Vänsterpartiet gick i maj ut med ett förslag om kollektivtrafiken i landet som jag gillade skarpt och nu är det miljöpartiets tur. De vill satsa på spårvagnar i åtta städer, bland annat Uppsala. 24 miljarder plöjs ner under 15 år. Läs här. En helt rätt satsning tycker jag, och dags att kristdemokraterna och Alliansen hakar på. Spårvagnar har mycket större kapacitet än bussar, är miljövänliga och bidrar till en trivsam stadsbild och bättre luft. Det är 55 år sedan den sista uppsalaspårvagnen rullade i reguljär trafik så det är hög tid att få tillbaka vagnarna nu!

Det är en gigantisk investering i kollektivtrafiksom mp föreslår. Det är också en satsning som på många sätt är lätt att sympatisera med. I sitt förslag listar partiet också en rad fördelar med spårväg: kapacitet, energieffektivitet, attraktionskraft (jodå, spårfaktorn existerar bevisligen – människor attraheras mer av spårtrafik än av busstrafik), struktureffekter för stadsbyggande osv.

På några punkter får man däremot sätta frågetecken för miljöpartiets argument. Man hävdar bl a att spårvagnar kan transportera många fler resenärer än bussar och påstår att bussens kapacitet inte räcker för att klara klimatmål och miljökvalitetsnormer.

Det är möjligt att det förhåller sig så i verkliga storstäder, som vi knappast har i Sverige, möjligen med undantag för huvudstaden. Men Lund, Helsingborg,Uppsala, Linköping…? Nja.

Alternativet till spårväg är vad norrmännen kallar superbuss, i Sverige fånigt nog döpt till engelska BRT, Bus Rapid Transit. Det är snabba, mycket kapacitetsstarka bussförbindelser som går på egen väg med hög turtäthet och reshastighet. Superbussystem har nästan samma kapacitet som tunnelbanor, och är mycket billigare i anläggning och drift än spårvägar. I den internationella kollektivtrafikunionens tidning Public Transport International talar man om kostnader för superbuss på 67 procent av vad spårvägssystemen kostar.

Problemet med busstrafik är nog snarast att politiker och vägmyndigheter inte har samma respekt för bussen som för spårtrafiken, och därför också hela tiden ger avkall på bussens framkomlighet. Tacka för att dess attraktionskraft då sjunker!

Men man behöver inte åka längre än till Amsterdam och se på dess superbusslinje Zuidtangent för att inse att det går att skapa busstrafik som är lika attraktiv som spårväg.

Miljöpartiet argumenterar också för spårväg därför att det går snabbare att bygga, jämfört med pendeltåg och tunnelbana. Och visst är det så. Men i hur många svenska städer är det vettigt att ens reflektera över att bygga t-banor eller pendeltågssystem? Tåg är dessutom spårvägen överlägsen i mer långväga trafik. Vem skulle välja att åka spårvagn från Stockholm till Östertälje? Eller från Solna till Märsta?

Den största svagheten i miljöpartiets argumentation för spårvägen är att man inte har gjort någon kalkyl över hur man får mest kollektivtrafik, mest kollektivresande och minst klimatpåverkan för de pengar man satsar. Är det verkligen genom spårvägar i ett tiotal städer? Eller skulle man få mer nytta genom avancerade bussystem som skulle vara billigare och därför möjliga att bygga fler av?

En svaghet i partiets spårengagemang är därmed också att man riskerar att ställa kollektivtrafik mot kollektivtrafik. Sker det kommer kollektivtrafiken också att dra det kortaste strået.

Sålunda. År 1897. Följande bör man vara medveten om såsom fastighetsägare i Stockholm. Förutom portgång, innergård, trottoar, rännsten och avloppstrumma i anslutning till huset är man även skyldig att hålla rent på gatan som löper utmed fastigheten, ut till halva gatans bredd. Skulle huset ligga vid ett torg eller annan öppen plats ansvarar man för renhållningen 24 fot ut från fastigheten. Den yta som förbliver osopad när alla fastighetsägare har skött sitt, den ytan får staden ta hand om, under noggrant överinseende av direktören för renhållningsverket, F.G.F. Wallander.

Men om spårväg har dragits fram utanför fastigheten förändras ansvaret. Spårvägsbolagen ska i så fall sköta renhållningen mellan spåren, vilket bör uppskattas av fastighetsägarna som därmed slipper skotta upp det som spårvagnshästarna har lämnat efter sig. Skulle det dessutom vara draget dubbla spår i gatan så är spårvägsbolagen skyldiga att renhålla hela körbanan, om dess bredd understiger 7 meter, men annars området mellan spåren och 60 centimeter på vardera sida utanför desamma.

1897 är stadens totala renhållningsansvar 822 000 kvadratmeter, vilket motsvarar två femtedelar av hela gaturenhållningsytan. Bilden till vänster visar en av stadens sopmaskiner.

Detta skulle förstås kunna bli väldigt rörigt, med otaliga ansvariga för varje gatuavsnitt. Och hur lätt är det inte att bara skyffla över lite av skräpet till andra halvan av gatans bredd? Men räddningen kom under 1880- och 1890-talet i form av renhållningsbolag - entreprenörer som åtog sig arbetet för hela gator och för detta fick betalt gemensamt av fastighetsägare, Stockholms stad och spårvägsbolagen. En sammanhållen renhållning som kom Stockhom till största nytta.

Mot särskild betalning tog entreprenörerna sommartid även hand om extrainsatt uppsamling och bortförande av hästspillning från de mest trafikerade gatorna. Däremot var det stadens gatubyggnadsavdelning som under sommaren såg till att bevattna gatorna, samt ombesörjde skrapning av makadamiserade gator. Bilden ovan till höger visar en sådan vägskrapa. 

Vidare hade man vid slutet av seklet rensat bort alla sopupplag inom staden - alla sopor fraktades bort på järnväg, t ex från Östra renhållningsstationen (vid Ruddammsvägen), som följande bild visar. Notera att de hästdragna sopvagnarna är konstruerade så att innehållet lätt kan tippas ned i järnvägsvagnarna, som i sin tur åkte vidare ut till Lövsta sopstation.

Utmärkt källa till detta inlägg har följande bok varit: "Stockholm. Sveriges hufvudstad skildrad med anledning af Allmänna Konst- och Industriutställningen 1897 enligt beslut af Stockholms stadsfullmäktige" Andra delen. Utgivare: E. W. Dahlgren. Stockholm, 1897.

- Det låter intressant eftersom vi skulle slippa den stora grundinvesteringen, säger Carl-Johan Engström, planeringsdirektör på Uppsala kommun, enligt UNT.

Jag tycker att det är en intressant idé, spårbunden kollektivtrafik kommer troligen att behövas i framtiden och detta är ett sätt att få det gjort. Kommunen får akta sig så man inte hamnar i Arlanda Express-träsket, som UNT också påpekar.

http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=77-AV_ID=746849,00.html