Här ser man Werner Best (till höger), tillsammans med den danske statsministern Scavenius på audiens hos Kronprins Fredrik den 6 februari 1943. Foto från Öresundstid.

I november 1942 hade Nazityskland utnämnt Werner Best till riksfullmäktig i Danmark.
I december samma år satte danska nazister eld på en synagoga.

Den danske kungen Kristian X beklagade dådet offentligt, och mordbrännarna anhölls av den danska polisen.
De fick tre års fängelse.
Kung Kristian X skriver i ett brev till Werner Best:

"Jag önskar starkt betona för Er - och jag gör det inte endast av mänskliga hänsyn till mitt lands medborgare, utan även på grund av de farhågor jag hyser för de ytterligare konsekvenser det kan få för de framtida förbindelserna mellan Tyskland och Danmark - att en särbehandling av en grupp människor som har åtnjutit fullständiga medborgerliga rättigheter under mer än etthundra år skulle få de allra allvarligaste följder."

Werner Best och hans överordnade tolererade detta och andra utslag av antinazistiska aktioner, eftersom tyskarna var beroende av danskarnas goda vilja och av danskt livsmedel.

Av samma anledning sköt man på beslutet om den slutgiltiga lösningen för Danmarks judiska befolkning.

Werner Best var övertygad nazist, men ville av strategiska skäl bevara lugnet i Danmark.

Rigsbefuldmægtiget i Danmark
Foto från Frihedsmuseet

Men under sommaren 1943 skedde flera händelser som ändrade hans syn på saken.

Bland annat upplopp, efter att de danska nazisterna lidit stort nederlag i valet.

Motståndsrörelsen växte sig starkare i Danmark.

Hitler höll på att tappa tålamodet med Werner Best, han ville ersätta honom med en man som kunde ta i med hårdhandskarna.

Den 29 augusti 1943 infördes undantagstillstånd i Danmark och Hermann von Hanneken tog över Werner Bests arbete.

Cirka 27 fartyg ur den danska flottan sänktes av de danska besättningsmännen för att de inte skulle hamna i tyskarnas händer. 13 fartyg seglades över till Sverige.

Danska Nazistiska armbindlar
Foto: Frihedsmuseet.

Werner Best kämpade fortfarande för att få tillbaks sitt ämbete, han höll kontakt med Berlin och föreslog ett sätt där "judefrågan" skulle kunna lösas med en blixtaktion.

Best informerade sin underordnade, Georg Duckwitz om saken.

Duckwitz blir rasande och hotar att avgå. Han försöker på olika sätt avstyra aktionen, men misslyckas.

Georg Ferdinand Duckwitz. Foto från Öresundstid

Den 19 september 1943 skriver Duckwitz i sin dagbok:

"Jag vet vad jag måste göra"

Vad han menade var att han måste stoppa transporterna av danska judar till koncentrationslägren.

Duckwitz hade bott i Danmark sedan 1928. Han arbetade på en tysk kaffefirma.

Efter invasionen i april 1940 blev han rekryterad som sjöfartsattaché.

Duckwitz hade tidigare känt sig dragen till nazismen, men vid tiden för invasionen började han vända sig mer emot partiets politik och den terror och det våld de utövade i de ockuperade länderna.

Han tyckte särskilt illa om nazisternas behandling av judarna.

Efter att Duckwitz blivit informerad av Werner Best reser han till Sverige. Duckwitz stämmer i hemlighet möte med den svenske statsministern Per-Albin Hansson och informerar honom om situationen i Danmark.

Hansson gick med på att öppna gränserna för de danska judarna om tyskarna gick med på saken. Sverige var ju ett neutral land.

Naturligtvis skulle man inte gå med på det i Tyskland, men Duckwitz visste i alla fall att svenskarna inte skulle bli förvånade när de danska judarna började anlända till Sverige.

Den 28 september informeras Best om när deporteringarna ska verkställas.
Återigen berättar han för Duckwitz.

Mellan den 1 och 2 oktober kommer det att ske. Man kan undra varför Best informerar Duckwitz. 
Best vet att Duckwitz är starkt kritisk till nazisternas behandling av judar.

Duckwitz går raka vägen till de danska Socialdemokraternas högkvarter och berättar vad som är på gång. Han är rasande.
Det har berättats att Duckwitz var vit i ansiktet av vrede och skam.

Inom 72 timmar skulle tyska fartyg lägga till i Köpenhamns hamn.

Socialdemokraterna larmade C. B. Henriques, advokat vid högsta domstolen och ledare för det judiska samfundet i Danmark som först inte ville tro på nyheten.

Det gjorde däremot rabbinen Marcus Melchior, han var övertygad om att Duckwitz information var korrekt.

Dagen därpå, den 29 september, som var dagen före Rosh Hashana, det judiska nyåret, begav sig rabbinen till morgonbönen i synagogan och meddelade församlingen att det inte skulle bli någon gudstjänst i samband med Rosh Hashana.
Han rekommenderade dessutom alla judar att hålla sig hemifrån de närmaste dagarna.

Denna information spreds snabbt, även i ickejudiska kretsar och många ickejudar erbjöd logi i sina hem till vänner och bekanta endast några timmar efter rabbinens varning.

En liten tioårig pojke berättar:
"En aften gik vi alle fem, far og mor, Miriam og Kurt og jeg hen til Hellerup station, hvor mor bad om to voksne og tre barn tur og retur til Frede­riksvaerk.
Og så skyndte mor sig at sige, at vi bare skulle på en lille efterårsferie [höstlovsresa], men det var slet ikke sandt, at vi havde efterårsferie, og da manden i billethullet rynkede panden og kiggede hen över sine briller, så blev jeg så flov [jag skämdes] at jeg drejede hovedet bort [vände bort huvudet].

Men jeg hørte, at han sag­de til mor, at hun godt kunne spare på pengene og nøjes med at købe enkeltbilletter, og det syntes jeg var noget underligt noget, og så ønskede han os alle en god rejse. Nu er jeg sikker på, at han havde gaettet [gissat], at vi skulle til Sverige."

Pojken som heter Henri berättar om vistelsen i Frede­riksvaerk, och om att några nazister kommer till hotellet där de bor, så att värden rekommenderar dem att byta hotell.

Frede­riksvaerk ligger nordväst om Köpenhamn, men det uppstår något problem som gör att de får resa tillbaks och försöka ta sig över via Dragør istället.

Den lille pojken tycker att allt är så spännande, ett äventyr, och de skulle resa till Sverige det hade han länge drömt om. Han var upprymd och glad.
En polis kommer till lägenheten där de håller sig gömda och berättar att just nu är det farligt att gå ut, vänta tills måndag eftermiddag klockan fyra, då vilar tyskarna ut efter nattens räd.

De kommer så småningom ner till hamnen i Dragør, där de först gömmer sig i en fiskebod, Henri och hans syskon, Kurt och Miriam måste hålla sig gömda under en massa nät. Henri tycker att det luktar äckligt och är arg på pappa som lägger näten över hans ansikte så att han inte kan andas.

Efter en lång väntan kommer mannen som skulle ta dem till fiskebåten. Han förklarar för dem att de bara ska gå efter honom och inte vara rädda för de två tyska soldaterna som håller vakt. Tyskarna var bara där för att se sig om, de skulle inte upptäcka någon.

Och de möter tyskarna, med järnskodda stövlar, de kommer rakt emot dem, och så tror de att allt hopp är ute, men tyskarna gör helt om och marscherar tillbaks.
Tyskarna går sedan i marschtakt längs kajen tätt följda av nio personer som de "inte lägger märke till".
Det var Henris familj och en familj till. Den lilla flickan i den andra familjen hade fått sömnpiller, så att hon inte skulle skrika och avslöja dem. Pappan bar sin lilla flicka.
När de kom till båten som skulle ta dem med så fortsatte tyskarna bara vidare, som om de inte märkt någonting.
Henris mor ville helst att barnen skulle komma i säkerhet först, vilket tyvärr ledde till att barnen hamnade underst i lastrummet.
Fiskebåtens motor slogs på och de gick ut, men stoppades strax, en man kom ombord, han skulle kontrollera att inga passagerare var med.

Han öppnade luckan till lastutrymmet, stack ner sin hand och sa att här nere var ingen, samt önskade god tur, och välkommen tillbaks till ett fritt Danmark.

Resan var inte så lång, så det hade kanske inte spelat så stor roll att barnen låg underst, men den var desto stormigare, och alla blev sjösjuka och började spy...
Värst blev det då för barnen, som låg underst.

En av de vuxna ville gå upp och kräkas, men då kom ett tyskt flygplan och han måste ner igen.

Flykten över sundet. Foto: Öresundstid

I Limhamn blev de vänligt mottagna av den svenska polisen, och alla fick kaffe, även lille Henri.

Sen fick de åka polisbuss in till Malmö och Henri minns att hans familj och den andra familjen stank förfärligt av gammal fisk och färska spyor.

De blev först inkvarterade på en skola, sedan bodde de hos en familj på landet och Henri gick i skola i Lund. De danska judarna hade fått upprätta skolor för sina barn, där undervisningen hölls på danska.

Av Danmarks ca 7700 judar hamnade endast 472 i Gestapos händer (siffrorna varierar i olika källor).

Transportvägen till Teresienstadt. Bild Öresundstid.

De som inte hann fly skickades via båtar och boskapsvagnar till Theresienstadt, det koncentrationsläger som ansågs "bäst" - mest humanitärt. Där hade judarna bland annat en egen orkester.
Cirka 60 danska judar dog i lägret.
En av dem som sändes dit var Henris farmor.
Henne hade Gestapo fått tag på.
Hon var en av de som dog.

Henris far kunde aldrig förlåta sig själv för att han inte lyckats rädda sin mor. Och han hatade tyskarna i resten av sitt liv.

Att endast 60 personer av 7700 danskar av judisk börd dog, är till stor del Georg Ferdinand Duckwitz förtjänst.

Georg Duckwitz,
foto från Wikipedia
 

Georg Ferdinand Duckwitz föddes i Bremen den 29 september 1904 och gick bort den 16 februari 1973.
Hade jag vetat då, som barn, vad jag vet nu, som vuxen, så hade jag skrivit ett brev till honom och tackat honom för mitt liv.
Henri - det är min far.

Källor:
Eric Silver; Hjältar i det tysta, 1992
Peter Englunds recension av Hjältar i det tysta
Köpenhamns Frihedsmuseum
Danmarks historia på Internet Öresundstid
Wikipedia om Georg Ferdinand Duckwitz
Wikipedia om Danmark under andra världskriget
Wikipedia om Marcus Melchior
Judiska museet

Min far, Henri

Det finns en bok jag inte läst:
Svante Lundgren: I hjältens tid : berättelser om mod och civilkurage under förintelsen
Jag vet inte om den är bra, men jag är nyfiken på den.

Bilderna är från Frihedsmuseet och Öresundstid.

PS: När kommer Monumentet över Georg Ferdinand Duckwitz insatser i Danmark? Att rädda 7700 personer är värt ett monument kan man tycka.