Gårdagen bjöd på lite varianter av liv... tog ju fram sovsäcken och den där solstolen som jag skulle ligga i på balkongen. Släpade runt på de andra trästolarna och makade undan allt så mycket jag orkade, fick upp sovsäcken och levde verkligen rövare för att komma ner i den, jisses så smalt har jag blivit så fet eller är det så att man sover med armarna utanför en sovsäck? Jag fick inte upp blixtlåset dit det skulle utan låg med en arm i och en utanför och tänkte att så här kan det ju inte vara? Då ringde telefonen... men så jag slet för att komma ur min kåldolme till sovsäck, jag svor och slet verkligen för att nå till telefonen.

Det var Vb som tyckte jag var dum som inte hade stängt av telefonen om jag ska sova. Kan berätta för er nu att jag kan inte sånt, fattar inte hur man gör och sa till mannen igår kväll att han får ta bort alla bärbara lurar och bara ha en kvar som jag kan dra ur/stänga av.

Så nu står jag här med en sovsäck som mannen provade igår kväll och sa var till en "juniorstorlek", men fan rent ut sagt kan de inte skriva det på säckskrället så man vet???? Det finns så mycket dåligt, töntigt i världen så jag fattar snart ingenting. Sen var det solsängen, den går ju inte att få ner i rakt liggande läge utan man sitt ligger, så mannen sa att han skulle hämta upp den gamla solstolen den funkar i alla fall i vågrät ställning.

Sa till Vb att jag hade en bit fläsk så nu ska jag göra  pannkakor med fläsk till middag. När jag stod där och skar fläsket i små bitar så fick jag för mig att göra en potatissoppa med lite purjo  som förrätt. In i kylen och tog tag i purjon som satt fast... slet som en galärslav för att få ut den gröna envisa rackaren och insåg att den på något vis hade frysit fast i kylens bakre vägg. Men klart att den lossnade, men snopen kände jag mig när jag stod där och drog.

Nu känner jag mig så nöjd har varit och lämnat blod på min VC, de är trevliga men så sjukt söliga. Det här väntandet som man ska göra hela tiden blir jag galen på, jag är inte speciellt effektiv själv längre av förståliga själ, men folk som jobbar med väntrummet fullt, känner de inte att de borde fokusera och jobba på? Det pratas och pappar ska hämtas och läkaren måste man gå iväg och snacka med och jag blir sur.. det är oorganiserat på något konstigt vis, det underliga är att om du så är ensam i väntrummet så får du sitta 20-30 minuter och vänta, har till och med varit med om att hela gängen bara går bort och sätter sig och fikar tillsammans?? Men hallå! Så gör man inte, utan man får allt dela upp sig och fika i omgångar om man har folk som man ska serva. Ja, har så svårt för den här slappheten, oförskämdheten där personalens umgänge är viktigare än det jobb de ska sköta.

Jag har suttit på jobb (stort företag) där jag ensam var kvar varje fredag sen eftermiddag, alla andra smet hem och jag som väl var den sämst betalda fick sitta där och hålla ställningarna vilket innebar att ljuga om var folk höll hus. En vanlig arbetsplats i Sverige och jag antar att det har blivit ännu sämre ställt då man ser att köerna till jobbet har börjat senare mot förr och hem köar man tidigare veckan ut. Det är väl det som kallas arbetsmoral vilket i alla fall de som sitter längst ner i hierkin brukar få hålla uppe för resten av företaget.  Avslutar med något jag längtar efter att få plocka, citroner.

Natten har jag använt till att sova som en stock, så fort jag fick i mig lite hjärtrytm lugnande tablett så la sig ett lugn i kroppen. Satt i soffan igår och tog tryck/puls och såg att jag sittandes i lugn och ro hade nästan hundra i puls, (före jag tog tabletten) så det är väl inte konstigt att kroppen får svårt att slappna av. Men nu har jag sovit till nästan 9.30, har inte ett skvatt jag måste idag så jag ser fram emot dagen.

Här ska stickas och mysas i soffan efter att Watson varit ute sin tur.

Igår kväll släpade min man in motionscykeln i vardagsrummet, nu kan jag inte snacka längre nu har jag börjat trampa.  Fem minuter tog jag som första tur och ska nog inte cykla mer de kommande kvällarna, sen gäller det att öka lite i taget. Förvånade mig att det gick så pass bra som det gjorde, men jag tog det väldigt lugnt.

Nu ska även sovsäcken fram och liggsolstolen som vi köpte i somras? Nu undrar ni väl vad jag har tänkt mig med de sakerna. Jo, allt ska ut på balkongen, jag ska nu varje dag med början imorgon lägga mig på balkongen och sova en stund på dagen. Öppna upp alla fönster och snarka i friska luften varje dag, det är min tanke, att få extra ljus och luft i höst/vinter.

Ikväll var vi bjudna på 40 års kalas, öppet hus med buffé... som vi båda såg fram emot, men så ringde frun i huset igår och sa att de hade ändrat sig och skulle fira det hela någon annanstans senare. Näää, så tråkiga de är!

Visst var vi medbjudna, men det var ju ingen hemlighet att jag inte skulle orka något sånt. Men några ville komma ändå som födelsedagsbarnets mamma, så det skulle bli en fika...

Vi människor är bra olika... jag skulle aldrig göra så, utan helt enkelt köpa en smörgåstårta eller baka en paj och bjuda dem jag redan har bjudit hem på öppet hus med buffé, de som inte kan resa till annan ort senare för att festa. Jag säger inget så där när vi pratar, folk hantera sina liv så olika, men jag tänker för mig själv att det är väldigt oplanerat det hela, så olikt det jag brukade arrangera när det var fest.

Men vissa lever rätt mycket så där oplanerat, de tänker sällan på hur andra ska få till det hela när det inbjuds i sista stund eller bara utgår ifrån att andra ska veta vilka dagar man har kalas, fast det är olika varje år. Antar att man behöver vänner som är så där oplanerade som motsats till sig själv som håller på att planera ihjäl sig när man ska ha något. Men jag kan ju inte låta bli att se och fundera över hur olika val vi alla gör i tillvaron med andra. Jag ser så klart fram emot kaffe och kaka ikväll med lite tur så kanske hon har bakat ihop en av sina jätte goda tårtor.

Sitter här och känner efter..................... nej, inte minsta frustration, ingen ilska och ingen gråt. Kan bli en bra dag det här.

Stol, puff och ljuslykta från Åhlens, ljus från Lagerhaus, turkoslackad trädgårdstomte från Mamselamsen, gulsvart plastbandsmatta från Morbros A, krukor från Granit, blommor Hötorget.

Men vi får väl se vad som händer på balkongfronten när Herr K kommer hem på fredag. Bord, par i stolar och mängder av blommor vore ju inte fel det heller.

Jag gick förbi det här sittande paret häromdagen. De hade hittat en plats under tunnelbanebron, i solen, invid vägen, och bestämt sig för att sitta en stund.

Man kan fundera på vad det är som gör att vi sätter oss ner och när vi gör det. Bara tjugo meter från det här sittande paret finns det en liten park med ett dussin bänkar där nästan aldrig någon sitter.

Varför gick de inte dit och satte sig? Det är ju gjort för det? Kanske för att de inte hade något bröd med sig till duvorna. Kanske för att de inte skulle lukta på blommorna. Det kanske bara blev så. Hur ofta går vi egentligen ut med den uppenbara avsikten att slå oss ner på en bänk?

Om man ser på var bänkarna står i staden så är det uppenbart att föreställningen om den sittande stadsbon fortfarande är den om någon som går ut i avsikt att sitta ner. Jag har inga officiella siffror på det här, men något säger mig att i relation till hur många som vill sitta ner vid olika givna tillfällen så är det hopplöst många bänkar som samtidigt (på andra platser) står tomma.

Det stod i Dagens Nyheter om de nya innovativa möblerna i det offentliga rummet. Som ett exempel nämndes solstolarna i Rosenlundsparken i Stockholm. Inget fel på dem, de ser trevliga ut. Men de hade varit långt mer innovativa om de var solstolar som man kunde plocka från ett ställ i staden och sätta upp där man själv önskade det.

Den här synen på stadsbon som någon sorts fotbollssupporter som vill samlas i klunga framför en storbildsteve är märklig. Det är klart att det ska stå bänkar och gärna solstolar på torgen och i parkerna. Men intressantare ändå är alla platser där det inte går att slå sig ner.

Jag skulle vilja föreslå en helt ny kultur av mer eller mindre dolda sittplatser i staden. Små avsatser, varför inte gungor, inte för oss som inte har det lika bra som pensionärerna med sina rullatorer, som går omkring med en stol vart de går. Det gäller bara för den kreativa stadsbyggaren att leta upp de där soliga hörnen, de små gliporna där man kan se på folk, och så förse dem med ett icke uppfordrande litet utrymme att slå sig ner på.