Och jag känner att jag måste basunera ut detta till alla er som har småbarn och glömmer bort/struntar i/inte orkar ha sex: Passa på när barnen är små!

Jag har uppriktigt sagt aldrig förstått problemet när folk pratar om att det är så dåligt med sex under småbarnstiden. Utan att gå in på några detaljer så hade jag en jävla massa sex när mina barn var små, herregud dom somnade ju klockan åtta på kvällarna!

Annat är det nu när dom är tonåringar. Dom är vakna jämt. Nån av dom i varje fall. Själv är jag trött och vill sova långt innan ungarna lägger sig. Och - om det låter konstigt från sovrummet så förstår dom vad det är som låter, till skillnad från när dom var tre och råkade vakna.

Man kan ju tänka sig att göra det på dagtid, men då är det alltid nån som är hemma eller plötsligt kommer in genom dörren för att hämta nåt. Man kan liksom inte lita på tonåringars tider.

Nu är det visserligen så att jag just nu inte har någon som jag delar säng med. Men ändå. Jag har haft och jag vet. Ni som har små barn som lägger sig tidigt - passa på nu - om ni väntar kan det bli för sent.

Läs även andra bloggares åsikter om sex, småbarn, tonåringar

Det kommer ut böcker om stress,det pratas om stress i tv och man kan slå upp var och varannan tidning och nog finns där en artikel om stress. Och alla frågar sig vad ska vi göra,hur ska vi komma tillrätta med den allt mer utbredda stressen.....

Ursäkta mig,men jag tycker inte det är så jäkla svårt....försök ta det lite lugn bara. Att åka på komma igång skidresa med sin 6 månaders baby är inte att ta det lugnt. Herre gud barnen blir ju stressade redan från början...Tjohopp lilla barn nu ska vi packa,sedan ska vi resa en massa mil och när vi kommer fram ska vi umgås med en massa andra skrikande små barn och deras mammor och det kommer att bli såååååå roligt. Och är de inte resor,då är det babygympa,babysim,baby,baby,baby.....vara hemma och bara njuta av varandra får tydligen inte nyblivna mammor och deras små barn göra nuförtiden.

Och det ska inte bara göras en massa saker,man ska se ut på ett visst sätt också. Barnen ska matcha...vagnen och alla andra saker ska matcha. Ja jag säger då det...när jag fick barn...på medeltiden känns det som,då fick man just barn och man var överlycklig och njöt....oftast...av själva mamma/pappa/barn grejen. Nu verkar det som om hela familjebilningsgrejen är ett projekt. Ett projekt som börjar vid första samlaget utan preventivmedel och sedan rullar  på och slutar inte förrän barnen nått den possition i samhället som föräldrarna började planera samtidigt som de kände den första försiktiga lilla sparken i magen.

Och vi undrar över den ökande stressen i vårt samhälle....jag tycker inte alls det är svårt att förstå. Herre gud,ta det lugnt och ös kärlek över den nya lilla människan i stället,svårare behöver det faktiskt inte vara.

Det fanns två stolar, en blå och en rosa, och eftersom det var den rosa som var en tripp-trapp var det den dottern alltid satt i. Den andra var en reserv. Jag hade målat den (den var rosa när vi inköpte den på rea; det sålde väl inge vidare om bara flickföräldrar vågade köpa dem, antar jag). Så det fanns en liten ekorre som tittade fram runt ett hörn och lite annat sånt. Det var, helt enkelt den BÄSTA stolen.

Nu finns det ju två olika regler: Den ena är att gäster ska behandlas extra väl. De ska få ta först. De ska få sitta i fina stolen. Den andra regeln är att barn ska få ha sina saker, sina rutiner. Sin stol.

Båda barnen ville sitta i samma stol. Och det gick inte, av praktiska skäl. Andra mamman beredde sig att kliva in och med domarutslag avgöra striden. Men jag fick henne att avvakta:

Nu vill båda sitta där, i den rosa stolen? Och det finns bara en. Hur tycker NI vi ska lösa det här?

Det ena barnet lyste genast upp:

"Vi kan låssas att den andra stolen är rosa!" sa barnet och klättrade nöjd över i den nyss klarblå möbeln. Barnen fortsatte med det de hållit på med. Men andra mamman påminner mig ibland om den här händelsen. Ingen hade förberett henne på att så små barn faktiskt kan lösa det mesta själv, om man bara ger dem tillfälle.

Skickade sms åt Leo (inte min lillebror) och sa att jag nu står och stirrar på kön. Hon svarade och sa att hon är en ljusröd kanin. En stund stirrade jag på sms:et men sen såg jag lillen komma emot mig. Blev väldigt glad. Hon är så söt. Så jag gick och stå med dem i kön och när de skulle in i butiken så tog jag deras saker.

Träffade en del andra vänner även. Kramade några men några verkade lite konstiga av någon konstig orsak. Jag hatar när jag inte vet vad som känns så konstigt. När någonting känns off med en del vänner.

Vi köade och var och åt. Och toalettbesök. Sånt som är vanligt för konsertköande.

Det var lite kallt att stå och köa men sånt händer.

Och de måste verkligen komma på ett bättre sätt att ordna köandet. Det att man först får börja köa vid ett visst klockslag fungerar inte riktigt. Alla stod på andra sidan gatan och väntade på att klockan skulle bli så mycket. Och sen när den blev det så sprang högen över vägen. Det såg väldigt humoristiskt ut.

Men An Cafe var väldigt söta och pratade en del finska. Det lät väldigt roligt. Deras engelska var inte heller något att hurra över men söta var de ändå. Och deras energi var alldeles otrolig. Så underbart.

Nu är mina ben ganska så döda. Kom hem vid halv 9 vilket är tidigt enligt mig. Men konserten började även mycket tidigare än de brukar börja.

Det var en massa söta småbarn där. De var så söta och små och awww. Jag ville gå och krama dem alla. Men jag tror att de skulle ha blivit lite rädda för mig. Och antagligen kallat på sin storebror eller pappa som sedan skulle ha kommit och tagit tag i mig. Så jag lät alla små vara. Beundrade dem på avstånd istället.

Har du prøvd alle slankemetoder uten resultat, prøv "småbarnsmetoden". Det er kjent at toåringer i de aller fleste tilfeller er slanke. I samarbeid med barneleger, radiologer, ernæringeksperter og utslitte foreldre er denne ufeilbarlige dietten forsket frem:

Frokost:
Ett kokt egg, en skive brød med syltetøy. Spis to små biter av egget og smør resten ut på golvet. Ta en bit av brødskiven og klin deretter syltetøyet godt inn i ansikt og klær.

Lunsj:
Fire fargestifter (valgfri farge), en neve knust potetgull og tre munfuller av ett glass melk (hell resten på gulvet).

Middag:
Hyl og skrik og løp rundt bordet flere ganger hvis du ikke får akkurat det du har lyst på. Hvis du spiser, kast minst halvparten av maten på veggene. Spis istedet en kjeks, to mynter og noe søppel du finner under sofaen.

Kveldsmat:
Lag en skive ostesmørbrød som du hiver på gulvet. Drikk 4 munnfuller fra badevannet ditt.

Dietten gjøres mer effektiv med bra tilrettelagt mosjon. For eksempel: Legg deg på gulvet i et kjøpesenter og vri kroppen som en slange samtidig som du skriker av all kraft for å øke lungekapasiteten. Når mannen fra Securitas kaster deg ut av butikken gjør du sterk motstand. Spring over alt, hopp innimellom. Veiv med armene. Fall ofte og regelmessig; å reise seg opp igjen styrker musklene. Husk lungene. Skrik samtidig med disse øvelsene. Spinn, plask og hopp rundt i badebaljen helt til alt vannet har havnet på gulvet. Skal du se på TV, hopp i sofaen samtidig. Be om en sparring-partner ved påkledning. Gjør med alle krefter motstand mot å bli påkledd. Nøy deg ikke med et skift, krev også å få bytte til andre klær minst tre ganger.

Garantert endring loves!

Idag när jag och mannen var på stan en sväng lyxade vi till oss med att sitta på ett café och ta en räksmörgås och en kopp kaffe. Hundra sextio kronor kostade det.

 Jag minns när jag var till Prag i somras och vi beställde in två rejäla köttbitar med tillbehör och röstikaka med örter, vin, cocacola och två irish coffe. Detta gick loss på 200 kronor och det är inte illa. I alla fall var räksmörgåsen värd sina pengar och det var hur avkopplande som helst att sitta i lugn och ro och studera småbarnsfamiljers kämpande med att få upp barnmatsburken i bordet bredvid. Mannen och jag satt och diskuterade vad skönt det var att inte ha småbarn längre. Att de bara orkar sa vi samtidigt och sedan skrattade vi.

Dette er en fri fortsettelse på de to artiklene "Å sette grenser for småunger" (del 1 og del 2) .

Disse artiklene er først og fremst ment for de som sliter med å sette grenser for sine unger.

.
Grensesetting kan virke veldig brutalt, særlig når det handler om å skape grenser som ikke har vært der fra første stund. Unger som er vant til å reagere med trass i konflikter, er tøffe motstandere for kjærlige foreldre. De har en trass som må overvinnes for å snu forholdet i positiv retning.

Til en viss grad er det snakk om en "kamp" mellom viljer, men denne gangen må man sørge for at det ikke blir en "skrikekamp". Konfliktene må avsluttes før de kommer ut av kontroll, slik at du og ungen din kommer videre i hverdagen. Sett grenser, men la ikke konfliktene dominere.

Trass er ikke et personlighetstrekk, men et vanlig uttrykk for en frustrasjon ungen bærer på, gjerne på grunn av manglende grenser. Ikke straff ungen din fordi den er trassig. Gjør noe med årsaken til frustrasjonen.

Kaoskonflikter

Når grensesettingen ikke fungerer, kan unger og foreldre havne i en "kaoskonflikt". Dette er en modus der begge parter er hjelpeløse krigere i en fastlåst konflikt. Det skytes på "fienden" i alle situasjoner. Hverdagen er full av skrik og skrål, og tårer. Foreldrene har mista grepet og ungene lider. Det er ingen retning på konflikten. Den bare er der, hele tida, som et ondt monster i brystet på alle i familien.

Dette skjedde med meg også, første gang jeg oppdro et barn. Jeg hadde ikke snøring på grensesetting og positivt samvær, og feila katastrofalt i å lese dattera mi sine signaler. Når konfliktene begynte å balle på seg var jeg ikke bevisst og voksen nok til å bryte mønsteret. Som resultat blei hverdagene våre helt grusomme. Jeg var alenepappa og hjelpeløs, og grein nesten hver dag fordi det var så jævlig. Det var en lettelse når mor tok over omsorgen igjen (vi var skilt). Etterdønningene preget forholdet mellom meg og dattera mi i mange, mange år.

Men nå gir jeg altså råd til andre foreldre, og har et familieliv som er alt jeg drømte om. Det viser kanskje at det finnes muligheter for de mest håpløse av oss ...

Unger i kaoskonflikt kan gå fullstendig bananas, mange ganger om dagen, med hyling og kramper og raserianfall som skremmer fanden på flatmark. Fråden kan bokstavelig talt stå av munnen på en frisk unge. Stilt overfor slikt tør mange foreldre ikke gjøre annet enn å gi etter. De har ikke noe annet valg, tror de.

Foreldre i en kaoskonflikt er like fanget som ungen sin, i et konfliktmønster som spiser grådig av alt overskudd de har. De har alle antenner ute, og forventer seg konflikt i alle situasjoner. Ofte er deres negative forventninger med på å gjøre situasjonen enda verre. I en slik konflikt må foreldrene begynne med seg selv. Søk gjerne hjelp, om du trenger det, men start med å endre din egen oppførsel. Bryt mønsteret! Skap nye hverdager! Prøv å starte hver dag, og hver situasjon, med blanke ark.

Tror du ungen din er syk må du få den undersøkt, men vær obs på at mye "gal" oppførsel kan komme fra fullstendig friske unger, som er frustrerte. Ungen har alltid en grunn for å reagere som den gjør. Den vanligste grunnen til trass og frustrasjoner er at foreldrene har feilet i grensesettingen.

Er ungen frisk har dere alltid et positivt valg: å sette tydelige grenser fra nå av.

Det gjør grusomt vondt å stramme inn grenserne i en kaoskonflikt. Ungen vil møte slikt med hele arsenalet av reaksjoner, så sterkt at det skremmer! Dere vil føle dere som svikere av deres egen unge, og vil sannsynligvis tvile på at dette har får en god utgang. "Det kan umulig gå bra! Hør som han/hun skriker da! Ungen min har det vondt! Hun/han trenger trøst!", tenker og sier foreldrene, og lengter plutselig tilbake til den trøstefulle ettergivenheten.

Trøst kan skape trass

Trøster du ungen din for mye har du et problem. Særlig om du alltid trøster en skrikende unge. Unger skriker fordi de slår seg (eller blir slått), men oftere skriker de fordi de ikke får viljen sin, i konflikt med foreldre/andre unger.

I konflikt med deg trenger ikke ungen trøst, ikke mens konflikten pågår. Da trenger ungen at du står i konflikten og gir ham/henne tydelige signaler. Selvsagt gjør det vondt for ungen å bryne seg på mamma/pappas regler og forventninger, men ungen må lære at det bare gjør vondt når reglene brytes. Når regler følges og forventinger møtes med positiv adferd, er det faktisk gøy å være sammen.

Mange foreldre trøster ungene sine inn i trass, fordi trøst i konfliktsituasjoner skaper forvirring. Mamma sier at det er galt å gjøre slik og sånn, men samtidig trøster hun, og ungen blir usikker på hva som gjelder. Den skriker kanskje mer for å finne ut av det, og så går karusellen en runde til, og mamma ender med en trassig ungen som alltid skriker når hun sier fra om noe. Ikke trøst ungen når den skriker i trass. Trøst når den skriker i smerte. Når den trasser kan du med god samvittighet behandle ungen din saklig. Du kan være varm og vennlig, men saklig, og vise din kjærlighet på den måten.

Ikke drukne deg selv i konfliktens følelser, men se fremover for deg og ungen din.

De trygge rammene handler om å bli sett og hørt, og å bli møtt med forventninger om god oppførsel. Og så handler det om positivt samvær.

Det gjør vondt å trasse foreldre, men ungen må selv få lov til å ta ansvar for det. Foreldrenes ansvar er å stoppe den dårlige oppførselen ved å være klare og konsise, og hele tida se fremover. Det er en tøff jobb å snu situasjonen, og ungen har ikke den voksnes evne til å se det hele utenfra. De voksne må ta jobben og dra ungen med seg.

Ideen er å slutte å hente nærhet i trøsten du gir under en konflikt, og heller avslutte konflikten slik at dere kan kose dere med noe etterpå. Finn gjerne og ofte på noe hyggelig når en konflikt er over. Kos er kult!

Målet: en god hverdag!

Gjennom positiv stimulering og klok rettledning, får ungen opplæring i å være sammen med andre. Når ungen begynner å fungere i det sosiale samspillet, får foreldrene mindre og mindre bruk for de "brutale" verktøyene som er nevnt i disse artiklene. I hverdagen til godt fungerende familier er de nesten helt overflødige.

Når ungen lytter til foreldrene sine, fordi foreldrene kommuniserer sine forventninger og sin kjærlighet, da blir det mye enklere å være både barn og voksne i forholdet. Ungen lærer seg også positiv kommunikasjon av dette, og begge parter kan legge skriking og kjefting til side. Familien kan begynne å snakke med hverandre; diskutere, forhandle, gi hverandre ansvar og vise hverandre respekt. Dere får ro til å skape glede i situasjoner som før var nervøse eller slitsomme.

For familien er dette helt avgjørende.
Alle tjener på det.
Det gir en hverdag full av glede, trygghet og kjærlighet!

Andre del finner du HER.

Du finner også en fri fortsettelse av disse artiklene HER.

~ ¤ ~

· Gi ungen enkle, klare regler: kle deg etter været, spis maten din, legg deg når det er leggetid, oppfør deg pent i butikken og hos andre, si unnskyld når du gjør noe galt, hør etter når voksne sier stopp, hør etter når andre barn sier stopp.

Dette er regler som alle alminnelige barn kan forstå og følge, men foreldrene er ansvarlige for informasjon og innlæring. Ikke skyld på ungen din om du ikke får det til. Ungen har ikke dårlig oppførsel fordi den er trett eller sulten eller har vondt i lilletåa. Trette barn vil sove, sultne barn vil spise og barn med vonde lilletær vil gråte og få trøst. Det er ikke naturlig for trette/sultne/syke barn å hyle og kaste ting i veggen.

· Følg selv klare regler: den voksne som er i en konflikt med barnet styrer den fra start til slutt. Den voksne som først kommer til hjelper og trøster. Når en konsekvens loves må den alltid gis, om ikke ungen lytter. Når en konsekvens iverksettes må ungen få oppleve den på kroppen, før ungen får komme "tilbake i varmen".

Unger ønsker alltid unngå virkelige konsekvenser, og vil som oftest forsøke å "nødangre" når du iverksetter konsekvensene. Ta ikke hensyn til slik "anger". Ungen må lære at det eneste som nytter er å lytte før konsekvensene kommer.

· Praktiser likestilling i forhold til ungen: far og mor er likestilte når det gjelder å skjenne, å gi nattaklem og å trøste. Det er oftest pappa som havner i bakleksa med dette, og det er viktig å unngå slike tendenser ved å insistere på at begge foreldre er fullverdige trøstere, skjennere og eventyrfortellere (også pappaer kan lære slikt). Det er viktig at både pappa og mamma har nærhet til ungen (om begge finnes i ungens liv).

Om ungen skriker, men insisterer på at bare mamma kan trøste (f.eks.), er det faktisk ikke så farlig med trøsten. La ungen gå uten trøst. Det er viktig å vite forskjell på unger som har det VONDT og unger som har det "vondt". Unger med VONDT tar den trøsten de kan få, umiddelbart. Husk også at når pappa gir skjenn, skal ikke mamma trøste, og omvendt. Støtt hverandre i dette!

· Vær positive og kjærlige i forholdet! De fleste foreldre elsker ungene sine og vil dem alt godt. Også grensesetting er et uttrykk for kjærlighet. Det handler om å skape rammer kjærligheten kan vokse i, og rammer som gir ungen trygghet. Gi ungen så mye positiv respons og skryt og klemmer og smil og kjærlighetserklæringer dere kan.

Den kjærligheten og gleden dere gir ungen er det viktigste innholdet i hverdagen dens, og viktig for resten av livet.

· Skap klar kommunikasjon! Bruk få ord i alle situasjoner der du forventer samarbeid fra ungen, slik at ungen vet at dette forventes. Gi informasjon i enkle klare sentinger; Nå skal du legge deg. Nå skal vi spise. Nå skal vi kle på deg. Osv.

Foreldre har en tendens til å spørre om ting: Er du ikke litt trøtt nå, vennen? (det selvsagte svaret fra ungen er NEI, ungen skjønner hva som kommer, og så starter leggekonflikten). Ikke spør om alternativene ikke er reelle. Om det protesteres fra ungen så forklar hvorfor: fordi kroppen din trenger å sove, fordi alle må spise for å vokse, fordi vi trenger klær for å holde oss varme. Unger liker at foreldre ser dem, og har en iboende respekt for voksnes fagkunnskap om livet. En protest kan være et ønske om å forstå hvorfor.

· Gi konsekvenser! Når en situasjon spinner ut av kontroll, med en trass som gir seg utslag i skriking, slag og annen ubehagelig adferd, må du si fra tydelig at dette ikke er akseptabelt. Om det ikke nytter kan du love klare og umiddelbare konsekvenser. Fortsetter oppførselen må du iverksette konsekvensene umiddelbart! Konsekvensene må være gjennomførbare der og da.

Mer om konsekvenser i hverdagslige situasjoner kommer i andre del av denne artikkelen.

· Gjør godt igjen! Unger får mye kritikk. Slik er det bare. De trenger å lære hva som er rett og galt, og god folkeskikk, og det er en prosess som tar mange år. Å få kritikk kan være ganske sårt, derfor er det viktig at foreldre "gjør det godt igjen" etterpå. Når ungen har fått skjenn eller måttet tåle en konsekvens av sin oppførsel, er det foreldrenes oppgave å gi dem positiv stimulering etterpå, slik at de opplever at mamma/pappa fremdeles er glad i dem og vil ha dem med på leken (eller på å dekke bordet, bake kake, lese bok).

Ungen din trenger å lære hvordan mennesker lever sammen i en familie, noe som er utfordrende for ungen og krever masse tålmodighet fra deg. Storesøsken trenger også en god porsjon tålmodighet innimellom. Men samtidig er dette en prosess som kan være veldig morsom også, for alle parter. Det er jo et lite menneske vi har med å gjøre, som holder på å vokse til, og det er ganske flott!

· Vær slem og urettferdig! Foreldre må finne seg i å bli oppfattet som "slemme" og "urettferdige" av ungene sine, særlig når de gir konsekvenser ungene ikke ønsker. Dette er helt naturlig, og ikke noe du kan unngå. La ungen kalle deg slem! La den si at dette er urettferdig! Av og til vil ungen ha rett i det også, men det trenger du ikke bekymre deg om. I det lange løp tjener du og ungen din masse på at du er bestemt når ungen trasser, kjølig når ungen forsøker å mase eller sutre seg til ting, sinna når ungen bryter dine grenser, og enda mer bestemt når ungen driter i advarsler. Gode foreldre er "slemme" i barnas øyne minst en gang i uka!

Når det oppstår vonde situasjoner mellom unger kan du gripe inn, men la gjerne ungene først få forsøke å løse det selv. Går det ikke så grip inn uten å bry deg så mye med hvem som har "skylda". Lytt til ungenes klager/beskyldninger/gråt, og gi dem gjerne en preken som passer. Men viktigere enn skyldfordeling mellom unger, er at voksne tar ansvar for å løse en vond situasjon.

~ ¤ ~

Ideen med grenser for småunger er å skape trygge rammer. Trygghet for en to-femåring handler om forutsigbarhet. Voksne som er trygge og tydelige er nøkkelen til et godt liv for ungen.

Denne artikkelen har to deler. Neste del vil gi konkrete eksempler på hva slags konsekvenser man gir en unge når hverdagens konflikter oppstår.

Lider av huvudvärk men annars mår jag ganska okej. :) Två dagar på IA och det känns bra.

Idag har jag varit ekkorre och haft en svans (though inte på samma gång). Fick hoppa på höstblad med en massa småekkorrar. Det var väldigt kiva.

Fick min första teckning idag. Blev rörd. och lycklig.

Tycker om småbarn.

(dessutom blev jag en tomat oxå...och en viss annan person blev en gurka i spandexbyxor)

(rubriken har inget att göra med något...det är bara The GazettEs låt)

Första IA dagen idag. Inlärning i Arbete. På dagis. Det går bra. Helt säkert. Hoppas jag åtminstone. Det borde väl gå bra eftersom lilla jag tycker om småbarn. Dagisbarn e söta.

Så alla är med om att det kommergå bra?

Eller hur?

joodo?

Dagens drool: Uruhas lår! Bild: Uruha