Jag ser det här som ett stort handikapp i vissa situationer. Ibland måste jag avstå från diskussioner där jag har mycket att säga, bara för att jag inte hittar orden. Jag lägger mig för det är ingen ide... Har lättare att uttrycka mig med människor jag känner mig trygg med. Där kan både ord och tankar flöda. Det ger mig också hopp om att det finns där någonstans, att jag kan invänta det som ska tillbaka till mig, eller det jag kommer ha förmåga att förvalta.

Nu har iaf energin, lite av minnet, och en del av orden börjat återvända. Har jag tur så får jag åtminstone en del av språket och minnet tillbaka. Äntligen börjar jag känna igen mig. Vad som hänt på vägen gängsemed, är att jag kan hämta både "hink och spade" om det vill sig, utan att känna mig knäpp. Kan vräka ur mig både det ena och andra. Det har jag iofs alltid gjort. Jag styr inte mina impulser. Skillnaden är väl att idag, kläcker jag "dumheter" utan att känna skuldens och skammens intensiva färg(det händer menar jag).. Det är en befriande känsla.

Ska försöka skriva en del här på bloggen. Har fått det rådet av andra som både gjort sin inre resa med hjälp av skrivandet, och för att det främjar ordförrådet.

Summan av kardemumman är att jag är både tryggare och förståndigare idag, inte lika rädd. Har inte lika stort behov av att vara en centrumfigur. Om jag måste välja bland tillstånden så väljer jag dagens. Men såklart längtar jag...

Jag tillhör också dem som är en smula känsliga för sådana och andra "fel" i språkanvändningen. Sätter fel inom citationstecken (citations tecken!), eftersom det ibland förefaller som om de-som-vet, dvs språkvetarna, förhåller sig mer generösa mot alla möjliga nybildningar och nyordningar i språkanvändningen. Men jag har svårt för det.

Läste häromdagen i SvD följande, under rubriken En stor pipa är tillbaka, om att sångerskan Mavis Staples skulle sjunga på Berns: "Med en röst kapabel att bräcka Aretha Franklin är det en smått religiös fröjd att höra henne sjunga medborgarrättssrörelsens kampsånger".

För mig betyder det att det är skribenten, eller rättare: den som hör, som påstås vara begåvad med en röst med sagda kapacitet. Och det tror jag inte var avsikten.

Ett annat vanligt "fel" är när man säger "han tillhör en av världens bästa si-och-så"... Då undrar jag, vem är det han tillhör? Det heter väl: "han är en av världens bästa si-och-så" eller "han tillhör världens bästa si-och-så"??

Patrik Börjesson, Daniel Gustafsson, Niklas Istenes, Petter Karlsson, Patrick Selliers

Efter att ha tagit del av en presentation av önskemål från SFI-kollegiet hos Eductus, valde vår grupp att arbeta med ett "resespel" för fyra grupper om två till fem elever. I spelet Vart skall du? får spelarna just reda på vart de skall ta sig: uppdragskort med angivna destinationsorter blir till utgångslägen för en orientering på Sverigekartan. Spelarna avancerar med representationer för färdmedel till och förbi svenska städer genom att ta sig an frågeställningar av språklig karaktär. Dessa är fördelade över tre nivåer - möjliga att använda enskilda eller i kombinationer. Större städer är "vykortsstäder": den som hämtat flest vykort på plats - vinner. Val av spelnivå bör ske utifrån lärares bedömning.

Spelet erbjuder spelande deltagare möjlighet att svara på frågor som involverar*:

• Val och uttal av obestämd artikel: en- / ett- till bilder (ex. "ett tallrik / en tallrik)
• Språkliga uttryck för motsatsförhållanden (ex. "kall / varm")
• Val av komparativ (ex. "kallare / varmast"

Målet: Leverans av pedagogisk spelform till SFI-kollegiet på Eductus AB i Göteborg.

Syftet: att undersöka om elever på utbildningen SFI A/B/C/D genom intellektuellt och socialt deltagande i brädspelet Vart skall du? (en alternativ pedagogisk metod) förmår öka sina förutsättningar till förståelse av en av uppdragsgivaren specificerad problematik.

Spelet lämnades över till SFI-kollegiet för testning hösten 2007: vi välkomnar dess kritik, som förhoppningsvis skall kunna komplettera och avsluta detta inlägg med någon lärdom...

fotnot:

Vi har fortfarande inte erhållit någon kritik för Vart skall du? - men har samtidigt från annan lärare fått höra att VSD tydligen siktats i SFI-undervisningen ett antal månader efter överlämnandet. Jag hoppas på att kunna skriva ett par rader om hur det gått en bit in på höstterminen 2008.

Så skriver Staffan Ericson i sin gedigna avhandling Två drömspel. Passagen är en varsam läsning av Walter Benjamins tänkande kring språket, och fortsätter:

Namngivandet ses alltså av Benjamin som språkets essentiella lag, och som människans språkliga vara: bara genom namngivande kan människan meddela sin existens till Gud. Bara människan kan ge det namnlösa namn, det ljudlösa ljud. /.../
Att översätta blir alltså enligt Benjamin att lösa en uppgift som Gud har givit människan.

I Genesis 2:16-17, talar Herren för första gången till Adam. Han säger närmare bestämt att Adam får äta av alla träd, utom av det träd som ger kunskap om gott och ont. Vi får inte veta vilket språk Gud talar, men av tradition har det framställts som ett slags inre språk, omedelbart begripligt utan att ta omvägen över klingande fonem.
Först därefter skapar Gud alla landdjur och alla fåglar. Efter att de skapats för Gud fram djuren till Adam, och låter Adam namnge dem. (Havets djur fick dock ingen plats i den ursprungliga adamitiska språket, vilket tydligen förbryllade kyrkofäderna. Augustinus antog att fiskarna, till skillnad från övriga djur, namngavs en och en, efterhand när de upptäcktes.)

Enligt motsvarande passage i Koranen (2:28-31) finns inget adamitiskt språk, åtminstone inte i bemärkelsen ett språk härrörande från Adam. I stället förtäljer Koranen att Gud lärde Adam "alla möjliga namn", för att sedan beordra Adam att lära ut namnen till änglarna (vilka i den islamiska skapelseberättelsen flaxar runt i stora svärmar). Detta språk verkar sedan ha ägt fortsatt kontinuitet – vad jag vet innehåller Koranen ingen berättelse om Babels torn och den stora språkförbistringen.
I jämförelse utmärker sig således Genesis för sin betoning av människans namngivande. Ur ännu en essä som berör Benjamins tänkande kring det adamitiska språket, citerar vi:

The creative, formative dimension of God's speech is replicated in man's power of cognition, Erkenntnis: God creates by means of the word; man cognizes (erkennt) by means of names. Naming constitutes the border space where the divine conveys in diminished measure its creative capacity to the human: "The theory of proper names is the theory of the frontier between finite and infinite language".
Benjamin then develops the Biblical story of the tree and of mankind's fall as parabolic of the enfeeblement of Adamic language from its primordial state as language of naming (Namensprache) to one of mediation and communication.

Luther Blissett skriver "Adamitic language transcends abstract representation by doing what it says", vilket förvisso är ett tema som språkvetenskapen återupptäckte på 1950-talet när J.L. Austin analyserade performativa yttranden.
Utifrån vilken grund namngav Adam djuren? Bibeln lämnar denna intrikata fråga öppen. Umberto Eco spetsar till den:

Adam might have called animals 'by their own names' in two senses. Either he gave them the names that, by some extra-linguistic right, were already due to them, or he gave them those names we still use on the basis of a convention initiated by Adam.

Så, var kan man komma vidare härifrån?

/ Rasmus