Och kanske ligger det något i det? Alla vi blivande gymnasielärare i svenska log igenkännande och erkände att vi nog läst våra 27 Kitty-böcker. Troligen fler. Och just då, när Kitty var det bästa som fanns, hade ingen kunnat locka med någon annan litteratur. Det var Kitty som gällde.

Men hur sjutton gör vi med alla dem som inte läst sin Kitty?

Aiden Chambers: Böcker inom oss - om boksamtal.

Judith A. Langer: Litterära föreställningsvärldar.

Catharina Nyström: "Om vikten av en verktygslåda" ur Ut med språket.

Magnus Persson (red.): Populärkulturen och skolan.

Ulf Teleman: Lära svenska.

Och säkert några fler böcker som jag helt förträngt eller tappat bort eller lånat ut. Som sagt, nu gäller det bara att göra något vettigt av allt detta.

"Det är inte min typ av bok."

"Den är så tjock. Jag kommer aldrig att orka läsa den."

"Jag tycker inte om omslaget/titeln/författaren/baksidestexten/inbundna böcker/pocketböcker/pappret/känslan/lukten."

"Det är för liten/stor stil."

"Det är inga bilder i den./Jag tycker inte om bilderna."

"Det är så många svåra ord."

"Jag har inte tid."

Och så vidare.

Jag läser om Aiden Chambers Böcker inom oss - Om boksamtal (det ovan är från sidan 15) och slås av hur välbekanta meningarna ovan känns. Åtminstone hälften fick jag höra under dystopiprojektet. Jag som ett tag trodde att jag verkligen valt dåliga böcker inser stilla att jag nog kommer få höra den här kritiken av böcker fler gånger i min yrkeskarriär.

Vill hur som helst inte blogga alltför mycket om de böckerna. Kidsen kanske tittar förbi och om jag då rådissar någon av böckerna eller skriver en feministisk kritik av någon av böckerna (som om jag skulle orka) kan det nog påverka dem för mycket. Vill ju höra deras åsikter om böckerna, inte bara bekräfta mina egna åsikter.

Jag undrar om jag ska berätta för eleverna att jag utöver mina lärarstudier också läser religion. Och ändå hunnit läsa nästan tre böcker (plus lite annat), medan vissa av dem inte orkar läsa alls? Fast jag är ju lärarkandidat. Och tycker oma tt läsa.

Idag var jag dock tvungen. På utvecklingssamtalet med en elev framkom att de hade religionsprov och tvungna att läsa in 90 sidor. Då kunde jag inte låta bli att tala om att jag har tenta på 700 sidor i religion på onsdag. Där fick han så han teg! :)

Nä, men jag har faktiskt inte tid att blogga. Jag måste ju plugga.

Boken är ganska spännande.

Boken är faktiskt ganska spännande.

Det där lilla "faktiskt" gör hela skillnaden. Den visar vilka förväntningar (vissa) elever har på de böcker vi lärare prackar på dem. (Eller möjligen om böcker skrivna före 1995?) Om läraren tycker att man ska läsa boken måste den vara trist och tråkig. Eller?

Det här med att välja böcker för att läsa gemensamt är för övrigt ett härke. Klassuppsättningar finns några få, och många av dem är inte fulltaliga. 1984 fanns det faktiskt tillräckligt för att räcka till alla. Men jag tror det kan bli en intressant genre-diskussion om de får läsa olika (Du sköna nya värld fanns i sex ex, Kallocain i halvklassuppsättning).

Idag tittade jag på ovan nämnda film och liksom eleverna tittade jag utan textning. Och för att vara ärlig så fattade jag knappt någonting jag heller. Huvudstoryn gick väl att följa, men sen nada. Och inte hörde jag vad de sa heller.

Jag har läst flera Shakespeare-pjäser, jag hade inte 23 klasskompisar som pockade på uppmärksamheten medan jag tittade, jag hade rollistan så jag kunde försöka fatta vem som var vad och relaterad till andra hur, och framför allt såg jag filmen av egen fri vilja. Och ändå var det rent ut sagt näst intill omöjligt att ta till sig pjäsen.

Vad var egentligen tanken bakom att visa filmen för gymnasieeleverna? De verkar inte  ha bearbetat filmen för att på så sätt få någon förståelse för filmen. Själv ska jag googla lite och se om jag kan hitta något intressant. För jag fattar nog fortfarande inte riktigt vad som hände. Jag håller tummarna att eleverna känner likadant och själva tar ansvar för sin Shakespeare-förståelse.

*fellow lärkand är inte en hittills okänd fågel. Det är bara Sara som delar handledare (eller lokal lärarutbildare som det visst heter) med mig på praktiken (som heter verksamhetsförlagd utbildning).

Ur: Jutith A. Langers Litterära föreställningsvärldar - Litteraturundervisning och litterär förståelse.

Precis! En inspirerande bok lite i Aiden Chambers anda. Den känns lite mer inriktad på äldre elever än Chambers bok också. Speciellt tycker jag om den för att det finns ett kapitel med rubriken "Undervisningsstrategier". Ibland när man läser såna här böcker är det svårt att förstå hur man ska kunna tillämpa det i verkligheten. Jag känner mig ännu mer peppad att börja med mina boksamtal efter sportlovet!

- Ja, innan vi går vidare till upplysningen tänkte jag att vi kunde hålla på lite med Shakespeare fram till sportlovet.

- Orka. Vi har haft Shakespeare-projekt i fem veckor i engelskan. Vi redovisade idag.

Åh, vad jag älskar samkörning! Nu visade det sig att det inte var så illa. De hade fått se en filmatisering av Trettondagsafton, men inte så mycket mer. De hade åtminstone inte tittat närmare på de fyra pjäser jag (helt odemokratiskt) valt ut.

Nu arbetar de i fyra grupper och de får göra vad de vill ("Gör vad ni vill" stod det i instruktionen), men det ska bli en 10-minuters presentation per grupp nästa fredag. Det verkade som de allra flesta tänker dramatisera hela eller delar av sin pjäs. (De fick sammanfattningar av pjäserna, så med "hela" menas här ett referat som får plats på en A4:a.) Gruppen som fick Köpmannen i Venedig ska föra över den till en annan plats och tid. Spännande.

Grundfrågorna är:

• Var det något du gillade i boken?
• Var det något du ogillade?
• Var det något du inte förstod eller tyckte var svårt? Har du några frågetecken?
• Lade du märke till några mönster eller kopplingar?

Jag hann fråga om det var något speciellt de gillade med boken. Det var det väl inte direkt någon som gjorde. Jag behövde inte fråga varför (det ska man ju heller aldrig fråga, enligt Chambers). Det var för att den var så konstig, så många frågetecken. Speciellt undrade de varför hjälten hoppar från kyrktornet. Pengar kan ju ha varit en drivkraft, men hade han redan fått dem?

Det kändes så roligt att det verkligen var deras frågor som kom fram! Jag hade knappt funderat över det. Men nu funderade vi, gick tillbaka till texten och kollade. Hade han fått pengarna redan? Angav han några skäl för sina handlingar? Och det var nästan bara de som pratade. Jag sammanfattade och fördelade ordet. Tror inte jag styrde diskussionen nämnvärt.

Det här känns som början på ett bra sätt att samtala om böcker (och kortare texter, förstås). Varför ska läraren alltid ha sina fem frågor som ska diskuteras? Nej, eleverna kan nog själva avgöra vad de finner intressantast att prata om. Vill läraren absolut diskutera något speciellt kan ju denne vänta och se om det kommer upp ändå. Och om inte är det ju bara att ställa den frågan senare. Så tänker jag.

Judith A. Langer: Litterära föreställningsvärldar. Litteraturundervisning och litteraturförståelse.

Catharina Nyström: "Om vikten av en verktygslåda", ur: Ut med språket.

Christina Olin-Scheller: Mellan Dante och Big Brother.

Lars Brink: "Kanon, karaktärsfostran, kulturarv?", ur Lars Brink & Roy Nilsson: Kanon och tradition.

Magnus Persson (red.): Populärkulturen och skolan.

J. A. Appleyard: Becoming a Reader. The Experience of Fiction from Childhood to Adulthood.

Aidan Chambers: Böcker inom oss.

Johan Elmfeldt: Läsningens röster.

Catharina Nyström: Gymnasisters skrivande. En studie av genre, textstruktur och sammanhang.

Svenskämnet som demokratiämne.

Är det bara jag, eller är det övervägande böcker med anknytning snarare till den litteraturvetenskapliga än den språkliga delen av svenskämnet? De fyra böcker som stod speciellt under språkdidaktik var nämligen dessa fyra böcker:

Lars-Gunnar Andersson: Fult språk. Svordomar, dialekter och annat ont.

Ulla Börestan & Lena Huss: Språkliga möten. Tvåspråkighet och kontaktlingvistik.

Jan Einarsson: Språksociologi.

Ulla Kotsinas: Ungdomsspråk.

Och någonstans tycker jag att de fyra böckerna passar bättre i en kurs i språksociologi än i språkdidaktik. Att jag redan läst dem i just språksociologikurser förstärker den tanken något. Så jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dem. Är de didaktiska?

Ur: Tystnadens tyranni, en skrift från HomO.

När jag först läste det stycket slog jag ifrån mig. På universitet använde vi sällan analyser där författaren stod i centrum. Oftast gjordes läsningarna utifrån texten. Visst varierade det från lärare till lärare, men i princip skulle texterna tala för sig själva. Man fick jämföra texter med varandra. Men författarens privatliv skulle inte blandas in i analysen av romanerna eller dikterna.

För vad har egentligen en författares sexualitet för inverkan på den litteratur han/hon skriver? Jag tänker på Jonas Gardell som ju är homosexuell och funderar på hur det påverkat hans författarskap (och då menar jag som sådant, inte huruvida han som författare bemötts annorlunda av förlag, medier, publik, mm pga sin homosexualitet). När jag läste En komikers uppväxt var det knappast så att jag fann det relevant att fundera på författarens sexualitet.

Sen vet jag att man vad gäller t ex Karin Boyes självbiografiska roman Kris ofta påpekar hennes bisexualitet. Men det blir väl lite av specielfall när det rör sig om självbiografier och inte "vanliga" romaner?

Efter att ha bläddrat igenom mina litteraturhistorieböcker och jämfört vad som skrivs om Lagerlöf respektive Strindberg vet jag inte vad jag ska säga. Omfattningen av vad som står om Strindberg och hans verk är inte jämförbart med Lagerlöf som bara får en bråkdel av sidomfång. Men om vi tittar på Jansson & Levanders Litteraturen - epoker och diktare står faktiskt en hel del om Strindberg och "kvinnofrågan", där hans tre äktenskap omnämns. Om Lagerlöf sägs inte ett ord om hennes kärleksliv, eller relationer över huvud taget. Huruvida Lagerlöf var homosexuell är väl för övrigt något som fortfarande diskuteras av forskarna?

I Tystnadens tyranni uppmanades också svensklärare att uppmärksamma litteratur som bryter mot heteronormativiteten. En svår uppgift. Var hittar man tips om icke-heteronormativ litteratur? Den enda skildring jag läst av homosexuell kärlek är i Agnes von Krusenstjernas Älskande par (del 5 i von Pahlen-serien). Den enda del det är någon action i enligt min lärare på litteraturvetenskapen. Jag har också blivit tipsad om Louise Boije of Gennäs roman Stjärnor utan svindel.

Ge mig gärna mer tips på böcker som skildrar homosexuell kärlek, och då helst inte stereotypa skildringar av "roliga bög-kompisen som hjälper huvudpersonen med shoppningen" och "sura feminist-flatan som bara hatar män".

Men det jag ställer mig frågande till är följande formulering, angående ett bokpaket som är uppdelat i klassiker och 1900-tal:

Den nya, lite lustiga uppdelningen bottnar kanske i en vilja att motsvara kursplanens indelning i obligatorisk A-kurs och frivillig fortsättning för teoretiska program, kallad B-kurs. Men bara på låtsas. För inte är det väl meningen att fordonsprogrammet ska nöja sig med det klassiska arvet, medan teoretikerna går vidare till nutiden?

Nej, Göran Hägg. Så är det nog inte tänkt. Om inte kursplanen ändrats, för sist jag kollade var både A- och B-kurs obligatorisk på samtliga program. Så här står det iaf i kursplanen: "Svenska A är en kärnämneskurs" och lite längre ner "Svenska B är en kärnämneskurs". Tror bestämt att "kärnämneskurs" innebär att ämnet är obligatoriskt på alla program.

När jag gick i gymnasiet (runt 2000) läste vi 1900-talets litteratur under A-kursen och "resten" av litteraturhistorian på B-kursen. Dvs åt andra hållet. Enligt kursplanen ska man bekanta sig med litteratur under A-kursen, samt "känna till några vanliga myter och motiv i litteraturen". Därför brukar man blanda lite grann, men lägga delar av litteraturhistorian som Antiken och de mer mytologosika delar ur Bibeln och vikingars mytologi på A-kursen.

Sen är B-kursen mer inriktad på just litteraturhistoria. I kursplanen står att eleven ska "kunna jämföra och se samband mellan litterära texter från olika tider och kulturer" och "ha tillägnat sig och ha kunskap om centrala svenska, nordiska och internationella verk och ha stiftat bekantskap med författarskap från olika tider och epoker".

Ett sätt att säga det är att A-kursen i svenska på gymnasiet motsvarar det man studerar vid svenska institutionen på högskolor och universitet, medan B-kursen motsvarar det man studerar vid litteraturvetenskapliga institutionen. En språkligt och en litteraturvetenskapligt inriktad kurs alltså. Nu är inte gränsdragningen så skarp, då det finns en betydligt mer integrerad bild av svenskämnet än så i gymnasieskolan.

Hur som helst har Göran Hägg fel i sin tanke att det är olika kurser för praktiska och teoretiska program. Det är faktiskt samma kursplan. Sen står det i kursplanen att man ska kunna "jämföra och se samband (...) mellan texter med anknytning till vald studieriktning". Visst kan man göra olika urval, gärna ihop med eleverna, men det är ändå samma kurs!

Är det inte ett rimligt krav om man ska recensera skolböcker att man läst kursplanerna för ämnet?