Yrkesutbildning är en spännande eftergymnasial utbildning med nära koppling till arbetslivet. Många av eleverna har varit ute och arbetat några år och kan som grupp betraktas som mycket studiemotiverade.

Dagen är kryddad med många dugliga föreläsare. Kreativitet och företagsamhet är en röd tråd och många spännande kontaktytor lär med största sannolikhet dyka upp. Jag återkommer med diger rapportering av dagens guldkorn :-)

/Per-Ola

Så har även den svenska grundskolan fått sin egen realitysåpa. Klass 9a tar med oss tv-tittare på en vandring i svensk grundskola anno 2008. Det vi ser är dessvärre inget unikt porträtt av en enstaka skola som befinner sig i kraftigt utsatt läge. Många är de s.k. lärande miljöer i vårt avlånga land som mycket väl skulle kunna jämföras med den malmöskola som i nämnda tv-serie utgör platsen för fältstudierna. Är det här en nyhet månne för våra medborgare att eländestillståndet är ett så definitivt faktum för tusentals av våra ungdomar som varje dag ska släpa sig till en miljö som borde vara stängd och klassificeras som direkt olämplig att vistas i. I korridorena sveper vuxna zoombies, lärare och rektorer, som har gett upp och lämnat kontrollen av sina gamla domäner till andra aktörer. När inte längre kunskapsmonopolet kan hävdas och den lilla dos av ordningsregler som tidigare funnits givits upp, blir den svenska skolan en totalt meningslös miljö för både medarbetare och elever. Är vi inte här för att lära och utvecklas tillsammans? Borde det inte vara en glädje att varje morgon få gå till skolan och lära sig saker för livet? Borde inte skolan vara en viktig länk i människoblivandet och en av de viktigare socialisationskrafterna för en ung människa förutom familjen och alla kompisarna?

Vad är det för lärare och rektorer som inte förmår att hålla täta kontakter med hemmet och arbeta proaktivt för just den enskilda elevens bästa och skolgång? Ska elever behöva sitta i slutet av sin nioåriga skolgång och knappt ha ett endaste betyg i hamn? Hur i hela friden kan lärare i sin bedömning och betygssättning dela ut betyg som inte står i någon form av paritet med elevers kunskapsnivåer? Snacka om systemets kollaps och ett gigantiskt svek mot våra ungdomar, som de facto är allas vår framtid. Därför är jag inte förvånad och inte heller chockad av att följa 'fantompedagogernas' möte med ungdomarna i klass 9a. Jag håller fast vid min grundläggande undran och formulerar även min fråga rakt av: var i hela friden har lärarna varit under dessa nästan nio skolår som eleverna har tagit sig igenom? vilka betygs-och bedömningskriterier kan användas för att rättfärdiga det svek som många elever utsätts för varje dag i den svenska skolan när alla förutsättningar för lärande och utveckling spolieras utan att vuxenvärlden reagerar?

Usch, jag blir ledsen och ännu mer taggad att aldrig ge upp min övertygelse som rektor: det är möjligt att skapa inte bara landets bästa klass utan även världens bästa skola. Men, det kräver väl en stor portion galenskap att orka framhärda i denna övertygelse.

Jag bifogar den spännande analysrapport från managementinstitutet McKinsey om vilka faktorer som är viktiga för att skapa en god och lärande skola. Läs den!

Per-Ola

worlds_school_systems_final.pdf

Ibland när jag besöker skolor och utbildningsmiljöer kan jag riktigt känna den där känslan djupt i hjärtetrakten att här finns det banne mig goda förutsättningar för ett lärande där alla våra sinnen stimuleras. För visst är det så att känslan av att bli glad och kreativt utmanad påverkar våra förutsättningar att lära. Vänd på perspektivet och kliv in i många av de svenska skolor som dessvärre har uppgiften att utbilda våra barn för framtiden. Grått och trist i ändlösa korridorer gör knappast underverk för elever och medarbetare. Färg och fantasi sätter våra känslor i spel och snart börjar kreativitetens alla strängar att spela himmelska hymner.

Så fantastiskt det var att få kliva in i Östra Grevie Folkhögskola och insupa den atmosfär som förgyller denna anrika tummelplats för folkbildning och estetik. Denna dag är det öppet hus på skolan och många elever är i full gång och visar prov på sina konstnärliga färdigheter för besökare. Färg, form och estetik blandas i en härlig mix. Hit skall jag återvända för att sjunka in och fundera mer över hur rum för lärande och kreativitet skapas för morgondagens skola. Det givna navet i morgondagens skolor, oavsett om vi talar om grund-eller gymnasieskola, torde ta sin utgångspunkt i en magiskt ämnesövergripande media-och estetisk institution.

Ett tips till alla intressenter av lärande- och utbildningsfrågor, missa inte färden till denna sydskånska tummelplats för folkbildning i kreativ miljö. Tågresan hem till kära Kalmar gick snabbare än någonsin och i huvudet pumpade tankar om något av det bästa som finns i mitt skolledarliv; tänk vilka möjligheter som finns där bortom nästa hörn.

/Per-Ola

Så har landets alla barn och ungdomar, samt därtill hörande rektorer och lärare, fått klarhet i att bortom nästa hörn väntar åter ett nytt betygssystem. Inget fel att arbeta för att bringa ordning och reda i systemen. Björklund förstår skolan, i alla fall vissa delar av denna gigantiska och ytterst svårförståeliga värld. Men, något saknas i diskussionen i alla fall utifrån mitt perspektiv. Jag tror det är ett mänskligt drag att vilja veta hur vi ligger till, om vi gör ett bra jobb, eller om vi kan förbättra något i vårt professionella utförande för att göra ett ännu bättre jobb. Frågan är bara vem som skall coacha oss i detta växande som skolelev eller yrkesarbetande. För att kunna bedöma och betygssätta gäller det att alla parter, dvs. bedömaren och den som skall bedömas, är klara över kriterierna. Om vi går till skolans värld vågar jag påstå att väldigt många lärare har enorma problem med att utifrån ett nationellt och likvärdigt sätt kunna garantera en skola där alla elever behandlas lika när det gäller betyg och bedömningsfrågan. Det är sällan den enskilde lärarens fel, eftersom varken lärarutbildningen eller så särskilt många rektorer lägger kraft i det pedagogiska samtalet att arbeta för full förståelse av något så komplicerat som att förstå ett betygs-och bedömningssystem. Nog kan kompetensutvecklingsdagar hållas både en och två gånger, men det gäller att bryta ner och därefter bygga upp en lokal kompetenbank i det egna kollektivet och i den egna skolan. När inte ens kunskapen om det nuvarande betygs-och beömningssystemet har landat in hoss alla profesionella skolarbetare är det dags att riva och bygga om. Är det Björklund själv som skall garantera att det går bättre denna gång med att i kommuniaktion med målsman och elever förklara det väsentliga i betygssystemets grunder?

Men, bortom alla mätresultat och scanningar av våra elever, återfinns ett avgrundsdjupt svart hål av utanförskap och själslig oro som för mig personligen i egenskap av rektor är det allra viktigaste att bryta. Att så många unga människor mår så fruktansvärt dåligt i vardagen är en nationell katastrof och för vår gemensamma framtid en fullständigt oacceptabelt utveckling. Nu ökar stressen ytterligare och utslagningen slår igenom ännu tydligare. Vad är det egentligen för kunskaps- och människosyn som ligger bakom den nya färdriktningen med tydligare fokus på att mäta och diagnostisera våra barn och ungdomar? Hur vore det om de högst ansvariga för vår skola i samma andetag lät uttala alla elevers grundläggande mänskliga rättigheter av att faktiskt må bra för att kunna prestera i skolan? Eller ska det nu byggas små öar av skyddade och elitistiskt inriktade friskolor för våra högpresterande och välmående barn? Åh vad det saknas skolpolitiker av klass som med ideologiskt avstamp slåss för skolan som livets och samhällets viktigaste arena.

Hellre än att mäta i alla avseenden, var tydlig med att som skolarbetare återkoppla till målsman och elev hur livets lärandeprocess utvecklas. Använd och gör de viktiga instrument som finns ännu mer vassare i argumentation, kommuniaktion och dokumentation - Indivduella utvecklingsplanen och utvecklingssamtalet, samt åtgärdsprogrammet när så behövs. Ge elevhälsan mer resurser och använd humansimen i att förbättra vår svenska skola, innan det är för sent.

/Per-Ola

Känns det som om rapporterna om kristillståndet i den svenska skolan duggar tätt i dessa dagar? Under gårdagen kom mediala kommenterar till den rapport som Skolverket låtit publicera om Allas rätt till utbildning. Jag kan inte annat än instämma i den kritik mot den svenska grundskolan som undervisningsrådet gav uttryck för  i tv:s nyhetssändningar. Helt oförklarligt blir det när torr statistik publiceras över upprepade misslyckanden att få svenska ungdomar till skolan. Detta trots att det råder skolplikt för barn upp till 15 år i Sverige. Om inte förälder/föräldrar förmår att få sina barn till skolan skall tillbörlig hjälp påkallas från den enskilda skolans rektor.

Förutom skollag finns det tydligt formulerat hur skolan skall arbeta med aktiv elevvård och stöd till elever som befinner sig i svårigheter. Hur i hela friden kan då flera tusen barn som ej är fyllda 15 mer eller  mindra befinna sig på distans från skolan under ett år? När blev det ok att skolans viktiga organ för att hantera elever som av någon anledning är i behov av särskild tillsyn eller stöd , elevvårdskonferensen, börjar backa och släpper taget om våra grundskoleelever? När slutade den under högstadiet livsnödvändiga kommunikationen mellan hem och skola att vara intensiv, levande och fruktbar? Frågorna är många. Men, egentligen är det mycket enkelt. Genom att arbeta med tydliga rutiner och kommunicera ledare,lärare, föräldrar och elever förebyggar man en mycket stor del av skolk och annat utanförskap i skolan. Tillsammans med sociala myndigheter, polis och föreningslivet kan många flyktförsök från den svenska grundskolan stoppas i tid.

Det gäller att våga kliva fram och visa vuxenansvar på fullaste allvar. Ansvaret delar vi och om framtiden kan vi bara sia.

/Per-Ola

Jag vet inte vem som släpade in katten... men troligtvis var det bristen på engagemang, debatt och agerande hos svenska skolpolitiker och skolledare. Personligen ser jag inte friskolorna som ett hot, men friskolereformen har gått för långt och numera präglas svensk skola av en hyperliberal inställning, där det verkar som om det slutgiltiga ansvaret för vad som komma skall i en nära framtid där månglarna i templet erbjuder i stort sett vad som helst för att få ytterligare en elev, tenderar att skjuta den högtidliga proklamationen om en skola för alla ordentligt i sank. Jag vill gå så långt i min argumentation att om inget görs för att hejda den gigantiska utförsäljning av svensk skola som vi i stunden är vittnen till, kommer våra elever att utsättas för en mycket stor osäkerhet och i många fall tvingas välja om gymnasieprogram och/eller byta skola några gånger under sin treåriga utbildning.

Jag har erfarenhet av både kommunal och fristående skola och kan i egenskap av lärare och ledare uttala mig i saken. Det är inte vem som är huvudman som fäller det slutgiltiga avgörandet om vem som är lämplig att arrangera utbildning för barn eller ungdomar. Men friskole-företrädares lockrop om fria datorer, studieresor och andra varor känns för mig i högsta grad motbjudande. En annan mer hotande förekomst mot vår rättsordning är den handel med betyg som pågår inom flera friskolor. Höga betyg ser ju bra ut i den s.k. rankingen. när föräldrar ska till att gruppera lämpliga eller mindre lämliga skolor för sina barn. Det stora slaget kommer några år senare när eleverna i färd med att ta sig an en högskoleutbildning konfronteras med stora kunskapshål. De stora förlorarna när den svenska gymnasieskolan förvandlas till handelsplats är våra ungdomar - Sveriges framtid. Den gångna hösten har ju med tydlighet visat hur det går till i några av de bolag som bedriver friskola i vårt land och inte drar sig för att sätta högsta betyg på elever som aldrig varit i skolan. Är det så vi vill ha det och fostra ungdomar för det verkliga livet? Fy fan.

Jag hoppas istället att vinnaren i slaget av lämpliga utbildningsmiljöer / skolor för våra gymnasister handlar mer om lärande och förmånen att få vara en del av en spännande, lärande och livslång lärandeprocess som har nära kopplingar till arbetsliv och högskola. Det kan knappast vara regeringens vilja att det även fortsättningsvis skall vara olika världar för de huvudmän som avser att arrangera gymnasial utbildning i Sverige.

Det är min yttersta förhoppning att ett snart uppvaknande är att vänta, innan det hela går över styr.

/Per-Ola 

Efter några sköna dagar tillsammans med min kära familj nalkas åter fosterjorden. Jag läser ur föregående veckas nyhetsström att skolminister Jan Björklund nu tänker sätta ner foten i den politiskt mycket heta frågan om friskolornas framtida roll i komparation med de kommunala skolorna. Det här inlägget ska inte handla om den under hösten intensivt omdebatterade frågan om friskolor som inhämtar rekordvinster eller huruvida det utifrån ett samhälleligt perspektiv kan betraktas som acceptabelt att så skall få fortgå. Jag har personligen blickat in i katastrofalt misskötta och för både elever och medarbetare rättsosäkra friskolemiljöer, men jag vill med tydlighet även säga att åtskilliga duktiga pedagoger och ledare driver sin friskoledröm med hårt arbete och goda resultat för både elever, föräldrar och medarbetare.

Däremot har jag ingen förståelse för varför vissa grundläggande rättsliga och lagmässiga skillnader skall finnas om huvudmannen råkar vara en kommun alternativt en stiftelse eller ett bolag. Självklart skall det vara lika förutsättningar för alla de aktörer som arbetar med det absolut viktigaste uppdrag som finns i vårt samhälle; att entusiamera, utbilda och förbereda våra barn och ungdomar för den verklighet som väntar i skola, arbetsliv och omvärld. Här får inte olika förutsättningar vara avgörande och inte heller skyddszoner som gör att centrala dimensioner av uppdraget kan sättas på undantag.

Så, kämpa på skolminister Jan Björklund och leverera fortast möjligt till alla elever, föräldrar, medarbetare och ledare i Sveriges många skolor. Ty vi är många som länge efterfrågat ett klargörande.

Med bästa hälsningar

Per-Ola  

Dagens tragiska händelse på en skola i Upplands-Bro som resulterade i att rektor utsattes för grovt övervåld, är bara en av flera händelser under senare tid som visar att arbetsmiljön för många lärare och rektorer är totalt oacceptabel. Förutom de fysiska yttre skador som dagens vansinnesdåd tillfogar en medmänniska, är de psykiska såren som följer i chockens efterföljd betydligt svårare att läka. Skolan, som är en av vårt demokratiska samhälles viktigaste arenor, har kommit i allt större utsträckning förknippas med hot och våld. Varje elev och/eller lärare som tvingas gå till sin skola och uppleva dessa fullständigt oacceptabla yttringar är en för mycket. Här måste absolut nolltolerans råda.

Hur har det egentligen blivit så här? Hur kan det komma sig att samhälle och skola, samt vuxenvärlden valt att foga sig och acceptera att denna fysiska och psykiska terror får slå sönder arbetsmiljön på många av våra skolor? Jag har inte svaren på dessa frågor, men tillåter mig att med dryga 20 års erfarenhet av skolans värld, lyfta en väsentlig faktor som delvis kan förklara dagens tillstånd i den svenska skolan: bristen på förebyggande arbete och proaktivt förhållningssätt i kommunikationen med elever och målsmän.

Om fler lärare och rektorer skulle våga omsätta läroplanens intentioner och den humanistiska värdegrund som ytterst utgör grunden för vår skola skulle defintivt arbetsmiljön vara trevligare att vistas i både för elever och medarbetare. Om likabehandlinsgplanens fina ord om att inga former av kränkande behandling accepteras varken bland elever eller medarbetare, skulle våra skolor definitivt vara annorlunda att vistas i. Om samverkan mellan skola, hem, sociala myndigheter och polis var på allvar, skulle vi definitivt ha andra förutsättningar att hjälpa unga människor som befinner sig i riskzonen. Dessvärre saknar många rektorer och lärare viktiga pusselbitar i detta arbete, och därför blir insatser som görs oftast av karaktär brandkårsutryckningar. Men släcka bränder i skolans värld fungerar verkligen inte som systematisk arbetsmetod. Många tvår sina händer och frustrationen i kombination  med förtvivlan sprider sig.

En av de yrkesgrupper som har störst omsättning och alltför höga sjukskrivningstal är rektorer. Hur ska skolan lyckas rekrytera nya rektorer som tycker det är värt liv och lem för att fullgöra det jobb som oftast uträttas med många nedlagda arbetstimmar per vecka och därtill i många exempel i en arbetsmiljö som allt oftare förknippas med hot och våld?

Något måste göras och det år bråttom. Annars kommer snart våra svenska skolor att vara utrustade med metalldetektorer, fler övervaknings-kameror och säkerhetsvakter. Vill vi ha det på detta viset?

Undrar och hälsar vänligen

Per-Ola

Nu börjar det bli aningen tröttsamt att höra alla dessa körer skrika sig hesa på mer ordning och reda, fler betyg och tillbaka till ruta ett för skolans alla odrägliga gossar. Jag vill påstå att en skola som inte tar sin utgångspunkt i att förstå unga människors sätt att leva och vara aldrig kommer att ha en chans till överlevnad. Möjligtvis i trygga segregrerade miljöer gjorda för elitens avkomma.

 Det här är inget försvarstal för låt-gå mentalitet eller rädsla för mer kunskap. Kunskap är livets frukt, det vet vi alla, men kunskapssynen har tack och lov förändrats från Hedenhös fram till idag. Tro inte att det går att kliva in i klassrummet och kräva respekt för att någon nu råkar vara vuxen och lärare. Respekt kommer inifrån och har sin grund i humansismens portalparagraf: du skall älska din medmänniska som dig själv. Utgå från att största nytta för din medmänniska är en framkomlig väg.

Jag tror inte att vi skapar en bättre skola med nyttjandet av populistiska utspel. För den som vill skolan väl måste börja med att utgå från våra ungdomar. Skolan är inte bara de vuxnas arbetsplats, så får faktiskt LR:s ombud säga vad dom vill. Elever har rätt att möta lärare som brinner för sitt arbete och har som högre målsättning att skapa den bästa av skolvärldar för alla elever oavsett förkunskaper och individuella färdigheter. Skolan är till för alla och är en av livets viktigaste socialisationsskapande miljöer. Många exempel finns som talar sitt tydliga språk om sanningen i detta påstående.

Nej, alliansen måste fånga tillfället och skapa förutsättningar för en skola som blickar framåt mot 2010-talets intressanta frågor. Sluta fjeska för bakåtsträvare och för in lite rock n´roll på agendan. Våga utmana och skapa världens bästa skola! Jag är helt övertygad om att vi kan lyckas. Hela min rektorsgärning präglas av denna högre målsättning.

Med bästa hälsningar

Per-Ola  

I morse när jag ånyo äntrade arbetsresan till Glasrikets givna centrum, Kosta denna företagsamhetens och entreprenörskapets nya fästning, fångade en notis i morgonekot mitt intresse. Från Göteborg rapporterades om några skoltrötta ungdomar som via praktik på ett bygge fått förnyat självförtroende och en chans att göra något annat än att misslyckas i skolan. Ungdomarna berättade med stolthet att målet var att sköta sig och vara närvarande, eftersom en lärlingsplats hägrade för de flitiga. Ansvarig arbetsledare rapporterade om glädjen att jobba tillsammans med ungdomarna.

Skoltrötta ungdomar måste få chansen att visa på andra kvaliteteter än de fåtaliga som mäts inom skolans fyrkantiga väggar. Nog är det frågan om ett gigantiskt resursslöseri som äger rum varje dag i våra svenska skolor, när tillskyndare av systemet med envishet vägrar att öppna ögonen och släppa in luft i inmutat territorium. Samverkan med arbetslivet och lyckan att finna besjälade mentorer kan få skoltrötta ungdomar att på mycket kort tid svänga om. Det handlar om allas våran inneboende vilja att få vara duktiga och bevisa för omvärlden att vi duger till. Om inte skolan kan hjälpa till på vägen, torde det vara dags att erkänna misslyckandet. Skolan är ju faktiskt duktig med väldigt många elever, som ivrigt famlar mot uppstakade mål, men det finns alltid dom som är i behov av annat stöd. Komma ut och jobba för att om några år kanske komma tillbaka och upptäcka lusten av att läsa upp sina betyg.

Herrens vägar äro outgrundliga.

Med bästa hälsningar

Per-Ola

Svenska Dagbladets politiske chefredaktör, PJ Anders Linder, tar i veckan berömvärt upp de nya nedslående siffror som Skolverket publicerar om antalet elever i grundskolans år 9 som saknar allmän gymnasiebehörighet. Trots all fokusering på att stoppa denna färd mot utanförskap, kan inte utvecklingen bromsas.

Frågan är om det är fel på eleverna eller på de verktyg som systemet tillhandahåller? Personligen är jag inte sen att vända mig mot bristerna i tolkningen och det praktiska användande av betygs och värderingsinstrument som möjliggörs i läroplanen. Att ta steget och verka i läroplanens riktning när det gäller att bedöma elevers kunskapsutveckling kräver insikt och god kompetens. Hur står det till med kompetensutveckling för lärare inom området betyg och värdering av kunskap?

Inom lärarutbildningen upptar inte några av de mest grundläggande momenten i en lärares arbete, att värdera och betygssätta elevers arbetsinsats i skolan, särskilt mycket utrymme. Är det försvarbart att låta nyutbildade och per defintion mer erfarna lärare som saknar insikt i bedömning och betygssättning sätta sig till doms över barn och ungdomars kunskapssutveckling? Hur många färdigheter och begåvningar passerar inte genom det traditionella och av alltför många använda kunskapsfiltret i svensk skola varje dag?

Naturligtvis finns det oerhört många duktiga lärare som arbetar med att tolka och omsätta läroplanens intentioner och maximalt vrider och vänder för att hitta nya metoder att värdera våra elevers kunskapsutveckling. Men det pedagogiska samtalet måste åter införas i stressade lärares arbetsvecka. Att få tid att utbyta erfarenheter och tankar, samt när det behövs få nödvändig kompetenspåfyllning, borde höra till en pedagogs givna vardag. Utan utveckling ingen insikt, och ett förödande stillestånd kommer att inträffa. Vem som är förloraren av denna tragiska utveckling är tydlig, eller hur?

Med bästa hälsningar

Per-Ola

Skolavslutningstid i bästa försommartid. Jag är säker på att dessa gyllenne ögonblick i livet aktualiserar många minnes-bilder hos oss alla oavsett ålder. Förutom all glädje och massor av förväntningar, finns det även goda skäl till eftertanke. För många barn-och ungdomar börjar nu en väntetid att det snabbt som attan åter skall bli augusti och dags för skolstart. Många, många har sin allra bästa tid i skolan. Dessvärre är det den sanna lägesbilden i välfärdslandet Sverige anno 2007 där utanförskap och segregration stadigt biter sig fast i breda folklager.

Sommar är ändock tid för återhämtning för många barn, ungdomar och vuxna som dagligen kämpar på i Sveriges största arbetsplats. Nu är det dags för grönbete!

BO Lena Nyberg skriver idag på DN:s debattsida om vikten av att elever, i samband med den nya skollag som är under utarbetande, får rätten att ompröva sina betyg. BO talar till och med om att det är en allvarlig brist på rättssäkerhet för våra elever att dessa samtal om betygssättandets yttersta fundament ej kan föras utan rädsla för repressalier från lärare. Elever bör även ha insikt i betygskriterier för att bättre förstå på vilka grunder betyg sätts. Sammanfattningsvis kan jag inte annat än fullt ut hålla med Lena Nyberg och vill dessutom lägga till följande.

 För mig som rektor är det en självklarhet att elev och målsman har full insikt i den myndighetsutövning som betygsättande ytterst handlar om. Medarbetare ska lägga vikt vid att kommunicera de ramar och styrdokument inklusive kursplaner och betygskriterier som är gällande. Situationer får helt enkelt inte uppstå där elever sitter tysta och inte vågar ställa frågan inför ett betygssättande som inte är solklart kommunicerat. Då skapas ett rättsosäkert läge där myndighetsutövningen får en otäck skepnad som inte hör hemma i en modern rättsstat.

Bra tycker jag att Lena Nyberg ryter till i en angelägen fråga.

Nu lägger jag benen på ryggen och har ytterligare en fantastisk skolavslutning att se fram emot. Det här är världens bästa jobb :-)

Mvh

Per-Ola

Rättigheten att sätta betyg på elever ingår i den myndighetsutövning som åvilar lärare. De sista dagarna i maj innebär i skolans värld en sanslös stress med fokus på att lämna in korrekta betygslistor till expeditionen. Lärare och skolassistenter sliter för glatta livet med syfte att skapa ordning och reda för våra elever. Många elever vandrar mellan hopp och förtvivlan och gör en sista ansträngning för att putsa på betygsgränser samt lämna in s.k. restuppgifter.

Det sägs i skolans styrdokument att bedömning och betygssättning skall utgå från kriterier som skall vara möjliga att använda likvärdigt på nationell nivå. Att det råder många oklarheter när det gäller bedömning och betygsättning bland Sveriges lärare framstår med all tydlighet. Inom lärarutbildningen är det inte alltid som denna viktiga kunskap får särskilt stort utrymme. Självklart skapas en osäkerhet, vilket i värsta fall kan försätta elever i ett rättsosäkert läge när det är dags för bedömning av gjorda insatser.

 Det är utmärkt att landets skolminister nu även lyfter en annan inflammerad dimension av bedömnings- och betygsfrågan, nämligen de fristående skolor som per definition använder sig av höga betyg som försäljningsargument i jakten på nya elever. Det får inte finnas utrymme för skolor som använder sig av höga  betyg för att putsa till statistik eller vinna elever som väljer skolan A, eftersom det är lätt att få höga betyg just där. Det finns en given förlorare på denna ohälsosamma utveckling, eleven själv. I nästa steg när studier vid högskola skall inledas uppenbarar sig ofta kunskapsluckor och då framkommer det med tydlighet vad lättfångade betyg betyder i verkliga livet.  

Tydlighet a lá Björklund om verksamhetens inriktning och konsekvensbeskrivning känner vi vid det här laget till. Faktum kvarstår, tydlighet är ett vägvinnande koncept och skapar i bästa fall strategier för framtida bruk. Det är viktigt att vi värnar om en skola som arbetar på nationell nivå men som de facto har sitt lokala existensberättigande. Ledare och lärare skall arbeta med uppdraget i centrum och inget annat. Syftet är att nå målet om en nationellt likvärdig skola öppen för alla elever.

Med bästa hälsningar

Per-Ola

Sverige är det land i Europa som har den mest liberala lagstiftningen när det gäller rätten att få starta fristående skolverkamsamhet. I Sverige pågår debatten om ansvaret för skolan för fullt. Enskilda kommuner tycker att det vore skönt att slippa totalansvaret för en av samhällets absoluta kärnverksamehter, skolan, och anser att skolan mycket väl kan läggas ut på entreprenad. Medan andra kommuner är ihärdiga i sin kamp att försvara den kommunala skolverksamheten och gör allt för att bekämpa nya friskolor inom sina domäner. Läget är minst sagt splittrat och ropet på statlig tillsyn ökar alltmer. Är kommunen verkligen rätt huvudman för skolan frågar sig fler och fler medborgare. Kan nationell likvärdighet när det gäller våra barn-och ungdomars skola verkligen garanteras? Ett företagsamt exempel inom detta frågeområde, är några gymnasieelever i Gävle som inom ramen för ett projektarbete ville veta mer om hur lärare betygsätter ett arbete inom gymnasieskolan. Tre undersökningsexempel gav lika många olika betyg - från IG till MVG. Behovet av kompetensutveckling när det gäller bedömning-och betygsättning verkar vara gigantiskt.

Därför är läsningen av Metta Fjelkners artikel på Brännpunkt i dagens SvD en välkommen läsning. Jag instämmer med LR:s ordförande att det är dags att en kraftfull nulägesanalys görs där frågan om den abdikerade statens ansvar för skola och utbildning sätts i centrum av arbetet. Samtidigt som pedagogisk verksamhet mår bra av komplement och människor som drivs av viljan att skapa en riktigt bra skola, måste någon leverera den överliggande analysen och se till helheten. Den splittring som för närvarande präglar svensk skola är djupt olycklig.

Med bästa hälsningar

Per-Ola