Ett inslag i vardagen som får mig att vilja implodera och lämna efter mig ett svart hål är falska våldtäktsanklagelser. Sitter just nu och kikar runt på bl.a. http://www.genusvetenskap.se/ för att läsa lite artiklar i ämnet men jag blir bara än mer arg. 
    Det vore intressant att få veta vad som driver dessa kvinnor till den här kompletta idiotin och reella våldtäkten på vårt rättssamhälle. Produkten av det här är att de anklagade männens liv blir förstörda för lång tid framöver, och det kanske är det som är meningen. Men det slutar inte där tyvärr, det är även alla de kvinnor som har blivit utsatta för riktiga övergrepp som drabbas. Det är de falska anmälningarnas fel att riktiga våldtäktsoffer blir föremål för ännu större kränkningar än den sexuella, när deras trovärdighet ifrågasätts i förhör och domstolar.
    Jag hyser en stor avsky för hur rättsprocessen ser ut när det handlar om sexualbrott; det är vidriga övergrepp på en person som redan befinner sig i helvetet. Samtidigt kan jag känna en oerhörd lättnad över det system som finns och att det är som det är; för bevisligen behövs de metoder som används för att sortera ut de falska anmälningarna mot de riktiga, och för att rädda oskyldiga från att bli felaktigt dömda.
    Det som är gemensamt för de flesta av dessa fall är att kvinnan är mellan 20 - 30 år och att anmälan sker som någon form av hämndaktion, alternativt som ett sätt att få uppmärksamhet; inte sällan är det otrohet och/eller splittrade förhållanden inblandade. Då börjar jag undra om det är så enkelt som att de här människorna aldrig har fått lära sig att hantera motgångar i livet? Är de så socialt handikappade att de inte vet bättre?
    Det är samma visa som när det gäller den ökade självmordssiffran bland unga; allt är flumskolan och curlingföräldrarnas fel. Motgångar är en del av livet och livet är fullt av motgångar.

    Fredrick Federley (c) har lösningen till hur vi ska bli kvitt fattigdomen i världen! Vid Zeus! Vad kan det vara för en briljant aktionsplan som den älskvärda kotlettfrillan har kokat ihop? Det måste ju vara inspirerande, på gränsen till genialt?! Nej, min vän, det är mer än genialt; det är Flipper-klass på den här! Eureka för fan!
    Snart briserar du väl av nyfikenhet så jag ska inte hålla dig på halster, här kommer det: Om vi ökar vår konsumtion - framförallt när det kommer till kläder - så kommer det att leda till en ökad rikedom bland de fattiga människorna. Är det inte fantastiskt? Att ingen har tänkt på det tidigare! Herregud! Här kommer han på sin vita springare med nyckeln till den stora samvetsfrågan som tynger hela västvärlden (nåja) och presenterar en sådan fantastisk idé.
    Man baxnar. Det bästa vore kanske att skicka Federley till Kina, där kan han berätta om sin plan för de människor som lider där idag. Då ska han förklara för Liu (6år) och hennes bror Chen (8år) att det är den ökade konsumtionen i väst som är anledningen till att de nu, varje vecka, måste arbeta 28 timmar extra i fabriken, men för samma lön som tidigare. Tyvärr är jag varken sociolog, pedagog eller marknadsanalytiker men jag ser varken hur Liu eller Chen ska förstå vad den välkammade snofsen med fyra ögon pratar om eller hur deras ökade arbetstid skulle ta de ur fattigdomen.
    Men Fredrick vet hur det ska ske; denna nutida MacGyver. Säkert är att någon kommer att bli rik(are), men det är inte Liu eller Chen.

    Det krävs nog att man bor här för att förstå vilken radiostation jag pratar om, för er andra är stationen Metropol. Det är den enda stationen som har riktigt bra och varierad musik, härliga programledare, intressanta ämnen och livliga diskussioner. Det enda som saknas är bra gäster.
    Jag förstår inte var de hittar de nuvarande gästerna; de är antingen totalt spolade i skallen och har inte en aning om vad de pratar om eller så är de så drogade att de inte ens kan fullföja en hel mening utan att somna. På tisdagar så är det något som kallas för Riksdagstisdag. Det betyder att två personer från de olika blocken kommer till studion och filosoferar över dagsaktuella ämnen.
    Den här morgonen var det Maryan från (s) och Anna från (m) som hade äran att glänsa lite för sina väljare. Moderaten är faktiskt vettig, hon vet när hon inte är insatt i ämnet och är då tyst som en mus bortsett från några diplomatiska utlägg i enlighet med Alliansens jobbpolitik. Fröken Maryan däremot. Där har vi en dam som minsann ska ha något att säga till om allt! Allt! Allt! Allt!

    Jag började lyssna någonstans på E4:an och hade väl bara 10 min kvar till jobbet efter att jag sprängde ljudvallen vid påfarten. De pratar om någon miniatyr-flodhäst och dillar lite om det i någon minut när Maryan helt plötsligt utbrister:

- Vi pratade ju om mediabevakningen tidigare, och att man inte kan lita på vad som framställs i media. Hur kan vi vara säkra på att det verkligen ÄR en miniatyr-flodhäst?

    Ja, att lita på media är faktiskt jättedumt, helt rätt. Det roliga är hennes fortsättning som var något i stil med:

- Å vet ni vad, flodhästar är världens farligaste djur. Det dödar flest människor av alla andra djur. Det såg jag faktiskt på National Geographic!

    Hyckleri är väl förvisso ett av svenska politikers signum, men jag förväntade mig lite mer taktfullhet från en medlem av riksdagen. Men, och jag säger men, hon har faktiskt studerat på samma gymnasium som jag vilket kan ses som någon form av förmildrande omständigheter. Riktigt skitställe.
    Maryan är säkert en supersöt tjej som är väldigt kunnig inom sina områden, men jag kan inte sluta att tänka på visdomsorden "Tala är silver, tiga är guld". Det finns många som borde ta en funderare på de orden, även jag.
    Kanske skulle jag bli politiker; läsa lite statsvetenskap eller något annat aktuellt ämne, trampa folk på tårna under en mandatperiod och sedan slinka in i riksdagen tack vare att hela byn röstar på ett namn de känner igen. Skriva några motioner under ett par år, ta förtroendeuppdrag och ramla upp för statustrappan till lämplig nivå. Sedan slår jag mig till ro med två ungar, gnatig fru och en livslång ersättning som tack för mina statliga tjänster, vid 45-års ålder. Gla-Gla-Glassigt, för att citera Mange.
    Ah, höll nästan på att glömma: det djur som dödar flest människor är faktiskt myggan. Ormar kommer på en väldigt avlägsen andraplats. Sedan har vi skorpioner, krokodiler, elefanter, bin, lejon och först på åttonde plats kommer den beryktade flodhästen. Undrar vart miniatyr-flodhästen placerar sig?

    Det händer ofta att människor i min ålder får frågor om framtiden, prestationsfrågor kanske jag ska kalla dem. De vanligaste är, men är inte begränsade till: "vad ska du bli för något?", "när ska du börja arbeta?" och "när ska du börja studera?".
    Besvärliga situationer som dessa löses bäst på två olika sätt. Det finns lösning A där du börjar med att förklara vad du planerar att studera, varför du vill läsa just det och när du ska påbörja dessa studier. För mig är inte det ett bra alternativ. 
    Det spelar ingen roll hur mycket jag än sockerlindar min historia eller försöker kollra bort mina lyssnare på vägen mot målet. När jag äntligen kommer till kärnan och berättar om min dröm - min dröm, inte deras - så får jag alltid samma reaktion tillbaka; den flackande blicken, händerna söker sig till varandra, den dominanta foten som rör sig lite obekvämt samtidigt som mina åhörare försöker pussla ihop två och två för att få fram tre. När den processen är avklarad myntar någon till slut orden: "jaha, lycka till med det" och plockar upp fördomsstämpeln ur fickan för att märka mig som om jag var ett boskap.
    Det låter inte så dramatiskt, men varje gång det sker så dör lite av min tro på livet. Det är de människor som jag strävar efter att få hjälpa som dömer mig hårdast utan att ens veta vem jag är. Att folk är idioter har jag vetat sedan barnsben, men att de trivs med det är något som jag till min stora besvikelse precis har börjat upptäcka.
    Det hela är faktiskt enkelt om man väljer att se det; det är av samma anledning som det finns mobbning, våld, religioner, nationer, hat, kärlek, fattiga och rika. Det vi blundar hårdast för är det vi alla fruktar mest; sanningen. För smarta för vårt eget bästa men för dumma för vår nästa; vi är blott djur.
    Alternativ B? Ljug, ljug och ljug lite till. Det är vi bra på, vi människor. Åtminstone tror vi det. Bra ämne faktiskt, får skriva något informativt om det.

    Finns det något vidrigare? Nu menar jag inte själva orten eller området utan den medie- och pengamaskin som det representerar. Satans näste, hyckleriets högborg och de pretensiösa och uppmärksamhetssökandes paradis. Det är äckligt helt enkelt, lite som när man måste kryssa mellan spyornas syndafloder på tuben.
    Det som stör mig mest är alla flashiga modellbilder på Nicole Kidman där hon framstår som en ren puma. När man sedan ser henne på röda mattan ser hon ut som något som fastnade i avfallskvarnen och sedan fick kaustiksoda över sig. Det gäller faktiskt för alla damer i den cirkusen, med undantaget Penelope Cruz, men det är lite orättvist att jämföra Cleopatras ättling med vanlig pöbel.
    Hatkärlek. Jag kan inte sluta titta på deras filmer men jag hatar allt de står för. Någon sorts form av ekvivalens. Det här är ett ämne som jag förmodligen kommer att återkomma till, så länge Al-Qaeda inte planterar rymdstationen ISS i WarnerBros högkvarter.
    Där har du ju förresten ditt SpaceWars McCain! Men ingen anledning till panik! Låt Bruce Willis, Ben Affleck och Owen Wilson åka rymdraket upp dit efter en veckas träning, då kan de borra ett hål i plåtlådan och skicka ned lite kärnvapen. Lätt som en plätt.
    Jag förstår varför Billy Bob Thornton uteslutande har valt att spela alkoholiserade idioter sedan den filmen, något som han gör med bravur.

- Anna Lindh då! Du har ju glömt Anna Lindh!

    Ja, Anna Lindh, den största profilen i svensk utrikespolitik sedan Jesu födelse för 2012 år sedan. Hon var unik, och är fortfarande unik för de som kände henne.  Att se hur hon blev ett helt lands egna lilla ängel är som en saga som fick det hemskaste slut man kan tänka sig. Men hade hon den respekt som alla tar för givet? Jag vet inte, jag tror inte det men jag vet faktiskt inte.
    Å andra sidan, vad är respekt? Vilken typ av respekt ska man eftersträva? Vill man vara som Calle, ett knivskarpt sinne som kan få vem som helst på fall av ren jävulskap? Eller vill man vara som Anna, ett knivskarpt sinne som aldrig skulle kröka ett hårstrå på sin motståndare?
    Jag vet vem jag skulle ge mig på; en kedja är inte starkare än sin svagaste länk.

    Medvedev, är han Putins marionett eller en reell faktor att räkna med? Det har varit väldigt tyst i öster sedan i höstas när det var full aktivitet; det vapentestades, gasen till Europa stryptes, Ryssland skulle återigen bli en stormakt att räkna med och Putin verkade väldigt självsäker i sina uttalanden. Å andra sidan så är allt den mannen gör självsäkert.
    Man kan fråga sig varför sådana utspel över huvud taget figurerade m.t.p. att han ändå inte stod i kraft att officiellt leda landet ännu en period. Kanske var det för att markera moderlandets suveränitet trots de enorma klyftorna i landet. Eller för att visa vilka mål som faktiskt finns i de styrande regionerna och poängtera att det kommer att hända något. Under hela vintern verkar björnen ha varit i ide, med presidentvalet som det enda lilla krampaktiga undantaget.
    Tänk vilken effekt det skulle få om Medvedev, efter hans tillträde i maj, presenterar en aktionsplan för att minska landets utsläpp med 25%, eller beordrar en total nedrustning av deras kärnvapenarsenal. Något radikalt. Oväntat. Nej, jag vet. Det är inte realistiskt, men hur kul är det att vara det hela tiden? Realist alltså. Gråare personer är svåra att hitta.
    Givetvis ska man inte vara alltför positiv när Kina deklarerar att de ökar sin försvarsbudget med nästan 20%. Risken för att den ryska björnen känner sig otrygg är stor när den kinesiska draken är på frammarsch och smälter bort snön, och särskilt när örnen i väster fortsätter att spendera femhundra miljarder dollar på sitt försvar (eller ska man kalla det anfall?) varje år.

Han är inte farlig, bara man är varlig, men man kan dock, men man kan dock, honom aldrig tro..