– Jag ska försöka besvara det den närmaste timmen, fortsatte Dahlén inför en nästintill fullsatt lokal.

Efter en timme och otaliga exempel på hur människan blir allt otåligare och där den ständiga tillgången av information och utbud av varor och tjänster förändrar människans beteende.

– Vi är inne i ett paradigmskifte. I dag kan vem som helst, göra vad som helst, när som helst.

Under sin föreläsning utsåg Dahlén bland annat Eva Nazemson till årets svensk 2007, efter hennes lilla olycka i tv-rutan och den efterföljande publicitet och uppmärksamhet som det skapade.

Du är aldrig bättre än din nästa grej.

– Vi tror hela tiden att det som väntar oss är bättre än det där vi befinner oss nu. Meningen med livet är att ständigt söka lyckan, konstaterade Dahlén när timmen hade gått.

Egentligen är han grotesk. En vuxen man i glittersmink, smutsig och trasig klänning, barfota med skitiga nylonstrumpor, med peruken på sned. Som spelar ukulele. Men det är något med just hans groteska, smått patetiska yttre, som tillsammans med hans obestridliga humor och intelligens gör Taylor Mac ganska oemotståndlig. Åtminstone för ett par hundra  vidsynta stockholmare.

Vi bjuds på en en-och-en-halvtimmes monolog som dels är ett lustmord på machismo och heteromanlighet, men samtidigt vädrar Macs egen sorg över pappan han aldrig lärde känna - och vetskapen om att pappan förmodligen inte var en person han skulle ha gillat. Får man tro trastransan själv kommer han från en lång linje av kvinnoförnedrande, vapenkramande homofober. Därmed blir också bildspelet som varvar scener från faderns kamratliga liv i militären med galatrashiga bilder från sonens dragexapader till ett trots och ett frigörande från generationer av förtryck. Nånstans verkar också hoppet leva att fadern också ville frigöra sig från machoidealet. Ett fåfängt hopp kanske, men ändå är hoppet pjäsens kanske starkaste känsla. Och dess starkaste ögonblick är allsången med det enkla omkvädet What's the point of wondering? Just då är det ganska magiskt. En påtaglig värme strömmar mellan oss och drugan på scen.

Om man ska invända något är det att pjäsen är liiiite för lång, och att Taylor Macs uppenbara beundran för svenskar och skam över USA kan slå över i självömkande ibland. Sånt är dock petitesser. Kommer han tillbaka, kommer jag att sitta på främsta raden.

Här är ett annat performance med honom, från Brighton. Det är alltså inte alls vad vi såg igår. Men ändå.

Ikväll spelar Hakim  på kägelbanan(Södra teatern) i vår vackra huvudstad. Det är tredje gången han är här och förgyller vår tillvaro. Alla ni som har biljett kommer att få uppleva en hafla med röjvarning utan dess like.

Jag hade det sanna nöjet att se honom och hans fjortonmanna-band när de var här senast. Han svepte in som en Khamasin-vind och blåste på i maxfart från det att de första tonerna av Asalamu aleikum klingade , med en av de starkaste konsertöppningar jag någosin har upplevt, där det som jag tycker är hans bästa låt - ¨Afred masalan¨ kom som tredje låt och gjorde mig aningen skeptisk för några sekunder tills jag bestämde mig för att bara njuta. Konserten som  var 100 %  shaábisoul i hundra minuter hade sin höjdpunkt i Ah ya Alby, som  verkligen tog den till sitt hjärta. Det verkade som att Hakim hade förstått att detta var kvällens de facto nationalsång för republiken Alby söder om Stockholm och sällan har jag upplevt en sådan total symbios mellan musikerna  och publiken som under de  numret. När Hakim avslutade konserten precis som han började, med Asalamu Aleikum så hade jag normalt sett varit beredd på att gå, men i detta fall så är det den ultimata låten att både börja och avsluta konserten med.

Hakim spelade i Malmö igår kväll, skånes bästa DJ, Cheb Oman var där och ger oss sina intryck här. Annas version av densamma här. Slutligen ger  Svartens info  mer här, om man vill ladda up inför, eller lyssna på Hakim efter konserten. Själv så vil jag lämna er med kungen av Shaábi Soul och Gudfadern av soul himself , där de tillsammans sjunger Lelah.

Uppdatering:

En första sval recension  av fredagens konsert av svenskans Lars Lovén här, där det enda vi verkar vara ense om är att Hakim inledde , som han slutade, med Asalamu Aleikum.

 Vi ses på  KGB ikväll!

 

 I helgen sjöng Lotta på Södra teatern - och jag var inte ens i Stockholm.

Lotta var på TV alldeles nyss - Miss Very Wagner.

Och jag har glömt att ladda videon.

Mobilen glömde att säga det - fast jag bett den påminna mig.

Men Gunilla ringde och påminde mig.

Vänner är bra på att påminna om att vänner finns.

Tack

Engelkes och Tiger Lillies

SvD om : Eleven Lovely Songs

DN om: Eleven Lovely Songs

DN om: Miss Very Wagner

Lottas hemsida