Major Silfvergranat, a testy character and a life-long bachelor, is slowly approaching the end. His housekeeper asks him in a heart-broken tone of voice:

"How are you today, Major?"

"How the hell would I know that? The doctor hasn't been here yet!"

The Artist:
"Here's the forty franc I owe you."

The Art Lover:
"Oh, I had completely forgotten about that."

The Artist:
"Why did'nt you tell me that before?!"

We are a Toronto-based software development company looking for someone who is passionate about writing software. You will be working with a small team of Ruby/Rails developers where your input will have a direct impact on the outcome of a project.

Inquiring to get a little more information got me nowhere; not sure if this is a sign that there's no-one on the other end, it's email harvesting, or there's a live job, and they just don't want to give me any more information.

The Good
Rails, git, Merb, JQuery.  Ruby's your thing, sounds like a reasonable stack.

The Bad
Who are they?  What are they doing, and what are they using to make it happen?  Where would you fit in?  What do you get in return?  It's all open to question.  Plus, the complete lack of response to inquiry is mildly suspicious.

YMMV
For some, Ruby on Rails is already off the beaten track, and Merb is over the cliff.  That said, if you weren't interested in being on the edge, why would you be looking at a Ruby job at all?  No matter how much it's grown, it's still not the 'safe' choice.

In Summary
I'm a little wary the lack of response to my email, but if you're looking for a Rails and Merb job in Toronto, you might have to take what you can find, and perhaps you'll have more luck than I did.  If you do, report back and let us know what you find, willya?

The red-faced hunter:

- Madame, unfortunately I seem to have shot your bull by mistake. But naturally, I am fully prepared to replace it!

The farmer's wife:

- Well, that's possible, I presume. But I don't know what the cows will think of it ...

Agust i Stömne löser korsord.

"Ett djur på två bokstâver?
Int â dâ koa, ô int â dâ soa.
Månntro dâ kan va e ap?"

- Så var det ingen glädje med den sorgen, sa hon som stått och gråtit vid fel grav.

En biljardconnaisseur från Marseille
fick på nöten var kväll av en tjej
Just när hon var i slag
fråga' han: "Måste jag
stå i kö för att stöta på dig?"

tillägnad Meta

]]> http://netken.wordpress.com/?p=450 Sat, 01 Mar 2008 23:18:34 +0000 KenNet http://netken.wordpress.com/?p=450 har blivit den nya tidens signaturmelodi.

Redan 1975 fick jag höra det där. Det har ökat rejält i frekvens sedan dess.

Jag trampade i rusningstrafiken från Östersund och jobbet på Televerket över bron, låg farligt nära trottoarkanten och hade lite av hjärtat i halsgropen då vägen svängde åt vänster. Då, dök där upp en mörkgrön Peugeot jämsides. När bakdörrens handtag var jäms med mitt vänstra knä, svängde den blådåren åt höger. Naturligtvis utan varken uppsikt över omgivande trafik eller körriktningsvisare.

Jag hade inte den minsta chans.

Bilens högersida svepte undan min lånta tioväxlade och skickade den in i häcken ett par meter vid sidan av. Själv rullade jag över den sluttande bagageluckan och for i gatan så jag tuppade av.

Då jag kom till sans igen, såg jag chauffören långsamt gå ett varv runt fordonet innan han vände sig åt mitt håll och stirrade lite frånvarande. Han kollade om det blivit nån repa på älsklingen!

Sen satte han sig bak ratten igen, körde därifrån med urvarvande motor och lämnade mig på asfalten mitt i halvfemtrafiken.

Då jag kunde tänka hjälpligt igen, rullade jag klumpigt upp på trottoaren och väntade tills jag kunde resa mig utan att dratta på arslet i yrseln. Jag lyckades räta ut min farbrors Crescents framhjul såpass att det gick runt, lade i ettan på den lilla kuggkransen och for vidare, så gott det nu gick.

Några kvarter längre upp i frösöbackarna, fattade jag att det inte var så väl beställt som jag hoppats. Min snurriga skalle hade bara fortsatt rakt fram, istället för att ta av mot Vallsundet och färjan hem. Blodet hade redan genomdränkt min tunna Esso-tröja och droppade nu från den trasiga ärmfållen ned på marken. Stora skrapsår kan blöda nåt överjävligt, fick jag lära mig den dagen.

Jag saktade in i det okända villaområdet och såg mig om efter nån som var utomhus. Tänkte definitivt inte ringa på och skrämma slag på nån stackars nioåring, ensam hemma.

Då!
Tro det eller ej, där stod en grön Peugeot slarvigt parkerad tvärs över trottoaren. Det var syndaren själv, som stannat för att berätta för grannen vad han just varit med om. Jag hörde bara ett par ord, innan jag frågade om hon möjligtvis hade några plåster hemma.

Då skitstöveln vände sig, fick han så till slut syn på den bloddrypande ryttaren av den sorgliga skevnaden.

Han tystnade, dröp iväg runt staketet utan att komma ihåg bilen, samt började nästan småspringa för att komma därifrån. Gissa vad han sa, innan han smet iväg?

- Oj då.

Tyvärr är det aldrig nån i rullstol där för att dra nytta av den.

Istället är den där knappen förbaskat populär bland barn och latoxar som inte orkar öppna dörren själva. Problemet är inte själva automatiken, utan det faktum att rullstols- och rullatorrampen utanför är så förbaskat smal. Det gör att man faktiskt är tvungen att passera utgången då man ska in, om man kommer från mitt håll.

Naturligtvis hände det då en söndagseftermiddag att nån tryckte på den där saken just då jag skulle passera. Jag hann inte reagera, utan fick aluminiumdörrens kant i nyllet och backade ett par decimeter.

Då jag stod och drog avskavda skinnslamsor från pannan, smög delinkventen förbi med ett skamset:

Ojdå

som avsked.

Jag gör det fortfarande.

See to it that no one takes you captive through philosophy and empty deception, according to the tradition of men, according to the elementary principles of the world, rather than according to Christ. (Colossians 2:8)

We are destroying speculations and every lofty thing raised up against the knowledge of God, and we are taking every thought captive to the obedience of Christ (2 Corinthians 10:5)

Sanctify Christ as Lord in your hearts, always being ready to make a defense to everyone who asks you to give an account for the hope that is in you, yet with gentleness and reverence; (1 Peter 3:15)

Always feel free to comment, if you'd like.