Det finns ett antal bibelställen som talar om hur Jesus ”tillbes” i NT. Ordet som översätts med tillbe är grekiskans proskuneo, vilket kan översättas med  just ”tillbe” eller ”falla ner inför,” beroende på sammanhanget. I den antika grekiska litteraturen används detta ord bl.a. för att beskriva hur undersåtar faller ner i vördnad inför sin kung. En del har hävdat att man pga detta inte med säkerhet kan hävda att Jesus tillbads som Gud i NT. Även om jag håller med om att det innebär ett teologiskt ställningstagande att översätta proskuneo som att Jesus ”tillbads” så vill jag ändå mena att det i flera fall är ett helt riktigt ställningstagande.

Den enskilt viktigaste faktorn som avgör hur man bör översätta ett ord utgörs av det textmässiga sammanhang som ordet återfinns i. Det är alltid sammanhanget som avgör hur ett ord ska översättas. Detta gäller i synnerhet antika och utdöda språk (som tex antik grekiska) eftersom vi inte har tillgång till några dokument som normativt lägger ut grammatik och vokabulär. Det vi känner till om antik grekisk formlära, syntax och vokabulär är endast baserat på rekonstruktioner från de primärkällor vi har tillgång till. Anledningen till att vi kan hävda att tex vissa prepositioner får flera möjliga betydelser i koiné-grekiskan (den folkliga variant av grekiska som bl.a. NT:s texter författades på) än vad de har i klassisk grekiska, är inte att vi har tillgång till en antik version av koiné-grammatik, utan att man helt enkelt lagt märke till att vissa prepositioner används på mer varierade sätt i koinén. De klassiska översättningarna av en preposition har helt enkelt, utifrån sammanhangen, visat sig inte alltid fungera i koinén.

Jag ska inte bli för teknisk runt detta (så bra är dessutom inte min grekiska :-)), men min poäng är att sammanhanget i alla lägen, året om, är det som avgör hur ett ord ska översättas. Det viktigaste sammanhanget är naturligtvis det omedelbara text-perikop som man finner ordet i. Men det är ju inte alltid som denna sk närkontext ger fullständig klarhet i allt, så då får man flytta ut parametrarna lite. Först kan man då undersöka hur ordet används i resten av samma dokument (tex Romarbrevet). Om inte det hjälper kan man undersöka andra alster från samma författare (tex resten av Pauli brev) och om inte detta hjälper resten av NT och annan samtida kristen eller icke-kristen litteratur, osv, osv.

Att jämföra olika NT-texter med varandra är lite kontroversiellt i vissa läger, eftersom NT från vissa perspektiv är en fullständigt godtycklig samling skrifter. Till viss del håller jag med om detta (på ett litterärt plan, inte ett teologiskt), men jag tycker ändå att ett sådant förfarande är legitimt, åtminstone till en viss gräns. Det rör sig trots allt om skrifter som är författade på samma språk, någorlunda samtidigt, och av människor som i det stora tillhörde en gemensam kommunitet (dvs den kristna). Därför skulle jag nu vilja titta på hur NT i sin helhet förhåller sig till ordet proskuneo, och det jag kommer försöka visa är att proskuneo hade en teknisk betydelse för NT:s författare. Det var en handling som skulle riktas mot Gud, inte människor.

Det intressanta just nu är alltså inte om proskuneo bör översättas med ”falla ner inför” eller ”tillbe” när det handlar om Jesus utan vilken inställning NT:s författare hade till handlingen som sådan. Här ser vi nämligen ett tydligt mönster. I de flesta bibelöversättningar används – i min mening helt korrekt – olika översättningar av proskuneo vid olika tillfällen. Ibland verkar det endast betyda ”falla ned inför” men i andra fall har det definitivt en betydelse som ligger närmare vårt ord ”tillbedjan”. Tex så är proskuneo det ord som konsekvent används i Jesu samtal i Joh 4 med den samaritiska kvinnan om Guds sanna tillbedjare.

Frågan är dock hur vi ska tolka proskuneo som handling när den riktas mot Jesus? Här skulle jag då vilja flytta ut parametrarna lite och först undersöka dynamiken bakom hur ordet används generellt i NT. En snabb översikt ger följande vid handen (detta är en sammanställning av kontexter, och redogör inte för exakta antal gånger som ordet i sig används):

I NT förekommer proskuneo 14 gånger i referens till tillbedjan av Gud (tex Joh 4:20-24, 1 Kor 14:25, Upp 19:4) och 7 gånger för att beskriva tillbedjan av demoner, avgudar, djävulen etc (jfr Apg 7:43, Upp 9:20, 13:4). 14 ggr används det i referens till Jesus, 2 gånger till änglar och endast 3 (!) gånger i hela NT är handlingen riktad mot människor (Jesus borträknad).

Detta avslöjar en dynamik som är mycket intressant att studera; om man bortser från de tre tillfällen då proskuneo riktas mot människor har vi alltså en handling som i NT riktas exklusivt antingen mot Gud, Jesus eller djävulen. Men låt oss också titta på de tre referenser som talar om proskuneo som en handling riktad mot människor. Det första exemplet finner vi i en av Jesu liknelser (Mat 18:26) där tjänaren faller ner inför sin herre och ber om tålamod. Eftersom Jesus senare explicit säger att ”herren” symboliserar Gud i denna liknelse (18:35), så faller ju detta lite som ett exempel på proskuneo riktad mot en människa. Den andra referensen finner vi i Upp 3:9, och den handlar om hur några från "Satans synagoga" ska komma och ”falla ner” inför församlingen i Filadelfia. Detta bör dock troligen förstås symboliskt som att de faller ner inför Kristus själv, snarare än inför församlingens medlemmar, så inte heller detta är ett bra exempel på hur ordet proskuneo används för att beskriva vördnadshandlingar mot människor i NT. Återstår ett exempel, och detta är faktiskt det ENDA tillfället i NT när proskuneo tydligt används för att beskriva en vördnadshandling av en människa gentemot en annan människa. Vi finner det i Apg 10:25 där följande står:

”Då nu Petrus skulle träda in, gick Kornelius emot honom och betygade honom sin vördnad, i det att han föll ned för hans fötter [proskuneo].” Det intressanta i sammanhanget här är Petrus reaktion som vi får i nästa vers: ”Men Petrus reste upp honom och sade: ’Stå upp; också jag är en människa.’”

När Cornelius föll ner inför Petrus fötter så förmanade alltså Petrus honom. Vilken var motivationen? ”Också jag är MÄNNISKA.” Proskuneo var alltså en handling som, enligt Petrus, inte fick utföras gentemot människor. Och det är inte bara människor som inte får mottaga proskuneo, enligt NT.  Två gånger under sin uppenbarelse på Patmos (19:10, 22:8-9) försöker Johannes falla ner [proskuneo]  inför ängeln som visat honom allting, och båda gångerna blir han förmanad. Vad säger ängeln?

”Gör icke så. Jag är din medtjänare och dina bröders, deras som hava Jesu vittnesbörd. Gud skall du tillbedja.”

Enligt ängeln är det alltså bara Gud som får mottaga proskuneo. Detta bekräftas av Jesus själv. I Mat 4:9-10 vill Djävulen få Jesus att falla ner inför honom och tillbedja. Vad svarar Jesus? "Gå bort, Satan; ty det är skrivet: 'Herren, din Gud, skall du tillbedja [proskuneo], och honom allena skall du tjäna.'" NT:s samlade budskap är alltså att proskuneo är en handling som bara får utföras gentemot Gud, inte gentemot änglar eller människor.

Låt oss nu summera vad vi har funnit hittills. Proskuneo är ett ord som i NT i realiteten endast används om handlingar utförda mot Gud, Jesus eller ondskans andemakter. Kontrasten och dynamiken i detta är tydlig och i uppenbarelseboken till och med explicit. Guds folk tillber Gud, medan de förtappade tillber vilddjuret och dess märke (dvs djävulens allierade). Petrus säger tydligt att proskuneo är en handling som inte får utföras mot människor och ängeln i Uppenbarelseboken samt Jesus själv säger att proskuneo endast får utföras gentemot Gud.

När man mot bakgrund av dessa observationer finner att lärjungarnas ”tillbedjan” av Jesus i evangelierna beskrivs med just ordet proskuneo ligger slutsatsen nära till hands att evangelisterna hade en förståelse av Jesus som gudomlig, och eftersom Jesus själv (i motsats till Petrus och ängeln i Uppenbarelseboken) aldrig tillrättavisade sina lärjungar för att de tillbad honom, är det rimligt att anta att Jesus delade denna förståelse. Oavsett om vi tänker på proskuneo som ”falla ned inför” eller ”tillbedja” så menar jag alltså att NT:s vittnesbörd om proskuneo som en handling som endast bör riktas mot Gud, tolkat i ljuset av Jesu villiga mottagande av proskunesis (vilket är det motsvarande substantivet) utgör ett argument för förståelsen att NT:s författare såg Jesus som gudomlig.

Med detta sagt så  menar jag ändå att det i flera fall finns goda skäl att förstå proskuneo som ”tillbedjan” när den riktas mot Jesus. Det tydligaste exemplet på detta är Luk 24:51-52 där följande står:

”Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen. Då tillbådo [proskuneo] de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje.”

De utförde alltså proskuneo EFTER att Jesus hade farit upp till himlen. Hur kan man ”falla ner” inför någon som inte är närvarande? Detta är ett tillfälle då jag bestämt menar att proskuneo måste översättas med ”tillbedja”. Sammanhanget som sådant tillåter, enligt mig, inte en tolkning som gör gällande att lärjungarna bara ”föll ner” inför Jesus (som ju inte ens var där).

Så talar NT om tillbedjan av Jesus som Gud? Mitt svar är ja!

Det nya budet
(Joh.15:12)
Ni skall älska varandra så som jag har älskat er.

De två största buden
(Matt.22:36-39)
1. Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.
2. Du skall älska din nästa som dig själv.
På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.

De tio budorden
(2Mos.20:2-17; 5Mos.5:1-22)
1. Jag är Herren, din Gud. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
2. Du skall inte göra dig någon bildstod, någon avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
3. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn.
4. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat.
5. Visa aktning för din fader och din moder, så att du får leva länge i landet.
6. Du skall inte dräpa.
7. Du skall inte begå äktenskapsbrott.
8. Du skall inte stjäla.
9. Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
10. Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

Den gyllene regeln
(Matt.7:12)
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.

Saligprisningarna
(Matt.5:1-13)
1. Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
2. Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
3. Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.
4. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.
5. Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.
6. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.
7. Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds barn.
8. Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
9. Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen.

Den helige Andes sju gåvor
(Jes.11:2-3)
1. Gudsfruktan
2. Fromhet
3. Styrka
4. Kunskap
5. Insikt
6. Råd
7. Vishet

Den helige Andes frukter
(Gal.5:22-23)
1. Kärlek
2. Glädje
3. Frid
4. Tålamod
5. Välvilja
6. Godhet
7. Trofasthet
8. Mildhet
9. Självbehärskning

De åtta huvudlasterna och deras motsatta dygder
1. Glupskhet (Måttlighet)
2. Okyskhet (Kyskhet)
3. Girighet (Givmildhet)
4. Dysterhet (Glädje)
5. Vrede (Mildhet)
6. Leda (Frid)
7. Skrytsamhet (Blygsamhet)
8. Högmod (Ödmjukhet)

Nio sätt som vi medverkar i en annans synder
1. Genom råd
2. Genom befallning
3. Genom samtycke
4. Genom provokation
5. Genom smicker
6. Genom döljande
7. Genom deltagande
8. Genom tystnad
9. Genom att försvara den begångna synden

De tre dygderna med vila Gud tillbes och tjänas
1. Tro
2. Hopp
3. Kärlek

De tre främsta gärningar som åtföljer de tre dygderna
(Matt.6:1-18)
1. Bön
2. Fasta
3. Allmosor (barmhärtighetsgärningar)

De sju kroppsliga barmhärtighetsgärningarna
(Matt.25:31-46)
1. Ge mat åt de hungrande.
2. Ge dryck åt de törstande.
3. Klä de nakna.
4. Ge husrum åt främlingar.
5. Besöka de sjuka.
6. Besöka de fångna.
7. Att begrava de döda.

De sju andliga barmhärtighetsgärningarna
1. Råda de villrådiga.
2. Undervisa de okunniga.
3. Tillrättavisa syndare.
4. Trösta de bedrövade.
5. Förlåta oförrätter.
6. Bära orättvisor.
7. Be för levande och döda.

De fyra yttersta tingen
1. Döden
2. Domen
3. Himmelriket
4. Helvetet

När man tänker på det så är det mycket man gör utan att man känner för det. Som till exempel att gå till jobbet eller skolan en måndagsmorgon när klockan ringer alldeles för tidigt. Många gånger är det en viljehandling att ens ta sig upp ur sängen. Tillbedjan och tacksägelse är faktiskt också en viljehandling. En mycket känd vers om tillbedjan återfinns i Heb. 13:15. Där står det ”Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn”. På många andra ställen i Bibeln står det att vi ständigt ska tacka Gud (Ef 5:20, 2 Thess 5:16, Ps 34:2). Att tillbe och tacka Gud är alltså något som vi beslutar oss för att göra, även om vi inte känner för det. Det är en viljehandling.

Att lovprisa Gud i livets alla omständigheter innebär inte att tacka honom för livets alla omständigheter, som t.ex. sjukdomar. Men jag är säker på att det i alla livets omständigheter finns något som vi kan tacka Gud för, vilket kan vara lättare än sagt än gjort många gånger.

Det behövs inte mycket tankeverksamhet för mig att inse hur mycket jag har. Familj & vänner, mat för dagen, kläder och någonstans att bo. Framförallt har jag Jesus Kristus, Guds son som som tog mina felsteg på sig när han dog och uppstod för mig och som lovat att vara med mig varje minut, varje sekund. Jag hoppas att du också kan skriva dit honom på din personliga tacklista.

//Stefan

Vi pratade om de tio budorden igår och diskuterade om vilken betydelse de har idag. Detta gav mig en snilleblixt - varför inte göra en bloggserie om ämnet?

Varje tisdag framöver kommer jag skriva om ett budord. Är de lika viktiga idag, och vad betyder de?
Så här ser planeringen ut:

Avgudadyrkan - 15/5
Missbruka Herrens namn- 22/4
Vilodagen - 29/4
Föräldrar - 6/5
Mord - 13/5
Äktenskapsbrott - 20/5
Stöld - 27/5
Lögner - 3/6
Girighet - 10/6
Lust - 17/6

Så häng med nästa vecka! Då skriver jag om vilka föremål och företeelser vi "tillber" i dagens moderna samhälle, och vad det innebär.

Ha det!

Framför allt, vilket är förvånande, förklarade insändaren att "brist på livsförvandlande andliga erfarenheter har öppnat för mystiken". Vad menar insändarskribenterna med det?

Mer eller mindre livsförvandlande andliga erfarenheter är ju själva definitionen av "mystik" som jag förstår det (*1). Det har uppstått en längtan efter andliga erfarenheter och denna längtan har funnit sitt svar, mot vad riktar sig då kritiken? Just pingströrelsen ska väl vara de första att betona hur viktig en personlig upplevelse av Gud är?

Naturligtvis är skribenterna inte emot personlig upplevelse av Gud i allmänhet, vad det egentligen handlar om är t.ex. bred ekumenik, retreatrörelsen, Bjärka Säby, ortodox och katolsk inspiration, apofatik samt djupmeditation och vissa bönetekninker.

Retoriken är något rörig. I insändaren påpekas att den mysticistiska strömmingen tenderar att vara kritisk mot reformationen då denna kom att utgöra en splittrande kraft inom kyrkan. Samtidigt avslutas texten med en varning för att om vågen av mystik inte stoppas kommer den leda till kris och splittring inom frikyrkorna.

Vad skribenterna tycks vilja få fram med detta är att "frikyrkligheten" måste hålla sig inom det snäva spektrum av evangelikal livsföring, lära och liturgi som den en gång kom att skapa sig.

Detta får man naturligtvis tycka men ska man skriva om det i tidningen bör man ge skäl för sin åsikt.

Själv är jag mycket glad och tacksam för att perspektiven har öppnats upp så att kristna kan mötas över de historiska samfundens gränser i sin tillbedjan och andlighet.

Läs också Kolpotören och andra bloggar om: mystik, mysticism, ekumenik, pingströrelsen

*1. Svenska Wikipedia skriver: "Mystik (...) religiös term för en personlig, andlig relation till det gudomliga".

När jag kom tillbaka till huset jag bor i ville jag inte gå in utan stod en stund och lät mig omslutas av sol och vind. Jag ville dröja en stund och bara vara en del av hösten.

I söndags var det tacksägelsedagen, den vita i liturgin. Västerkyrkan, lunds missionskyrka, ligger praktiskt taget vägg i vägg med min korridor och i söndags firade jag gudstjänsten där. Nattvardbordet var övertäckt av morötter, pumpor och andra frukter och grönsaker.

Det kom för mig då den komplexa innebörd som skapelsen och inkarnationen har för kyrkan. De gör oss livsbejakande men just därför medvetna om döden som en del av livet. Tacksamheten för Guds gåvor, den skönhet och rikedom som livet skänker våra kroppars sinnen kombineras med insikten att "allt kött är hö och blomstren dö". I evangeliet får Gud en kropp av jord och blod, också Gud dör, också Gud blev trött och ledsen, också Gud fick njuta av sin skapelse.

Tack herre, tack min vän Jesus. Tack för livet.

obs. att kommentarer kan ges i en ruta längst ner på sidan

Andra bloggar om: höst, livsbejakande, kyrka, inkarnationen

Klockan tio firade jag högmässa i S:t Laurentii kyrka (se bild). Det var andra gången jag besökte församlingen men första gången vid en kommunion. Jag tyckte det var en underbar gudstjänst; särsklit uppskattade jag dels de högkyrkliga inslagen med möjlighet till knäfall o.s.v. dels lovsången som präglade gudstjänsten efter kommunionen.Över huvud taget var musiken härlig och vidare är församlingens präst, Bo Brander, en mycket duktig och, som jag uppfattar det, vis predikant. Temat var ekumenik och kristen enhet vilket ju passade fint då jag inte tillhör församlingens samfund.

På kvällen deltog jag i studentprästernas kombinerade mässa/föreläsning i domkyrkans krypta. Det är en mäktig känsla att fira eukaristin där under de romanska valven bland urgamla sakrofager och gravstenar. Särskilt som lokalen pryddes av massvis med levande ljus. Föreläste gjorde Jesper Svartvik, teologie doktor och docent i Lund. Ämnet var beltolkningens bakgator och det var ett intressant föredrag som följdes av trevliga och stimmulerande samtal på testunden efterråt - även om jag inte alls håller med Svartvik om allt han tycker.

I alla fall; jag har det, som synes, fint i Lund.

Gå in på SelahProjektets MySpace och hör hur gitarristen låter sina fingrar tala i tungor till den proggiga bönen.

Andra bloggar om: musik, tillbedjan, lovsång, progg

Jag var med som lovsångsledare vid gudstjänsten och det var premiär för användandet av min sång “Allas och ingens” i gudstjänstsammanhang. Introducerandet gick över min förväntan. Församlingen kom enkelt med och jag fick goda kommentarer på sångerna efteråt; jag använde tre nya sånger varav en var min. De som inte frågat eller vet det av någon annan anledning känner inte till att jag skrivit sången och därför är det extra kul med spontant visad uppskattning.

Jag fick dock höra att en kvinna reagerat negativt inför frasen “allas och ingens Gud” och jag fick också frågan hur jag tolkade de orden.

I sångtexten sökte jag nya formuleringar, jag har även använt gamla klyschor men jag försöker fjärma mig från det. Det var särskilt “ingens Gud” som man undrade över; jag menar dock samma sak med “ingens” som med “allas” nämligen att ingen “har patent” på Gud. Ingen teolog har den sanna bilden, ingen ledare har tolkningsföreträde, inget samfund har dispositionsrättigheterna; men alla har tillgång till Gud. Alla kan börja lära känna, men ingen verkligen känna, Gud.

Gud är större än människors förståelse, större än tolkningar, större än religionen. Det är vad jag menar.

Som det uttrycks av Abd el-Kader: “Var gång du får en tanke beträffande Gud - vet att Han är annorlunda än det".

Andra bloggar om: Gud, emerging church, kyrka, musik

Under de närmaste dagarna har flera artiklar publicerats i den kristna dagstidningen Dagen där bl.a. treenigheten debatterats. Startskottet var att en religiös grupp med kristna förtecken gick ut och kritiserade tron på att Jesus är Gud. Det var med anledning av detta som vi kom att samtala om ämnet.

Treenigheten innebär som bekant att det som den kristna kyrkan kallar Gud är en person och samtidigt tre personer; Fadern, Sonen (Jesus Kristus) och Anden, där de tre personerna inte alls är varandra men alla var och en fullständigt är hela gudomen.

Någon vid matbordet ville göra gällande att det var legitimt att med grund i t.ex. det att Jesus lär sina lärjungar att tillbe fadern i hans namn fråga sig om det är tillåtet att tillbe Sonen såsom kyrkan gör. Jag har själv funderat över detta när jag började intressera mig för trosfrågor men därifrån till att tillsammans med likasinnade officiellt förneka Jesu gudomlighet är ett långt steg. Så långt att den som av någon anledning hamnar där inte längre kan sägas tillhöra den kristna kyrkan.

Den "Messianska föreningen Shalom", som startade debatten, vill inte häller kalla sig kristna. De ser Jesus som den klassiskt judiske messias, en människa, och vill att de som tar emot hans budskap skall ansluta sig till den judiska livsstilen.

För mig känns detta så oerhört främmande, så svårt att förstå. Hur kommer det sig att personer som tillhör den kristna gemenskapen väljer en sådan väg, för även om vi ofta inte kan stå till svars för vad vi tror finns valmöjligheter på olika steg i en tankemässig utveckling. Jag vet att tron på Jesus som en enbart mänsklig messias är jämngammal med kyrkan men varför dyker den upp så här nu? För mig är treenigheten, och framför allt personen Jesus Kristus; som både är fullheten av den obegränsade, ofattbara gudomen och samtidigt är en helt vanlig människa, någonting underbart - en källa till glädje, vördnad och intellektuell stimulans. Inkarnationen; Guds förkropsligande, är centrum för min tillbedjan; både genom min ständiga förundran över Jesus och genom nattvardens under där vi får hopsmälta med Gud genom att dela Kristi kropp och blod.

Någon påpekade att treenigheten inte går att förstå; "Hur kan tre vara en?", "Hur kan Gud ha en son?" o.s.v. och undrade hur man kan sägas tro något som man inte förstår; vet man då vad man tror? Jag tror det handlar om vördnad och kapitulation; Gud är så annorlunda, större - vi kan inte förstå, men vi kan lita på, Gud. Jag tror att även om det är oerhört intressant att fundera över Guds natur och treenighetens mysterium så kan vi inte förstå det; det ligger på en annan nivå. Vad vi kan göra är att lita på Gud, att tro.

Vi kan inte förstå men tro att Gud varken är tre eller en person och vi vet att begreppet "person" och treenighetsläran är liknelser för någonting större.

Sätt dig gärna in i den aktuella debatten, läs vidare för länkar till inläggen och annat...

Ur och om debatten i Dagen:

• Dagen berättar att en pingstpastor fått lämna sin tjänst som församlingsföreståndare efterssom han inte längre bekänner treenigheten. Hans åsikter gör det omöjligt för honom att vara pingstpastor enligt församlingskonsulten Kent Cramnell. Läs: "Pastor slutar – delar inte synen på treenigheten"
• Stefan Ketriel Blad, teologie doktor och företrädare för Messianska föreningen Shalom, rubbar vardagen genom att bl.a. argumentera emot treenigheten. Läs "Kyrkan har inte monopol på de judiska Skrifterna"
• Göran Lennartsson, teologidoktorand i vid Lunds universitet, specialiserad på judendomens historia och Nya Testamentet, och lärare i Nya Testamentet vid pingstförsamlingarnas teologiska seminarium i Uppsala, svarar på Ketrel Blads text. Läs: "Paulus bekänner Jesus som Herren Gud"
• Olof Djurfeldt, kolumnist och tidigare chefredaktör för den kristna dagstidningen Dagen, tar upp ämnet och betonar vikten av Jesu gudomlighet. Läs: I treenige Gudens namn.
• Peter Halldorf, (som jag hejar på) teolog och pastor verksam vid kommuniteten på Nya Slottet, Bjärka Säby, skriver hårt för det han ser av Bibelns, kyrkofädernas och den universella kyrkans tro; Jesus som Gud.
  Läs: "En Gud fast ändå tre – hur går det ihop egentligen?" och "Sorg när gammal irrlära går igen".
• Lars Einarsson svarar Halldorf. Läs: "Allvarligt att Halldorf okritiskt godkänner doktriner."
• Per Hammarström svarar Halldorf med att kritiserar "kyrkofäderna" och förespråkar återupplivande av kristendomens judiska ursprung utan att ifrågasätta Kristi gudomlighet. Läs: "Dags att syna kyrkofädernas antisemitism?" och "Kyrkofädernas antisemitism kan inte tänkas bort".
• Jonas Lundström kommenterar debatten på sin blogg.
• Stefan Green, teologidoktorand vid Åbo Akademi och lärare i Gamla Testamentet vid pingstförsamlingarnas teologiska seminarium i Uppsala och vid Örebro teologiska högskola, gör tre inlägg i debatten på sin blogg. Läs: "Treenigheten och Matt 28:19", "Treenigheten och 1 Joh 5:7-8" och "Treenigheten och 1 Kor 12:4-6"

"Messiansk", judaiserande, argumentation (mot treenigheten) från Shaloms hemsida:

• "Är treenighetsläran biblisk" 7 stycken pdf-filer
• "En gudomlig messias" artikel
• "Den Judiske messias" artikel

Kristna uppslagsverk om kyrkans tro:

• Treeningheten från Katolik.nu
• Treeningheten ur Illustrerat Bibellexikon (band 3, 1976) http://trinitystudy.com/articles_s/Illustrerat.htm
• Treenigheten ur Uppslagsbok Till Bibeln (1987) http://trinitystudy.com/articles_s/Treenighet.htm

Tre artiklar om treenigheten av karmelitfadern Reinhard Körner: Livet i treenigheten (1), (2) och (3).

Andra bloggar om: Gud, treenigheten, teologi