Hur kan det komma sig - och vad menar jag med detta absurda påstående kan man fråga sig? Hur kan jag jämföra statlig övervakning och brott mot den personliga integriteten med ett kommersiellt bolag som enbart existerar för att hjälpa människor att lättare, snabbare och bättre få tillgång till all världens kunskap och information? Ett bolag som dessutom har som slogan "Don't be Evil"...

"Don't be evil."  Googlers generally apply those words to how we serve our users. But "Don't be evil" is much more than that. Yes, it's about providing our users unbiased access to information, focusing on their needs and giving them the best products and services that we can. But it's also about doing the right thing more generally – following the law, acting honorably and treating each other with respect."

Det låter ju jättebra, eller hur?! Speciellt den där biten om att "erbjuda sina användare opartisk tillgång till information..." Det borde väl vara en självklarhet att information förmedlas opartiskt då man talar om en söktjänst, eller...? Ja, kanske, om det inte vore för att informationen faktiskt fysiskt lagrades ner på en server.

Så, låt oss nu för ett ögoblick återvända till kopplingen mellan G**gle och FRA, för jag är övertygad om att många av Er inte riktigt förstår den.

Ett av de mest högljudda och mest vanligt förekommande argumenten mot FRA-lagen, är att man "inte vill att ens e-post ska sparas ner på FRAs stordator..." och det kan jag förstå att man inte vill och jag respekterar det helt och fullt. Jag vill nämligen inte heller att min e-post eller saker jag kanske lagt ut på Facebook*, en blog eller någon annanstans ska sparas ner av någon och dessutom lagras under flera år**! Men det är inte heller syftet med den signalspaning som FRA nu får tillstånd att bedriva (dock tänker jag inte gå in på detta mer i detalj - för det har jag redan gjort i ett tidigare bloginlägg och det finns redan många andra bra bloggar kring frågan). De kommer inte spara ner Era mail - men G**gle gör det och det reagerar Ni inte på?!

Hela G**gles teknologi och en av de stora anledningarna (den andra är deras matematiska algorithm) att deras sökmotor är så effektiv, framför allt så snabb, beror på att de faktiskt laddar ner hela internet på servrar som lagras i deras G**gle-plex runt om i världen. Dessa G**gle-plex som bara växer och växer varje dag eftersom alla burkar tar en fruktansvärt stor plats, naturligt nog.

Dessutom, för alla som använder Gmail, så scannas redan alla Era mail men det kanske är OK för Er att G**gle gör det? Dessutom, scannas även ingående mail, så alla Era kompisar som mailar till Er, får även sina mail scannade utan att de vet om det. Hygglo! Och varför detta? Jo, så att "rätt" annonser kan poppa upp, beroend på vad Du och Dina bekanta "talar" om i Era mail. D.v.s. i rent kommersiellt syfte, för att G**gle och dess annonsörer ska träffa mer rätt med sina kampanjer och i slutändan tjäna mer pengar. Detta är alltså helt OK verkar de flesta i vårt land tycka, men att lyssna efter hot mot Rikets säkerhet i ett försök att förhindra en attack på vår nation är det inte?!

Jag fascineras av detta resonemang, eller snarare total brist på någon form av logiskt resonemang, kritiskt tänkande och analytisk förmåga hos vår befolkning om man bara köper det här, rakt av! Det jag vill säga med det här inlägget är, att oavsett om man är för eller emot FRA-lagen, så är argumentet om "FRAs stordator" jäkligt tunt och ett förhållandevis litet hot mot den personliga integriteten. Jag hoppas också att jag med detta inlägg lyckats få en och annan person att tänka till lite och ifrågasätta lite mer kritiskt i fortsättningen.

Jag har sagt det förut och kommer säga det många gånger igen: Allt är inte svart eller vitt! Vakna! Tänk efter lite!

 *) Just detta är en stor anledning till varför jag bl.a. vägrat skaffa ett konto på Facebook
**) Och detta är den största bidragande orsaken till varför jag skriver anonymt här. Det och folks behov av att sätta en i ett fack så fort man uttrycker en åsikt...

Året var 1955 och hälsingeflickan Hillevi Rombin blev Miss Universum, pinnglassen fick sitt definitiva genombrott under den varmaste sommaren i mannaminne och AB Plåtmanufaktur lanserade den första svenska ölburken. Borta i USA byggde man datamaskiner – dvs det som bara några år tidigare kallats elektronhjärnor – med hjälp av vakuumrör.

När Agaton Sax gjorde sin entré samma år, i Nils-Olof Franzéns bok ”Agaton Sax klipper till”, var det i en inte alltför genomteknikaliserad omvärld. Datamaskinerna utgjorde ingen del av vardagen. Endast i fantasin och science fiction-litteraturen fanns det maskiner som kunde utföra mänskliga tankeuppgifter.

Men datamaskinerna utvecklades snabbt, mycket tack vare uppfinnandet av transistorerna, och fick under 1960-talet spridning långt utanför USA. Det handlade dock om maskiner stora som hela rum. När begreppet ”minidator” lanserades i slutet av 1960-talet så beskrev det ett föremål som var stort som ett normalt kylskåp.

I den sjunde boken om Agaton Sax, ”Agaton Sax och bröderna Max” (1965), har även denne genialiske skurkjagare byggt sig en egen datamaskin:

”Där stod en blänkande ny maskin, en stor, imponerande apparat som fyllde upp hela garderoben, och som på framsidan såg ut närmast som det ytterligt komplicerade manöverbordet på två eller tre sammanlagda DC 8:or med en marschfart av 0,9 Mach vardera. Man såg oräkneliga små urtavlor med nålfina visare, komplicerade kugghjul, återkopplingar, tryckmätare, sinnrika transistorer, dynamokomponenter, reglage, felfinnare, kompressorer, revisorer etc. På en liten skylt upptill stod de båda orden TÄNKANDE AUGUST.”

Överdetektivinspektör Josuah H Lispington stirrar ”nästan skräckslaget på detta teknikens outgrundliga mästerverk”. Agaton Sax säger: ”Detta är en datamaskin, som jag har byggt för mina särskilda ändamål. Ni vet väl vad en datamaskin är?” Varvid Lispington skruvar på sig.

Tänkande August är en datamaskin utan någon egen intelligens: ”Det gäller att tala om för maskinen en massa saker som man vet. Det gör jag genom att trycka på dessa knappar. Det kallas att mata maskinen med data, det är den så kallade datamatningen. Utan denna matning kan Tänkande August omöjligt tänka eller på annat sätt användas.” Med rätt inmatade data kan dock Tänkande August ge de mest detaljerade svar på nästintill omöjliga frågor.
Agaton Sax hade uppkallat sin datamaskin efter den f.d. ytterligt farlige ligachefen Tänkande August, numera omvänd och ofarlig, ”ett matematiskt-filosofiskt geni av första ordningen – därav namnet Tänkande August…” Vad är det Nils-Olof Franzén syftar på här? Jag frågade min gode vän Ted Bergman, som hittade fram till följande logiska utveckling av uttrycket:

Namnet August var i slutet av 1800-talet ett riktigt modenamn – 1875 var August det fjärde vanligaste pojknamnet. Under en lång tid därefter användes det även med betydelsen ”dumbom”, såsom när någon hittat på något olämpligt: ”Du är en riktig August!”

Skådespelaren Gösta Ekman d.ä. lär enligt egen utsago ha varit sprungen ur fyra släktled av musiker, där alla hette August i förnamn. Kanske ville han särskilja sig från sitt genetiska arv, så när han skrev en delvis självbiografisk roman 1928 så gav han den undertiteln ”Den tänkande August”.

Följande upplysning ur boken ”Bevingat” (Bonniers, 2000) är intressant: ”Senare kom den ’tänkande August’ att förknippas med underfundighet och ren intelligens, t ex i den samling tankenötter som Stockholms-företaget Swings sportdepå publicerade 1943 och sålde ett decennium framåt: Den tänkande August: Problem och intelligensuppgifter för den skarptänkte.”

Uttrycket ”en tänkande August” lever kvar. Speciellt inom sportens värld, där det beskriver en tystlåten men skicklig lagspelare, en tänkande spelmotor.

Åter till Agaton Sax. Tänkande August kan främst ses som en parodi på dåtidens datorer, såväl i kapacitet som utförande, och har mer med sf-litteraturens datorer att göra än med verkligheten.

Men Agaton Sax stöter även på den äkta varan. I den tionde och näst sista boken, ”Agaton Sax och den svällande Rotmos-affären” (1970) [OBS! Här nedan avslöjas bokens upplösning], misstänks hjärnan bakom affären vara en viss Big Brother. I det nionde kapitlet får läsaren till slut möta denne Big Brother, beskriven med sedvanlig franzénsk exakthet:

”Inne i det stora, mörka källarrummet stod, mitt på det släta betonggolvet, en metalliskt glänsande maskin som var 8,7 meter lång, 1,7 meter bred och 2,3 meter hög. Detta monstrum tycktes växa i storlek och makt när Agaton Sax lät den kraftiga ficklampan spela över dess blänkande ytor, den gnistrande blanka metallen, de mångfärgade små glasfönstren, de otroligt komplicerade reglagen, kompressorerna, motstånden, transformatorerna m.m. m.m.”

Big Brother är datamaskinen – en riktig stordator – som har makt över alla andra datamaskiner och som nästlat sig in i datorstyrda penningöverföringar och bytt ut mottagarnas konton mot sitt eget. ”Detta är historiens första brott begånget av en datamaskin”, säger Agaton Sax. Inte heller denna datamaskin har dock någon egen intelligens, utan allt styrs av superskurken Chefen.

Nils-Olof Franzéns ”Agaton Sax och den svällande Rotmos-affären” från 1970 är förmodligen den första svenska datordeckaren. Det huvudsakliga brottet utförs med hjälp av en dator och själva tillvägagångssättet förebådar på ett kusligt sätt den moderna Internet-brottsligheten. Nils-Olof Franzén framstår i detta sammanhang som den fördigitala ålderns Jules Verne.