/Andy

_______________________________________________________

Urspårningar i väckelsens namn?
En broderlig appell från pastor Åge M. Åleskjær, Oslo Kristne Senter.

Åge M. Åleskjær

För min egen del har jag alltid gillat Andens frihet och verkningar.  Många ser nog på mig som en verklig karismatiker som tror på helande, tecken och under. Därför är det sorgligt varje gång man ser rejäla urspårningar från den rena hängivenheten till Kristus.

Paulus vad bedrövad över att de kristna i Korint gärna tog emot falska apostlar, en annan ande och ett annat evangelium i stället för att stå fast i den rena troheten mot Kristus Jesus. (Se 2 Kor 11:2-4) Det ”tåg” som håller sig på rälsen har nämligen bara två spår: Jesus Kristus och han korsfäst.

Därför är evangeliets förkunnelse så viktigt. (Mark 16:20, Apg 8:5-8 och Gal 3:1-5!)

Då efterföljs förkunnelsen med tecken och under som bekräftar Ordet. Tecken och under är inte huvudfokus, något man är sjukt upptagen av eller desperat efter. Om inte Jesus och korset är centralt, spårar man ur. En så kallad väckelse där osundhet och till och med råhet accepteras för att ”det händer så mycket starkt,” är farliga signaler.

På frukterna ska trädet kännas.
Vad är frukterna på de platser människor vallfärdat till de sista åren? Jag har haft möjlighet att undersöka det och kan säga följande: Det är inte så mycket att jubla för! Det är splittring, förvirring och besvikna förväntningar som aldrig uppfylldes.

Dårskap i Guds namn?
På senare tid har man glömt att Paulus rekommenderar oss att vara fullvuxna i förståndet, och att vi inte ska uppföra oss så att de otroende tror att vi är galna och blivit knäppa. ( 1 Kor 14:23)
Detta säger han om användandet av tungotal, en välsignelse han naturligtvis omtalar positivt, men han rekommenderar att det används på ett sätt som inte ger folk intryck av att vi är galna eller knäppa.

Vad hade han då sagt om skakningar, människor som skriker hysteriskt, att man slår ned människor i förbönskön med knytnäven eller till och med sparkar folk i Jesu namn? Vad hade han skrivit om alla profetior och uppenbarelser som inte är annat än fri fantasi eller i värsta fall demoniska spådomar? Vad hade han menat om kvinnliga änglar som förlöser guldstoft och diamanter, eller att predikanter ”skjuter ner folk med Guds kraft”? Vi kan ana att han hade använt kraftig ammunition han också, men då i avseende att stoppa dårskaperna!

En broderlig förmaning.
Därför är denna appell en broderlig förmaning. Jag tycker det är tragiskt att kristna ledare i Norge och Sverige* så lätt låter sig förföras av ”superapostlar” och så kallade ”profeter” från Kansas, Toronto eller Lakeland. Har vi inte från tidigare sett tillräckligt med dårskap? Varför inte utveckla ett sinne för det sunda och äkta?

I och med att jag varit mycket i både USA och Canada, gått i skola där och haft besök av många därifrån, tror jag att jag har en del erfarenheter att dela samt några tips till de som vill lyssna. Allt är inte guld som glimmar, något många tyvärr upptäcker för sent.

Om man är berusad förlorar man bedömningsförmågan: Man tar emot vad som helst. Det blir ”väckelse utan filter” som Leif Ingvald Skaug kallade det då han skrev så bra om detta i KS** nyligen.

Översatt av Andréas Glandberger.
* Sverige är lagt till av översättaren med Åge Åleskjærs godkännande.
** KS (Korsets Seier) är norska Pingströrelsens tidning.

__________________________________________________________

Den norske versjonen her under.

AVSPORINGER I VEKKELSENS NAVN?
Et broderlig innspill fra pastor Åge M. Åleskjær, Oslo Kristne Senter

For min del har jeg alltid hatt sans for Åndens frihet og virkninger. Mange vil nok regne meg som en skikkelig karismatiker med tro på helbredelse, tegn og under.

Derfor er det så trist hver gang man ser skikkelige avsporinger fra den rene hengivenheten til Kristus. Paulus var bedrøvet over at de kristne i Korint gjerne kunne ta imot falske apostler, en annen ånd og et annet evangelium i stedet for å stå fast i den rene troskapen til Kristus Jesus. (Se 2.Kor 11:2-4) Det ”toget” som holder seg på sporet har nemlig ”to skinner:” Jesus Kristus og ham korsfestet.

Derfor er forkynnelsen av evangeliet så viktig. (Mark 16:20; Apg 8:5-8 og Gal 3:1-5!)

Da vil nemlig tegnene følge. De vil følge etter og stadfeste Ordet, ikke komme i fokus og være i fronten som noe man er sykelig opptatt av eller desperat etter. Hvis ikke Jesus og korset er sentralt, sporer man av. En såkalt vekkelse der usunnhet og til og med råskap aksepteres fordi ”det skjer så mye sterkt,” er farlige signaler.

På fruktene skal treet kjennes. Hva er fruktene på de stedene man har valfartet til de senere år? Jeg har hatt mulighet til å sjekke det ut, og kan si: Det er ikke så mye å juble for, det er splittelse, forvirring og skuffede forventninger.

GALSKAP i Guds navn?

I nyere tid har man glemt at Paulus anbefaler oss å være fullvoksne i forstand, og at vi ikke skal oppføre oss slik at de vantro tror vi er gale eller er blitt vanvittige. (1.Kor 14:23) Dette sier han om bruken av tungetale, en velsignelse som han naturligvis omtaler positivt. Men han anbefaler å bruke det på en måte som ikke gir folket inntrykk av at vi er gale eller vanvittige.

Hva ville han da ha sagt om risting, hysterisk skriking, at man slår ned folk i bønnekøen med knyttet neve eller endog sparker folk i Jesu navn? Hva ville han ha skrevet om alle profetier og åpenbaringer som ikke er annet enn fri fantasi eller i verste fall demoniske spådommer? Hva ville han ha ment om kvinnelige engler som forløser gullstøv og diamanter, eller at predikanter ”skyter folk med Guds kraft?” Vi kan ane at han ville brukt kraftig skyts han også, men i den hensikt å stanse galskapen!

En broderlig formaning.

Derfor er dette innspillet bare en broderlig formaning. Jeg synes det er tragisk at kristne ledere i Norge lar seg så lett forføre av ”superapostler” og såkalte ”profeter” fra Kansas, Toronto eller Lakeland. Har vi ikke sett nok galskap fra før? Hva med å utvikle en sans for det sunne og ekte?

Siden jeg har vært en del både i USA og Canada, og gått på skole der, bodd der og hatt besøk av mange derfra, tror jeg vi har noen erfaringer å dele og noen tips å gi til den som vil høre. Det er ikke gull alt som glimrer, det vil man ofte oppdage litt for seint.

Men hvis man er beruset mister man gangsynet: Man tar imot hva som helst – det blir ”vekkelse uten filter” som Leif Ingvald Skaug kalte det da han skrev så bra om dette i KS nylig.

Lovsång i Rosvik

Några som under semestern solar sig i Guds närvaro är Betelförsamlingen i Rosvik som anordnar 24-7 lovsång den hrä veckan inspirerade av www.ihop.org De anförs av församlingens lovsångare och Stina Brockman. Hon var lovsångsledare i Södermalmskyrkan i slutet av 80-talet när församlinen där var med och bröt mark för lovsången som en tydlig del av gudstjänstfirande och bön. Hon har både direkt och indirekt varit en pionjär och inspirationskälla för lovsång i Sverige. Hon bor o Florida, men har kommit hela vägen till Rosvik för att vara med och dra ned Guds härlighet över Norrbotten!

Tänk på detta när du solar vidare!

Besides her show, her magazine, her charity projects and workshops Oprah developed the “O Groups” which are public or private places where you can connect with others. O Groups are created by you. You start the topics of discussion. You create the groups. Your group leads the discussion. Join an existing group or create one of your own!

Finally America is dealing with the nonsense, semi-religion approach of Oprah who has held a highly exalted position for many years among the American public and in the American churches for too long. The “O” religion as I called it slowly permeated people’s minds and their train of though leading to an attitude of compromise for true Biblical teaching. The fact is that no-one dared to approach and “touch” THE ALMIGHTY “O”!

Now according to the Kansas City daily: “Oprah Winfrey has offended evangelical Christians, and they are fighting back. For the first time, 23 Christian newspapers across the country united for a joint investigative project. Their aim was to explore the spiritual beliefs of the popular entertainment mogul. An article titled “Oprah’s God” ran in all the papers’ May or June issues, along with each one’s local input.” - “Oprah’s theology seems to be a version of America’s secular theology of self-improvement, doing good to others and the prosperity gospel.

The May edition of the O – Oprah magazine called “Welcome to the Banquet” said it all; the smorgasbord approach in regards to the pick and choose religion of Oprah is finally becoming a stumbling block for the religious (note that I did not say “spiritual”) community in the US.

Check the Youtube video visited and watched by 7,142,869 people ( I am one of them)

Here in Sweden we have very similar approaches to a smorgasbord kind of religious outlook on life, many of our churches and people have dabbled for a long time in similar deceptive and confusing issues as they try to be politically correct by removing the issues and doctrines by which our Christian faith is held together. The result of that? It is quite obvious: we see a broken, confused and soil body of believers without directions purpose and meaning! Of course there are pockets of believers whose faith and lives are directed by true discipleship; they will be the remnant which is needed to see a renewal brake fourth in our nation and churches!

That’s the Way I see it!

John

]]> http://holtter.wordpress.com/?p=319 Thu, 15 May 2008 22:37:17 +0000 LeoH http://holtter.sv.wordpress.com/2008/05/16/vackelse-mission-och-det-sekulara-samhallet-del-2/ Ända sedan jag, under det sena 50-talet, började bli någorlunda samhällsmedveten har jag hört, att Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Fram till 1991 berörde inte påståendet mig, vare sig intellektuellt eller känslomässigt. Det var som det var. Kunde inte heller se, att något skulle bli bättre om Sverige blev mindre sekulariserat.

När jag 1991 så att säga "bytte sida" och gick från en sekulär till en kristen identitet, har frågan fått en helt ny aktualitet för mig. Numer hör jag något dovt och hotfullt, när kristna talar om världens mest sekulariserade land. Fortfarande förstår jag inte riktigt vad hotet består av. För den är väl inte en kvarleva från tiden då en självmedveten och sekulär arbetarrörelse började bygga på sin dröm om ett rättfärdigt samhälle? Är det inte dags att erkänna att det sekulära samhällets världslighet i det stora hela stått för något gott, som vi kristna borde ha all anledning att bejaka och lovorda. Och ändå, jag tycker mig höra ett mummel av misstänksamhet och jag kan inte riktigt urskilja vad det mumlas om.

För det är visst och sant, att det sekulära samhället och den sekulära människan äger en självmedvetenhet, som ibland gränsar till hybris. Men är svaret på det, att vi kristna än hårdare påtalar för människorna, att de i grund och botten är onda och att allt de bygger vilar på lösan sand? Om vi ställer människors vardagliga strävanden och drömmar i motsättning till kristen tro, då bör vi inte bli förvånade om vi möts av negativa reaktioner eller likgiltighet. Vore det inte bättre att vi kristna med lite ödmjukhet erkände för oss själva och andra, att vi är tacksamma för att människor fört många strider, som vi själva borde initierat. Jag tror det är hög tid att vi kristna sätter oss ned och på ett jämställt plan lyssnar efter vad den sekulära människan har att berätta för oss. Den sekulära människan är inte något ytligt och flyktigt. Hon arbetar, uppfostrar barn, tar hand om sina gamla föräldrar, tar ansvar för stat och kommun, leder fotbollslag, tvättar tröjor, är klassföräldrar, stöder utsatta barn i världen, för att bara nämna något lite. När det gäller mängden goda handlingar har den sekulära människan inget skämmas för. Är det helt orimligt att tänka sig att den självmedvetna sekulära människan faktiskt har något att lära oss? Tänk vilken styrka för det goda vi gemensamt skulle kunna skapa!

 Till sist några varnande ord av Dietrich Bonhoeffer angående vår inställning till den sekulära människan. Så här skrev han i sin fängelsecell 8 juli 1944: "För det första ska sägas att människan visserligen är en syndare, men därför inte nödvändigtvis ondskefull." Men också: "Jag vill alltså komma fram till att man inte kan smussla undan Gud till den allra hemligaste vrån. I stället får man erkänna att världen och människan är myndiga och att man inte får tala illa om människan i hennes världslighet, utan att man konfronterar henne med Gud på hennes starkaste punkt."

Se där en utmaning! Låt oss möta människorna, där de är som starkast!

Läs även andra intressanta bloggar om: Väckelse, Mission, Sekulariserad, Tro, Kristen, Arbetarrörelse, Välgörenhet, Välfärdsstat, Sverige, Bonhoeffer

Joachim Elsander på bloggen Kolportören har med väckelsen i Florida som utgångspunkt initierat ett intressant samtal om en väckelses förutsättningar i Sverige. Inläggen hittar ni här och här. Läs Joachims inlägg nu och fortsätt sedan att läsa mitt inlägg. Om ni gör så, då lär ni ha lättare att förstå vad jag skriver. Joachim har en mycket träffande bild av vår situation i Sverige, när han skriver: "En annan aspekt är att jag tror vi i Sverige idag lever mer i "Athen" än i "Jerusalem". Läser vi i Apostlagärningarna så ser vi Petrus predikan på pingstdagen då tre tusen kommer till tro (apg 2:14-41). Sen har vi Paulus i Athen, där bara en handfull kommer till tro (apg 17:22-34)." Upplever att Joachim kommit på något väsentligt, som kan hjälpa oss att komma vidare i våra samtal om hur sprida evangelium.

Jag har ingen livslång erfarenhet, som Joachim Elsander har, av att vara en del av ett kristet sammanhang. Från de sena tonåren fram till att jag nästan blivit 50, verkade jag och levde i en fullständigt sekulariserad miljö. Det är i sig ingen merit, men det ger mig kunskaper om de miljöer, föreställningar och attityder, som jag upplever att kristna har svårt närma sig. Vi ser i Apostlagärningarna hur Paulus försöker hitta någon gemensam grund att föra samtal med atenarna. Han försökte i alla fall, i motsats till vad jag ser merparten av kristna i Sverige göra.

Ett misstag vi kristna ofta gör, är att göra frågan om tro eller icketro till en intellektuell fråga. Frenetiskt försöker vi bevisa för icketroende att de har fel. Sådana intellektuella bataljer leder för det mesta bara till förnedrande förluster i Athen. Inte för att vi är dumma eller att våra argument skulle vara dåliga, utan för att de inte landar i samtalspartnerns verklighet.  I sin bok "Ny skapelse" refererar Lars Lindberg till den kritik som tredje världens befrielseteologer riktar mot västerlandets kyrkor: "Ni teologer och kristna i det rika västerlandet, säger de, har ägnat er mesta kraft åt att försvara den kristna tron mot intellektuella angrepp. Det teologiska arbetet hos er har huvudsakligen ägt rum i en akademisk och borgerlig miljö och inriktas på kristendomskritikerna i samma miljö. Den avgörande gränslinjen har blivit den mellan gudstro och ateism." Istället borde vi betona och visa upp en kristen praxis. Vad innebär det att vara kristen i handling? Den moderna sekulära människan är cynisk mot ord, det hör de för mycket av. De vill se en meningsfull handling! Vad den handlingen bör bestå i, finns det säkert många åsikter om, men min övertygelse är, att praktiken måste innebära en djupgående och total solidaritet och identifikation med fattiga och förtryckta. Välgörenhet räcker inte.

För en tid sedan hörde jag i Kanal 10 en predikan av Brian Houston, där han sa något mycket väsentligt. "Vi kristna behöver inte alltid få rätt. Hur bemötte Jesus alla hånfulla tillmälen, där han hängde på korset? Han svarade med tystnad!" (Om jag med mina erbarmliga språkkunskaper förstod honom rätt.)

I morgon återkommer jag med en fortsättning. Då avser jag att behandla frågan om hur vi ser på den sekulariserade människan.

Läs även andra intressanta bloggar om: Mission, Väckelse, Lars Lindberg, Ny skapelse, Apostlagärningarna, Paulus, Tro. Ateism, Kristendom, Sekulär, Todd Bentley, Kanal 10, Brian Houston

Jag fick en påminnelse idag om min fleråriga fundering, när jag i Dagen läser om en väckelse i Florida. Jag har sett inslag från Gudstjänsterna med Todd Bentley i Gods Channel och det har varit intressant och lärorikt att uppleva. Jag har ingen avsikt att recensera företeelsen, utan konstaterar bara att jag är förundrad.

Nu till frågan. Från och till läser jag eller hör berättelser om väckelser eller som det står i artikeln, "Anette Rodahl från Norge är på plats och hon är överväldigad av alla människor som kommer till tro." Jag upplever att jag nog inte riktigt förstår vad jag läser och hör. För mig har ordet väckelse alltid inneburit att någon som inte har tro kommer till tro, men jag har börjat inse att jag tydligen har en alldeles för snäv tolkning. Om jag tolkat artikeln rätt, så handlar det till största delen om, att redan troende människor vallfärdar till Florida och blir delar i väckelsen.

Bilderna från Florida förstärker den känsla jag ofta får, när jag läser om väckelser, att det oftast handlar om redan troende människor. Kan det i egentlig mening kallas för väckelse, att människor byter församling eller kyrka? För det verkar inte vara så, att det är de ljumma och passiva församlingsmedlemmarna som blir väckta, utan det är de redan aktiva och troende som byter församling. Jag har i och för sig full förståelse för att någon väljer ett nytt sammanhang, som bättre motsvarar ens tro och övertygelse. Den möjligheten bär åtminstone jag alltid med mig i bakfickan.

Kan någon skapa reda i min tankeoreda?

Joachim Elsander har en mycket intressant reflektion över själva företeelsen i Florida.

Läs även andra intressanta bloggar om Väckelse, Todd Bentley, Florida, God Channel  

Jag såg en eld i öster (Blekinge), och sedan såg jag en eld i väster (nordvästra Skåne). Medan jag såg på började eldarna röra sig mot varandra. När de möttes blev det en enda jättebrasa, och jag såg att hela Skåne brann. Därefter skiftade bilden, så att jag såg Sverige som en karta, med jätteelden längst i söder. Människor uppifrån landet kom springande ner mot Skåne. De hade otända facklor i händerna, och när de nådde fram till elden i Skåne så sträckte var och en sin fackla in i elden och tände den på så sätt. Sedan sprang de tillbaka uppåt landet, och när de passerade orter på vägen så använde de facklan till att tända eld där också.