Då det är en by är alla nyfikna och ställer frågor och kategoriserar. Då jag jobbar på en restaurang får jag ofta svara på frågor av framförallt sommargästerna. De är nyfikna och pratsamma. Infödingarna lyssnar mer. Frågorna inleds ofta med om man kommer från platsen. Sommargäster vill gärna känna sig som infödingar och då de förmodar att jag är en sådan försöker de lära känna mig.

Just denna fråga "kommer du härifrån?" är lustig därför att jag lika gärna skulle kunna svara ja på den. Men det gör jag inte för jag vet hur folk tänker här ute (vilket i sig borde vara en indikation på att jag kommer härifrån). Dessutom är Orust faktiskt den plats jag känner mest samhörighet med, inte som hemma utan mer som ett slags ursprung.

På frågan svarar jag istället att jag har bott på Orust men kommer inte härifrån. Infödingarna som befinner sig i baren instämmer. Jag fortsätter att berätta att jag har bott här länge. De nickar och håller med och svarar att "vest fan e do intä härifra" (försök till att skriva orustdialekt, men inget försök att racka ner på orustborna vilket Language Log tar upp här).

Detta reflekterade jag över då det egentligen är ett märkligt resonemang och jag kom fram till denna tanke som säkert vissa håller med om medan andra skyndsamt hugger emot: Invandrare kommer alltid att vara främlingar.

Enklaste sättet att förklara faktumet är utifrån Georg Simmels funderingar kring "främlingen". Främlingen är den som kommer och som kanske åker igen. Just genom att han har kommit till en plats och bosatt sig betyder inte att han kommer att förbli där vilket gör honom till en suspekt figur. Kan man lita på den rackarn?

Människor älskar att kategorisera och det i tämligen simpla former som t.ex. i motsatspar: pålitlig-opålitlig, bra-dålig, snygg-ful, osv. Bland kosmopoliter och stadsbor tänks det annorlunda då de är ständiga främlingar och möter endast främlingar. De är vana vid att leva i denna osäkerhet. Men för den ingrodde är och förblir man en främling, därmed en utböling och bör således ses på med misstänksamhet. Detta betyder dock inte att främlingarna ska behandlas respektlöst, men det vet å andra sidan alla någorlunda bildade redan, så där behövs det inte förklaras något mer.

För att inte längre vara främling krävs det här på Orust och andra öar på Västkusten ett tregenerationersled innan man blivit inföding. Tre generationer är ungefär 75 år. Det vill säga om man har någorlunda anpassat sig till de lokala sedvänjorna.

Att invandrare helst inte vill vänta tills deras barnbarn är födda är självklart. Att de stöter på problem borde inte vara självklart, men det är ändå förståligt. Om de ska kämpa för sin tillhörighet och inte bara för sitt medborgarskap är personligt. Att det är fyllt av konflikter är inte konstigt och för att läsa om tillvaron som nysvensk och "kampen" kan jag rekommendera två bloggar som jag regelbundet läser: Hooman Anvari och SEMUS och Betraktarens Öga.

Andra tankar kring livet som främling kan ses här.

En diskussion efter inlägget Förvirring kring etniska sammansättningar jag deltog i På Svenska utmynnade i funderingar kring fördelar och nackdelar av urspungsnyfikenheten hos svenskar. Här kan jag tillägga det bestyr många svenskar har med att kategorisera mig i rätt landsända eller ort. Jag har flyttat runt mycket och därför är min svenska väldigt uppblandad, samtidigt som jag gärna anpassar mig till platsers dialekter, vilket leder till förfrågningar om var jag egentligen hör hemma.

Språket är det verktyg med vilket vi upptäcker den inre och den yttre världen. Men samtidigt är det också tecknet för grupptillhörighet. I Sverige har det länge pågått en debatt om invandrarsvenska, nysvenska, och om invandrare måste vara svensktalande för att kunna bli medborgare. För att jobba i Sverige var man tvungen att göra ett prov hos SFI (Svenska För Invandrare). Om det är så fortfarande vet jag inte.

På en skola i Landskrona förbjuder man eleverna att använda andra språk än svenska. Enligt tidningarna var det på grund av att lärarna inte visste om de blev förolämpade. Här har främlingens språk blivit till en fördel i och med att det blir den invigdes språk och utestänger de andra. Det blir alltså en gruppdelare. Exemplet visar också på hur kraftfullt språket är (och lärarnas osäkerhet). Lärarna känner sig kränkta även om de inte har förstått kränkningen som kanske inte ens var en kränkning. Ord har makt, även de ord som inte förstås.

Majoritetens språk är ett maktmedel. Genom att det länkar ihop och förståliggör den yttre och den inre världen, blir den som kontrollerar språket ett sätt att kontrollera världen.

I Sverige vill man alltså tvinga den som inte talar majoritetens språk genom morot och piska att lära sig svenska. Det visar just på kampen om herraväldet. Det visar på statens svårighet i deras försök att kontrollera medborgarna. I Sverige pratar man om utanförskap som något negativt. Men varför är det negativt? Jo, därför att det visar på alternativ, att det finns andra sätt att se världen på. Det klagas på att arabiska pratas i moskéerna. Staten får ingen inblick i det som sägs. Det neurotiska kontrollbehovet och egot får sig en törn. Man säger konspiratoriskt att de kanske planerar terroristdåd. Men varför inte då bara skicka dit en arabisktalande spion och sätta igång lyssna på predikningarna. Men istället klagas det i pressen. Dagisdiktaturen att alla ska få vara med och leka har hamnat på riksnivå. Jag tycker det är märkligt.

Språket har blivit en nationalsymbol som ska skyddas, istället för det kommunikationsverktyg det är. Egentligen är inte kampen om euskera (baskiskan) så långt ifrån det som sker i Sverige. Det handlar om att tvinga folk till val om de vill bli en del av majoriteten istället för att låta individer ta det lugnt och välja själva.

Att ha ett jobb är att visa att man är en duglig människa, en bra medborgare som tjänar sina egna pengar och inte ligger någon till last. Man kan diskutera och förklara hur bra människa man är och hur bra man tar hand om hemmet. Fixar du inte dina egna cash är du inte ett ruttet lingon värd.

Att den tidiga feminismen riktade in sig på att kvinnorna skulle ut i arbetslivet visar på hur klarsynt de såg på samhället. En person som inte tjänar sina egna pengar är nämligen inte lika mycket värd som pengainbringaren.

Att sedan leva i ett land där man inte behärskar språket och därför inte kan bevisa hur bra man är ställer en i ett än värre underläge. Språket är nämligen så mycket mer än att kommunicera. Det är också en del av identiteten. Det sätt som vi behärskar språket blir bedömt av andra. Du kan vara filosofiprofessor i ditt hemland, men kan du inte säga mer än "hej jag mår bra" så att folk förstår kan du aldrig åtnjuta samma heder som hemma.

I Sverige behövde jag aldrig fundera över språkförbistringen. När jag ville ha jobb ringde jag ett par samtal. Jag har alltid varit duktig på att prata för mig. Här i Tyskland är situationen helt annorlunda. Tanken på att ringa ett officiellt samtal ger mig magvärk. Att därför söka jobb per telefon är dubbelt obehag. Att det sedan står: "Perfekt Deutschkenntnisse erforderlich" (perfekta tyskakunskaper är erfoderligt) i annonserna gör det inte lättare. Den korta meningen visar nämligen på att jag inte anses som tillräknelig eftersom jag inte behärskar språket. Därför satsar jag på att skicka in skriftliga ansökningar. Som tur är har jag vänner som går igenom ansökningarna och kollar grammatiska fel och om ordval etc duger för jobbansökningarna.

Språket är kategoridelaren för det som skiljer främligen från medborgaren. Det är här man visar om man ska bli betrodd eller inte. Själv frågar jag mig varför vi inte har kommit förbi det problemet nu när vi lever i folkvandringens tid.

En stor del bygger på okunskap. För den som inte har varit med om språkförbistringen är det inte möjligt att förstå främlingens ångest inför att bli tillfrågad på gatan, eller fråga vart mjölken är i affären etc. Jag minns när jag satt och väntade på att säfflebussen skulle avgå från Göteborg till Köpenhamn. En dansk kom på med sin son. Han frågade en indier om han hade paxat alla sätena längst bak. Indiern tittade undrande på honom. Dansken sa: åh fan och jag som försökte på bästa svensk. Jag och några till skrattade. Men indiern vickade nationaltypiskt på huvudet och bad honom upprepa frågan på engelska. Vi hade alla trott att indiern förstod svenska, men inte hade förstått danskens brytning. Jag ville förklara för indiern varför jag hade skrattat, men vände mig istället framåt. Vad skulle jag säga? Att vi inte hade skrattat åt honom. Nej hellre ägnade jag mig åt mitt.