Här finns en hel del att lära även idag. Den bok som mer än någon annan satte tonen i debatten om styckmordsrättegången var så klart Hanna Olssons ”Catrine och rättvisan” från 1990, och som sedan kommit i två nya upplagor senast 2005. Boken blev även kurslitteratur på många socionom- och journalistutbildningar under 1990-talet. Olssons bok är en bedrövlig och gråtmild partsinlaga där hon gör sitt yttersta för att visa att den tragedi som Catrine da Costa råkade ut för egentligen bara är en del av mäns generella sexualiserade våld mot kvinnor, och att domstolar och rättsväsende i Sverige inte dömer rättvist i sexualbrottsmål på grund av förutfattade meningar och patriarkala strukturer. Ulrika Kärnborg hyllade boken på DN:s kultursida, och har sedan återkommit till både styckmordsrättegången och boken med jämna mellan rum. Kärnborg är en typisk svensk kultursidesfeminist, och har gjort sitt yttersta för att dels slå fast att ”obducenten” och ”allmänläkaren” är skyldiga, och att den enda möjliga tolkningen av styckmordet är den radikalfeministsiska. Faktum är att stora delar av kultursverige under en period var inblandade i frågan, från Per Svensson på Expressen till regissören Lars Rudolfsson, som under hösten 1990 satte upp Strindbergs ”Ett drömspel” i vilken han lade in något som mest liknande högläsningar ur ”Catrine och rättvisan”. Alla var de tidigt övertygade i skuldfrågan och låste sig därmed vid en ståndpunkt som det inte går att retirera från. Har man sanningen på sin sida gör det inget om man har fel i sak ibland, tycktes inställningen vara.

Det finns en cynism i radikalfeministernas och deras hejarklackas utnyttjande av Catrine da Costas liv och person. Hanna Olsson, Ulrika Kärnborg och deras sympatisörer och åsiktsfränder kom att i da Costas person finna en enande symbol för både klass- och könskamp. En utsatt kvinna med missbruksproblem som mördades och styckades och två överklassläkare stod åtalade.  För en gång skull kokade kultursidorna av moralisk indignation för här stod genusordningens orättvisor och rättsamhällets påstådda blindhet inför kvinnors rätt på spel. Styckmordsrättegången blev till ett socialt mikrokosmos av en förment klass- och könskamp. Kampanjen mot läkarna fokuserade därmed tidigt på deras klasstillhörighet och på deras kön. Hade det varit en kriminell knarkare som ställts inför rätta för mordet och styckningen av da Costa hade ingen kvinnopolitisk kampanj varit möjlig. Det var helt enkelt nödvändigt att lyfta fram förövarnas bakgrund för att den politiska retoriken skulle fungera. Och det gjorde den som bekant. Den feministiska mytologin är alltid i behov av syndabockar, liksom som kommunismen och fascismen. Da Costa befann sig helt enkelt i den skärningspunkt mellan klass och kön där det mesta av intresse utspelar sig i vår värld enligt kultursidesvänstern.

Idag är dock läget mycket annorlunda i fråga om den konkreta skuldfrågan. Framsteg i kriminalteknik och nya analysmetoder har gjort att analyser av teknisk bevisning kan göras idag som inte var möjliga då fynden gjordes. Med ny DNA-teknik har man nu fastställt att hårstrån som hittades på en handduk som återfanns intill Catrines kropp inte kommer från vare sig allmänläkaren eller obducenten. Inte heller de fingeravtryck som påträffades på plastpåsarna likdelarna låg i kunde bindas till dessa. Idag anser Västerortspolisen, som har haft utredningen på sitt bord, att både obducenten och allmänläkaren är avskrivna från misstankar och inte längre intressanta i utredningen.

Men alltför många har sagt allt för mycket i denna fråga för att en öppen och saklig debatt någonsin ska kunna föras. Den extrema politiseringen har för länge sedan låst positionera i ”för” eller ”emot” i skuldfrågan. Och skribenter som Ulrika Kärnborg ångar på som om inget har hänt, utan att någonsin behöva ta ansvar för vad hon skrivit. Och det var som bekant Kärnborg som recenserade Naomi Kleins hiskliga ”Chockdoktrinen” på DN:s kultursida (boken renderades sedan ytterligare en devot recension av någon anledning). När det gäller just Kleins bok så utmanades faktiskt Kärnborg och andra i kultursidesvänstern av Johan Norberg och Boris Benulic till en offentlig debatt om boken. Ingen har dock tackat ja. Vad annat var att vänta. Norberg och Benulics initiativ är välkommet och hedervärt, och en ödmjuk önskan är att det följs upp av fler liknande utmaningar. DN kultur har nämligen kommit undan med så mycket genom åren.

Stefan Jonsson har i Dagens Nyheter (27/5 och 28/5) skrivit två artiklar om den strukturella diskrimineringen av invandrare och om historien bakom osynliggörandet av Masoud Kamalis utredning. Jonssons tes är att den opinionsbildande klassen sedan några år tillbaka blockerar tanken på att det svenska samhället har rasistiska problem och att dessa är den avgörande orsaken till att bland annat förvärvsfrekvensen bland invandrare är lägre än bland infödda. Därmed öppnas möjligheten att rikta den politiska kraften mot invandrare som individer och ställa krav på egen försörjning etcetera, vilket den borgerliga regeringen nu ämnar göra med ganska stor tydlighet.
Som så ofta är Jonsson mycket vänsteramerikansk i sitt synsätt, vilket ibland är fruktbart i en svensk miljö. Men utan att för ett ögonblick förringa de rasistiska problem som faktiskt finns tror jag att han i huvudsak har fel i sin eländesbeskrivning. Jag tror att Sverige fungerar överraskande bra som invandrarland och att det finns starka skäl för att ha en generell socialpolitik och inte den positiva särbehandling som är vanlig i USA och som är den enda möjliga slutsatsen av Kamali.

Ett grundproblem för Jonsson är hans och vänsterns dåliga självförtroende i synen på vad svenskarna kallar folkhemmet och tyskarna socialstaten. 90-talets olika sociala chocker brukar ju utnämnas till början på slutet för de värdesystem som vänstern hyllar.
Men den motsatta tolkningen är egentligen mer rimlig. Om man ser till det praktiska utfallet under den ekonomiska krisen var trygghetssystemen centrala för att klara den extremt snabba ekonomiska omvandlingen. En tredjedel av industrijobben försvann på bara några år och om Sverige inte hade haft starka a-kassor, kommunal vidareutbildning och en snabb statlig högskoleexpansion hade den sociala nöden satt absolut stopp för moderniseringen.
Sverige avverkade i rekordfart en lång rad av de reformer som de flesta EU-länder fortfarande inte vågar ta i.
Om man på samma sätt ser till det praktiska utfallet vad gäller flyktinginvandringen är det långt ifrån säkert att misslyckandet är så stort som många hävdar. Flyktingkriserna i Iran/Irak/Libanon på 80-talet och Balkan på 90-talet har lösts på olika sätt i olika länder och inget land har perfekta svar i så svåra sociala frågor.

I Sverige var det dock tydligt att socialstaten fungerade som en öppen och inkluderande institution som löste helt nödvändiga praktiska problem som hyggliga bostäder, försörjning och utbildning.
Och samtidigt som många problem fortfarande väntar på en lösning kan man konstatera att Sverige inte har någon omfattande extrem islamism, att svenska förorter inte brinner på somrarna, att förvärvsfrekvensen hos utomeuropeiska invandrare är starkt uppåtgående och att studenterna på de naturvetenskapliga fakulteterna oftare har balkanklingande efternamn än spelarna i det svenska fotbollslandslaget.
Utan en stark socialstat hade invandringen varit detsamma som invandrande fattigdom och knappast accepterats.
De politiska reaktionerna på 90-talets omvandlingar gav i huvudsak också ett starkt godkännande för fortsatt öppenhet och för en stark socialstat.
I valen 1994 – med galopperande arbetslöshet, budgetunderskott och flyktinginvandring – sa valmanskåren ja till det parti som tydligast slog vakt om socialstaten, nej till det enda parti som på allvar försökte slå mynt av invandringen och senare på hösten ja till medlemskap i Europeiska unionen.

Det var ett styrkebesked som bar Göran Persson under 12 långa och framgångsrika år och som i grunden fick borgerlighetens stora parti att ändra uppfattning i centrala frågor.
Det riktigt uppseendeväckande är ju att moderaterna blivit socialpolitiker på allvar. De är numera mycket intresserade av trygghetssystemens funktionssätt och effektivitet och socialstaten åtnjuter återigen reformistisk omsorg efter en alltför lång paus. Det gäller sjukkassorna och a-kassorna, men också de ”socialförsäkringar” som inkluderar invandrare, det vill säga de olika varianterna på socialbidrag. Här liksom överallt annars hävdas en ganska klassisk svensk/socialdemokratisk arbetslinje och det gäller alla – om du kommer från Södermalms krogkvarter, Gällivares glesbygd eller Pristinas förorter är du jämlik inför Anders Borg.
Länder med en svag socialstat, som USA, har av naturliga skäl svårt att inkludera alla och har därför en tradition av riktade åtgärder mot särskilt behövande. Den svenska traditionen är annorlunda. Alla ska med, som någon sa 2006, och det har visat sig överraskande framgångsrikt i en tid då ekonomi och befolkning internationaliseras.
Och då är det av naturliga skäl kontraproduktivt att föra en socialpolitik som riktar sig mot invandrare och som på väsentliga punkter skiljer sig från vad som gäller för alla andra.
Vad den opinionsbildande klassen egentligen är vet jag inte, men jag är ganska säker på att den allmänna uppslutningen kring välfärdsstaten just nu är en mycket starkare kraft än konspirationer mot SOU-utredningar.

PM Nilsson
 

Schottenius är nu nere på ren personförföljelse och sätter Johan Norberg i en äkta moment 22-situation. Om han svarar på den kritik som riktas mot honom "i sak" blir han tvungen att diskutera personfrågor och då kan DN:s kulturavdelning och Maria Schottenius avfärda honom som ”rättshaverist” – damned if you do and damned if you don’t! Detta är ren maktutövningen och Schottenius & Co. står inte Machiavelli efter i sin hantering av Norberg!

En sak har Schottenius rätt i, i sin krönika – denna affär ”berättar något om DN:s position i offentligheten”. Då DN:s ”position” är så stark som den är bör detta stämma till eftertanke och ödmjukhet på redaktionen. Hur ska DN:s kulturavdelning hantera det förtroende som tiotusentals läsare dagligen ger dem?

Inte genom svepande personangrepp mot enskilda, utan genom att diskutera frågor ur olika vinklar. Nu har Malm och Jonsson fått utgjuta sig över sakernas tillstånd, som enligt dem är katastrofalt och på väg att bli sämre. När man läser Malm får man intrycket av att vi snart har anti-muslimska pogromer runt hörnet. Men så är det inte. Malm och Jonsson bygger som andra vänstermänniskor sin världsbild på att saker bara blir sämre och sämre. De riktigt knarkar dåliga nyheter på vänsterkanten – det är deras livsluft. Vad sägs om att nu släppa fram någon som inte delar denna syn på vare sig framtid eller nutid? Någon som kan balansera upp Malm och Jonssons cementerade synvinkel och kanske uppmärksamma DN:s läsare på kulturavdelningens blinda fläckar i detta avseende?

Uppdatering - läs Johan Norbergs svar här, och ytterligare bra kommentarer här och här och här och här och här. Och gör din röst hörd här.

Jag förstår helt enkelt inte hur de tänker på denna redaktion!

Och angående löjliga tänkare som måste vi i detta sammanhang nämna att Stefan Jonsson här om sistens blev årets Axel Liffner-stipendiat. Kultureliten brukar ju dela ut både priser och bidrag till varandra i tid och otid, så det är kanske inte så speciellt. Mene Axel Liffner-stipendiets jurys motivering, som i år bestod av Aftonbladets kulturredaktion, måste vara en klassiker:

I en tid när många beskriver världen som en enkel dikotomi mellan svart och vitt, ont och gott, vi och dom, ser Stefan Jonsson tillvarons komplexitet och dess skönhet, samtidigt som han vågar ta ställning.

Känner ni igen stipendiatens kulturella gärning i denna beskrivning? Inte jag heller!

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=741816

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=742314

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=742320

Efter succén med utställningen ”In Hate We Trust” där Ohlson Wallin återigen svartmålar och provocerar kristna genom sitt val av tema är det alltså dags för henne och ta plats i rutan en gång i veckan under våren 2008. Med tanke på hennes porträttering av Kristdemokraterna och Göran Hägglund i utställningen, som lyfts fram som ondskan på jorden, kan det bli några riktiga högtidsstunder. I utställningen ”In Hate we Trust” är Hägglund den enda allmänt kända personen som avbildas, och det bredvid blod, våldtäkter och avhuggna huvuden. Mitt i denna sörja dyker Göran Hägglund upp i en TV-skärm. Ohlson Wallin har sannerligen ingen gräns för vad som är rimligt att associera meningsmotståndare med. Hägglund får personifiera ondskan, katolska kyrkan våldet och frikyrkligheten nazismen. Så målar Ohlson Wallin fram en starkt känslomässig bild av oss som inte tycker som hon och RFSL – vi är nazister, våldsamma, och hycklare. Inga argument, ingen diskussion, bara ett primitivt svartmålande och demoniserande av meningsmotståndare. Nu ska hon alltså göra TV. Låter kul! Lika skoj som ”Sex med Viktor” och ”Skild”, och de andra normupplösande programsatsningarna som SVT drabbat oss med under året som gått.

Låt mig gissa att vi har några härliga timmar framför oss av radikala attacker på allt vad tradition och tro heter, och minst en intervju med Jonas Gardell att se fram emot, varvat med ett och annat författarporträtt, till exempel av Maja Lundgren. Flankerad av Mustafa Can kan Beckman och Ohlson tillsammans täcka in varje politiskt korrekt åsikt som finns och därmed helgardera sig. Kulturen står Eva Beckman för, journalistiska fördjupningar Mustafa Can och opinionsbildning lär falla på Ohlson Wallins lott. Var det någon som sade ”Television fri från politisk och kommersiell påverkan”? Tänkte väl inte det!

Minst två slutsatser kan man dra av detta. För det första måste tevelicensen avskaffas PRONTO! Den uppmuntrar till fusk och den slår som bekant orättvist. Och inte får vi television fri från kommersiell och politisk påverkan, som om det nu har något egenvärde. Istället får vi television styrd av kulturradikaler med en tydlig politisk agenda. Det har jag sannerligen ingen lust att finansiera med mina surt förvärvade slantar.

Den andra slutsatsen är att kristdemokratsikt-konservativt borgerliga krafter måste arbeta på att skapa en slags ”motoffentlighet”. Som läget är idag kommer det bara att bli än mer omöjligt att driva opinion i samlevnadsfrågor inom ramen för till exempel SVT. För att bli agendasättande måste det till ”alternativa” kanaler. Den konservativa rörelsen i USA, som jag inte i alla avseenden sympatiserar med, började sin långa marsch mot toppen via en massa campustidskrifter och privat finansierade tankesmedjor som sakta, sakta kunde vända cementerade opinioner i flera avgörande frågor. Ser man på Timbros utgivning kan man konstatera att familjerelaterade publikationer idag inte har någon plats, trots att man tidigare publicerat två strålande böcker på temat svensk familjepolitik. Det är tråkigt, för idag håller Timbros övriga publikationer mycket hög klass. Det enda som saknas där är att spegla borgerligheten i hela dess bredd, och då borde man åter igen erbjuda till exempel Lars F Eklund möjlighet att fördjupa sig i något ämne. Det har man gjort tidigare, men lyckat resultat.

Konservativt sinnade intellektuella kan som bekant inte heller kan räkna med att ges utrymme på de tongivande kultursidorna i detta land. Jonssonaffären har med all önskvärd tydlighet gjort klart att DN kultur är ett internt forum för kulturradikalism och borgerligt sinnade vänner av kultur göra sig icke besvär. Där står vi idag!

Här finns även ett bra förslag på hur Johan Norberg bör hantera en kultursida som bjuder in honom med armbågen gång efter gång! Det finns något enormt provocerande med Schottenius & Co:s agerande i denna affär.

Roligare är att den 17 december recenserar Johan Norberg och Boris Benulic Naomi Kleins senaste alster Chockdoktrinen. Det hela äger rum i World Trade Centers Restaurang 17:30 – 20:00 (Entré från Kungsbron 1). Läs mer här. Roligt vore om några av Kleins tillskyndare kunda ta sig dit för berätta för oss andra varför i hela friden hennes skriverier är en angelägenhet för oss alla. Missa inte det - det i alla fall inte jag göra!

Roslings credo lyder:

1. World is getting better and better,
2. but at the cost of climate change,
3. and billions still live miserable lives in poverty
4. and in the last decade life got worse for 100 of millions,
5. but as the world is stupidly managed, we have many opportunities to fix the world for the grandkids!

Detta credo bör vara utgångspunkten för varje diskussion om utveckling och välstånd. När jag en gång i tiden lyssnade på Herr Rosling kom som vanligt (och med rätta) diskussionen in på miljö- och klimat. Hans fempunktslista ger onekligen upphov till en hel del potentiella målkonflikter vilka naturligtvis splittrar folk med olika prioriteringar. Men Roslings intressantaste kommentar i debatten handlade om hans personliga drivkraft – han vill se en värld där barn begraver sina föräldrar och inte tvärtom! Jag kan inte nog hålla med honom om detta, och om det kräver att Johan Norberg fortsätter att dunka in sitt något ensidiga budskap så är det inte ett problem! Problemet är istället alla de inom den politiska vänstern som bygger sin världsbild på att allt går åt helvete. De tycks vara ”realisterna” i dagens politiska debattklimat. Och i ett sådant klimat är Johan Norberg omistlig. Han ser inte utveckling som ett nollsummespel, och öppnar därmed upp för ett dynamiskt perspektiv som ofta saknas!