Every year tens of thousands of Swedish university students spend many million hours researching and writing their final theses. The end result - all the essays - is a knowledge resource of great weight. However, up until quite recently, it was common that the finished essays where stored away in the darkest corners of the university libraries, where no-one would ever find them.

This problem led way to the Swedish website Uppsatser.se. The website was launched in 2004, with the goal to become a knowledge platform that could bridge the knowledge-gap between university students, schools and companies in Sweden Essays.se - the english language version of Uppsatser.se, was launched in november 2007. It is meant for all of people who do not speak Swedish, but still want to take part of the research carried out by Swedish students.

At the main site Uppsatser.se there are more than 30.000 essays and final theses, but most of these are written Swedish. Therefore, at Essays.se you will only find the English-language essays. At the moment you will find 8196 essays through this website, but more are added each week - as soon as they are finished by the students and submitted by the Swedish universities.

Using essays as reference

If you find an essay useful for your own work, make sure to clearly state the full source in your list of references.

Read summaries

Har kommit igång bra, har skrivit en halv uppsats idag och då har jag varit i skolan med och så är det scouter snart. Sen har jag lektioner imorgon och på torsdag med men mindre eller inget planerat på kvällen så förhoppningsvis blir det lite mer gjort, drömmen hade ju varit att vara hyfsat färdig runt fredag eftermiddag men det känns inte särskillt troligt, dock så är helgen vigd till hemtentan just in case, men, särskillt inspirerande är det inte.

Nu ska jag äta middag och sen ta och promenera till scouterna (brukar egentligen cykla men jag känner för att gå idag, ger mig tid att varva ner hjärnan lite och det behövs). Så, jag kan säga att det blir rackarns många steg idag, är redan uppe i 12 000 steg, men, jag måste ju kompensera för att jag missar stepen imorgon, gå gå gå!

Mer om skola, plugg, uppsatser, hemtenta, steg, promenad, scouter

Mer om steg, mål, motion, promenader, 100 000, skola, uppsatser

Uppsats om vad svensklärare tycker om kanon:
http://dspace.mah.se:8080/bitstream/2043/5639/1/examensarbete%20kjeld%20gravgaard.pdf

Litterär kanon i ett mångkulturellt samhälle:
http://www.diva-portal.org/diva/getDocument?urn_nbn_se_oru_diva-569-2__fulltext.pdf

länkar från Monica, Metabolism

Blomväxter - Fanerogamer

GYMNOSPERMER - Nakenfröiga

Fröämnena sitter nakna på fruktbladen (Hos gömfröiga är fruktbladen slutna till en pistill). I svenska floran är nakenfröiga endast representerade av klassen Coniferae, barrträd. Bilden nedan visar Kottefjäll hos gran med två fröämnen och Färdigt kottefjäll hos gran med vingade frön.

CONIFERAE , barrträd

Familj Pinaceae

Bilderna visar kvistar hos gran och tall med hanblommor och honkottar av olika ålder. a =tallkvist b = ung honkotte c, d = kottefjäll med fröämnen sedda ovan- och underifrån e = hanblom f = frö.

Familj Cupressaceae

I Sverige finns enbart arten En som tillhör denna familj. Enen är en tvåbyggare, dvs. han- och honblommor sitter på separata buskar. De köttiga kottefjällen bildar en bärkotte som även kallas enbär. Den behöver två somrar för att utvecklas klart under den andra vintern. Se bild nedan.

a = Kvist av honax med ett- och tvååriga bärkottar. b = Kvist av hanax. c = Hanblomma
d = Honblomma (på fröämnenas spetsar finns pollenuppfångande vätskedroppar. e = Bärkotte.

Till n annan barrträdsfamilj hör Idegran, som finns vildväxande i kustområdn i södra Sverige.

ANGIOSPERMER - Gömfröiga

Fruktbladen är sammanväxta till en pistill, vars fruktämne innesluter fröämne(n).

DIKOTELYDONER - Tvåhjärtbladiga

Groddplantan har två hjärtblad. Bladen är vanligen grenigt nerviga. Blommorna är oftast femtaliga med foder och kronblad.

De inom dikotyledonerna först beskrivna familjerna (till och med Umbellifere) omfattar växter, som har fribladig krona eller saknar krona. De senare omfattar sådana, som har sambladig krona.

Hängeväxtfamiljer

Hit hör en del familjer, vilka omfattar träd eller buskar med oansenliga, enkönade blommor utan eller med föga utvecklat hylle. Blommorna sitter oftast i långa, ibland slakt hängande ax (hängen). Det finns sambyggare, med både han- och honblommor på samma träd, såsom hos björk, al, hassel, ek och bok Det finns också tvåbyggare med han- och honblommor på skilda träd såsom hos pors, sälg, asp, poppel, pil och videarter. Bilden nedan visar Asp.

Familj Ranunculaceae - Ranunkelväxter, Sippväxter, Smörblomsväxter

Ståndarna är många och sitter fästade på den förlängda blomaxeln. Antalet hylleblad (foderblad), ståndare och pistiller varierar ofta, även hos individer av samma art. En del arter är giftiga. Kor äter bland annat ej vanlig smörblomma i naturen. En del arter används som medicinalväxter och andra som prydnadsväxter, t.ex. pion, akleja, stormhatt och julros. Hos sipporna är fruktens basala (nedre) delar rika på fruktoljor, såsom hos blåsippa. Dessa oljor lockar bland annat myror som kan transportera frukterna och på sätt sprida frön.

Familjen har fyra foderblad, fyra långskaftade ofta gula eller vita kronblad. Kronbladen bildar sett uppifrån ett kors (motstående kronblad). Blomman har sex ståndare varav fyra är längre. Pistillen bildas av två fruktblad. Frukten är en tvårummad kapsel med fl era frön, en så kallad skida. När skidan öppnas kan man se att frön sitter fästade på båda sidor om skiljeväggen.

Familjen Cruciferae , Korsblommiga

Familjen har fyra foderblad, fyra långskaftade ofta gula eller vita kronblad. Kronbladen bildar sett uppifrån ett kors (motstående kronblad). Blomman har sex ståndare varav fyra är längre. Pistillen bildas av två fruktblad. Frukten är en tvårummad kapsel med fl era frön, en så kallad skida. När skidan öppnas kan man se att frön sitter fästade på båda sidor om skiljeväggen.

Familj Rosaceae , Rosväxter

Hyllet är flersymmetriskt, oftast 5-taligt. Ståndarna är ofta talrika och liksom hyllet fästade på den ringformigt utbredda delen av blomaxeln. Pistillerna är en eller flera. Frukten är av olika typ, t.ex. nöt hos humleblomster, älgört, smultron och nypon. Den är en stenfrukt hos t.ex. körsbär, hallon och hjortron (hallon, hjortron har sammansatt stenfrukt). Fruktfästet (blomaxeln) blir ofta köttigt under fruktens mognad och deltar i bildandet av en skenfrukt hos bl.a. smultron och nypon. En bärliknande skenfrukt finns hos t.ex. äpple, rönn, oxel med flera. Till familjen hör många nyttoväxter. Fruktträd är t.ex. äpple, körsbär, plommon och bärväxter är till exempel smultron, hallon, hjortron och nypon. Prydnadsväxter är t.ex. rosor och spirea.

Familj Leguminosae , ärtväxter

Hyllet är ensymmetriskt, 5-taligt, fjärilslikt. Ståndarna är 10 stycken och pistillen är endast en. Frukten är en enrummig kapsel, s.k. balja. Fröna saknar frövita och växtembryots hjärtblad innehåller upplagsnäring. Familjen omfattar många arter i världen och i Sverige finns c:a 100 arter. Ärtväxterna är ofta kväverikare än andra växter eftersom de lever i symbios med kvävefixerande bakterier som finns i rötterna. Till familjen hör många nyttoväxter såsom ärtor, bönor, klöver, sojabönor och även lupiner och gullregn. Se figurer på ärtväxt nedan.

Familjen Umbelliferae , Flockblomstriga

Familjens arter liknar varandra på ett enhetligt sätt. Blommorna sitter oftast samlade i dubbel flock (se figur nedan). Blomman är 5-talig med 5 ståndare och en pistill. Honung avsöndras av en ’skiva’ på fruktämnets ovansida, så att även insekter med korta mundelar, såsom flugor lätt når honungen. Frukten är en tvådelad klyvfrukt. Stjälken är ihålig utom vid lederna. Bladen är oftast upprepat parbladiga med stor bladslida. Många arter är nyttoväxter såsom morot, selleri, dill och persilja. Vissa andra arter är mycket giftiga, till exempel sprängört och odört.

Familj Ericaceae , Ljungväxter

Familjen bildar genom sin blombyggnad en övergång mellan växter med fri- och sambladig krona. De flesta ljungväxter är små risartade växter. Några arter som lingon och ljung är vintergröna. Till ljungväxter hör våra viktiga skogsbär, blåbär, lingon. Andra arter är ljung, odon och tranbär.

Familjen Scrophulariaceae , Lejongapsväxter

Blommorna har växlande utseende, från den nästan flersymmetriskt byggda 5-taliga kronan hos kungsljus till den ensymmetriska 4-taliga ärenprisblomman. Den vanligaste typen är den tvåläppiga kronan med 4 tvåväldiga ståndare. Relativt få lejongapsväxter har praktisk betydelse. Fingerborgsblomman (Digitalis) används dock inom medicin och några arter är prydnadsväxter såsom lejongapsväxten.

Familjen Labiatae, Läppblommiga, Kransblommiga

Detta är en enhetlig familj. Blommorna är tvåläppiga med fyra tvåväldiga ståndare. Läpparna är vitt åtskilda (jmf lejongapsväxter med tätt hopstående läppar). Blommorna sitter i täta knippen i de övre bladvecken. Frukten är en 4-delad klyvfrukt. Stammen, stjälken är fyrkantig och bladen sitter korsvis motsatta. Genom sin rikedom på starkt luktande, flyktiga oljor har en del arter fått betydelse som medicinalväxter (pepparmynta), ’parfymväxter’ (lavendel, rosmarin) samt kryddväxter (mejram, timjan).

Familjen Compositae , Korgblommiga

Blommorna sitter samlade i en korg. Kronan är tratt- , rör- eller tunglik. Fodret saknas eller är förkrympt. De fem ståndarnas ståndarknappar är sammanväxta till ett rör kring den enda pistillen. Frukten är en nöt, ofta försedd med en pensel. Familjen är artrik med många vanliga arter, till exempel maskros, höstfibbla och olika tistlar. Nyttoväxter är t.ex. sallat, kronärtskocka, solros. Nyttoväxter är t.ex. ringblommor och dahlior.

Familjen kan indelas i dessa tre underfamiljer :

1. Tistelväxter.
Alla korgens blommor är tratt- eller rörformade.
2. Krageväxter.
De har rörlika blommor (mittblommor, diskblommor) i korgens mitt och tunglika blommor (kantblommor, strålblommor) ytterst.
3. Maskrosväxter.
Alla korgens blommor är tunglika.

MONOKOTYLEDONER , Enhjärtbladiga

Det enda hjärtbladet tjänar ibland som uppsugningsorgan av näring ur fröets frövita och kommer i så fall ej upp ovan jord. Bladen är vanligen enkel- och parallellnerviga. Blommorna är oftast tretaliga med enkelt hylle.

Familjen Liliaceae , Liljeväxter

De är örter med lök eller annan jordstam. Hyllet består av två kalkbladskransar och är oftast fribladigt (sambladigt hos liljekonvalj). Ståndarna är 6 stycken och pistillen en. Det trerummiga fruktämnet utvecklas till en kapsel eller ett bär (liljekonvalj). Många arter används som prydnadsväxter, t.ex. liljor, tulpaner, hyacinter. Matnyttiga arter är lökarter (gräslök) och sparris. Till en mycket närbesläktad familj, Amaryllidaceae, hör exempelvis påsk- och pingstliljor.

Familjen Gramineae , Gräs

Blommornas hylle är reducerat till enkelt byggda fjäll. De oansenliga blommorna sitter i så kallade småax, vilka omges av två skärmfjäll. Småaxen kan i sin tur vara anordnade i ax eller en vippa. Strået är ihåligt, oftast runt och försett med leder. Frukten är en liten nöt (’gräsfrö’), vars tunna vägg är sammanväxt med fröskalet. Hos vissa arter (havre, korn) är frukterna dessutom omslutna av blomfjällen (agnarna). Den stora frövitan består huvudsakligen av stärkelse. Ingen annan växtfamilj har så många viktiga kulturväxter som gräsen. Bland brödsädsväxter märks vete, råg, korn, havre, ris, majs, hirs och durra. Som foderväxt räknas arten timotej. Sockerrörets märg ger socker och gräset bambu användes t.ex. som byggnadsvirke och förr som metspön.

Gräsliknande utseende har även halvgräsen, till exempel familj Cyperaceae med bland andra starrväxter med drygt 100 arter i Norden och tågeväxter (familj Juncaceae). Halvgräsen har vanligen märgfyllda strån (till skillnad från gräs) utan ledknutar (vilket gräs har). Halvgräsens strå är mer eller mindre trekantiga.

Familjen Orchidaceae , Orkidéer

Denna familj är den mest specialiserade av de enhjärtbladiga växterna. De ensymmetriska blommorna har ofta en invecklad byggnad. Pollenet i vart och ett av ståndarnas båda knapprum är i allmänhet förenat till en sammanhängande massa, ett s.k. pollinium. Detta är försett med ett skaft med en klibbskiva, som lätt fastnar på insekter som besöker blomman. Frukten är en kapsel som innehåller talrika, mycket små frön. Dessa frön kan ibland ej gro förrän de påträffats av vissa svampars hyfer. Hos många arter har man funnit att pollinationen utförs av bestämda stekelhannearter, som lockas till blomman av doftämnen (feromoner) liknande de som utsänds av stekelhonan. Även blommans allmänna utseende, behåring kan påminna om en insekts utseende. Trots den stora artrikedomen av orkidéer, framför allt i tropikerna , har orkidéer ringa nytta för människor, frånsett skönhetsvärden. Orkidéen Vanilj används dock fortfarande som kryddväxt även om liknande syntetiska smakämnen mer och mer används.

Skrivet av Jan A

Inledning

Under vårterminen beslöt jag att ta reda på fakta om blåsippan och dess ekologi och att dokumentera detta. För att få information har jag tagit kontakt med flera universitet. Jag hänvisades bland andra till Lars Ericsson vid Umeå universitet och Carl Olof Tamm vid Stockholms universitet. Dessa två professorer kunde jag rådfråga under arbetets gång. De har bidragit med både skriftlig och muntlig information. Materiel för undersökningar av ett naturområde, en så kallad provyta, har jag fått dels från Miljöenheten på Länsstyrelsen, dels från min handledare, PW.

Som grund för arbetet ligger en del frågeställningar såsom . . .

Vilka intressanta fakta finns om blåsippan? Vilken utbredning har blåsippan? Hur gammal blir den? Hur sker pollinering och spridning? Varför växer blåsippan enbart på vissa ställen? Hur undersöker man ett område med växter?

För att få svar på en del av dessa frågor har jag lånat böcker, rådfrågat personer och lärt mig hur man undersöker en så kallad provruta. Bilderna i arbetet har till uppgift att på ett tydligt sätt visa resultat. Ritande av förklarande kartor och diagram har varit en viktig del i arbetet. Bilder har infogats med hjälp av datascanner. En fotodokumentation har gjorts, vilken samlats i en fotobilaga. Med hjälp av en kompass, måttband och ram med rutnät undersökte jag en provruta på 10 x 10 meter och lade in smårutor på 1 x 1 meter. I den stora rutan ritades träd och buskar upp. Man markerar också smårutor, gör längdprofil, gör en jordprofil och undersöker vilka de vanligaste växterna är. Jag hade tänkt göra flera markundersökningar, men tiden medgav inte detta. Eftersom jag fick ett arbete om långtidsförsök över blåsippans blommning och överlevnad på engelska, har jag även gjort ett referat av detta arbete.

Byggnad och ekologi

En av de tidigaste vårblommorna är blåsippan. Den är känd under många andra namn, såsom blååsippegräs, lebergräs, leverblomma, vårblomster och blålock. Carl von Linné beskrev den år 1755 med följande ord : -När blåsippans blommning börjar, då börjar aspdungar skifta i grått och björkdungarna i rött. Blåsippan går i spetsen för lundfloran-.
På latin benämns blåsippan Hepatica nobilis eller som tidigare Anemone hepatica. Blåsippan tillhör familjen Ranunkelväxter och släktet Anemone. Den är en cirka 15 cm hög, flerårig ört med en underjordisk jordstam och vintergröna blad. Bladen är brungröna till mörkgröna och treflikade. De har långa, hårbeklädda skaft, som lätt böjer sig ned mot marken. Bladens likhet med kroppens lever har gett den namnet hepatica. Detta ord kommer från det grekiska ordet hepar, som betyder lever. Bladen sitter i rosettform och är övervintrande. På undersidan är de något rödaktiga. När nya färska små blad växer fram efter blommningen vissnar så småningom de gamla. Blommorna är blå, lila eller ibland till och med vita. Blommorna slår ut redan i slutet av mars i södra Sverige och en månad senare i våra norrländska trakter, vilket kartan visar.

Blommans kronblad är 6 - 9 till antalet, men vanligast är sex stycken kronblad. Under kronbladen finns tre gröna så kallade svepeblad, som skyddar blomman vid kyla och regn. De skyddar senare också de små nötter som bildas i blomman. Blomstjälkarna är smala och böjer sig lätt ned mot marken, vilket underlättar för fröna, dvs. nötterna att ramla av. Redan på hösten bildas knoppar nere på den så kallade jordstammen med blad och blomanlag. Från jordstammen skjuter fler och fler blommor och de nya bladen upp. En stor planta kan breda ut sig över en ganska stor yta och ha ett 50-tal blommor och blad. När sorkar äter knoppar och andra delar i lagom mängd växer plantan till och breder ut sig ännu mer.

Blåsippsblommorna lockar till sig insekter, bland annat getingar och bin som samlar pollen. En del pollen överförs då till nästa blomma och befruktning sker. Blommorna saknar nektar och kan alltså ej ge fjärilar någon föda. Tidigt på våren besöks blommorna av övervintrande bidrottningar, som tar pollen. Även andra insekter som blomflugor och enligt uppgift den sällsynta stora svävflugan brukar besöka blommorna. Fröna ramlar ned på marken i början av juni och då transporteras en del bort av myror. På fröet sitter nämligen en fettpärla som myran gärna äter. När myran bär fröet i fettpärlan lossnar själva fröet lätt och på så vis sprids fröet.

Blåsippan är fridlyst i många län i Sverige, t.ex. i Stockholms län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län och Västerbottens län. I landskap som Blekinge och Värmland får den ej grävas upp och flyttas från platsen.

Enligt folktro skulle man hålla sig frisk hela året om man åt vårens första blåsippa. Bladens form gjorde, att man trodde att den botade leversjukdomar. Denna tro att likhet hos växter med vissa kroppsdelar kunde bota sjukdomar i motsvarande kroppsdel kallades av Paracelsus för signaturläran. I själva verket innehåller blåsippan ett ämne, ranunculin, som i tarmen bildar det giftiga ämnet protoanemonin, som är urindrivande. Detta ämne omvandlas vid torkning till anemonin, som har en viss blodkärlssammandragande verkan. Inom folkmedicinen har det använts mot njursjukdom.

Blåsippan växer mest i löv- och blandskog med inslag av gran. Den behöver mullrik och gärna kalkhaltig jord och är alltså ett slags indikator på en mer näringsrik mark. I Europa finns den i stort sett ej i västra delen. I Ostasien och östra Nordamerika finns närstående arter, t.ex. Hepatica americana. I Norrland finns den främst i södra delen och i kusttrakterna upp till Västerbotten.

Blåsippans utbredning i Norden

Blåsippan finns framför allt i södra och mellersta Sverige, i sydöstra Norge, i sydligaste Finland och i Danmark, dock ej på västra Jylland. Den förekommer även i Norrlands kustland, utefter norrländska floddalgångar, i Jämtland samt i Trondheimstrakten. Eftersom blåsippan kräver näringsrik jordmån och basisk bergrund och ett visst, varmare klimat finns den ej i övre delen av Norrland. Som framgår av karta ovan finns den lokalt vid norska atlantkusten till exempel i Bergen-trakten och till och med så långt upp som i närheten av norska staden Bodö.

Blåsippan är mindre vanlig i sydvästra Sverige och i Danmark. I Norrland finns den framför allt på så kallade ”sydberg”, som på södersluttningarna har gynnsammare lokalt klimat. Basiska bergarter är näringsrikare med större kalkinnehåll, vilket gynnar förekomst av blåsippor. Exempel på basiska bergarter är diabas och gabbro. Blåsippor behöver även mullrik jordmån med god vattentillgång, vilket innebär att de föredrar löv- eller blandskog med stråk av raviner. Även på sydsluttningar av vissa berg, s.k. sydväxtberg finns rikare växtlighet med inslag av blåsippor. Några kända sydväxtberg i Ångermanland är Skuleberget i Vibyggerå , Skedomsberget i Multrå och Grofällsberget i Säbrå.

Hur man undersöker en växtprovruta eller naturruta

Här kommer jag att beskriva en typ av undersökning , som man kan göra, när man är ute i fält för att studera en växt eller naturtyp inom ett viss område eller provruta.

Provruta

Man mäter upp ett område på 10 x 10 meter och sätter ut stolpar i hörnen eller järnrör i mitten av rutan, där diagonalerna skär varandra. En kartskiss över själva provrutan uppritas, där träd och buskar markeras. Väderstrecken norr-söder anges. En tabell över de växtarter man ser i rutan görs och i den tabellen kan anges hur ovanlig-vanlig växten är. Vanligen används skalan 1-3, där siffran tre betyder mycket vanlig, siffran två betyder vanlig och siffran ett betyder mindre vanlig. Med tecknet + anger man att växten finns i enstaka exemplar. Även en 5-gradig skala kan användas. Då mäter man vanligen den så kallade täckningsgraden i slumpvis utlagda smårutor på 1 x 1 m. Detta görs för de tre vanligaste växterna. Till min hjälp hade jag en hopfällbar träram, som lånats hos naturvårdsenheten i staden. Till träramen finns elastiska band, som kan spännas upp så att täckningsgrad beräkningar lättare kan utföras. En längdprofil kan man också göra inom den stora provytan, vilket t.ex. visar om markytan lutar och på så vis kan ange hur vattentillförsel sker. En jordprofil grävs så att jordlagren kan studeras. Ett diagram ritas där förna, humusskikt, urlakningsskikt, anrikningsskikt, och oförändrad mineraljord visas. Ett pH-prov på jordlager tas för att man skall kunna avgöra om marken är sur eller basisk.

En kartskiss över provrutans omgivningar bör också göras, så att provytan senare hittas. Även andra intressanta naturiakttagelser inom provrutan antecknas då stället besöks. Lämpliga hjälpmedel vid undersökningar av provrutor är räknehäfte, penna, kompass, lång mätlina eller måttband, plastkasse med plastpåsar, liten spade, järnrörsstumpar, hammare, kamera, träramsruta och färdigtryckta fältblanketter för avprickning av växters täckningsgrad.

Undersökningsområdet

Genom besök hos Naturvårdsenheten i staden fick jag tips om ett område med förekomst av blåsippor. Platsen ligger ungefär 1½ mil väster om staden och kallas Grofäll. Ett första besök i Grofäll gjordes tisdag 23/4 på eftermiddagen. Undersökningsområdet ligger vid foten av Grofällsberget, vilket är ett välbekant så kallat sydväxtberg. Knappast några växter hade börjat visa sig på ängarna. I skogskanten ovanför den översta ängen fanns blåsippor. En del av dessa hade börjat blomma. Träden utgjordes framför allt av gråal med inslag av aspar. Längre upp i sluttningen fanns granar. Lövträden hade inte slagit ut. En provruta på 10 x 10 meter mättes upp och markerades. Som framgår av skissen ligger den cirka 25 meter ovanför dikeshörnet, markerad med bokstaven F. Kompassriktningen var 325 grader. I mitten av provrutan slogs ett kort järnrör ned för att man ska kunna hitta rutan igen.

Beskrivning av provrutan

Provutan ligger 25 m. nordväst om dikeshörnet F. Rutans hörn placerades i syd-nordlig riktning och tre järnrörsbitar slogs ned enligt kartskissen ovan. Dessa kan senare hittas med metalldetektor och tjänar alltså som referenspunkter. Trädens placering framgår av figur. Trädkronornas storlek har uppskattats hos lövträden, eftersom inte löven hade bildats vid besöket den 23 april. Den sammanlagda täckningsgraden av alla träd var cirka 17 %. Det fanns 16 st. träd, varav två var aspträd och resten var alträd. Alarna var ungefär 10 meter höga, med en stamtjocklek mellan 1,5 och 2 dm. Trädkronorna var glesa och trädstammarna var delvis angripna av skadesvampar, såsom tickor. En del träd hade brutits av och halvt förmultnade stamdelar låg på marken. Många av alträden var angripna av röta. De två asparna var cirka 12 meter höga med en stamtjocklek på 3 dm. I närheten av provrutan fanns myket kraftiga och högväxta granar med kraftigt grenverk. Talrika små albuskar fanns också inom provrutan. På den sluttande marken, fanns ett 2-3 cm. tjockt lager av löv, fr.a. allöv.

Vid första undersökningstillfället syntes i stort sett bara blåsippsblad och enstaka blommande blåsippor. Vädret var mulet och kallt, vilket gjorde att många blåsippor hade slutit sina kronblad. Några gröna grästuvor, troligen tuvtåtel, och enstaka skott av violer kunde man också se. Vid ett besök den 11-e maj hade några fler växter kommit. En jordprofilsgrop grävdes (G i provrutan) och av profil framgår att jordmånen var bördig med tjockt mullager. De olika lagrens namn framgår av diagrammet. PH- undrsökningen av jordlagret med en jordprovstestlåda visade att jorden var basisk med ett pH-värde på cirka 8. Det är typiskt för lövskogsmark.

Två smårutor på 1 x 1 m. valdes inom den stora provrutan. Även dessa rutors hörn placerades i nord-sydlig riktning och de sydliga hörnen markerades med järnrör. Inom rutarna undersöktes blåsippornas utbredning, dvs. täckningsgrad. Som framgår av diagram var täckningsgraden omkring 40 %. Den näst vanligaste kärlväxten var harsyra. Inom den stora 10 x 10 -metersrutan undersöktes vilka andra blomväxter som fanns vid två olika tidpunkter och hur pass vanliga de var.

Längdprofil

En längdprofil P-P gjordes två meter parallellt med den nordvästra sidan av den stora provrutan. Utefter profillinjen finns tre alträd, ungefär 10 meter höga och ett något högre aspträd. Längst ned står en avbruten, murken alstam. På marken blommar en del blåsippor. Ett stort alträd har ramlat omkull och skär profillinjen i dess övre del. En liten, 1,5 meter hög, gran finns också där. Höjdskillnaden mellan profilens översta och profilens nedersta del är ungefär 1 meter. Trädstammarna är lavbevuxna och utan grenar högt upp på stammarna och trädkronorna är smala och glesa. Detta tyder på att ljustillgången ej varit den bästa och att träden från början vuxit tätt. De många murkna trädstammarna som ligger på marken visar att området är relativt orört.

Jordprofil

En grop grävdes utefter den nordöstra kanten av den stora provrutan. Med hjälp av denna grop kunde en så kallad jordprofil uppritas och pH-mätning av jordprov ske. Överst fanns ett centimetertjockt lager av vissnade fjolårslöv av al och asp. Detta lager kallas förna och markeras med A i figuren. Under förnalagret är jorden svart. Detta lager kallas råhumusskikt och består av förmultnat växtmaterial. Lagret, B, var 10 cm tjockt. Under humusskiktet, är jorden brun och genomkorsas av en mängd rötter. Lagret, C, är ungefär 3 decimeter tjockt och kallas mulljord. Ett gråare skikt, urlakningsskikt, D, som är näringsfattigare, kan man knappt urskilja. Ett tunt rödbrunt lager, E, därunder kallas anrikningsskikt, eftersom en del järnhaltiga mineralsalter som sköljts ur ovanliggande lager, samlats där. På cirka 40 centimeters djup fanns den i stort sett opåverkade mineraljorden, F, som innehåller flera större mineral- och gruskorn. Jordlagertypen som beskrivits kan kallas brunjords- podzol. Det är en jordmånstyp som finns i Norrland, där det växer mycket lövträd. Den vanliga jordmånen i Norrland är annars podzol, som finns i barrskogsområden. Brunjords-podzol är betydligt näringsrikare på grund av de nedbrytna löven, och där finns fler daggmaskar, vilket gör jorden porösare.

Täckningsgrad för örtväxter i provrutan

En träram på 1 x 1 meter lades på två ställen i den stora provrutan. Elastiska band spändes tvärs över ramarna, så att ett rutsystem på decimeterstora rutor bildades. I varje ruta där blåsippsplantor växte ritades ett kryss på ett papper där motsvarande rutsystem fanns. Observera att diagonalen från nedre vänstra till det övre högra hörnet i rutsystemen motsvarar väderstrecket norr. Det södra, dvs. nedre vänstra, hörnet i smårutorna har markerats i figur med röda cirklar. Man kan lägga ut flera provrutor för att få säkrare resultat. I de två diagrammen visas var i de två provrutorna blåsippsplantor förekom.

Blommorna och bladens sammanlagda yta, dvs. täckningsgraden beräknas antingen i procent eller enligt en täckningsgradsskala. Denna skala innehåller värdena 1-5 där värde 1 är den minsta och 5 den största täckningsgraden. Täckningsgraden i ruta ett blev enligt procentberäkning 25 % och i ruta två 27 %. I tabellen har de vanligaste örtväxterna i den 10 x 10 meter stora provrutan skrivits upp och förekomsten uppskattats i skalan 1-3, där värde 3 betyder mycket vanlig och värde 1 betyder ej så vanlig. Enstaka exemplar av art markeras med +. Observera att endast blåsippor blommade vid första undersökningstillfället. Vid nästa besök blommade vitsippor och en mängd med skogsvioler hade kommit. Blåsippor högre upp i skogen blommade också.

Pollineringsförsök

Vid ett av mina telefonsamtal med professor Lars Ericsson föreslog han att jag skulle göra försök med pollinering av blåsippor. Försöket innebär att man väljer blåsippsplantor med minst tre nyligen utslagna blommor och markerar dem med olika färgband. På en av dem sätter man en liten huva av till exempel gasbinda runt blomman. En annan blomma i plantan markerar man med färgband och låter denna blomma visa på betydelsen av pollinerare. Den tredje blomman befruktar man med hjälp av en annan plantas ståndarknappspollen, vilket överförs med hjälp av pensel.

Försöket går ut på att visa om det blir någon skillnad om blomman självpollineras, vilket sker i blommor, som har huva på sig eller pollineras med insekter eller av vinden. Den tredje blomman, som korspollinerats, fick en obegränsad mängd med pollen. Genom att några veckor senare se om fröanlagen utvecklats kunde man se, vilken blomma av de tre som gav flest utvecklade frön. Tjugofem blåsippsplantor ingick i försöket, men tio stycken huvor hade försvunnit. Troligen hade fåglar tagit en del av dem. Nu visade det sig vara svårt att överföra pollen eftersom vädret var kallt och blåsigt och den delen uteslöts. Den 14-de maj kontrollerade jag hur försöket hade lyckats. Resultatet visar att frönas antal tycks öka hos blommor som ej försetts med huva. De huvförsedda blommorna har självpollinerats och de fick ofta mindre frön. Större fröantal förekommer som regel hos de fem plantor som pollinerats vid senare datum. Den kalla våren har kanske påverkat antalet och därmed insekters pollinering av tidigare blommande plantor.

Resultat av Pollineringsförsök med blåsippa nr 1 - 15

Antal utvecklade frön hos 15 blåsippsplantor

Iakttagelser i och bredvid naturrutan - Beskrivning till fotobilagan

Obs! Dessa foton har ej medtagits i denna webbuppsats !

Två serier av foton togs inom området både inom provrutan och i närheten av provrutan. Den ena bildserien visar intressanta naturföreteelser från den miljö som blåsipporna i området levde i och den andra serien visar bilder av blåsippa och översiktsbilder. Redan den 14-de april gjorde jag ett besök i Aspnäs där jag visste att det fanns blåsippor på ett kalhygge och i skogen bredvid. (Bild 1). Det fanns inga blommor utslagna. Genom att böja undan blåsippsblad kunde man dock se en blomknopp nere vid markytan. (Bild 2). Efter besök på naturvårdsenheten i staden fick jag tips om ett bättre blåsippsställe vid Grofällsbergets sydsluttning. Bild 3 är tagen första maj alldeles nedanför blåsippsområdet och i bakgrunden syns Långsjön. Dikeshörnet och terrängen upp mot provrutan visas på bild 4. En mängd albuskar syns på bilden. Bilden togs liksom alla följande i början av maj och all snö har smält på platsen. Inne i provrutan var marken täckt av en mängd löv och man ser alstammar och blåsippor på marken. På bilden syns också en jordborr, som användes vid jordundersökningen. (Bild 5). Tjugofem blåsippsblommor fick en huva av gasbinda. (Bild 6). Blomman i mitten av bild 6 visade sig vara egendomlig. På bild 7 kan man se att blomskaftet har två blommor. En närbild togs av en blåsippa. (Bild 8). Där syns ett 20-tal ståndare och i mitten pistiller, som senare bildar befruktade frön.

Många av alträden var gamla och angripna av röta. På marken fanns en hel del nedfallna murkna stamdelar (Bild 9). Vid ett tillfälle råkade jag luta mig mot en bit av en alstam och då gick den av. Den var angripen av brunröta och inne i stammen vid brottstället fanns en mängd svarta, centimeterlånga myror, som snabbt försvann nedåt i stammen. (Bild 10). De liknade stockmyror eller hästmyror, som är kända för att gnaga gångar och bo i rötskadade träd. På en annan alstam i provrutan växte en vacker ticka med gul undersida och nederkant. Dessutom var kanten något klibbig. Det verkade vara en klibbticka, vilken framför allt växer på granar, men också kan angripa lövträd. (Bild 11). Vid besöken i området hördes hackspettar trumma och på några halvmurkna trädstammar fanns hål, som visade att området gynnade förekomst av hackspett. (Bild 12). På bilden av aspstammen finns en mängd lavar, t.ex. den mycket vanliga blåslaven. (Bild 13). Den lövrika marken ger föda åt till exempel sniglar. På bild 14 syns skalet av trädgårdssnigel. Berggrunden i området innehåller en del kalkmineral och bild nummer 15 visar en mörk sten, som ganska säkert är en diabas.

Beskrivning av professors undersökning och resultat

Det visade sig att blommningen av blåsippsplantor var relativt oförändrad under en längre tidsrymd, men vissa tillfälliga nedgångar kunde märkas under korta tidsperioder. Nya små plantor hade störst dödlighet i början av sin levnad. Orsaken var främst torka på sommaren och troligen ej riklig nederbörd på våren. En blåsipplantas första blomning inträffade vid observationerna först efter 4 till 13 år. Enstaka plantor blommade ej förrän efter mer än 25 år. Författarna antar att denna variation kan gynna överlevnad under svåra förhållanden. Blommorna kan även ha en vilopaus. Plantor kunde också minska i storlek, för att flera år senare öka i storlek. Detta kan bero på att den underjordiska jordstammens äldsta delar dör, dvs. dess biomassa ökar inte och i stället förenar sig den mogna plantan med ‘undertryckta’, motståndskraftiga icke fertila, dvs. mogna plantor. Orsaker till mogna plantornas död berodde enligt författarnas iakttagelser dels på att plantorna utsatts för betande djur eller att små plantor som även försvagats under en längre tidsperiod ej klarade sommartorkan. Förgrening av mogna blåsippsplantors underjordiska delar, s.k. bifurcation, kan ibland få två olika plantor att överleva, men ibland kan den medföra att den ena plantan dör. Undersökningar av blåsippsplantor som blommade redan år 1943 visade att deras ålder kunde bli mycket stor. Genom att räkna blomantal och och nybildade skott och göra ett diagram för ett antal år uppskattar författarna att vissa plantor blir minst lika gamla som träden som finns i deras närhet, om ej ‘katastrofer’ inträffar. I vissa fall skulle plantorna kunna bli minst 300 år gamla. Undersökningar visar att blåsippor är stress-toleranta växter, vilka på grund av att de lever på näringsrik mark med god vattentillförsel, utvecklat denna tolerans ej på grund av bristande näringstillgång utan på grund av ljusförhållande med omväxlande starkt ljus på våren och svagare ljus, senare när lövträden fått löv. Författarna avslutar sin redogörelse med att peka på behovet av amatörbotanister som kan lämna viktiga fakta och redogörelser för observationer under längre tidsperioder.

Sammanfattning

Blåsippan är en vårblommande ört, som trivs på näringsrik, gärna kalkhaltig mark. Den finns i Sverige, framför allt i söder och har sin nordgräns i Västerbotten. I Ångermanland finns den framför allt i Nordingrå, i älvdalarna och vid så kallade sydväxtberg. Blåsippan är fridlyst i en del län. Den pollineras och befruktas främst av insekter, men den kan självpollineras. Myror bär ibland bort fröet, eftersom de lockas av ett sött ämne på fröet. På så sätt kan de sprida växten. Plantorna kan breda ut sig och bli stora beroende på underjordiska jordstammar. Man tror att en blåsippsplanta i vissa fall kan bli över 500 år. I provrutan var de vanligaste växterna blåsippa, harsyra och senare vitsippa samt skogsviol. Av träden dominerade gråal och asp. Terrängen var sluttande. Området var relativt orört och låg på Grofällsbergets sydsluttning ungefär en mil väster om staden. Blåsippornas täckningsgrad var cirka 25 %. Jordprofilen visade att jordmånen kunde beskrivas som brunjords-podzol. Marken hade även inslag av kalk, som fanns i berggrunden. Jordens pH hade värdet 8. Ett pollineringsförsök visade att blåsippans fröbildning gynnas av tillgång på pollinerande insekter. En undersökning om blåsippan visar att den är stresstålig beträffande ljustillgång.

Skrivet av Anna Wallin

Inledning

Hur mycket av vår personlighet, vår utveckling, begåvning, hälsa och sociala ställning bestäms av våra medfödda anlag, dvs de gener som vi fått genom våra föräldrar? Hur mycket präglas vi av den kulturella miljö som vi växer upp i, hur formas vi av våra livserfarenheter, och vad innebär samspelet mellan vårt arv och vår miljö?

Frågan om arvets och miljöns betydelse har sysselsatt vetenskapen och allmänheten sedan åtminstone år 1859, då Charles Darwin publicerade sin uppmärksammade och banbrytande skrift Om Arternas Uppkomst.
Vid sekelskiftet 1900 fick diskussionen en förnyad aktualitet i och med återupptäckten av Gregor Mendels teorier om den biologiska ärftlighetens lagbundenhet. Men det var först under 1950-talet, när James D. Watson och Francis Crick lyckades beskriva DNA-molekylen och den genetiska koden, som den moderna ärftlighetsforskningen fick sitt definitiva genombrott.
Sedan dess har det skett en enorm utveckling inom den molekylär- genetiska vetenskapen, men trots detta har vi idag inga enkla svar på hur människor formas av samspelet mellan gener och vår miljö. När det t ex gäller orsaken till olika former av kriminalitet eller annan asocialitet har det inom genetisk forskning funnits mycket motstridiga uppfattningar om betydelsen av ärftliga faktorer.
Tanken om brottslighet som ärftlig, lanserades år 1876 av Cesare Lombroso som var professor i rättsmedicin i Italien. Han ansåg att brottslingen var en särskild biologisk typ som kunde urskiljas med vanärande kännetecken sk “stigamata”. Social missanpassning och mentala sjukdomar tillskrevs ärftliga faktorer. Denna “vetenskap” blev grundvalen i den uppfattning som dominerade hela västvärlden fram t o m andra världskriget.
Som en reaktion på de konsekvenser dessa uppfattningar fick - framför allt genom nazisternas perverterade sk rasbiologi - kom man efter kriget särskilt att hävda miljöns avgörande betydelse, som en förklaringsmodell till människors beteenden.
Det förelåg länge stora motsättningar mellan dessa två uppfattningar, vilket tidvis haft starka politiska övertoner. Under 1970- och 80-talen skedde emellertid ett närmande och en integrering av dessa båda ståndpunker. Numer inriktar sig intresset framför allt på att beskriva interaktionen mellan arv och miljö.
Svårigheten när det gäller analysen av dessa problem ligger i att det vanligtvis är omöjligt att särskilja genernas respektive miljöns inflytande. Föräldrar förmedlar ju både sina gener och sin miljö, kultur och språk till sina barn. Genom studier av familjer (över flera generationer) eller genom jämförelser av en- och tvåäggstvillingar, har man inom populations-genetiken med olika statistiska metoder, gjort det möjligt att beräkna den relativa betydelsen av miljö respektive arv.
Slutligen har man genom att studera tidigt bortadopterade barn och deras biologiska och icke-biologiska släkter, kunnat beräkna hur medfödda och förvärvade egenskaper kan medverka.

Den ödesmättade genen

Ute i samhället och i det allmäna medvetandet har generna blivit ödesmättade moraliska drivkrafter i människornas liv. Magiska och mytiska enheter som styr våra egenskaper som t ex kriminella gener, aggressiva gener, alkoholistgener, spänningssökargener, manliga promiskuösa gener och kvinnliga omvårdnads- gener, “Generna styr ditt liv”.
I filmer, litteratur, nyheter, annonser, ja även i tecknade serier är budskapet att generna är varje människas öde, lyckad som misslyckad, snäll som grym.
Också i vissa framstående forskares beskrivningar får generna själsliga och ibland religösa drag. Generna är identitetens innersta väsen och vårt öde. Arvsmassan är den medicinska kristallkulan och livets bok.
Så formas uppfattningarna om genens makt. Bilden av den magiska genen speglar inte bara tidens värderingar och rädslor, den blir också till ideologiska byggstenar när sociala visoner ska skapas och byggas. Vem kommer att äga den biologiska “verktygslådan”? Ägarna finner vi bland världens största transnationella företag inom kemi-, läkemedels- och livsmedelsbranchen.

Den biologiska determinismen

För att föstå var vi idag befinner oss då det gäller att finna biologiska orsaker till kriminalitet och ascocialitet, är det viktigt att studera forskningen och vetenskapen om detta ämne utifrån ett historiskt perspektiv. Determinism är namnet på uppfattningen, att oavsett vad som sker är betingelserna i förväg sådana, att ingenting annat kunde ske. Världens gång är alltså förutbestämd i alla detaljer.
Den biologiska determinismen är en sann rysare. Enligt den biologiska determinismen är beteendemässiga normer och sociala och ekonomiska skillnader mellan grupper av människor -ofta raser, klasser och kön-, resultatet av ärftliga och medfödda kännetecken.
Om det nu är en vanlig uppfattning att generna förutbestämmer en människas personlighet så är inte bara snille och smak nedärvda, utan i så fall även kriminalitet och ascocialitet. Vad har samhället att sätta emot sina samhällsmedborgares genetiska öden? Slutsatsen blir lätt, att socialt satsade pengar är detsamma som bortkastade pengar i ekonomiskt knappa tider. I uppfattningen att generna styr människors beteenden finns också lockelsen att kunna hitta lösningar på sociala problem. Våld och kiminalitet kanske kan hindras i sin linda. Presumtiva illgärningsmän och våldtäktsmän kan övervakas i förebyggande syfte.
Överdriften om genernas betydelse blir trovärdiga mot bakgrunden av det pågående stora internationella forskningsprojektet HUGO (Human Genome Organization). År 2005 hoppas forskarna att hela människans arvsmassa skall vara kartlagd i minsta detalj. Med den massiva forskningssatsningen på gener överlever också vanföreställningarna om dess makt.
Vårt samhälle har också en så obefogad tilltro till forskare, att det är få som ifrågasätter dem. Människor vill ha enkla svar, och förenklingar tilltalar samhället i gemen. De passar dessutom ofta in på människors värderingar och fördomar och den verklighetsbild som skapats av makthavarna.

Mot denna bakgrunden, är det inte att förvånas över vilka resurser dagens samhälle lägger ner på att finna biologiska förklaringar till komplexa sociala problem. Forskare anser sig t ex ha funnit gener för schizofreni och alkoholism. Sådana påståenden fråntar samhället skulden, -”det ligger i dina gener, vi kan inget göra”. Samhället kan två sina händer. Sociala förklaringar skulle tvinga samhället att förändra den sociala situationen, medan biologiska förklaringar lätt leder till ett “skyll-dig-själv-tänkande”.
I ett allt mer drogliberalt Europa är det lätt att tänka sig, att samhället fråntar sig ansvaret om någon individ faller in i missbruk. Det ligger andå i individens gener att använda droger, så de samhällsansvarigas argument kan då bli, -”Att vi kan ändå inget göra”. Sak samma gäller då även för kriminalitet och ascocialt beteende. Detta är en av genetikens allvarligaste faror, den uppmuntrar till en verklighetsuppfattning baserad på den enskilda människans gener, istället för att förstå samhället som en social organism.
Genetiken kommer i framtiden att användas för att avgöra vem som är lämplig förälder, och vem som bör avstå från att skaffa barn. Arbetsgivare kommer utifrån ett genetiskt identitets-kort definiera vem som skall få arbeta på olika arbetsplatser. Försäkringsbolag kommer utifrån det genetiska arvet bestämma vem som skall få teckna livförsäkring och till vilket pris. Vid adoptation kommer en genetisk “innehållsförteckning” medfölja barnet till de blivande föräldrarna.

Den historiska gången kommer att upprepa sig

Forskningen understöds av kapitalet och dessa kommer alltid att se till att de har makt över de fattiga medborgarna, vilka utan större motstånd inordnar sig i en definitiv makthierarki. Genetikens utveckling blir det verktyg som kommer att finnas till hands. Diskriminering kommer att rättfärdigas genom biologiska/genetiska argument. Om man inte är återhållsam om genernas magiska betydelse kan en ny era av biologisk tyranni uppstå, denna gång baserad på den genetiska determinismens lagbundenhet.
Det finns säkerligen de som avfärdar resonemanget som rent nonsens. Beakta då hur arbetsgivare, försäkringsbolag och domstolar idag gör i sina bedömningar, då någon individs inneboende egenskaper skall nagelfaras. Genetikens verktyg blir “kliniskt rena”, och motargumenten mot dess giltighet blir fatala misslyckanden. Makthavarna äger de genetiska verktygen och kommer därför också att äga ditt liv.

Den biologiska forskningen

Jag kommer under ett antal rubriker i detta fördjupningsarbete att redovisa de vetenskapliga argument som forskare tidigare i historien fört fram, då de försökt påvisa att ärftliga kännetecken existerar, i vad beträffar kriminalitet och ascocialitet. Då detta i sin förlängning även ledde till rasbiologiska slutsatser, ser jag det som viktigt i sammanhanget att även ta med dessa fakta.
Biologin är en relativ nybörjare på området att finna människans natur. Men under de senaste hundrafemtio åren har den i gengäld uppträtt desto aggressivare. Genom att skåda gågna tiders synder, -som för oss idag är lätta att genomskåda- utifrån ett historiskt perspektiv, bör dessa vara tankeväckande för vår egen samtid.
Den forskning som idag bedrivs, att fastställa människans arvsmassa kan med lätthet slå över i samma perverterade konsekvens som den tidigare vetenskapliga forskning ledde fram till. En konsekvens som vi idag har ett förödande facit till.

Kraniometrin

På 1800-talet satte biologerna på allvar igång med att ge ärftligheten vetenskapliga belägg. Bland de metoder som man föredrog var Kraniometrin. En ledande gestalt på detta område var den franske professorn i klinisk kirurgi, Paul Broca (1824-1880). Broca utvecklade en metod att bestämma kraniekapacitet genom att mäta och väga hjärnan på den avlidne.
Ett bestämt mönster i Brocas metoder var att han färdades från fakta till slutsats i en riktning som kanske är vanligast, dvs baklänges. Slutsatserna kom först, och Brocas slutsatser var de antaganden som delades av de flesta framfångrika vita män på hans tid, dvs att de själva låg överst på samhällspyramiden genom naturens goda försyn, med kvinnor, svarta och fattiga under dem. Genom detta vägval fick slutsatserna inte bara vetenskapens välsignelse, utan det gav också siffrorna prestige.
Broca framförde bl a att kvinnor var mindre intelligenta än män pga att deras hjärnor i genomsnitt var en liten aning mindre än mäns. Broca fick dock ganska snart problem då han ställdes inför faktum som visade, att tyskars hjärnor i genomsnitt var 48-100 gram tyngre än fransmäns. Broca fann snabbt på råd, och förklarade att hjärnans storlek och vikt ökade med kroppens storlek, och tyskar var enligt Broca större än fransmän. Att kvinnor i regel har mindre kroppstorlek än män ansåg Broca vara irrelevant i sammanhanget, då han tvingades korrigera sina tidigare vetenskapliga slutsatser. Broca menade, “-Vi vet ju att kvinnor inte är lika intelligenta som män”. Hans argument svaldes okritiskt av den etablerade omgivningen. Att många brottslingar hade stora hjärnor var svårt att förklara för kraniometrikerna. Broca fann naturligtvis även en lösning till detta genom att förklara, att en död genom hängning tenderar att fylla hjärnan med blod, vilket därmed ledde till de felaktigt höga vikterna.
Broca var inte ensam om att manipulera den veteskapliga forskningen så som etablisemanget önskade. En kvinna, Maria Montessori från Italien stödde Brocas ideér i en inflytelserik bok, som hon publicerade år 1913. Det hon motsatte sig var dock Brocas slutsats, att kvinnor skulle vara mindre intelligenta än män.
I den debatt som pågick beträffande kraniometrins betydelse för det biologiska arvet gjordes bl a följande debattinlägg : “Jag har länge märkt, att de som framhärdar de intellektuella betydelsen av hjärnvolymen, i allmänhet har små huvuden”.
I USA gjorde en man vid namn Ernest A. Hooton en massiv studie över brottslingar och deras skallstorlek, och redovisade denna i ett vetenskapligt arbete år 1939. Hooton var anhängare av eugeniken (rashygienen) och en biologisk determinist. Av sitt vetenskapliga arbete drog han slutsatsen att “Eliminering av brott kan bara ske genom utrotning av de fysiskt, mentalt och moraliskt odugliga, eller genom deras fullständiga segregering i en aseptisk miljö”.
Den sydafrikanske antropologen (vetenskap om människan), P.V. Tobias publicerade år 1970 en modig artikel där han avslöjade myten, att skillnader i hjärnstorlek mellan grupper av människor aldrig kunnat påvisas. Han visade på olika faktorer som forskningen förbisett eller som de medvetet manipulerat med.
När teorin inte längre höll, att hjärnan hos den vita människorasen skulle vara störst kom IQ-testen , vilken ifrågasatts mycket häftigt. Nu letar forskarna efter en gen för intelligens. Många forskare har ägnat ett enormt intresse åt frågan om gruppskillnader i mänsklig hjärnstorlek, de har inte kommit någon vart. Inte för att det saknas svar, utan för att de förutfattade åsikterna är så tydliga.

Rekapitulationsteorin

Ett annat omtyckt tema i 1800-talets biologiska determinism, var den s k Rekapitulationsteorin. Teorin går ut på att de “högre stående djuren” i sin forsterutveckling passerar igenom en serie stadier som i den korrekta ordningsföljden representerar de vuxna former av alla de “lägre stående” arter som föregick dem i historien.
I händerna på den italienske professorn i rättsmedicin Cesare Lombroso (1836-1909), blev rekapitulationsteorin grundvalen för en högst anmärkningsvärd disciplin inom vetenskapen, den s k kriminalantropologin, vilken också starkt bidrog till den svenska kriminologins ut-veckling. Enligt Lombrosos idéer var de kriminella att betrakta som evolutionsmässiga återfall. Dessa olyckliga individer skulle vara i besittning av en lägre natur och agera som apor och vildar normalt skulle göra.
År 1876 utgav Lombroso sin bok, Den kriminelle mannen. Enligt Lombroso utgjorde brottslingar en speciell antropologisk typ, -”födda förbrytare”- vilka kunde identifieras eftersom de hade anatomiska tecken på sin aplikhet, s k atavistiska särdrag. (arv av egenskap från långt tidigare släktled).
Några av dessa apliknande särdrag som Lombroso anger är; större skalltjocklek, sluttande panna, större och framskjutande käkar, sammanvuxna ögonbryn, relativt långa armar, avsaknad av skallighet, minskad känslighet för smärta etc.
Ett så förenklat synsätt skulle man kunna skratta åt, om det inte hade varit dödligt allvar för stora grupper av människor, som dömdes orättvist -bokstavligt talat på sitt utseende.
Kriminalantropologin nådde långt utanför den akademiska världen. Den utlöste en mängd reformer och var fram till tiden för första världskriget, föremål för en internationell konferens vart fjärde år för domare, jurister och statliga ämbetsmän såväl som för vetenskapsmän.
Men dess mest betydelsefulla roll var nog att ge allmänt stöd åt uppfattningen, att människor handlar enligt en medfödd natur. Om man ville förstå den kriminelle, så var det inte hans uppväxt, inte hans utbildning, inte hans sociala situation man skulle studera. Detta hade i så fall framtvingat sociala reformer, vilket i en rådande konservativ samhällsstruktur inte passade etablissemanget. Istället skulle man studera den kriminelle själv och hans “medfödda sjukdom”.

Biologiska förklaringar ger enkla svar på komplexa sociala orsaker

Bland författare som verkade under 1800-talets andra hälft, märks Emile Zola. Han skapade i sina naturalistiska romaner, ofta handlingen utifrån ärftlighetens betydelse på människorna i en speciell miljö. Romanernas huvudpersoner är oftast hållningslösa förbrytare behärskade av blinda naturkrafter. I Zolas roman om Människodjuret (1890), -vilken ger en ruggig inblick i en ödesmättad värld- beskrivs brottslingarnas utseende utifrån Lombrosos “vetenskapliga” belägg. Även i Bram Stokers ursprungliga roman Greve Dracula (1895) är grevens utseende direkt hämtad från Lombrosos idéer om den födde förbrytaren.
Rekapitulationsteorin fick från många skilda håll hjälp att sprida sina villäror i den tidens värderingar och rädslor. Dagens media och litteratur bär på samma sätt som gårdagens, fram en liknande och fantasifull form av villäror utifrån vår tids värderingar och rädslor.
Till hösten kommer biofilmen Gattaca, vilken bygger på genetiken som intrument för makthavarna i ett neofuturistiskt samhälle, att kontrollera samhället och dess innevånare.
Rekapitulationsteorin är på intet sätt död. Under hela 1900-talet har det gjorts otaliga försök att återuppliva den i mer subtila versioner. Bland några av dessa försök har varit, att finna en speciell “kriminalitetskromosom”. Under 1960-talet försökte forskare t ex bevisa att brottslingens våldsamhet hade ett samband med en extra Y-kromosom. De ansåg sig ha hittat en överrepresentation av män med kromosomuppsättningen -XYY- i fängelserna. Närvaron av en extra manlig Y-kromosom skulle därmed kunna förklara varför dessa män var mer aggressiva än andra. Den enda lösningen var att låsa in dessa män. En enkel lösning på ett komplext problem. Män är normalt -XY, kvinnor är -XX.
Under 1970-talet upptäckte forskare, att den tidigare forskningen beträffande den extra manliga Y-kromosomen var undermålig. Det fanns våldsamma män som inte hade någon extra Y-kromosom, och det fanns fredliga män som hade den. I ungefär 1-3 promille av befolkningen förekommer kromosomavvikelsen -XYY. Högst 1% av fångarna i fängelserna har denna kromosomavvikelse. Det betyder att 99 % av de kriminella saknar denna genetiska avvikelse.

Eugeniken

Under den mängd av fakta att utröna det biologiska arvets inverkan på ett kriminellt beteende, har jag vid ett flertal tillfällen nuddat vid eugeniken, eller rashygienens teorier. Då kriminellt beteende har inkorporerats i denna lära, ser jag det som ett måste att redovisa vad jag funnit ut av eugenikens historiska påverkan på samhället. Det är skrämmande fakta, som i mångt och mycket klargör hur nazismens perverterade rasprogram om renandet av den ariska rasen så smygande och obehindrat och utan reaktion från omvärlden kunde iscensättas.
Många tror att rashygien var en företeelse som förekom enbart i nazitidens Tyskland. Judeförföljelserna är endast en del av historieskrivningen. Rashygien praktiserades på många håll i världen, främst under 1920- och 30-talen. Det är inte heller säkert att rashygienen är förpassad till historien.
Från sekelskiftet 1900 och framåt omsattes rasbiologins “kunskaper” i olika länder. Rasbiologin var teorin, -vetenskapen. När den praktiserades var benämningen oftast Eugenik (grekiska; eugenes “av god ras”). I Tyskland benämndes den Rashygien.
Rasbiologin hävdade, att inte enbart mentala och fysiska s k defekter var ärftliga, utan också sociala problem, som fattigdom och kriminalitet. Man befarade att den västerländska kulturen skulle gå under, därför att de genetiskt underlägsna förökade sig mer än de genetiskt överlägsna.Två strategier utvecklades; positiv eugenik för att påverka de överlägsna att öka sitt barnafödande, och negativ eugenik för att hindra de “undermåligas” fortplantning.
Ursprunget till rasbiologin kan härledas till Darwin och Mendel. Efter ärftlighetslagarnas återupptäckt i början av 1900-talet, blev både det allmänna som det vetenskapliga intresset för eugeniken mycket stort. Många av de tidiga genetikerna propagerade aktivt för de eugeniska tankegångarna, så även i Sverige.
Andra gick vidare och “visade” att arvsanlagen hade avgörande makt, inte miljön. Hyllningar till det starka och åtföljande förakt för det svaga upprepades, (Nietzche). Genom sin närhet till grundläggande sociala och politiska frågor kunde eugeniken naturligtvis inte bli en vetenskap som andra. Istället formades och utvecklades dess tankar främst i speciella institut och föreningar, där de ofta givits en civilisationsfrälsande och näst intill religiös framtoning.
Eugeniken har sitt ursprung i England, dess portalfigur är Francis Galton (1822-1911). Eugeniken utvecklades som en metod att studera nedärvning bland engelsmän, främst då bland de stora städernas proletariat. Allteftersom övertygades man om, att “själsförnödenheter” ärvdes från ena generationen till den följande. Det enda sättet att förbättra samhället var att förbättra individen i det. Detta skulle man göra genom att se till att individer med goda karaktärsdrag fick fler barn än individer med dåliga drag. Arbetslösa gavs endast statsunderstöd om de lät bli att fortplanta sig. Kvinnor som visade låg intelligensnivå tvångssteriliserades.
Eugenikrörelsen fick stor politisk genomslagskraft både i England och i USA. I USA grundades Eugenic Record Office år 1910 med privata medel (kapitalet), vidare antogs en lag om tvångssterilsering år 1924. Samma år infördes den nya immigrationslagen som direkt tog sikte på att förhindra invandring av syd- och östeuropeér, judar och andra raser. Det blev en allvarlig sak för 30-talets många europeiska flyktingar, inte minst för judarna.
Vetenskapen bidrog okritiskt till att accelerera rasbiologins accepterande, och påstod att många oönskade mänskliga egenskaper var ärftliga, som t ex mental slöhet, utvecklingsstörning, epilepsi, schizofreni, alkoholism, brottslighet osv. Samhällets uppgift var att se till att människor med dessa egenskaper inte skulle ges möjlighet att föröka sig.

Sverige och eugeniken

Redan 1922 inrättades ett statligt institut för rasbiologi i Uppsala. Forskningen betecknades av vissa, som en verklig kulturgärning. En av dessa “kulturgärningar” var att lagstifta (1934) om sterilisering av “livsodugliga individer”. Bl a sade dåvarande socialminister Ribbing år 1927 i lagens förarbeten följande:

Omvårdnaden om de svaga och hjälplösa i samhället har alltmer utvecklats och fördjupats. Från denna omvårdnad vore steget icke långt till åtgärder i syfte att förebygga födelsen av individer, vilka enligt vad med säkerhet kan förutses, måste bliva till en börda för sig själv och för andra.

Lagen var byggd på en utredning som i sin tur var starkt påverkad av den eugeniska rörelsen, vilken i sig sågs som en viktig del av en rationell samhällelig ingenjörskonst. Inflytandet märks även i Alva och Gunnar Myrdals berömda bok, Kris i befolkningsfrågan från 1934. Slutsatsen av paret Myrdals bok var bl a; “-Att genomföra utsovring av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstadkommas genom sterilisering”, och då på eugenisk och sociala grunder.
Lagen om sterilisering förnyades år 1941, -mitt under brinnande krig- och togs av en svensk samlingsregering med samtliga partier (inte kommunisterna) involverade. Var detta en tyskanpassning? Lagen skulle nu även omfatta personer, som pga asocialt levnadssätt ansågs olämpliga att ha vårdnaden om barn. Lagen gällde nu sterilisering både med och utan samtycke. Sterilisering pga arvsanlag, eller på eugenisk grund genomfördes nästan uteslutande på kvinnor.
Först 1976 upphörde möjligheten till tvångssterilisering i Sverige. Mellan åren 1940 och 1973 utfördes ca 35 000 steriliseringar på kvinnor i Sverige.
Det kan finnas skäl att påminna om dessa fakta då man beaktar nazismens brott mot mänskligheten under 1930- och 40-talet, och som drabbade den judiska folkgruppen mer än någon annan. Det som skedde i Tyskland var absolut ingen enskild företeelse, utan i huvudsak en extrem kombination av biologi och medelklassfilosofi som drivits till sin spets, ekonomiskt finasierad av kapitalet. Det är lätt att glömma i hur hög grad antropologins utvecklingslära medverkade i den samhälleliga debatten i Europa under de decennier som bl a föregick de ohyggliga judeförföljelserna i Tyskland, och även i andra av Tyskland ockuperade länder.
Inget västerländskt land kan frånta sig den kollektiva skulden av det barbariska folkmord, som verkställdes av den vita ariska rasen i de nazistiska koncentrationslägren under 1930-talet och andra världskriget.
Vi vet vad som hände de allra flesta som önskade fly, men som inte hade någonstans att vända sig. Vägarna till undergången (utrotningen) är ofta indirekta, men idéerna kan vara lika säkra ombud som kanoner, bomber och gas.
Efter kriget blev det tyst om de eugeniska idéerna. Men de underliggande teorierna har fått en starkt återkomst sedan slutet av 60-talet. För många vetenskapsmän verkar en förbättring av mänskligheten vara en behagfull tanke. Frågan är bara, vad man sätter för likhetstecken mellan förbättring och mänsklighet.

Den moderna forskningen i Sverige

Efter andra världskriget dominerades den kriminologiska i forskningen i Sverige av jurister och sociologer, även om den också utövas inom ämnen som medicin, psykologi, socialt arbete, nationalekonomi och historia.
Beskrivande studier har avsett bl a brottslighetens omfattning som den framträder i självdeklarations- och offerundersökningar, särskilda brottstyper som ekonomisk brottslighet och vålds- och sexualbrott, storstadskriminalitet och brott inom speciella grupper t ex ungdomsgäng och invandrare.
Beskrivningar av grupper har också haft syftet att möjliggöra förutsägelser om framtida brottslighet. Sambandet mellan brotslighet och alkohol och narkotika har belysts i flera studier. Utvärderingsforskningen har särskilt avsett polisens arbete, och effekter av på följder och behandlingsprogram. Den historiskt orienterade forskningen har bidragit med analyser av utvecklingen av brottslighet och kontroll i Sverige. Landets första professur i allmän kriminologi inrättades vid Stockholms universitet 1964. Kriminologi blev självständigt ämne vid samma universitet 1970.
När det gäller brottslighet verkar forskningen hamnat i en återvändsgränd. Jag har läst en del utredningar där man utefter olika modeller studerat en- och tvåäggstvillingar, fosterbarn och adoptivbarn. Utifrån min egen erfarenhet anser jag, att det jag kommit att läsa saknar relevans för det samhälle som vi idag lever i. Den “moderna” kriminaliteten har utvecklats långt bort från den fattigdomskriminalitet som förr gjorde uttrycket kriminalitet lättare att tolka.
Idag kan kriminalitet vara allt från simpla snatterier till avancerad databrottslighet med stora ekonomiska intressen involverade. Att bedriva forskning, att försöka finna en gemensam gen för kriminalitet utifrån detta utgångsmaterial syns nästan löjligt. För att sammanfatta vad forskningen kommit fram till, gör jag detta enligt följande.
De studier som är mest informativa är tvillings- och adoptionsstudier. Vad gäller en- och tvåäggstvillingar finns en antydan om att tvillingar som hamant i en kriminell bana, är större bland enäggstvillingar än tvåäggstvillingar. Detta menar forskningen antyder om ett genetiskt inflytande.
Vid adoptioner kan genetiska faktorer och hemmiljö studeras var för sig, och deras relativa betydelse jämföras. Brottsligheten hos de adopterade har ett starkare samband med brottslighet hos de biologiska föräldrarna än hos adoptivfamiljen.
Registrerad brottslighet är sällsyntare hos kvinnor än hos män. Kromosomuppsättningen -XYY- har inte visat sig vara någon grund för att utveckla kriminalitet. Forskarna säger, att de mekanismer som styr avvikande beteenden och kriminalitet kommer att få stor betydelse inom den framtida kriminologin.

Slutsats och sammanfattning

Som detta arbete har visat, har forskningen kring det biologiska arvet att finna människans innersta väsen, av forskarna hanterats likt medeltidens alkemister.
I händerna på makthavarna har forskare manipulerat fakta för att passa uppdragsgivarnas syften, dvs att förtrycka och härska. Den vetenskapliga forskningen i ett historiskt perspektiv, att finna biologiska orsaker till ett socialt problem, har haft slutsatsen som utgångslägeoch därefter letat sig baklänges fram mot fakta. En metod som uppskattats av etablissemanget i syfte att säkerhetsställa de sociala maktpositionerna i samhället.
Då maktens representanter så manipulativt bedrog en hel värld, -och gör så fortfarandefanns det heller ingen som motsatte sig de absurda medelklassfilosofier som följde i dess fotspår, och vilka ledde fram till tvångssteriliseringar och vidare till en av de värsta skamfläckar på mänsklighetens historiska karta -nämligen utrotningen av miljontals människor i de tyska koncentrationslägren.
Det som jag idag ser som den verkliga faran, är att diskussioner om de ärftliga faktorernas betydelse för brottslighet etc, länge har legat i dvala. Skälet till detta är helt ideologiska dvs politiskt laddade. Kriminalitet är inte en egenskap hos en folkgrupp, utan ett uttryck för en ojämn fördelning av möjligheter.
Det svenska samhället har sedan 50-talet varit ett samhälle där skillnader mellan medborgarna baserats på social jämlikhet. Många i vårt land har personligen fått erfara, att den sociala jämlikheten håller på att luckras upp. Det är därför med en viss fasa som det internationella HUGO-projektet snart är slutfört.
Det västerländska samhället står under ständig påverkan av det amerikanska. Amerikaner har alltid lagt större vikt vid biologiska förklaringar till beteenden inklusive kriminalitet, än vid miljöfaktorer. Därför sitter också tio gånger fler människor i amerikanska fängelser än i svenska, beräknat i förhållande till respektive lands innevånarantal.
Budskapet om HUGO-projektets förväntade resultat har rest en rad hopp och förväntningar. Om forskningen inte kan leva upp till dessa förväntningar riskerar hela genforskningen att tappa prestige. Att beakta i detta sammanhang, är de enorma summor pengar som kapitalet har investerat i detta projekt.
Forskarnas löften om vad de i framtiden ska klara av, går ibland till överdrift. Uttalanden som “Att döden helt och hållet kommer att kunna förebyggas”, ger klartecken för religionens avskaffande. Vilka blir de nya Gudarna, som då äger att bestämma om en av livets absolut största gåtor? Framför detta framtidsperspektiv föredrar jag nog ett samhälle med kriminalitet.

Skrivet år 1999 av L. Ericsson - Komvux

Källförteckning

Rapport 1996:4 - Statens institutions Styrelse
Rapport 1997:3 - Statens institutions Styrelse
Brottslighet och biologiskt arv - Brottsförebyggande rådet 1983:3
Naturen i Huvudet - Jesper Hoffmeyer
Den felmätta människan - Stephen Jay Gould
Genens Kraft - Raster förlag
Alltsedan Darwin - Stephen Jay Gould
Människans Natur - Natur & Kultur
Inte våra gener - Steven Rose, Leon J. Kamin, Richard C. Lewontin
Forskning och Framsteg - Nr 2/97
Forskning och Framsteg - Nr 2/98
Nationalencyklopedien

Ordet cancer kommer från latin och betyder kräfta. Cancer är ett samlingsnamn för elakartade sjukdomar. Sjukdomen förekommer hos alla högre stående djurarter och man har känt till cancer mycket länge. Ordet cancer syftar på att tumören breder ut sig krypande och sätter sig fast på olika ställen i kroppen. Vår kropp består av ett mycket stort antal celler. Alla har sina uppgifter i kroppen och de bygger tillsammans upp organ och vävnader. När man får cancer beter sig en eller flera av cellerna underligt. cellen sväller abnormt och bildar tillslut en knuta som kallas för modersvulster. Denna avger sedan metastaser (trådar) och i ändan av metastaserna bildas det en ny knuta. Denna kallas dottersvulster.

Kroppen består av flera miljarder celler, som var och en har sin uppgift i kroppen. Cellerna har olika uppgifter i kroppen. En del finns i magen, andra i levern och en del i blodet. De olika cellerna hjälper och respekterar varandra, vilket är en förutsättning för att kroppen ska fungera.
Oftast går det bra år ut och år in. Men ibland går det snett: en cell börjar dela sig onormalt. Det är så man kan få cancer. För att förstå hur denna onormala celldelning går till måste man först veta något om den normala.

NORMAL CELLDELNING:

De flesta celler i kroppen har förmågan att dela sig- om och om igen. Detta gör de för att få fram nya celler som kan ersätta de som är gamla eller skadade. Celldelningen är snabbast i magens och tarmens slemhinnor och i benmärgen. Nervcellerna i hjärnan kan däremot inte dela sig alls. De ska räcka livet ut. Den här normala celldelningen är mycket noggrant kontrollerad av olika gener inne i cellen. I varenda liten cell finns tiotusentals gener. Några av generna har till uppgift att ge signaler till cellen när den ska börja dela sig. Andra ger signal när 'det är dags att stoppa celldelningen. På så sätt styrs t ex läkningen av ett sår. Hudcellerna som omger såret får signal om att bilda nya celler ända tills såret är färdigläkt. Då stoppas celldelningen.

ONORMAL CELLDELNING:

Om en gen skadas i en cell betyder det inte alltid cancer. Men om skadan drabbar de speciella gener som styr celldelningen kan resultatet bli cancer, eftersom cellen delar sig och bildar allt fler kopior av sig själv. De normala signalerna om att starta och stoppa celldelningen har slutat att fungera. De onormala cellerna, dvs cancercellerna, delar sig hela tiden och tar ingen hänsyn till de friska cellerna som finns runt omkring. Fler och fler celler av samma slag bildas. Efter en tid har de bildat en liten klump av celler. Denna ‘cellklump’ kallas för en tumör. Tumören fortsätter att växa och till slut är den så stor att man kan känna eller se den. Tumören kan hindra normala processer i kroppen. Sitter den t ex i matstrupen eller i magsäcken, kan maten inte passera och man kräks. Ofta tar det många år från den första cancercellen till dess att den delat sig så många gånger att en tumör kan upptäckas. Det finns tumörer som växer mycket långsamt och aldrig ger några besvär. Andra cancerformer växer snabbt och behöver behandla omgående.

Man talar om godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer. Godartade tumörer kan bli stora, men de har inte samma förmåga som de elakartade att växa igenom andra vävnader. De kan heller inte sprida sig till andra ställen i kroppen. Ett exempel på godartade tumörer är vårtor.

En elakartad tumör (cancer) kan däremot växa rakt igenom andra vävnader och tränga undan och förstöra dessa. Om celler från en elakartad tumör lossnar, kan de följa med blodet och bilda tumörer i andra delar av kroppen, s k dottertumörer eller metastaser. Syftet med den behandling patienten får mot sin cancer är att hejda denna process.

CANCERFORMER

Cancer är inte en, utan en hel rad med olika sjukdomar. Vilken sorts cancer som utvecklas beror på typen av cell som tumören har kommit ifrån. Cancer kan uppstå i nästan alla de ca 200 olika celltyperna som vi har i kroppen.

Hudcancer
Bäst att botas om den upptäcks i tid. Drabbar mer blonda personer. Torra, ruggade, fjällande hudfläckar. Om de växer bör de tas bort. Undvik kraftig solning. Uppstår också som åldersförändringar. Allvarlig form kallas malignt melanom.

Bröstcancer
Inträffar oftast efter 40-årsålder. Kan upptäckas som liten bröstknuta. Kan ge indragen, exemliknande bröstvårta. Ibland inträffar bröstflytningbar. Undersök brösten regelbundet. Gå på hälsokontroll. Skall upptäckas i tid för att kunna botas effektivt.

Tjocktarmscancer
Drabbar oftast personer över 60 år. Symptom kan vara ökad gasbildning. Ibland envis förstoppning eller diarrrér. Levrat blod i avföringen kan också vara symptom. Färskt blod i avföring kan däremot vara tecken på ändtarmssprickor. Polyper i tarmen kan ibland övergå till cancer.

Lungcancer
Sällsynt förr men vanligare nu i samband med rökning. Ökar mer hos kvinnor just nu. Symptom kan vara hosta med blodigt upphostningsslem. En av de allvarligaste cancerformerna.

Andra cancerformer är magcancer, äggstockscancer, livmodercancer och prostatacancer. Cancer i blodet kallas t.ex. för leukemi, vilken cancerform är allvarlig och som även kan drabba barn..

Här ovanför visas de vanligaste cancersjukdomarna hos män och kvinnor i Sverige.

SJUKDOMSTECKEN

Symtomen på cancer kan delas in i specifika och allmänna. För att symtom ska uppstå krävs att cancern har uppnåt en viss storlek. Det kan ta upp till 20 år innan den sjuka cellen utvecklats till en cancercell. Därför dröjer det länge innan man får några besvär. Följande besvär ger misstanke om cancer, och bör därför kollas upp av läkare. Dessa kallas för allmänna besvär. Andra allmänna besvär kan också förekomma vid cancer, som t ex trötthet, avmagring och långvarig feber. Cancersjukdomens förlopp är väldigt olika, beroende på var i kroppen cancern finns. De specifika symtomen beror helt på var i kroppen cancern finns. Om man misstänker att man har cancer, måste man genast kontakta en läkare. Ju förr behandling sätts in desto större är chansen till bot.

DESSA KNÖLAR ÄR OFTAST GODARTADE

Fibrom, i underhud.
Lipom, dvs fettknölar.
Osteom, benknölar.
Keloider, tjocka, röda ärrbildningar.
Myom, muskelknutor, t.ex. i livmoder.
Papillom, t.ex. på stämband, i urinblåsa.
Vårtor, t.ex. orsakade av virus.
Hemangiom, blåröda ‘blodkärlsknölar’

VARNINGSSIGNALER

1. Sår som ej vill läka, t.ex. även i munhåla.
2. Upptäckta knölar, många godartade.
3. Blödning från kroppsöppningar, hosta blod.
4. Förändringar av hudfläckar, vårtor.
5. Förändringar, rubbningar i matspjälkningsprocess.
6. Långvarig hosta, heshet. Svårigheter att svälja.
7. Förändringar i tarmfunktioner.

TÄNKBARA RISKFAKTORER

A. Upprepad irritation och nötning på celler.
B. Hudmärken och för mycket solljus.
C. Åldersförändringar.
D. Yrkesskador med kontakt med vissa ämnen :
Nickel, benzpyren, bensen, nitrosaminer, anilin, vinylklorid, asbest, krom, bly, kadmium.
E. Cigarettrökning, 50 ggr större risk.
F. Finns viss ärftlig disposition?
G. Förändrad hormonaktivitet, t.ex. för bröst, prostata.
H. Strålning, såsom sol, radioaktivitet, röntgen.
I. Virus? Troligen bidragande för vissa cancerformer.
J. Födan. Mindre med kött, mera grönsaker, fibrer.
K. Yttre miljö med bilavgaser och luftföroreningar.

UNDERSÖKNINGSMETODER

Ibland räcker det med några enkla undersökningar för att läkaren ska veta om besvären beror på cancer. I andra fall krävs långa och utdragna undersökningar.

KROPPSLIG UNDERSÖKNING:
Läkaren känner på en eventuell knöl, undersöker lymfkörtlar och mage, lyssnar på lungor, tittar på huden och i halsen osv.

LABORATORIEPROVER:
Med hjälp av prover från blod, avföring och urin kan man ibland upptäcka en cancersjukdom. Vissa typer av cancer producerar ämnen som kan spåras i blodet eller i urinen. Ibland tar man även prov från benmärgen.

ENDOSKOPI:
Om den misstänkta tumören är svår att komma åt, kan läkaren andvända ett endoskop. Det är en rak eller böjlig rörformad kikare som förs in i någon av kroppsöppningarna och som gör det möjligt att även “titta runt hörn”. Via endoskopet kan man också ta ut prov på det man misstänker vara en tumör. Det finns också olika röntgenundersökningsmetoder, som Datortomografi och ultraljudsundersökning.

RÖNTGENUNDERSÖKNINGAR:
Ett av de lättaste sätten att ta reda på vad som händer inne i kroppen är röntgen. Den som andvänds för att t.ex undersöka lungor och brutna ben, har på senare år kompletterats med flera nya röntgenliknande metoder.

DATORTOMOGRAFI:
Denna behandling går ut på att man kan se kroppen i genomskärning genom att strålkällan inte står still utan hela tiden roterar runt organet. En dator analyserar samtidigt informationen som omvandlas till en bild.

ULTRALJUDSUNDERSÖKNINGAR:
Ultraljudsundersökningar utförs med en apparat som sänder och tar emot ultraljudsingnaler. Med denna apparat kan man t.ex. upptäcka tumörer i buken.

SCINTIGRAFIUNDERSÖKNINGAR:
Vid en sådan här undersökning sprutas radioaktiva ämnen in i ett blodkärl. Ämnena söker sig till olika delar av kroppen, t.ex. levern eller skelettet som sedan avbildas med en speciell kamera.

BEHANDLING

Läkaren bestämmer, i samråd med patienten, sig för en behandlingsplan. Läkaren tar inte bara hänsyn till cancerformen, utan även tumörens läge, art, utbredning, patientens ålder och allmänt tillstånd. Behandlingen är antingen kurativ, dvs syftar till bot, eller palliativ, som syftar till att mildra smärtan och förlänga livet. De behandlingar som finns för cancer kan delas in i de tre grupperna kirurgi, läkemedel och strålning.

Målet med kirurgisk operation är att om möjligt få bort alla cancerceller. För att vara säker på att inga sjuka celler spritt sig, brukar man även ta bort friska vävnader som omger tumören. Annledningen till att man strålbehandlar är att cancercellerna i allmännhet är känsligare för joniserad strålning än vanliga celler. När strålningen riktas direkt mot en tumör dödas cancercellerna. De friska cellerna som omger tumören tar också skada, men de är mindre känsliga och kan reparera skadorna bättre. De vanligste läkemedel man andvänder sig av är hormoner och anihormoner. Dessa används mot tumörer som behöver hormoner för att kunna växa bra. Genom att t.ex. tillföra ämnen, antihormoner, som blockerar hormonet eller genom att ta bort organ i kroppen som producerar hormon störs cancercellerna så att tumören växer långsamt eller inte alls. Denna behandling andvänds främst mot prostatacancer hos män och bröst- och livmodercancer hos kvinnor.

Man kan också andvända en läkemedelsbehandling som kallas cytostatisk behandling. Cytostatiska betyder cellhämmande läkemedel. Det kallas även cellgift eller kemoterapi. Cytostatiska ges för att bota cancer och, då bot inte är möjligt, för att hindra sjukdomsförloppet. Cytostatiska behandlingar syftar oftast till bot (vid leukemi,dvs blodcancer, testikelcancer, lymfkörtelcancer m.m.), men kan även ges bara för att lindra symtomen ( vid t.ex. luncancer). Cytostatika ges ibland som enda behandling mot en cancersjukdom, i andra fall ges cytostatiska före eller efter en operation eller strålbehandling. Ibland ges cytostatika i första behandlingen, ibland vid återfall. Cytostatika har en fördel jämfört med operation och strålbehandling. Medlet förs ut med blodet och når därför cancerceller som spritt sig i kroppen. Sådana cancerceller har lossnat från modertumören och är på vandring i blod och lymfa eller har slagit sig ner och vuxit ut till dottertumörer, metastaser.

HUR CYTOSTATIKA VERKAR:

Cytostatika dödar celler som delar sig ofta och växer snabbt - just de egenskaper som gör cancerceller farliga. Men många av kroppens normala, friska celler delar sig också ofta. Hela tiden bildas nya celler istället för de som förbrukats. Främst gäller detta benmärgen där det varje dygn tillverkas miljontals nya blodkroppar, men också i hårrötterna, tarmarna och i slemhinnorna i munnen bildas det hela tiden nya celler. Tyvärr gör dagens cytostatika ingen skillnad på cancerceller och vanliga, snabbväxande celler. Vill man behandla cancer intensivt kommer man också att påverka den normala återväxten av blodkroppar, slemhinnor och hår. Det kan medföra sänkta blodvärden, håravfall och mag-tarmbesvär. Men lyckligtvis tål de normala cellerna betydligt mer och har bättre förmåga att återhämta sig än cancercellerna. Därför går biverkningarna av en cytostatikabehandling över när behandlingen avslutas. Håret växer t.ex ut igen.

I Sverige finns ett tretiotal olika cytostatika läkemedel registrerade. Vissa är naturmedel, andra är tillverkade i laboratorier. Alla olika cytostatika angriper cellens delning och tillväxt. Cellns förmåga att dela sig sitter i arvsmassans gener, inbyggt i själva DNA-molekylen , som finns i cellkärnan. Alla cytostatika tränger in dit, men slår sönder DNA-molekylen på olika sätt. För att få största möjliga effekt brukar man därför ge många olika sorters cytostatika samtidigt. I bästa fall förstärker medlen varandras effekt. Olika cancersjukdomar behadlas med olika sorters cytostatika. Cytostatika ges oftast direkt i blodet som en injektion eller som dropp i en ven. Vissa cytostatika ges som tabletter eller kapslar. Det kan också ges som dropp. Tabletter och kapslar tar man hemma, men dropp måste ges på sjukhuset. Hela behandlingstiden kan bli ett halvår eller mer. Man får under denna tiden cytostatika var tredje eller var fjärde vecka. Om behandlingen inte gett önskad effekt skiftar man ofta cytostatikabehandling.

BIVERKNINGAR:

Håret faller av, fast inte på alla. Det beror helt på hur känsliga vi är. Annars brukar håret falla av mellan 7-14 dagar efter cytostatikabehandlingen. Illamående. Långt ifrån alla får besvär, men illamående och kräkningar är vanliga biverkningar av cytostatika. En orsak till illamåendet är att cytostatika påverkar den del av hjärnan där åksjuka utlöses. Därför lindras besvären ofta av läkemedel mot åksjuka. Aptiten försämras ofta. Detta beror både på cancersjukdomen och på den cytostatika behandlingen. Slemhinnorna torkar ut. Det kan orsaka sår och torhet i munnen, illamående, diarré och ändtarmsbesvär. Cytostatika påverkar fruktsamheten och kan dessutom vara skadligt för fostret. Det är därför olämpligt att bli gravid under pågående behandling.Det finns tre olika slags blodkroppar: Röda och vita blodkroppar samt blodplättar (trombocyter). Alla dessa är känsliga för cytostatika.

VAD CYTOSTATIKA GÖR MED BLODET:

De röda blodkropparna transporterar friskt syre till kroppens alla organ och vävnader. Om de röda blodkropparna inte hinner nybildas får man blodbrist (anemi). Man blir då trött och blek. Om de röda blodkropparna blir alltför få så får man blodtransfusioner som hjälp. De vita blodkropparna försvarar kroppen mot bakterier och virus. Risken att få infektioner när de vita blodkropparna minskar är mycket stor. Om det blir alltför lite vita blodkroppar så kan man få speciella läkemedel som ökar nybildningen av vita blodkroppar. Blodplättarna gör så att blodet levrar sig så att sår kan läka. Blir de för få kan det ge näsblod, blödningar i tandköttet och från småsår. Mellan behandlingarna hämtar sig benmärgen och blodkropparna hinner oftast komma upp i normala värden.

FÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER

Ca 70% av alla cancerfall i Sverige har sin orsak i hur vi lever. Övriga 30% beror på än så länge okända faktorer. Slumpen spelar troligen också en stor roll. Cancerfall kan reduceras genom att undvika vissa saker i kosten, undvika rökning och farlig arbetsmiljö. Mindre stress i arbetslivet kan också spela in. Ge akt på tidiga varningssignaler och göt läkarundersökningar i tid. Gör gärna årlig läkarundersökning, t.ex. bröstundersökning och lungröntgen. Ta PSA-prov för kontroll av prostata.

TOBAK:
Rökning är den enskilda faktor som orsakar flest cancerfall. Framförallt ökar risken för lungcancer avsevärt, men även för andra cancersorter som t.ex. cancer i matstrupen, urinvägarna och i bukspottskörteln. Snus ger troligen en ökad risk för cancer i munhållan.

MAT:
Många forskare anser att den mat vi äter är en av de främsta orsakerna till om vi får cancer. Fet kost anses öka risken för bröst- och tjocktarmscancer och fiberfattig kost ger ökad risk för t.ex. tjocktarmscancer.

SOLNING:
Malignt melanom kallas en form av hudcancer som har blivit allt vanligare. Det är en tumör i huden som har kan uppstå flera år efter att man solat oförsiktigt och bränt sig. För mycket solstrålning kan ge upphov till andra typer av hudcancer.

RADIOAKTIV STRÅLNING:
Radioaktiv strålning kan fram kalla cancer, främst leukemi. Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl kommer att öka risken för cancer hos människor som vistades vid olyksplatsen. Radongas från mark och byggmaterial kan spridas i hus och avge radioaktivitet. Höga nivåer av radon ökar risken för lungcancer.

ÄRFTLIGA FAKTORER:
För de flesta cancerformer har man inte kunnat hitta några som helst ärftliga samband, men det finns undantag. T ex är en form av cancer i ögat, retinoblastom, ofta ärftlig. Vid vissa cancerformer, t ex bröstcancer, har man en förhöjd risk om flera nära släktingar har haft denna typ av cancer. Men det är inte så att risken att få cancer ökar då nära släktingar har haft olika typer av cancer.

VIRUS:
Vid en del cancerformer kan speciella virus bidra till cancerutvecklingen, t ex cancer bakom näsan, levercancer, en viss typ av leukemi och cancer i livmoderhalsen.

FÖRORENINGAR I MILJÖN:
De olika föroreningar som släpps ut i miljön har inte särskild stor betydelse för uppkommsten av cancer. Sambanden är dock svåra att överskåda och beräkna. Något större betydelse har kemikalier och andra cancerframkallande ämnen på arbetsplatserna. Har man samtidigt en annan riskfaktor, t ex rökning, kan risken för att få cancer öka påtagligt.

MAT SOM KAN FÖREBYGGA CANCER:

Det finns olika sorters mat som kan förebygga cancer. Den största delen mat som förebygger cancer är den vegetabliska delen. Det som förebygger cancern i maten är vitamin A eller karoten som det heter. Så ju mer karoten det är i maten desto bättre. De grönsaker som innehåller mest karoten är morötter, persilja, grönkol, nässla och spenat. Men den föda som inehåller absolut mest är lever som innehåller ungefär 5 gånger så mycket som de nyss nämda. Man rekommenderar män att äta 1000 mikrogram karoten om dagen, och kvinnor 800 mikrogram. men det finns också mat som är cancerframkallande. Man har påvisat att grillat kött kan vara det. Det beror på den rök som bildas av fett somm droppar ner på grillbädden. Idag anser forskarna att mellan 30- 50% av all cancer har en direkt anknytning till vad vi äter.

Internetkällor : Skrivet delvis av TJ och JL.

År 1831 fick en 22 år gammal student vid namn Charles Darwin, ett meddelande att en kapten Fitz-Roy på fartyget Beagle var villig att ge hyttplats åt en naturvetenskapligt intresserad ung man som ville delta i en världsomsegling utan någon som helst ersättning. Den unge Darwin, som hade misslyckats med sina medicinska och teologiska studier i Edinburgh och Cambridge, blev eld och lågor. Darwins far som var en skicklig läkare avrådde sin son att åka men tillade klokt: Om du kan finna en person med klart förstånd som råder dig att du far, nåväl, så ska jag samtycka.

Darwin gick till sin morbror som tyckte att han självklart skulle följa med på världsomseglingen. Fadern ansåg att svågern var en förståndig person så han samtyckte. Ett annat problem som uppstod var när kapten Fitz-Roy träffade Charles. Fitz-Roy var nämligen övertygad om att han kunde bedöma en människas karaktär i hans anletesdrag. Han tvivlade på att en person med Darwins trubbnos kunde vara tillräckligt beslutsam och ha nog med energi för en så lång resa. Dessa små händelser anses ha kunnat ändra historiens syn på djuren och djurarters uppkomst.

Resan med Beagle varade i fem år och Darwin var febrig och sjösjuk långa stunder av den. Men ändå så blev det mycket material till hans böcker under tiden han led av vedermödorna. Efter resan med Beagle levde Darwin i Cambridge och London. Man kan säga att det var hans lyckliga tid, han arbetade och publicerade sina samlingar och höll 1839 föredrag om sin resa med Beagle i geologiska och Linnéanska sällskap liksom i andra föreningar. Mellan 1836 och 1842 så gjorde han allt detta plus att han gifte sig och fick de första barnen. Han var dock periodvis så sjuk att han inte förmådde att arbeta så år 1842 lämnade han och hans familj London för gott. De flyttade till Down i grevskapet Kent. Det var precis vad Darwin behövde för att fortsätt med sitt arbete.

I oktober 1838 fick han tag på Malthus´ skrift om befolkningen och motsättningen mellan tillgång på föda och folkökningen. Han började då förstå den kamp för tillvaron, som försiggår överallt, hos växter och djur likväl som hos människan. Det slog honom också att under dylika omständigheter är gynnsamma variationer de som överlever; de ogynnsamma däremot förstörs och dukar under. Resultatet av detta blir att uppkomsten av nya arter.
Darwin utarbetade olika manuskript, år 1842 ett på 35 sidor, 1844 ett på 230 sidor, men var ändå inte nöjd. 1856 beslöt han sig för att skriva en bok tre eller fyra gånger så omfattande som sistnämnda.
I hans brevväxling med geologen Lyell och botanisten Hooker skildrade han noga arbetets gång. Zoologen A. R. Wallece som också påverkats av Malthus´ arbeten om befolkningen och kampen för tillvaron hade under sin långa tid i tropikerna, Brasilien och den Ostindiska övärlden, blivit slagen av den tropiska faunans och florans rikedom samt organismernas anpassning till de skiftande miljöerna. Tidigt på sommaren 1858 sände han en uppsats till Darwin, som nästan exakt gav uttryck åt Darwins tankegångar.

Darwin önskade publicera Walleces uppsats utan att nämna sig själv, men de nära vännerna Lyell och Hooker övertalade honom att trycka ett utdrag ur sitt vida större manuskript, och tillsammans med det ett brev till den amerikanske botanisten Asa Gray, i vilket han redogör för sin uppfattning att arter visst inte är skapade en gång för alla och sedan blivit oföränderliga. Darwin var först ovillig till detta men som han skrev i sin självbiografi: ”Jag visste inte då vilket generöst och ädelt sinnelag han (Wallece) ägde”. Darwin ansåg inte sina skrifter tillräckligt bra för tryck medan Walleces uppsats däremot var ”beundransvärt författad och alldeles klar”. Den enda notis som Darwin själv erinrade sig var av professor Haughton i Dublin. Hans omdöme bestod i att allt nytt i Darwins och Walleces arbeten var oriktigt och att det riktiga var gammalt och välkänt.

Efter decenniers samlarmöda insåg Darwin behovet av en större volym om arternas förändringar. Boken, den berömda ”Origin of species trough natural selection or the preservation of favoured races in struggle of existence” blev klar efter 13 månader och tio dagars hårt arbete. Första upplagan om 1250 exemplar sålde slut första dagen 24 november 1859 och den andra om 3000 exemplar strax efteråt.
Och därmed var striden om darwinismen börjad. Den tog omedelbart sin början och har pågått så långt som in i detta sekel (1900-talet). Det finns ett beryktat fall som handlar om approcessen i Dayton, Tennessee,1925, då en ung lärare åtalades och dömdes till böter därför att han i strid med staten Tennessees lagar undervisat i utvecklingsläran.

På den religiösa uppfattningen och vissa enklare former av gudstro har Darwinismen givetvis verkat omvälvande och ofta nedbrytande, men man bör lägga till att varken Darwin eller Huxley, som försvarade Darwins teorier öppet och slagkraftigt, var ateister eller gudsbespottare. Darwin var snarast likgiltig för religiösa frågor och kallade sig själv för agnostiker. F.W.C. Areschoug (1883, professor i botanik på Lunds universitet) menar att naturforskaren som hyllar Darwins teori har rätt att betrakta hela naturen såsom styrd efter en gudomlig världsordning. Ty även för hans blickar ligger den natur öppen, i vilken man skall läsa på växternas blad, liksom bladen i en högre bok, den högstes verk och hans tankar.

När man studerar Darwins liv, hans gärningar och hans tankar så fylls man av beundran. Han vigde sitt liv åt naturen och dess företeelser, kände trots krämpor och besvärligheter en oerhörd glädje över att ett par timmar dagligen få ägna sig åt sitt arbete. Han avslutar sin själbiografi enkelt och utan krusiduller: ”Av denna anledning har min framgång som vetenskapsman, vad den nu kan uppgå till, orsakats av komplexa olika själsliga kännetecken och tillstånd. Av dess har de viktigaste varit: kärlek till vetenskapen – oinskränkt tålamod vid studiet av problemen – flit i att iaktta och samla fakta – och en hygglig förmåga av fantasi och bondförstånd. Med en så medelmåttig begåvning, som den jag besitter, är det verkligt förvånande att jag i betydande grad anses ha påverkat vetenskapsmännens uppfattning i viktiga frågor”.

Orsaker till varieteter

Om man betraktar olika individer tillhörande samma varietet eller undervarietet av en domesticerad djur- eller växtart, slås man av att de i allmänhet skiljer sig mer ifrån varandra än vad individerna i en art eller varietet i naturtillstånd gör. Om man tänker på hur många växter och djur som odlats av människan, drar man gärna slutsatsen att den större variabiliteten helt enkelt måste bero på att våra odlade arter fötts upp under mer gynnande förhållanden än vad ursprungsarten gjort i naturen och skiljt sig en hel del från dessa. Det står också klart att organismerna måste utsättas för nya livsbetingelser flera generationer om det skall framträda någon nämnvärd variation.
Våra äldsta odlade växter, t ex vetet, ger fortfarande ofta nya varieteter och de djur som tämjdes allra först kan fortfarande förbättras eller modifieras mycket snabbt. Det har diskuterats en hel del om vid vilken period i livet som variabilitetens orsaker i allmänhet utövar sin verkan. Om de sätter in i början eller slutet av fosterutvecklingen, eller i själva konceptionsögonblicket (befruktningsögonblicket). Experiment av Geoffroy S:t Hilaires visar att man kan skapa monster genom att utsätta fostret för onaturlig behandling, och det går ej att dra någon klar skiljegräns mellan monstruositeter och varieteter. Man får hoppas att det inte förekommer några sådana experiment nuförtiden då det är ett både oetiskt och omodernt tänkande.

Men Darwin misstänkte starkt att den vanligaste orsaken till variabilitet måste vara att de honliga och de manliga fortplantningselementen påverkats före själva avlingen. Viktigaste grunden till denna uppfattning ansåg Darwin vara den märkliga verkan som fångenskap och odling får på fortplantningssystemets funktioner. Ingenting är lättare än att tämja ett djur, och få saker är svårare än att få det att fortplanta sig fritt i fångenskap, till och med i de många fall där hane och hona dock parar sig med varandra.
Fenomenet ifråga skylls i allmänhet på förstörda instinkter, men tänk på de många odlade växter som visar den allra största livskraft, och ändå sällan eller aldrig går ifrö. I några få sådana fall har man funnit att mycket bagatellartade förändringar, till exempel mer eller mindre vatten under en bestämd period under tillväxten, kan avgöra om växten ska gå ifrö eller inte. Inom djurvärlden fortplantar sig i alla fall rovdjuren tämligen fritt i fångenskap, medan rovfåglar nästan aldrig lägger fertila ägg, med ytterst sällsynta undantag.

Kampen för tillvaron

Det förekommer en viss variation individerna emellan hos alla organismer i naturen. I detta sammanhang spelar det ingen roll om man kallar mångfalden av tvivelaktiga former arter, underarter eller varieteter. Men även om det faktiskt förekommer individuella variationer och en del klart identifierbara varieteter står otvivelaktigt som något av en grundval för hela Darwins verk, så är det dock till liten hjälp när det gäller att försöka komma på hur nya arter uppstår i naturen. Hur kan denna anpassning, som hos den enklaste parasit som klamrar sig fast vid ett fyrfotadjurs päls eller en fågels fjädrar, alls kunnat uppstå och fulländas. Man finner kort sagt de finurligaste anpassningar överallt och i alla delar av den organiska världen.

Det är organismernas snabba fortplantningstakt som gör en kamp för tillvaron oundviklig. Varje varelse som under sin levnad alstrar flera ägg eller frön, måste få se en stor del av sin avkomma gå till spillo under någon period av sitt liv eller vid någon viss årstid; annars skulle den geometriska progressionsprincipen leda till att antalet snart blev så stort att inget land skulle kunna härbärgera dem alla.

Men när vi reflekterar över denna kamp kan vi dock trösta oss med en väl underbyggd övertygelse om att kriget i naturen inte är evigt, att individerna förhoppningsvis inte känner någon rädsla, att döden i allmänhet kommer snabbt och att de livskraftiga, de friska och de lyckosamma oftast får överleva och fortplanta sig.

Det naturliga urvalet

Hur påverkar då denna kamp för tillvaron, som vi kortfattat diskuterat, variationerna i naturen? Kan den urvalsprincip som i människans händer avslöjat sig som en så mäktig verkande kraft tillämpas också på naturen själv? Det verkar som om den skulle vara effektiv också där. Man behöver ju bara tänka på vilka oändliga mängder av egendomliga olikheter och varianter man finner hos våra domesticerade arter, och i mindre utsträckning också i naturen, och hur stark tendensen till nedärvning är.

Det har obestridligen skett variationer som varit till stor nytta till människan, kan man då alls förkasta tanken att andra förändringar, som på ena eller andra sättet varit till nytta för arten själv i kampen för tillvaron, måste framträda då och då genom generationernas lopp? Och om det händer, kan man då tvivla på att sådana individer därigenom fått en liten fördel framför de andra, därmed också de bästa möjligheterna att överleva och fortplanta släktet? Samtidigt som man å andra sidan också bör räkna med att varje förändring som på något sätt kan vara skadlig måste slås ut mycket snabbt. Det är detta bevarande av gynnsamma förändringar, som Darwin kallade det naturliga urvalet.

Under resan med fartyget Beagle besökte man också Galapagosöarna. Där studerade Darwin bland annat anpassningar av finkfåglar som fanns på de olika