Sommar-OS. Vart fjärde år är det någon stats uppgift att hämta ut avin till OS-paketet, ett dyrt paket som förhoppningsvis ger större intäkter än kostnaden för avin, men för att lyckas måste man överträffa alla tidigare. Invigningsceremonin är perfekt för att överträffa andra, $100.000.000 är tydligen vad som krävs 2008, eller 240.000.000.000kr om man vill ha hela OS. Trots dessa enorma summor som pumpas in i spelen kan ändå ingen garantera att vinnarna inte dopat sig.

Problemet med dopning är stort, antagligen mycket större an vad man kan tro och inte lätt att komma till rätta med. Det finns då som jag ser det ett alternativ att angripa problemet:

- Dopning ska bekämpas och de som dopar sig ska straffas, det här är linjen som idag drivs av IOK, WADA etc. Problemet är dock att denna linje kämpar i motvind då allt mer sofistikerade substanser blir allt svårare att upptäcka och gentekniken är på intågande. Det är dock så att om vi vill ha ärlig idrott och rättvisa vinnare så måste dopningen stoppas.

Idag har jag blivit medveten om en ny linje som presenterades på DN Debatt av Torbjörn Tännsjö och Claudio M Tamburrini. Den går ut på att dopningen är omöjlig att stoppa och att  vi därför inte bör slösa pengar på att försöka, utan istället göra det lagligt och ställa vetenskapen till förfogande och på så sätt ge alla lika villkor. Detta skulle enligt dem göra att vi även i fortsättningen skulle få se många nya rekord i idrotten, något som annars kommer att bli mer sällsynt på grund av att materialutveckligen har kommit så långt och maxpotentialen för en människa ligger väldigt nära. Det skulle även innebära att herr- och damklasser kunde skrotas till förmån för klasser efter kroppsstorlek, något för alla feminister att jubla över?

MEN! Vart är världen på väg? Ska vi ge upp kampen bara för att den är svår? Nu kommer en dum parallell, men den är oundviklig, skulle de allierade gett upp i kampen mot Nazi-Tyskland för att det stötte på motstånd? Nej, säger jag! En kamp som är svår att vinna kan vara väl så viktig. I längden tror jag att en alltför liberal syn på dopning kommer att smitta av sig på synen på droger och det finns det nog ett ännu större motstånd till att legalisera, eller vem vill se en 15-åring ramla hem på stan hög på hasch? Ett legaliserande av dopning kan mycket väl i längden leda till en legalisering av droger, vilket jag tror skulle öka antalet unga drogmissbrukare dramatiskt.

Faktum är att man inte ens behöver sträcka sig så långt, som de flesta kanske vet sprang jag GöteborgsVarvet 2008 och tänker springa dito 2009. Är tanken att vardagsmortionärer också ska dopa sig, eller tävla odopade mot genförändrade supermänniskor? Vill vi verkligen se halv-människor slå rekord som aldrig hade varit möjliga utan lite gepard-gener eller lite delfinhuds-gener? Jag tror att sporten och dess utövare skulle bli ointressanta för gemene man och istället endast bli något för forskare att testa de etiska gränserna på. Relationen till idrottarna som idag bygger på otroliga framgångssagor, starka prestationer och tanken att de trots allt är människor som du och jag skulle förstöras och istället handla om vem som hade mest pengar och hade råd med dyraste labbet.

Begrepp som "fair play" och "sportsmannaskap" skulle ersättas av gensekvenser och stora checkar. Idrotten är visserligen inte fri från varken dopningspreparat eller mutor och korruption, men den eftersträvar det och de hederliga inblandade gör vad de kan för att vi i framtiden ska slippa rubriker som "Rysk friidrottare dopad!", "Mutmisstankar mot OS". Låt oss alla ställa oss bakom dessa människor istället för att tillåta fusk och korruption.

Citius, altius, fortius  (OS-mottot)

Precis som vid alla större idrottsevenmang de senaste årtiondena så har det redan innan spelen funnits en hel del fall av dopade idrottare. Det kommer inte att förändras, snarare ser vi här ett skifte på gång inom idrotten: att anpassa sig till resten av samhället.

Jag och Julian Savulescu skriver i dagens GP om EPO-dopningen och i DN skriver Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini om att det är lika bra att tillåta dopning i elitidrotten. Bengt Saltins påpekande om antidopingbyrån WADAs tester har väckt uppmärksamhet.

Att fortsätta vidga kriterierna för dopning till fler preparat kommer inte att gå bra. Vi är alla onormala på något sätt, och vi riskerar att den tragiska historien med skidåkaren Eero Mäntyranta får fler uppföljningar.

En hårdare testregim riskerar också att sprida sig vidare i samhället, om det är OK att bryta ned den personliga integriteten för idrottare vid testerna. Trots allt har ju elitidrottare hårdare drogtester än personal på kärnkraftverk.

Sedan så håller medicinens gränser mellan botande, förebyggande och förbättrande medicin blir allt mer otydliga. I dag används syntetiskt testosteron i åldringsvården. När människor får möjligheten att förbättra sin kropps funktioner på ålderns höst kommer många att ta den. Vi som inte tävlingsidrottar, varför ska inte vi få bli starkare, piggare och friskare?

Istället för en "ren" idrott borde vi inrikta oss på en säker idrott

Pingat på Intressant.se

Two leading commentators offer urgently needed understanding about the way the world interacts with itself. Torbjörn Tännsjö argues the case for a world government to solve global issues such as war and the environment. Frank Trentmann’s history of Free Trade and its contribution to democracy, offers a fascinating perspective on current globalisation issues.

Tom Devine, eminent historian and editor of Scotland and the Union, 1707-2007
Monday, 18th August, 8.00pm | RBSMain Theatre | £9.00, conc. £7.00

What was Scotland’s role in the British slave trade and the campaign to abolish it? The pre-eminent authority on modern Scottish history turns his attention to Scotland’s relationship to slavery and reflects that Scotland is only now, reluctantly, starting to reflect on the less heroic aspects of its involvement in the Empire. Chaired by IainMacwhirter.

Bill Bell, (General Editor of the four volume The Edinburgh History of the Book in Scotland and editor of Volume 3), Alistair McCleery and David Finkelstein, editors of Volume 4)
Tuesday, 19th August, 12 noon | ScottishPower Studio Theatre | £9.00, conc. £7.00

As Scotland celebrates 500 years of printing, editors David Finkelstein, Bill Bell and AlistairMcCleery reveal the remarkable contribution to publishing and literary culture made by Scotland over the last 120 years – a period covering momentous changes in writing, publishing technology, bookselling, readership and of course, book festivals.

Neil Blain & David Hutchison, editors of The Media in Scotland
Friday, 22nd August, 11.00am | Peppers Theatre | £9.00, conc. £7.00

Ownership, devolution, editorial bias, investment: Scottish media is rarely out of the news. In a broad-ranging discussion, Neil Blain and David Hutchison, editors of The Media in Scotland, explore the history of the press, broadcasting and cinema, the representation of Scotland, and current issues of politics and governance.

Visit the Book Festival at www.edbookfest.co.uk to find out how to book your tickets.

Mänskligheten står inför uppgiften att säkra överlevnaden och välbefinnandet för framtida generationer på jorden, samtidigt som de naturliga betingelserna för liv bevaras.

Om vi vill försäkra oss om internationellt samarbete och en förstärkt legitimitet hos Förenta Nationerna samtidigt som vi förstärker organisationens handlingskraft, så måste människor ges en möjlighet att bli mer effektivt och direkt involverade i organisationens verksamheter. Vi förordar därför att man gradvis bygger upp ett system av demokratiskt deltagande och representation på den globala nivån.Ett oundgängligt steg är då att det upprättas en rådgivande parlamentarisk församling vid Förenta Nationerna. Utan att det i ett första steg är nödvändigt att göra förändringar i FN-stadgan är det möjligt att, genom inrättandet av en sådan församling, skapa en väsentlig förbindelselänk mellan FN-systemet, regeringarna, de nationella parlamenten och det civila samhället.

En sådan parlamentarisk församling skulle inte bara utgöra en ny institution; såsom ett uttryck för folkens röst skulle församlingen vara en manifestation av, och ett verktyg för, en förändrad medvetenhet om, och en ny förståelse av, internationell politik. Församlingen skulle bli en politisk katalysator för framtida förändringar av det internationella politiska systemet liksom den internationella rätten. Den skulle också på ett verksamt sätt bidra till att förstärka Förenta Nationernas förmåga att förverkliga sina överordnade mål och bidra till att globaliseringen i världen antar goda former.

En parlamentarisk församling vid Förenta Nationerna kunde initialt vara sammansatt av parlamentariker från respektive land. Vi riktar oss härmed till Förenta Nationerna och till regeringarna i medlemsstaterna att upprätta en parlamentarisk församling vid Förenta Nationerna. Vi uppmanar alla organisationer, beslutsfattare och medborgare, som känner engagemang i ett gemensamt internationellt intresse, att understödja denna appell.

Det går att läsa mer om appellen på http://en.unpacampaign.org/index.php

Initiativet till appellen har tagits av FN:s förre generalsekreterare Dr Boutros Boutros Ghali, och han har undertecknat det tillsammans med ett par tusen parlamentariker och intellektuella världen över.

MARIA CARLSHAMRE, ledamot av EU-parlamentet, AGNE HANSSON, fd riksdagsledamot, THOMAS HELGESON, affärsanalytiker, HUSSAM HEYDARI, professor, DAYANA JADARIAN, juridisk rådgivare, ÅSA LINDESTAM, riksdagsledamot, THOMAS MARQUART, doktorand, CARL SCHLYTER, ledamot av EU-parlamentet, ALF SVENSSON, riksdagsledamot, TORBJÖRN TÄNNSJÖ, professor, FOLKE TERSMAN, professor, HARMUT TRAUNMÜLLER, professor, ANDERS WIJKMAN, ledamot av EU-parlamentet

Intressant? Andra bloggar om:

Världsparlament, George Monbiot, FN, Global Demokrati, Nationalstaten,

Det är med delade känslor jag efter första genomläsningen lägger ifrån mig boken. En mer korrekt titel skulle vara ”Kristendom för nyfikna” då den misslyckas med att göra upp med ateismen. Just detta som man med tanke på titeln kan förvänta sig vara centralt uppehåller sig Carlsson inte vid länge. Hans säger sig aldrig ha stött på en genuin ateist utan påstår att alla åtminstone tror på ”något”, även om dem inte kallar det Gud. Det är olyckligt att Carlsson inte ger sin in på en seriösare diskussion om ateism då det skulle nödga fram en mer nyanserad syn på Gud. En vanlig uppdelning bland ateister brukar vara den mellan ”stark” respektive ”svag” ateism där den första är vad som vanligen åsyftas när det talas om ateister, nämligen gudsförnekelse. Den andra, ”svaga ateismen” handlar bokstavligt talat om a-teism, alltså icke-troende. Att inte vara troende är inte detsamma som att förneka då det likaväl kan vara ett utslag av intresselöshet, eller misskännande av eller tvivel över uppdelningen. Hur som helst vill Carlsson ta fasta på tron på ”något”. Troendet tas för att vara centralt, och det är kanske riktigt om vi ska försöka röra oss bort från ”gubben bland molnen”-bilden av Gud. Det inte är vad i tron (”jag tror på det”) utan tron i sig som är viktigt; så uppfattar jag Carlssons resonemang. Det är ett intressant perspektiv men återigen går Carlsson inte djupare utan lämnar frågeställningen öppen.

Gud, för Carlsson, är helt enkelt kärlek. Bottenlös och villkorslös kärlek, agape – något man skulle kunna dra filosofiska paralleller på. Tron på ”något”, något som är svårbeskrivligt eller kanske obeskrivligt, som är större än vår förmåga att förstå, något annat? Carlsson nämner John A. T. Robinsons bok Gud är annorlunda, och nog måste det vara så, men inte bara annorlunda utan absolut annorlunda. Det är synd att Carlsson inte fördjupar sig mer i det här eftersom det är en diskussion där både ateister och troende på allvar utmanas. Kategorierna ateist-troende-agnostiker faller sönder och blir ointressanta. För detta gör sig Jayne Svenungssons studie Guds återkomst bättre. Även om det inte är Carlssons intention att föra teologisk och filosofisk diskussion på hög nivå hade det inte skadat att åtminstone ge det större utrymme än det fick. Istället blir jag under läsningen flera gånger tvungen att fråga mig om kristendom verkligen inte är något mer än simpel psykologi och sunt förnuft-etik. Det är såklart inte dåligt eller oviktigt, men finns det inget mer och unikt med kristendomen?

Mer intressant blir det när Carlsson kommer in på vad som brukar kallas den mystiska döden – även om Carlsson aldrig kallar det så – och vägen till frälsning. Med frälsning menas att släppa taget, att lägga sitt liv i Guds händer, att låta glädjen och ljuset som finns i botten av oss genomströmma hela vårt sätt att vara. Frälsning innebär alltså en slags ödmjukhet och passivitet gentemot tillvaron, kanske också ett ansvar, men frälsning betyder också att bli räddad och är inget man väljer. Något jag uppfattar som problematiskt är att Carlsson talar om frälsningen som en befrielse från eller övervinnande av ångesten och lidandet. I viss mån är det ett genomträngande men jag tror också att det måste finnas ett erkännande och uthärdande av tillståndet; att – för att tala med mystikerna – inte förneka eller försöka övervinna döden utan att ”leva döden”.

Carlsson har nog rätt i att vi lever i ett samhälle som inte vågar ta döden på allvar, som försöker blunda för döden och inte låtsas om den. Carlsson tror på ett liv efter döden och skriver att vi aldrig kan vara säkra på vad som händer efter döden. Men vi kan vara säkra på döden, att den kommer och det är det avgörande i mina ögon. Döden som det oundvikliga som ger ångesten och lidandet är vägen till frälsning. Jag kan inte hjälpa att tänka att tron på ett liv efter detta är ett försök att fly från döden.

Den här viljan att övervinna ångesten och lidandet, att återupprätta gemenskap och skapa meningen som kan skönjas i den religiösa diskussionen rymmer också risken att fly för döden, och på ett sätt att fly från Gud. Istället formas nya avgudabilder, om än mer humanistiska. Istället för att tränga igenom det nihilistiska tillståndet försöker man återvända. Man ser vår tids tillstånd som orsak till ensamhet, lidande, död och meningslöshet och vill enbart befatta sig med gemenskap, glädje, liv och mening vilket stänger dörren till frälsning. Det här känns igen också hos Carlsson när exempelvis modeintresse och iPods blir uttryck för vår tids nihilism. Det finns ett nästan föraktfullt synsätt på tillvaron som riskerar återupprepa historien snarare än avsluta den.

När Carlssons framåt slutet av boken kort behandlar Jesusgestalten börjar jag fundera på om det kanske är här vi finner det särskilda med kristendomen. Inte Jesus som person, men i hans budskap: försoningen, kärleksbudet. Kärleksbudet är förbundet med en slags positiv uppgivenhet, eller maktlöshet. Jesus liv har beskrivits som ett slags kringdrivande vagabondliv, men som jag ser det flydde aldrig Jesus från lidandet eller döden, han valde självmant perioder av avskildhet och ensamhet. Jesus på korset visar för oss en Gud som inte bestraffar, det är människorna som bestraffar. Det visar oss också att det är den här världen som inte vill ha kärlek, den korsfäster kärleken, men att den kärleken ändå älskar oss och förlåter oss. Alltså säger Jesus på korset oss också att vi kan försonas.

Önskan om glädje och gemenskap är god och bra, men hur vi skapar gemenskap som lämnar utrymme för ensamhet, och hur vi kan ”leva döden” är det verkligt svåra. Jesus liv och gemenskap med lärjungarna kan säga oss mycket. Carlsson gör det inte. Kristendom för ateister är inte helt utan kvaliteter men den lämnar mycket att önska (och en annan titel hade varit mer korrekt). Förhoppningsvis kan den få läsare att söka sig vidare och fördjupa sig.

När Existens sände ett avsnitt om kristendomens skuld intervjuades den svenske filosofen Torbjörn Tännsjö och han menade på att det skulle krävas en radikal reform av kristendomen i paritet med Luthers om kristendomen skulle kunna bli en avgörande kraft igen. Nu är inte Tännsjö en person jag brukar hålla med om särskilt mycket, men i denna fråga tror jag inte att han är helt fel ute.

* * *

Derrida om kärlek och vara.

Nu anser Torbjörn Tännsjö att anklagelserna mot honom saknar grund, ungefär som när förre statsminister Göran Persson ansåg att tsunamikatastrofen inte berörde regeringen, utan riksdagen. Tännsjö skriver:

Anklagelsen är, hoppas och tror jag, utan grund.

I vilket fall, för att belysa den här formen av urskuldande, så har jag hämtar jag ett citat ur Erik Fichtelius intervju med Göran Persson 29 januari 2006. Då hade Katastrofkommissionen kommit med kritik mot hela regeringen:

EF Nej, men du är ju regeringschef, du har en riksdagsmajoritet, du väljer ytterst vilka propositioner som du lägger. Och det är innehållet i den propositionen som kommissionen är kritisk mot i ljuset av vad som hände.
GP Ja, och det kan de väl i och för sig vara, men det är ju inte en kritik som träffar mig.
EF Jo, ytterst gör den ju det.
GP Nej, den träffar riksdagen, och det här är väldigt viktigt för annars är man ju på ett sluttande plan. Vad har de för rätt att sätta sig över ett riksdagsbeslut?
EF Nej, inte sätta sig över, men de har väl rätt att kritisera beslutet?
GP Ja, men det är riksdagens beslut.
EF Ja.
GP Javisst.
EF Ska man inte kunna kritisera ett riksdagsbeslut?
GP Det kan man mycket väl göra, men det är ju inte det de gör. De säger att det är jag som har valt bort det.
EF De kritiserar dig som är ytterst ansvarig, men du gör ju det…
GP … nej, men det är väldigt konstigt…
EF … till någon slags advokatyr…
GP Nej det är inte advokatyr, det är ohyggligt viktigt. Alltså, om det är så att jag skulle vara någonting som står över riksdagen… det gör jag ju inte, och det gör inte de heller, och dessutom är det faktiskt så att jag har en större anledning att luta mig mot riksdagen än vad riksdagen har beslutat. Dessutom var det ett val däremellan som har bekräftats här.
EF Var det fel av kommissionen att kritisera ett riksdagsbeslut?
GP Ja, jag tycker faktiskt de mycket väl kunde ha valt att säga som så...

Vad Tännsjö försöker alltså anklaga de som tror på blodband för att vara "biologiska essentialister" när han själv är det. Vad Tännsjö gör är en slags advokatyr likt Göran Persson och svarar enfaldigt, egenmäktigt och uteslutande själv på sitt resonemang - som den ofelbare definitionens tolkare. Då väldigt lik feministiska essentialister.

Den som inte förstår Torbjörn Tännsjö kommer känna sig lite utanför, men ändå förlitandes på Han Som Bestämmer.

En som kunde denna retoriska konst var vår förre statsminister Göran Persson. Vad Torbjörn Tännsjö gör med sitt resonemang är att han tassar i maktens fotspår, och visar i sin etiska hållning upp både arrogans, förmätenhet och makt.

En slags advokatyr helt enkelt, som kan sammanfattas i ett enda ord:

Jaha?