Jag tror faktiskt att detta är en av huvudanledningarna till varför jag ogillar stora delar av astro- och elementarpartikelfysiken: Det är grenar av fysiken där det är så otroligt osmidigt att göra experiment. För att producera nya koola data måste man vänta 15 år på att en ännu större partikelaccelerator ska byggas, eller skicka in en ansökan om några timmars teleskop 3 år i förväg. (Okej, måhända att jag överdriver något, men det är bara för att illustrera min poäng så tydligt som möjligt, eller något.) Jag har inte tålamodet för sådant, så fort som jag får en idé vill jag springa ner i labbet och testa den. Eftersom mitt sätt att arbeta dessutom är väldigt iterativt (testa, misslyckas, testa igen vis av misslyckandets lärdom, och så vidare), passar ett enkelt laboratorienära arbete mig bäst. Jag hade blivit en värdelös astronom: "Oj, jaha, jag råkade visst överexponera de där Hubble Space Telescope-bilderna. Jaja, men det är ju bara att försöka igen, vi kan nog få teleskoptid igen om ett par år." Nja.

Ignorera den idén. Genomför den inte. Sådant bringar bara - och här talar jag av egen erfarenhet - olycka.

Aaargh.

Reproducerbarhet är någonting som jag kan strunta i väl? Snälla?

Huvuddelen av min arbetstid tillbringas i mitt labb, där jag sitter med ett gäng lysrör, diverse elektrisk utrustning och sist men inte minst en Czerny-Turner spektrometer. Det är en gammal massiv tingest från 50-talet, men den fungerar mer än väl för mitt ändamål, även om den såklart har uppgraderats något genom åren; förr hamnade ens spektra på fotopapper, men numera sitter en liten CCD-kamera fäst vid spektrometerns utgångsspalt, så att informationen istället lagras digitalt.

De bästa orden som kan beskriva arbetet i labbet under dessa tre första månader är nog någonting i stil med "kreativ förvirring". Kreativ eftersom jag har haft många idéer om vilka projekt man skulle kunna genomföra, och förvirring eftersom det funnits så många element i forskningen - allt från teorin till mätinstrumenten - som jag inte har haft någon större koll på. Man får, måhända föga förvånande, börja med enkla projekt där massiv insatthet inte är en nödvändighet och hoppas att någon slags djupare förståelse ska uppnås gradvis under arbetet.

Mitt i all förvirring har jag också lyckats producera en massa data. Mycket av mina mätresultat är också riktigt intressant, men inte på det sätt att resultaten bekräftar någon häftig teori om plasmor i icke-termodynamisk jämvikt, eller någonting liknande. Nej, de är intressanta eftersom de är tämligen obegripliga. Jag tittar på dem och ser att det definitivt försiggår något mystiskt där inne i lysröret. Jag kan i breda drag tänka mig några processer som ligger bakom konstigheterna, men har ingen aning om hur dominerande den ena processen är jämfört med den andra, eller hur mekanismerna mer i detalj ter sig. Vad jag däremot redan i nuläget kan föreställa mig är ett antal mer eller mindre lätt genomförbara experiment som har goda chanser att ge ledtrådar till svaren på dessa frågor.

Parallellt med experimenten måste jag även arbeta fram en vettig modell för vad som händer i lysrörsplasmat. Det är inte ett helt trivialt problem, eftersom det område av lysröret som jag fokuserar min forskning på är runt elektroderna, där spänningsfallet är så stort att elektronerna inte ens är i närheten av att hinna arrangera sig enligt någon Maxwell-Boltzmann-fördelning. Detta innebär i sin tur att ingen av våra normala termodynamiska ekvationer kan användas, strikt sett går det inte ens att definiera någon temperatur i området i fråga. Detta komplicerar genomförandet en smula, men med lite tid och datorkraft borde man komma en bit på vägen i alla fall.

Som kanske framgår av vad jag skriver ovan är jag väldig otålig och vill genomföra alla experimenten och datorsimuleringarna nu. Men det verkar som jag måste lära mig ännu en sak som har med forskning att göra: saker görs inte över en natt. Ibland kanske man väntar på någon livsnödvändig pryl till sitt mätinstrument som ska skickas runt halva jordklotet av någon halvseg leverantör. Ofta tar mycket av förberedelserna inför själva experimenten det mesta av tiden. Och så finns det ju annat man ska göra som doktorand, typ läsa kurser, bedriva undervisning, koka kaffe åt professorerna (OBS - skämt), och så vidare. Måste. Ha. Tålamod. Hurrf. Muuhrrf.

Jag har föresten planerat att skriva ett par längre texter som beskriver min forskning mer ingående än vad jag skriver här ovan, där det kanske mest ser ut som att jag sysslar med avancerad name-dropping. Hittills har jag dock varken haft tid eller ork till detta, men det är hur som helst på gång. I mitt huvud i alla fall. Sedan är det en helt annan sak att få ut allt ur huvudet och omsätta det till text, men ändå.

Über und aus.

Var så goda att gissa om detta är till min fördel eller till min nackdel i mitt yrke. Rätt gissat, det är inte särskilt positivt, nej. Särskilt inte när allt detta ska göras inom mindre än en vecka:

• Få färdigt ett föredrag om kalla vita dvärgar i en stjärnfysikkurs som jag läser för tillfället. (Ni som nu får en bild i huvudet av ett gäng bleka, huttrande och kortväxta personer kan nog slå den ur huvudet på direkten; vita dvärgar är en typ av små, ljussvaga stjärnor med förhållandevis hög densitet, och jag ska alltså hålla föredrag om astronomernas försök att modellera dem med låg temperatur.)
• Räkna igenom ett antal föreberedelseuppgifter inför en tentamen i samma kurs.
• Göra en poster som presenterar min och min handledares kommande forskning om spektroskopi på lysrör. Denna ska jag sedan ta med till Uppsala under den andra halvan av nästa vecka, då jag bevistar ett möte som atom- och molekylfysiksektionen i Svenska Fysikersamfundet ska hålla där.

Någonstans mitt i allt ska jag kanske hinna göra någonting i labbet också. Fast det är väldigt lågprioriterat, måste jag erkänna.

Och bara för att illustrera min dåliga arbetsdisciplin så sitter jag såklart och bloggar om det, när jag egentligen borde avverka ovanstående punktlista. Suck.

Det fanns också mycket annat att lära, och då pratar jag inte bara om fysik. Det område där man antagligen lär sig allra mest på konferenser är presentationsteknik. Även om alla deltagares fokus låg på spektroskopi, så inbegrep ASOS forskare med ganska olika bakgrunder (från fusionsreaktorforskning, till belysningsteknik och astrofysik), och då går det inte att börja första Powerpoint-sliden med störningsterm 3-7 i Kwoftmann-G'hbzools relativistiska vågekvation, typ. Och ska man hålla ett föredrag på en halvtimme (med utrymme för frågor från publiken) så är det rätta antalet slides inte 30.

Bra, då har vi rett ut det.

Sedan innehöll ju konferensen lite fysik också. Men det kan vi ta en annan dag.