"En del har haft sin husvagn på campingen i 30 somrar."

Om man tycker att husvagn är en schysst semesterform, varför väljer man då att vara på samma camping decennium efter decennium? På 30 år i husvagn skulle man ha hunnit se större delen av Europa, för att inte tala om Sverige. Istället väljer man att spendera decennium efter decennium på en campingplats i Sigtuna. Oförklarligt! Det är möjligt att man kan anklaga mig för social ingenjörskonst (som om det skulle vara något dåligt), men jag känner någonstans att kommunen har gjort dom här människorna en tjänst. Varför inte satsa på en husvagnstripp till Portugal, Österike eller Säffle nästa sommar? Det finns så mycket att se därute.

Den neokonservativa idén, såsom den formulerats av Bush-administrationen och såsom den utgör en stöttepelare i denne presidents doktrin, är sannolikt den mest kontroversiella nya ideologiska avknoppningen på senare tid. Vid sidan av det inrikespolitiska programmet, där läsaren antagligen är fullt på det klara med att jag inte sympatiserar överhuvudtaget, så förespråkas en nationsbyggande, nästan expansiv utrikespolitik, byggd på och ledd av ett moraliskt patos om mänskliga rättigheter. Rättigheter som är riktiga rättigheter, och alltså tillhör alla och envar, oavsett var i världen vi må bo. Denna moraliska kompass är givetvis också min (även om detaljer kanske kan skilja). Jag anser det finnas härledbara och existerande individuella rättigheter, som tillkommer oss som människor, inte skänks till oss av en stat eller någon annan, utan är våra, främst på grund av vår förmåga att tänka förnuftigt och använda våra sinnen för att förstå vår verklighet och omgivning.

Neokonservatismen omfamnar idén om individuella rättigheter, och anser dessa stå över folkrätten. Kan en moralisk-filosofisk idé stå över internationell lag? Ja, självklart. Folkrätten är ett trubbigt, föräldrat, mellanstatligt dokument, som är sprunget ur en global ordning av diktaturer, och som inte på något sätt tar hänsyn till styrelseskicket i den berörda staten. Folkrätten skänker stater, inte människor, rättigheter. Om detta har det dryftats i det oändliga, men att någon från botten av sitt hjärta kan hålla folkrätten som den högsta av sanning, det har jag svårt att förstå.

Således har de neokonservativa rätt i att rättigheterna är individuella. Ur detta härleder de idén om att man har rätt att störta förtryckarstater, omsatt i praktiken med Irakkriget som det mest talande exemplet. Vi måste frångå våra känslor för hur det ser ut i Irak idag, och hur man kunde ha gjort saker annorlunda, för att helt enkelt besvara frågan om det är rätt eller fel att störta en diktator som förtrycker sitt folk. Rättighetsteoretiskt har ju denna diktator ingen som helst rätt till den tron han besitter, och han gör sig i princip ständigt skyldig till överträdelser, våld, stöld och mord. Han har självklart ingen rätt till att sitta kvar vid makten, och borde straffas som den mördare han är. Men vem har rätt att avsätta honom? Vem har rätt att sätta sig upp emot honom, och tvinga honom att avgå? Svaret är enkelt: vem som helst har rätt till detta.

Jag håller alltså med även där. Men neokonservatismen gör ett annat felslut. Den liberala staten är en skyddssammanslutning, tänkt att skydda de människor som anslutit sig till den: från varandra, och mot en yttre fiende. Och därtill, och detta är mycket viktigt, nattväktarstaten regleras efter en icke-agressionsprincip, den heliga princip på vilken liberalismen vilar, den princip som är grunden till hela rättighetsteorin, till hela poängen med att liberalismen överhuvudtaget är en ideologi. Staten är (i sitt idealiska tillstånd) en konstitutionell konstruktion, formaliseringen av den liberala tanken, det fysiska uttrycket för mellanmänsklig moral. Att kriga är således någonting staten gör för att skydda sina medborgare från en angripande fiende. Notera angripande. Notera vidare att första och andra världskriget samt Afghanistankriget är de enda väpnade krig Förenta Staterna kastat sig in i som kan rättfärdigas på detta sätt. Irakkriget - de neokonservativas krig - kan det inte.

Men sade jag inte just att vem som helst har rätt att avsätta en mordisk diktator? Jo självklart, och ingen blir gladare än jag för varje diktator som faller, men det är inte en liberal stats uppgift att skydda människor utanför staten. Detta har ingenting att göra med att jag vill neka människor utanför Väst frihet, ty frihetens spridning är min innersta önskan, det handlar, som så många andra gånger, om statens begränsning, om det moraliska i några konstitutionella begränsade uppgifter. Bara för att jag vill störta en viss despot på andra sidan jorden, så har jag ingen rätt att med en majoritet i ryggen ge mig ut på krigsäventyr för andras (skattebetalarnas) pengar. Det är samma tanke som alltid: staten är ingen spelplats för mina favoritprojekt, den är en liten, mycket speciell institution som skall skydda våra individuella rättigheter.

Däremot, när jag en dag blir oändligt förmögen, så planerar jag en liten, osynlig attackstyrka, som stormar palats om nätterna och fängslar envåldshärskare jorden över. Vilka är med mig här? Libertarianer, anarkokapitalister, neokonservativa, gammalkonservativa, frihetliga och socialliberaler: skall det bli denna attackstyrka i vilken vi alla förenas för en gemensam rätt?

Jonas Sigedal

Om orättfärdiga krig av ett lite mer totalitärt snitt än fallet Irak, läs Germania.

I artikeln beskrivs grönområdena genomgående som "blåsiga, på i södra och västra ytterstaden. Och det är klart: i april tenderar det att vara blåsigt ute ("Vårvindar friska, leka och viska, lunderna kring, likt älskande par" ni vet - Nej usch sånt snusk kan vi verkligen inte ha! Bygg, för tusan bygg!!)

Men är det blåsigare där än i innerstan - säg runt fd "Skatteskrapan"? Och hur är det till exempel på Norra Järva? Hur ser integrationen ut mellan Husby och Kista? Om tesen stämmer är de burgna bostadsrätts- och villaägarna i Kista ständigt på kafferep i de 2:or i Husby där det regnar in och innomhustemperaturen inte kan hållas dräglig om vintern.

Alltihop handlar förstås om något annat: Bygg igen de grönytor som medvetet sparades när miljonprogrammet byggdes. Iden var att bygga tätt och spara mycket grönt runt. Och när man frågar de som bor i områdena är det en kvalite som många uppmärksammar och gillar. Precis som trafiksepareringen - ett annat favorithatobjekt för proffsen. Faktum är att unga miljonprogrammare som inga andra unga svenskar gillar och omhuldar grönytorna. Men varför bry sig om dem?

Nu vill proffsen och innerstadseliten vara djärva. Som vanligt på någon annans bekostnad. Att det också skulle minska trycket att bygga nya bostäder i deras egna kvarter är naturligtvis inte fel ur deras perspektiv. Kanske börjar de bli desperata, men att påstå något så larvigt som att segregationen beror på gräsmattorna där vi förortsbor så snart vårvindarna lagt sig något ska springa, fika, spela cricket, fotboll, brännboll, odla och bara vifta på tårna i gräset. Eller att otryggheten här beror på att trafiken är separerad. Det är faktiskt löjligt.

Vill man på riktigt utrota främlingsskap, otrygghet och skillnaden mellan människors livsmöjligheter. Då måste man göra mycket mer än att plocka fram grävskopor och ägna sig åt den sociala ingengörskonst samma grupper av proffstyckare i vanliga fall rynkar på näsan åt

Då måste man ta itu med klassklyftor, maktfrågor och djupt rotade orättvisor. Och då kommer eliten att få maka åt sig på betydligt fler plan än vad gäller stadsplaneringen.

Läs även andra bloggares åsikter om segregation, SvD, Rinkeby, Bromsten, Årstafältet, grönområden, grönytor, gräsmattor, bygga, otrygghet, trafikseparering, proffstyckare, social ingenjörskonst, främlingsskap, otrygghet, klassklyftor, makt, orättvisor

Min namne Nonicoclolaos skriver idag tänkvärt kring KD:s utspel om en fördubbling av antalet pappadagar:

Det är ju just därigenom att politiken har tagit på sig uppgiften att prägla barnfamiljers ekonomi som olika typer av regleringar och styrningar följer som ett brev på posten. Och så bör det förstås vara. Om politiker väljer att pytsa ut miljardbelopp har de också rätt att bestämma på vilka villkor. Istället för att klaga på enskilda beslut hit och dit skulle jag välkomna en argumentation om att politiker helt ska sluta pytsa ut pengar till barnfamiljer och sänka skatterna med motsvarande belopp.

Dessvärre är sund skepsis gentemot statlig klåfingret någonting som svensken i gemen inte föddes med. Social ingenjörskonst är ett slags maktutövning jag skulle önska att vi hade betydligt mindre av, denna ulv i fårakläder.

Niklas Elert

Läs Germania om ni ogillar flertalet av de engagemang staten har i dagens Sverige, eller bara vill få er ett gott skratt.