Jag antar att det beror på mina smaklökar eftersom smaksinnet inte kan acceptera vad som helst. Idag ser min lunch ut så här och om jag hade fått välja skulle jag  äta det varje dag i resten av mitt liv.

Lunchen består av 300 gr bredbar gräddleverpastej. Till det äter jag smörgåsgurka. En perfekt kombination tillsammans. Det är kanske inte särskilt nyttigt, men det är iallafall bättre än mycket annat.

Mina märkliga matvanor gjorde sig synliga samtidigt som min fria vilja kom till uttryck. Dessförinnan vet jag att mamma hade ganska stora problem med att föda upp mig.

Man kan  säga att Spagetti och vegetarisk "köttfärssås" byggde den här bloggens skribent.

Var jag sugen på något gott åt jag ost som mamma skar upp i små tärningar. Godis ville jag aldrig ha, det var något jag fick lära mig äta ganska  sent i livet, precis som chips och annat snacks. Det enda jag verkligen gillar i godis- och snacksväg är mörkmörk choklad och riktig lakrits.

Mjölk har jag aldrig lärt mig uppskatta mer än i kaffet. Potatis är världens mest överskattade mat, även om den hjälpt en hel kontinent från svältdöden, så kan jag bara skamset konstatera att  potatis( i alla dess former) irriterar mina kräkreflexer. Förlåt...alla ni som hyllar potatisen och anser att det är ohyfs och tydlig odygdighet att inte äta en komplett måltid med xxxx(köttet, fisken eller fågeln), sås, potatis och grönsaker. Jag kan tyvärr bara äta xxxx(köttet, fisken eller fågeln) och grönsakerna. Men å andra sidan tycker jag att just det är V Ä L D I G T gott. 

Men för att bli socialt accepterad har jag lärt mig att säga:

-Oj, vad gott! fastän det känts som om någon tömt ett saltkar i munnen på mig. Salt är nämligen en  tillsats som jag också besväras av. Likaså mat eller dryck som är sötad.

Jag gillar när kyckling smakar kyckling, när gurka smakar gurka och jordgubbarna varierar från beska till sura beroende på hur de vuxit.

För mig är det här inte särskilt konstigt. Jag känner inte till något annat sätt att uppleva och smaka maten så som jag gör. Men det har i stort sett alltid inneburit någon form av irritation eller konflikt med omvärlden. Somliga ansåg att jag var bortskämd som liten och rådde mamma till än det ena och än det andra. Ibland lyssnade hon på deras råd och slutade upp med min specialkost, vilket oftast resulterade i att jag förlorade både i vikt och ork för jag vägrade  äta.  Men när jag en dag som sjuåring svimmade struntade hon i alla expertråd och gav mig det jag ville äta.  Man svimmar inte för att man är bortskämd eller uppstudsig. Min olust till en varierad och socialt acceptabel kostcirkel hade förmodligen andra orsaker än trots. För henne blev det viktigare att jag kände mig mätt, orkade stå på benen och fortsatte växa än att vår omgivning skulle få tillfredsställelsen att alla barn  följer ett förutsatt mönster. Gud nåde den som inte följer konventionerna vid matbordet!

Som vuxen har jag lärt mig att äta all slags mat även när jag inte gillar det. Men det har tagit tid att lära sig dölja grimaserna. När jag lagar mat till familjen så lagar jag verkligen mat till just bara dem. Jag vet hur de vill att det ska smaka, men själv ogillar jag det. Så när jag är ensam hemma njuter jag av mina speciellt utvalda matbitar. Man måste kunna kompromissa!

Nu ska jag äta lunchen, den har ju knappast kallnat och sedan ska jag på ett viktigt möte 14.15 exakt!!!!